Varma råd. I vintermörkret syns unga bilförare ratta sin bil med rattmuff igen. Muffar i alla färger och utföranden. Ingen som såg humorserien Nöjesmassakern i mitten av 1980-talet glömmer någonsin trafikexperten Petter Nicklasson (Gösta Engström) som med sina förnumstiga råd om rattmuffen lärde oss två enkla regler: Rimfrost – rattmuff på. Tjällossning – rattmuff av. Förr var rattmuffen en liten välsignelse i en nedkyld bil, i dag fryser knappast någon i bilen men vi sticker ut i mängden och farfar ler i sin himmel.

Fullt jobb. Fjärdingsman Johan Svedberg i Långaryd, Småland, sitter vid sin räknemaskin och kontrollerar deklarationer 1958. Han har att beta av en ansenlig hög som synes. Fjärdingsmannen biträdde polismyndigheten med olika sysslor och var från början ett lokalt förtroendeuppdrag.
Inskickat av Margareta Svedberg, Långaryd.

VROOOOM. En  fin bild från Upplids by i Småland 1950. Mina föräldrar Hildur och Göran Andersson ser fram emot en semestervecka på motorcykeln av märket Norton 55cc, årsmodell 1949. Inga hjälmar som synes och Hildur har kappan på.
Inskickat av Christina Hedin, Fårösund.

Välbesökt. ”Gubbhyllan” i Tiarps lanthandel i Västergötland får besök 1957. Tyvärr vet vi inte vad herrarna heter, men det var Tage Mårtensson som tog över lanthandeln från sin morfar. Tage drev den tillsammans med sin fru. Lanthandeln levde mellan 1927 och 1989. Då handelsbodarna tilläts 1846 bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden och affären blev en samlingsplats i byn. Om affären inte är nedlagd är den fortfarande en mötesplats.
Inskickat av Tage Mårtensson, Falköping.

Efter sekel av tvång hur vi skulle förhålla oss till religionen beslutade Sveriges riksdag 1951 att var och en av oss var fria att själva välja den tro som passade oss bäst.

I mitten av 1900-talet då Sverige började förvandlas till ett välfärdsland kom religionen alltmer att förlora sitt grepp över våra själar. Statskyrkan hade då i sekler regerat och reglerat vår trosuppfattning efter den Lutherska katekesen.

1952 var det fritt att gå ur statskyrkan utan att konvertera till ett annat trossamfund, vilket var början till slutet för statskyrkan. Ett halvt sekel senare skulle skilsmässan mellan stat och kyrka bli definitiv och ordet statskyrka försvinna ur ordböckerna. Då Gustav Vasa på 1500-talet tog strid mot kyrkans starka ställning flyttade han den politiska och ekonomiska makten till staten och med sin bibel ”avsatte han påven”. Luthers protestantiska lära blev nu allenarådande i Sverige och andra trosuppfattningar bestraffades med döden eller landsförvisning. Om staten var den politiska makten blev religionen kittet som höll själarna i herrans tukt och förmaning. Det dröjde till andra hälften av 1800-talet innan staten började tillåta andra trosinriktningar där frikyrkliga förkunnare predikade sina läror trots att de var illa sedda. Sakta började kyrkans absoluta makt uppluckras i takt med att samhället förändrades. Det stilla lantlivet upplöstes då städernas industrier fick landsbygdens folk att söka sig nya möjligheter och i den smältdegel det innebar möttes nya åsikter och fick bränsle. Statskyrkan kunde inte längre stå emot med att åkalla syndarnas eviga fördömelse. Friheten i att komma ifrån det trångsynta gav luft åt tanken att frigöra sig från en dömande gud och istället forma sitt eget liv efter egna förutsättningar där religionen kom att framstå som en tvångströja, snarare än något lovande.

Då den nya tidens politik handlade om ett bättre liv för dagen, stannade kyrkan kvar i löftet att erbjuda ett bättre liv efter döden. Samhällets utveckling sprang ifrån kyrkan, vårt behov av att ifrågasätta och bli fri i tanken var starkare. En logisk följd blev den religionsfrihetslag som en enig riksdag antog 1951 för att lämna över det religiösa till var och en efter förstånd. Även om vi i dag är ett sekuliserat land utövar vi fortfarande kristna ritualer så som konfirmation, dop och bröllop.

”Jag vill, den korta tid jag lefver, göra hvad jag kan för att befria vårt folk från kristendomens vidskepelse, myter och gudar och få folkets religiösa behof tillfredstäldt på ett bättre sätt än f.n. sker.”
Viktor E. Lennstrand kallades Hädar­yngligen och dömdes till fängelse på Långholmen för hädelse.

