Hörs på långt håll. Var fjortonde dag kom drickabilen skramlande längs grusvägarna i Götene. Den hördes på långt håll där den kom rullande med svagdricka och läsk till vår gård, Ledsgården i Kinne-Kleva. Bryggarbilen på bilden kom från Nya bryggeriet i Lidköping 1959.
Inskickat av Lars Jonegård, Götene.

Du som vill åka till 50-talet kan lika gärna stanna i Stöpafors i Värmland. Restaurangen Diner 45 är en sanslös succé.

Åsa Wikberg driver hästtidningen Lucky Rider, som handlar om westernridning, sedan länge. År 2013 köpte hon och sambon Morgan Söderberg en nedlagd lanthandel vid E45:an, nära Stöpafors, där redaktionen skulle inrymmas. Men i samma veva fick Åsa och Morgan en idé om att starta en restaurang. De hade ingen erfarenhet av branschen, men som drivna entreprenörer tog de Gud i hågen och utvecklade ett eget, hemligt recept på hamburgare. Lokalen utformades in i minsta detalj efter amerikanskt 50-talsmönster med schackrutigt golv, klassiska möbler och personal i tidstypiska kläder.

Det blev en chockartad succé där omsättningen första året blev närmare nio miljoner kronor, tre gånger så mycket som budget.
– Vi har byggt ut och nu har vi också ändrat serveringssystemet så att vi ska hinna med fler kunder, berättar Morgan Söderberg, när vi tittar in.

Restaurangen drar över 80 000 gäster om året! Den goda maten lockar, förstås, men 50-talsmiljön är nog avgörande. 50-talet är alltid trendigt, menar Åsa och Morgan. Inte minst i Värmland där intresset är stort för amerikanska bilar och rockabilly. Och det går att göra affärer av intresset som dessutom bara tycks växa. Åsa och Morgan har planer på att starta fler restauranger.

Sommarboende. Min fru Barbro, vår son Bruno och jag var på campingsemester i Schweiz 1977 i vår Volkswagen lyxbuss, modell 1959. Den hade vi från 1968 och 20 år framåt. Med denna buss färdades vi 15 000 mil på utlandssemestrar till bland annat England, Turkiet och Sovjetunionen.
Inskickat av Rune Isaksson, Rottne.

Redan som liten fascinerades Lars Hoberg av stora maskiner och intresset har inte mattats med åren. Han har alla maskinmodeller hemma i bostaden och han har byggt alla själv av pizzakartonger.

På övervåningen hemma i Lars Hobergs bostad i Kyrkhult finns en stor del av samlingarna och även om det är lågt i tak och en svår trappa att gå i kommer besökarna hit i mängder. I somras hade han till och med en hel busslast med resenärer från Osby som alla ville se de omtalade fordonen.
– Då var det trångt här, jag fick visa samlingarna i flera omgångar, säger han glatt när han tänder upp belysningen. Längs med väggarna står det enkla trähyllor som alla är fullproppade med kopior av stora maskiner av alla de slag.
– Tyvärr har det blivit lite för trångt, nu går det bara att se dem framifrån, säger Lars Hoberg som på sikt hoppas att de egna alstren ska hamna på ett museum där man bättre kan exponera de detaljrika modellerna av arbetsfordon som är tillverkade före 1970.

Samtliga är byggda av wellpapp som kommer från gamla tårtförpackningar eller pizzakartonger och sedan har de kompletterats med metalldelar, sytråd och sugrör. Det har gått åt en hel del Karlssons klister och vanliga vattenbaserade allmogefärger som blandats till rätt kulörer. Maskinerna är skalenliga inte bara till måtten utan även till vikten, vilket gjort att han ägnat en hel del tid åt att mäta och väga. När en maskin på flera ton ska omvandlas till gram gäller det att anpassa den exakt till den skala som den är byggd i.
– Här har du två dumpers, känner du skillnaden. Varje 20 gram motsvaras av ett ton, säger Lars Hoberg när han håller fram en där flaket är tomt och en där det ligger småsten.

