Tänk att jag inte har satt min fot här på 20 år.
Första gången jag var på Gotland var med min familj. Jag var 5-6 år gammal och åkte med mina tre storebröder och mamma. Jag minns Visby som väldigt spännande, det var fint redan i ett barns ögon. Vi fick gå på Kneippbyn och träffa Pippi Långstrump två dagar i rad efter att vi frågade mamma, om vi betalade andra gången med barnpengen. Och det gjorde vi förstås!
Nu när jag satte ner foten här i Visby så visste jag inte vilka minnen som skulle slå mig. En doft, en gränd, ett torn kan ju väcka massa minnesbilder som har legat gömda under flera år. Och visst var det så.
Jag och Michis vandrade längs gatorna, bort från turiststråken och fann helt fantastiska små hus. Den här staden känns som vilken idyll vid medelhavet som helst. Men dramatiska vågor slår emot stenstranden och historien syns överallt.
Jag har alltid varit intresserad av historia och mitt drömyrke som barn var att bli arkeolog. Så att få se och besöka staden som en gång var en sådan viktig hamn för tusen år sedan är i sig lite magiskt. Speciellt eftersom så mycket finns kvar från medeltiden (hela 11 kyrkoruiner och den 3,4 km långa ringmuren).
En massa känslor upp när jag gick in i den vackra kyrkoruinen S:ta Karin på Stora Torget, ruinen som man ofta ser på en massa vykort och som jag minns från att jag var liten. Nu var det som att det satt någonting i väggarna. Tänk, en gång byggdes det här upp och under århundranden har folk låtit det stå kvar och mer eller mindre tagit hand om det.
När vi fikade hittade vi en stor trädgård precis vid några andra stora ruiner. Barnen sprang och lekte vid ruinerna och väggarna tornade upp sig kring oss. De är runt 1000 år gamla, från 1200-talet och vi fick veta att här, vid S:t Hans och S: Pers kyrka, fanns förr en av Gotlands första stenkyrkor, och dessförinnan hade det varit en hednisk offerplats. Så marken har används under så många år.
Man kan bara ana vilka känslor som folk har haft här, när de sett de gått på dessa stigar. Ibland blickar historien tillbaka på en.