”Största faran för religionsfrihet och all annan frihet ligger ännu i dag i sådana riktningar, som sätter det opersonliga över personligheten och är färdiga att offra allt, sig själva och mänskligheten för ett system, en institution, en lära.”
Ärkebiskopen Nathan Söderblom i ett tal 1915.

Uttrycket ”polis polis potatisgris” är inte någon barnramsa utan har sina rötter i första världskrigets kristider, berättar Hans Nyman.

År 1915 fick bönderna i uppdrag att lämna in uppgifter om bland annat sitt spannmål och sin djurbesättning. Men det är väl som det brukar vara, ingen vill frivilligt lämna ifrån sig uppgifter om vad man äger. Min mammas bror Erik jobbade inom stat och kommun och blev gris- och potatisräknare. Det var inte särskilt populärt när han kom på besök, myndigheterna var inte välkomna i sådana ärenden. När Erik och hans kompanjon kom till en gård hände det att dom blev bortkörda med de allehanda tillhygge som fanns på gården, också med vapen av olika slag. Det var då myndighetspersonerna fick skaffa polishjälp för att kunna utföra sitt arbete.

När de närmade sig en gård så ilade en dräng eller en piga iväg och varnade de andra bönderna runtomkring med orden ”polis, polis, potatis och gris”. Då fick grannarna chansen att gömma undan både gris och potatisar. Inget lätt uppdrag för Erik att gå omkring med en polis på gårdarna, med andra ord. De var inte lätt för Eriks mamma, min mormor, heller. Förvisso fanns det ju varken telefon eller något annat modernt, men djungeltelegrafen var igång och det var svårt för mormor att handla av bönderna på torgen mellan Majorna och Kungstorget i Göteborg. Bönderna visste vem som var hennes son och mormor fick höra elakheter om hur hon kunde avla en person som kunde ställa till det så för andra. Allt detta pågick hela tiden under kriget, berättade min mamma för mig under de kvällar på 1950-talet och 1960-talet när det inte fanns någon TV att titta på.

Minns gamla tider
Hans Nyman, Göteborg, är född 1944 i stadsdelen Majorna i Göteborg och har ett bra minne. Han berättar gärna historier från förr och är medlem i föreningen Gamla Majgrabbar. Historien om ”polis, polis, potatisgris” är tidigare publicerad i föreningens tidning.

Längs vackra höstvägar är Tula ute på årets sista utflykt med Husqvarnan. Vackert och tufft klädd som på 1950-talet. Låt dig inspireras till att klä dig som en tuff brud i lyxförpackning.  

Fotograf & hår: Emmelie Hedenström www.emmeliehedenstrom.com Modell & smink: Tula Robinsdotter. Stort tack till Kim för att vi fick låna din fina Husqvarna från 1950.

Många ärenden. Det här är busscentralen i Arvika 1941. Oscar Magnusson körde buss mellan Östervallskog och Arvika fram och tillbaka på dagen. Det blev 16 mil totalt. Efter vägen var det många som ville få ärenden utförda i Arvika så ibland var bussen väl lastad. Den andre mannen heter Alf Ringsby.
Inskickat av Ingegerd Aronsson, Göteborg.

Han är Sveriges i dag äldste dagspressjournalist. Terje Fredh är fyllda 83 och alltjämt aktiv reser han runt och berättar bland annat om Bohuskustens historia. En händelse som etsat sig fast hos honom inträffade den 10 augusti 1961.
– Jag var redaktör på Bohusläningen i Lysekil. Mitt kontor låg 100 meter från Södra Hamnen på samma plats som de engelska båtarna under brinnande krig 1943–1944 lastade kullager. Vid 16-tiden den här dagen ringer polisen Fredh och sa att han skulle snarast bege sig till Anderssons kaj för där har det inträffat något som säkert skulle intressera honom.
– Vi hade alltid bra kontakt med polisen. Och kom de med ett sådant tips tog jag kameran och skyndade dit. När jag kom till en avspärrad kaj var jag först tvungen att gnugga mig i ögonen för framför mig hängde en Volvo PV444 över kajen med fronten nästan rakt in i en ubåt!

Ubåtens namn var Bävern och den hade tidigare på dagen haft ett övningspass i Gullmarsfjorden. Nu var befälet inkvarterat i närbelägna Hotell Lysekil. Terje Fred tog sig snabbt dit, fick tag i båtens kapten och berättade vad som hänt. Han tittade då ut genom hotellfönstret såg vad som skett och sa: ”De är ingen fara”. Bilens förare var en man från Stångenäset. Han hade kört in till Lysekil för att betala en teleräkning. Telekontoret låg i en backe vid Fiskargränd som leder mot Lysekils enda infart Hamngatan. Mannen hade i brådskan glömt att lägga in någon växel eller handbroms. Så bilen kom i rullning for utför backen, över den trafikerade gatan och över kajen tills ubåten satte stopp.
– Det hela var en märklig historia. Jag refererade vid den här tiden även tingen i Kvistrum. Mannen åtalades för allmänfarlig vårdslöshet och fick 20 dagsböter á 2 kronor. Marinen fick 28 kronor till färg.