Skillnaden är markant och snart har han tagit fram flera exempel på både lätta och tunga fordon.
– Jag har sett i stort samtliga av mina modeller i verkligheten, så alla har sin egen historia. Visst har jag fått resa runt en del men så har jag också hållit på med det i mer än 50 år. Numera har jag så mycket värk i fingrarna att jag inte kan bygga fler modeller, säger han och tillägger att i dag är ambitionen snarare att försöka visa upp dem för så många besökare som möjligt. För några år sedan försökte han komma med i Guinness rekordbok och gjorde i stort sett allt rätt. Han bjöd in prästen och en annan trovärdig person från bygden för att räkna modellerna och sedan skickade de in uppgifterna.

Efter en tid fick han ett utlåtande där Guinness rekordbok konstaterade att han sannolikt var den ende i hela världen som byggde den här typen av modeller och som hade en så pass stor samling, men eftersom han gjort dem själv blev det nobben.
– Hade jag istället köpt dem själv hade jag kommit med, så det var så klart lite synd. Men det viktigaste för mig har varit själva skapandet, säger han och tillägger att hans första minne i livet var när han tillsammans med sin mor stannade till vid ett hus som skulle rivas. Han fastnade direkt för den stora och märkliga maskinen som inte bara hade ett rör som det rök ur, det fanns även en massa märkliga tecken på den.
– Andra gången jag såg samma maskin gick jag i skolan och då kunde jag läsa mig till att det var en Åkerman 350 och att de märkliga tecken som jag en gång sett betydde Svängsta åkeri. I samma ögonblick bestämde jag mig för att jag skulle bygga mig en exakt likadan modell, och på den vägen är det.

Lars Hoberg räknar med att han lagt ned cirka sex timmar vardera på de enklare modellerna och då handlar mycket av tiden om att mäta och väga delarna. Mycket är byggt ur minnet men med hjälp av facklitteratur och på senare år även uppgifter från Internet har han fått fram exakta proportioner. Eftersom han använt sig av så pass enkla medel som wellpapp, vanligt klister och andra hushållstillbehör har kostnaderna varit försumbara.

I den angränsande byggnaden har han de större modellerna men dit kan han inte ta sig längre på grund av värken i kroppen. Trappan är smal och trång och där får besökarna klara sig utan en guidad visning. Här finner vi riktigt stora maskiner samt ett imponerande gruskrossverk från 1950-talet, där det är full aktivitet. Vid sidan har han byggt upp ett mobilt asfaltsverk från 1947 som ger en inblick i hur det gick till när folkhemmets nya vägar skulle byggas. Väl tillbaka i den första byggnaden väntar Lars Hoberg på övervåningen för att visa upp de andra modellerna.
– Den största maskinen jag har här är en Walking Dragline som väger tre kilo. Den har jag i och för sig bara sett i nedplockat skick i verkligheten, men det finns mycket bilder på den som jag tagit del av, säger Lars Hoberg när vi går vidare till det andra och sista rummet för att titta närmare på samlingarna där.

Han stannar till vid en Tornborgskran som han har ett alldeles speciellt förhållande till.
– Min mor var svårt sjuk de sista åren och när jag besökte henne sista dagen hon var i livet såg jag en likadan kran på vägen dit. När jag berättade det för henne sa hon till mig att jag skulle bygga den, och det blev hennes sista ord.
Vill du veta mer gå då in på: hobergs.blogspot.se

Byggt modeller i över 50 år
Namn: Lars Hoberg.
Ålder: 64 år.
Yrke: Tidigare kranförare.
Familj: Makan Belen Hoberg.
Bor: Kyrkhult i Blekinge.
Intressen: Bygga modeller av arbetsfordon vilket han gjort i 50 år.

Bärplockare. Jag var 18 år när en fin familj från Göteborg parkerade sin Mercedes på vår gård på Tjörn för att plocka bär. Då passade jag på att sätta mig på detta underverk. Tänk om familjen dykt upp då!
Inskickat av Mona Johansson, Kållekärr.

Då Sverige i mitten av 1800-talet började bygga ut järnvägen uppstod en ny yrkesgrupp – rallaren. Omgiven av myter om slagsmål, brännvin och snus men mest var de hårt slitande arbetare.

Efter att det ångdrivna loket uppfunnits i England år 1814 spred det sig raskt över världen. Till Sverige kom tåget vid mitten av seklet, och med det även männen som lade järnvägen: rallarna. Under knappa hundra år lade dem räls i hela landet och ställde enigt myten till med bråk och kärlek var de än drog fram. Men egentligen var rallaren en disciplinerad arbetare som satte stort värde på kamratskap och heder.

1. Ord vittnar om att det gick vilt till
Vilket av de klassiska mansyrkena var det vildaste? Att se vilka uttryck de har gett upphov till ger en tydlig vink. Att ha kolartro är att ha blind tilltro till andras utsagor. En kvinna kunde få uppleva flottarkärlek, en kärlek som kanske följdes upp med lite sjömansbiff. Kärlek kunde visserligen även de svenska rallarna utdela, men de ord dessa gett upphov till är av en annan karaktär: Rallarslagsmål och rallarsving. Det säger en del om hur de betraktades, dessa män som med handkraft lade det svenska järnvägsnätet under hundra år. Sanningen är dock att det vilda levernet utgjorde en ytterst liten del av rallarnas liv. Istället kretsade det kring kamratskap, hårt arbete och frihetstörst.

2. Ångkraften fick fart på utvecklingen
Den svenska järnvägshistorien börjar 1856 med de första järnvägssträckorna avsedda för ånglok. Visserligen hade man tidigare använt en slags spårbanor i samband med gruvdrift, men då var rälsen av trä och vagnarna hästdragna. Nu var det ångkraft som gällde. Den nya briljanta uppfinningen tåget hade spridit sig snabbt runt om i världen efter att den första järnvägen invigdes tjugo år tidigare i England. Nu var det Sveriges tur, och 1853 beslutade regeringen att uppföra stambanor, medan bibanorna skulle finansieras av näringslivet. Till järnvägsbyggandet behövdes folk som inte var rädda för att hugga i och utsätta sig för risker. Den svenska myllan producerade vid tiden gott om unga män, och dyra i drift som de var lämnade de ofta hemmet tidigt för att underlätta för övriga familjen. Här blev järnvägsbyggandet en källa till försörjning. Men det var också ett sätt att lämna torvan och se sig omkring i världen, liksom en möjlighet att träffa kvinnor.

3. Järnvägen byggdes med hacka och spade
De första hundra åren av den svenska järnvägshistorien lades nästan all räls med handkraft. Verktygen var enkla redskap såsom spade, korp och hacka. Arbetet började med att ingenjörerna planerade sträckningen, sedan tog jordschaktarna, stenarbetarna och bergsprängarna vid, allt organiserat av förmännen. När marken var plan kom rälsläggarna, som lade i ordning sliprar och räls. Sliprarna kom från portabla sågverk med lokalt virke köpt av skogsägarna, medan rälsen importerades från England. I genomsnitt kunde man lägga ungefär en kilometer räls om dagen, vilket gjorde att järnvägen snabbt spred sig över det svenska riket.

4. Kolbullen gav karlarna ork
För att orka med det enormt krävande arbetet behövdes energirik mat, och precis som hos flottarna och skogshuggarna stod kolbullen i centrum. Bestående av mjöl, vatten, salt och torrsaltat, amerikanskt fläsk, och närmast friterad i ister, var den tillräckligt lättlagad och näringsrik för ändamålet. Kolbullen åts över hela Sverige, och kom också i varianter, bland annat sluringen, som tillagades på liknande sätt men som även kunde innehålla potatis eller rotfrukter. Som måltidsdryck begagnades havrevatten, det vill säga en näve havregryn utrörda i vatten. Svårigheten att förvara färskvaror gjorde att maten generellt baserades på torrvaror, men hade man tur kunde man få köpa lite mjölk och smör av en lokal bondmora. Fanns det tid och tur kunde man kanske också dryga ut maten med lite nyfångad fisk.

5. Rallarens jobb kantades av faror
Arbetet var hårt, tungt, smutsigt och högljutt, och i en tid utan säkerhetsföreskrifter och arbetsskydd levde rallaren farligt. Att forsla bort jord med den primitiva skottkärran slutade lätt i att ekipaget välte över den olycklige arbetaren. En rälsskena vägde nästan ett halvt ton, och då fem man hjälptes åt att flytta den för hand krävdes det inte mycket för att olyckan skulle vara framme. För bergsprängarna var faran dynamiten. Då den skulle förvaras varmt bar vissa den under skjortan, vilket gjorde att ett fall från en bergavsats kunde sluta ytterst illa. Ofta detonerade dynamitskott av sig själva, med förödande resultat. Många var också de bergssprängare som mötte döden eller ådrog sig allvarliga skador i kontakt med splitter. Någon ersättning för sjukdom och skador gavs inte, men rallarna hade ett eget solidariskt system i något som liknade en privat sjukkassa. Man var också i rallarlaget noga med att meddela eventuella änkor, samt betala begravningar och kanske även åstadkomma ett mindre underhåll till de efterlevande.

6. Lukten i kojan var vämjelig
Eftersom rallarna alltid var i rörelse blev logementet oftast improviserat och inte särskilt fagert. Vanligast var en snabbt hopsnickrad rundtimmerkoja med jord uppskottad på väggarna för isolering, kluvna stockar på taket och näver och jord ovanpå. Inuti var det trångt som i en sardinburk, då upp till femton man kunde dela på det trånga utrymmet. I mitten brann vintertid elden i den portabla norskspisen, vilken stekte ena sidan av kroppen men lämnade den andra iskall. Om vintern saknades tvättmöjligheter, så de flesta sov i sina svettiga arbetskläder. Lukten i rallarkojorna var ökänd och kunde vid medvind förnimmas på långt håll. Men rallarna vande sig, liksom de vande sig vid lössen. Deras ofta påvra uppväxt hade förberett dem väl vid liknande vedermödor. Värre var det för kockan, i de fall det fanns en sådan. Med bara ett skynke mellan sig och mannarna var hon utelämnad till deras kroppars ljud och lukter.

7. Brännvinet gav rallarna dåligt rykte
Livet som rallare kretsade kring arbete, sömn och mat. Men emellanåt fanns det tid till att roa sig, och då kom brännvinet fram. Brännvinet gav tröst, värme och mening, och dessutom modet att närma sig det motsatta könet. Det var dessvärre också brännvinet som bidrog till rallarnas dåliga rykte på bygden. När brännvinet brann i magen lossade livsandarna, och då uppsökte rallarna bebyggelsen, där de gärna frotterade sig med lokala kvinnor. För dem var rallarna ett uppskattat inslag i vardagen och en välkommen omväxling från pojkarna i byn. Dessa uppskattade dock sällan rallarnas närvaro, med vilda slagsmål som följd. Men att slåss med magen full av brännvin gjorde att tekniken fick stryka på foten, vilket i sin tur ledde till att rallarsvingen uppstod. Men det var inte enbart konflikter mellan rallare och bosatta. Det hände ganska ofta att en och annan rallare stannade kvar hos sin utvalda flicka och upptogs i byagemenskapen. Många var också de drängar och torparsöner som lockades av rallarnas fria liv och anslöt sig till dem.

8. Maskiner ersatte gubben i slokhatt
Den stora utbyggnaden av det svenska järnvägsnätet upphörde efter Andra världskriget. Bilismen konkurrerade ut tåget som färdmedel, och den järnväg som ändå blev lagd lades främst maskinellt. Rallaren, som med handkraft lade räls, upphörde som yrkeskategori, och den version som blev kvar hade inte många likheter med sina föregångare. Borta var grovarbetaren med slokhatt, mollskinnsbyxor och storväst, som gärna tog sig ett slagsmål och en kvinna på lördagkvällen. Men i folkminnet lever rallaren ännu kvar. Vissa kan ännu erinra sig hur det var när rallarna kom till byn, medan andra med stolthet uppvisar dem i släktträdet. Det är förståeligt, då rallarna var banbrytare. Med fara för sina egna liv var det dem som lade grunden för modern kommunikation i ett tidigare slutet land.
Fotnot: Ordet rallare kommer sannolikt från engelskans railway (rallväg).

9. Förbjudet att skämma ut arbetslaget
Det hårda arbetet framkallade en stark kamratanda hos rallarna. Var man en del i laget avkrävdes det att man levde enligt vissa regler. Det var förbjudet att skämma ut laget, stjäla eller vara oförskämd mot kvinnor och barn. Att hamna i slagsmål var inte bra, men gjorde man det ändå skulle man ”slå av bara fan”. Ett visst mått av heder och rättvisa fanns alltid i rallaren, oavsett var han befann sig, och eftersom rallarna krävde samma bemötande av omgivningen uppstod ofta konflikter. Resultatet kunde bli en tid i finkan. Det var dock inget som hindrade rallaren från att återuppta sin plats i laget vid frisläppandet, och många av dem hade gjort liknande turer.

FINA MINNEN. I år är det 50 år sedan det klassiska Nöjespalatset Nalen på Regeringsgatan i Stockholm lades ner. Under cirka 30 år från 1930-talet och framåt var Nalen huvudstadens främsta nöjespalats, där alla de stora artisterna framträdde. På dansgolvet kunde det gå hett till och i publiken fanns nalensnajdarna med brylkräm i håret. De välklädda och raffiga nalenbrudarna med sugrör i mun förgyllde också kvällarna och stämningen var på topp. Nalen var stället där ”allting händer och fötter”, inte minst ett otal häftiga danstävlingar.
Nalen finns fortfarande kvar, men inte på samma sätt som under storhetstiden. Har du minnen av klassiska Nalen? Skriv och berätta!

Svenska folket samlades länge framför en TV-apparat med en kanal och ingen reklam. Sedan slog några entreprenörer hål på monopolet och nu väller de rörliga bilderna och reklamen fram dygnet runt.

Redan i december 1930 kunde stockholmarna titta på TV vid en visning på biografen Röda Kvarn. Tekniken fanns alltså tidigt, men först på 50-talet väckte frågan om TV för hela folket något större intresse hos makthavarna. Det fanns en skepsis, inte minst hos socialdemokraterna, inför vad TV-tittande skulle innebära för medborgarna. Fördummande, passiviserande och demoraliserande för ungdomen var några farhågor som dryftades. För att i alla fall hålla sig till en ”seriös” och icke-kommersiell TV fastnade Sverige för den engelska modellen där tittarna via en licens stod för finansiering och därmed blev en slags uppdragsgivare. Public service blev ett begrepp också i vårt land och TV i USA med sin reklamfinansiering och konkurrens avvisades. År 1956 drog de första officiella sändningarna igång i Sverige och TV blev en omedelbar succé. Antalet licenser steg som en raket och några år efter starten hade över 400 000 skaffat TV.

Det fanns bara en kanal och programmen blev snackisar dagen efteråt på jobbet. TV-apparatens segertåg in i vardagsrummen slog till en början hårt mot föreningsliv, restauranger och nöjesliv. Biobesöken halverades mellan 1956 och 1963. Familjens möblemang, vardagsrutiner och helgledighet anpassades efter TV-tablån och skeptikerna fick vatten på sin kvarn. För att blidka dessa infördes 1960 en TV-fri dag i veckan. Ett påfund som dock bara överlevde i ett och ett halvt år.

Men oron för den växande televisionens inflytande fanns kvar. När en andra TV-kanal infördes 1969 sa socialdemokraterna nej till reklamfinansiering, bland annat av rädsla för att tidningarna skulle tappa annonsintäkter. Den nya kanalen beskylldes snart för vänstervridning och det fanns också en oro för att TV kunde avgöra val. Den politiker som gjorde sig bra i rutan fick ett försprång. John F. Kennedys solbränna ansågs ha varit avgörande när han slog ut den luggslitne Richard Nixon i presidentvalet 1960. Länge värjde sig de makthavande socialdemokraterna mot idéer om reklamfinansierad TV och staten kunde i kraft av kontroll över distributionen förbli ensam herre på täppan. Men monopolet sprack i fogarna när kabel-TV lanserades 1983 och svenskarna så småningom kunde se utländska program som kabelnäten tog emot via satellit. Socialdemokratiska Kvinnoförbundet kämpade emot och riksdagsledamoten Maj-Britt Theorin, S, föreslog förbud mot parabolantenner i privat ägo. Utvecklingen gick dock inte att stoppa. Medie-entreprenören Jan Stenbeck storsatsade på en ny svensk TV-kanal som skulle finansieras med reklam.  I december 1987 startade TV3 sina sändningar från London, nådde Sverige via satellit och kringgick förbudet mot reklam i svensk TV. Det var ett vågspel, men Stenbeck lyckades. Program som Diskutabelt, med den fräcke Robert Aschberg som profil, blev populära och framgången bidrog till att riksdagen 1991 beslöt att reklam-TV skulle tillåtas i Sverige.

Stenbeck inledde också ett samarbete med ledande socialdemokrater som Lars Engqvist och Odd Engström vilket öppnade dörren för Stenbeck att köpa in sig i ett nytt projekt, konkurrenten TV4. Senare sålde han sin andel och gjorde ett klipp värt hundratals miljoner kronor. Med TV4 fick Sverige i början av 1990-talet en stor hemmabaserad kanal som blev en seriös konkurrent till Sveriges Televisions program. Dammluckorna hade öppnats och tiden när hela svenska folket samlades kring ett enda program som Hylands Hörna var oåterkalleligen förbi. Digitalisering, internet, nya kanaler och plattformar i mobiltelefoner och datorer gör dagens TV-utbud till en flod av program som man kan titta på överallt och när som helst. Som med så mycket annat är det väl en utveckling på både gott och ont. Sverige förblev inte lika medietråkigt som Albanien, ett land ungmoderaterna jämförde oss med på 80-talet. Men visst finns det väl en risk att vi drunknar i flödet av rörliga bilder och inte förmår skilja på fakta och fiktion?

”Genom monopolet har konkurrens förhindrats. Den som inte är nöjd med statens utbud har inget alternativ och genom licensfinansieringen har man undvikit att bli beroende av annonsörer som kräver lyssnarsiffror. Nogsamt har alla vägar där individens val och önskemål kan påverka utbudet stängts.”
Anders Borg, senare finansminister, ger sin syn på TV-monopolet 1994.

”Vårt parti får inte längre huka i den kommersiella högervinden, utan måste gå till en ideologisk motoffensiv mot yttrandefrihetens exploatörer i vilken förförisk släng­kappa de än sveper in sig”.
Maj Britt Theorin, motståndare till reklam-TV, på socialdemokraternas partikongress 1987.

Känner ni stämningen? Visst doftar det av hö och sommar på landet om den här bilden från Smålandsstenar 1972? Åke Skoog gör sig beredd att köra hem höet och ungarna med sin nyinköpta Massey Ferguson. Det är hans mor Sigrid som står med räfsan och uppe i hölasset sitter Åkes dotter Ulrika tillsammans med kusinerna John och Helene Appelkvist och deras mamma Gunvor som håller i grannflickan Kerstin Bergkvist.
Inskickat av Anita Skoog, Smålandsstenar.

Utpekade medborgare. Socialstyrelsen vill skapa ett register över osunda svenskar, om man får tro fem läkare på DN Debatt (20/12 2012). Läkare ska enligt Socialstyrelsen ägna en viss tid med patienten för att skaffa information om dåliga vanor rörande alkohol, rökning, matvanor och fysisk aktivitet. Om de dessutom skriver in det i journalen får vårdcentralen mer pengar från landstingen som ett slags bonus. Problemet är inte att diskutera hälsa med patienterna och hitta en koppling mellan sjukdom och leverne. Det märkliga är att man vill upprätta ett personnummerbaserat register med dessa uppgifter som alldeles för många kan få tillgång till. Som patient blir du inte ens tillfrågad om du vill finnas i registret. Nog var det bättre förr då husläkaren och du hade ett förtroligt samtal som stannade mellan fyra ögon. Det fanns inte ens i den vildaste läkares fantasi att förtroenden skulle spikas upp som kommunikéer på kyrkbacken för alla att läsa.

Fin glasveranda. I början av 1960-talet är det släktträff på Framme i Spässerud, Stavnäs, i Värmland. Min farmors släktingar är på besök och har ställt upp sig framför glasverandan. Från vänster min faster Eivor Eriksson, min pappas Arne Eriksson, min farmor Evi Eriksson samt John och Lilly från Sollebrunn.
Inskickat av Simone Aronsson, Grums.

Prata med djuren. Nu vill en forskare vid Umeå universitet göra vår lycka mätbar. Skapa ett välfärdsmått som mäter lycka och livskvalitet. Han säger till Metro att han tror att det går att mäta lycka genom att fråga folk hur nöjda med livet de är på en skala, om hur ofta folk känner sig glada, ledsna, illa till mods, väl till mods och så vidare. Varför inte gå ut på vedbacken och hugga lite ved för att få värme i huset eller gå till djuren, ge lite mat och prata lite. Då vet man vad lycka och närhet till livet är och de värden som definierar lycka. Att stå vilsen i en galleria och leta efter lyckan är sannolikt bara en kort not i mänsklighetens historia.

Inne igen. 70 år efter premiären på Kungliga teatern i Stockholm ska radioorkestern i Köln sätta upp Jules Sylvains (Axel Stig Hansson) operett Zorina, flickan från Costadoro. På premiären 1943 blev det succé och operetten spelades 38 gånger på sex veckor. En av de mest berömda melodierna var rumban Här svänger gauchon sin sombrero. De som då stod på scen var Isa Quensel och Einar Beyron och – något oväntat – Thor Modéen. (Thor Modéen hade redan 1937 gjort succé i filmen Pensionat Paradiset med låten En äkta mexikanare av Jules Sylvain.) Att nu tyskarna sätter upp en operett av Jules Sylvain är väl ett bevis på att han redan för 70 år sedan var en mästare på att säga det i toner.

Samling. På sommaren fick min mamma Ingrid och min pappa Arne Fredriksson besök på Appelhester gård i Vetlanda. Här är hela gänget och som ni ser är det moppe och MC som gäller. Från vänster min mammas gode vän Ellen med sonen Hans i vagnen, jag och min syster Annika bakom mamma, Ellens syster Edit, pappa Arne, Edits man och Morgan med MC.
Inskickat av Helena Fredriksson, Anderstorp.

Retrobiblioteket i Huddinge har satsat på läsningen av vackra böcker från förr. Här finns inte tillstymmelse till läsplattor eller smarta telefoner. De har möblerat flera rum i 50-, 60- och 70-talsstil med böcker från respektive decennium. Upplevelserum värda att bevara i den framrusande stormen av ny teknik. Trots allt finns ingen motsättning mellan smart teknik och hårda pärmar, huvudsaken är ju ändå att vi läser. Men en dag saknas det som uppmanar till läsning, ett bibliotek inneslutet av vackra bokryggar. Det kommer aldrig ett bibliotek i en läsplatta att kunna ersätta.

På tur. Min syster Ann-Mari Johansson och jag står framför våra killar Weine Hjalmarssons och Roland Rudéns bilar i Virserum 1958, en Fiat och en Volvo PV 444 från 1956. Roland och jag gifte oss 1961. Det är sommar och vi har nya kjolar. Mycket fina, tycker vi på redaktionen. Notera att man fram till 1973 kunde se på registreringsskylten varifrån bilen kom. Bokstaven H står för Kalmar län.
Inskickat av Inga-Lill Rudén, Mörlunda.

Vackra visioner. Politik har aldrig varit mer efterlängtad än nu. I tider när inköpta svar från PR-byråer och riksdagsmän beväpnade med järnrör formar politiken kan vi bara hoppas på en upprättelse av yrket. Politik är att vilja, vara uppkopplad mot samtiden och framtiden. Att jobba för något vi alla är del av, minnas att demokrati är en ung företeelse, en färskvara som varje dag måste erövras. Oavsett åsikt hit eller dit är politikern en garanti för att egennyttan inte bestämmer över våra liv.

Gammalt & nytt. Det finns ingen ände på uppfinningslusten när det gäller att förena nytt med gammalt. En gammal bakelitradio fungerar utmärkt som högtalare åt en modern Iphone. Knappast uppfunnet av nöden, snarare för att det är snyggt och framför allt för att det är så himla kul.

Hilding flyttade. På bilden från Ålem i Småland 1912 ser vi Hjalmar Thormalm till höger, hans kusin Hilding Thorell i mitten och hans farbror Karl Johansson till vänster. Männen bygger telefonnät och lägger grunden till den nya tidens kommunikationer. Redan 1887 hade Stockholm 5 500 telefonapparater och var den telefontätaste staden i världen. Hilding flyttade så småningom till Amerika och bildade familj.
Inskickat av Agneta Dahl, Västervik.

Tjusig Cheva. Gunnar Wilander och hans hustru Astrid på bilutflykt i en Chevrolet av årsmodell 1946 eller 1947. Det är läge för rökpaus och att sträcka på benen. Gunnar var son till Pär Wilander som ägde den första buss som trafikerade Ljusne och Södermalm i början av 1920-talet.
Inskickat av Markku Jokinen, Ljusne.