Fotogenlampa. Förr fick lantarbetare finna sig i en annan arbetsmiljö än vad någon skulle ha accepterat i dag.  På denna bild från början av 1900-talet ser vi hur drängen gör sin kvällsrakning i stallet till fotogenlampans sken. Djuren har han som sällskap och det ser ju att gå ganska bra. Bilden är tagen i Markvatten där Väste i Värmland.
Inskickat av Mikael Aronsson, Grums.

Gerd Miller höjde nivån på tidskrifternas följetonger på 50-talet tack vare sina eleganta och färgrika illustrationer. Hon visste tidigt att hon ville teckna och en sjukdom i tonåren blev början till hennes livsverk.

Då Gerd Miller dog 1988, 63 år gammal, hade hon uppnått statusen som ”hon som ritade 50-talet”. Hennes eleganta illustrationer hade tagit svenska veckotidningar med storm och Gerd ut i världen, där hon bland annat fick uppdrag i den fashionabla franska tidskriften Elle.

Allt började i Stockholm där hon uppfostrades i en lärd familj där fadern var en skicklig kemigraf, ett avancerat hantverksyrke för att skapa klichéer av bilder och teckningar för att tryckas i tidningar. Där fick Gerd (då Fridén) insikten i hur hon skulle måla för att nå bästa resultat i tryck. Men föräldrarna ville att hon skulle välja ett borgerligt yrke framför en äventyrlig konstnärsbana. Men då hon var 14 år drabbades hon av tuberkulos och blev sängliggande. Där fick hon utlopp för sin ständiga vilja att rita och blev så pass duktig att både hennes far Hugo och modern Annie Aquelina Fridén lät henne hållas. I en intervju i Året Runt 1984 beskrev Gerd sina föräldrar: ”De var födda samma dag, döptes och konfirmerades i samma dopvatten och kyrka och gifte sig unga för att på ålderns höst följas åt med kort tids mellanrum till graven.”

Menen från sjukdomen fick hon leva med resten av sitt liv men det största hon vann var föräldrarnas samtycke och insikt om att deras dotter var ämnad för teckning och hon fick börja på Welamssons illustrationsskola. Därmed var hennes karriär utstakad.

I en intervju långt senare beskrevs hennes passion i Året Runt: ”Gerd började teckna så fort hon kunde hålla i en penna. Någon lek med dockor blev det inte lust till, hon ritade på påsar, på skokartonger, på allt som hade en vit yta.” Det framgår tydligt i intervjuerna med Gerd hur hela hennes yrkesliv var förbestämt och som 19-åring skickade hon en illustration till tidningen 25:an: ”Det var år 1944. Jag hade sänt in några av mina teckningar till en veckotidning som hette 25:an. Och en dag fick jag en postanvisning på 80 kronor.” En stor summa då det inte ens var ett beställningsverk och som idag skulle motsvara cirka 1 600 kronor. Det gav henne lust till att bli illustratör på den tidens större veckotidningar och hon började allt mer regelbundet skicka in sina teckningar. Och hennes kärlek var besvarad, allt fler av hennes eleganta illustrationer började allt mer regelbundet synas i veckotidningarna.

Samtidigt började Anna Bråve göra sin klassresa från sekreterare till chefredaktör för Feminia. Allerfamiljen hade upptäckt en begåvning som ägde det självklara anlaget för att skapa en läst tidning. Hon såg i sin tur potentialen i Gerd och anlitade henne för allt större jobb. Tillsammans skulle de skapa en tidig modell av yrkeskvinnan som hade sin plats bredvid männen. I Gerds många illustrationer har kvinnan en framträdande plats. Männen vänder sig ofta bort eller försvinner in i bakgrundens färger. Kvinnan tycks betrakta situationen med ett outgrundligt leende.

Hennes stora tid var 50-talet men hon formade lika mycket både 40-tal som 60-tal med sina illustrationer i tidskrifter som Vecko-Revyn, Allers, Husmodern och Damernas Värld. 1952 gifte hon sig med Bob Miller, en amerikan som varit stridsflygare under andra världskriget och som var en hängiven konstälskare. Bob blev hennes impressario på deras resor världen över. Tillsammans blev de modeller i många av Gerds teckningar och levde det liv som många av tidningarnas läsare ville drömma om. Det hände ofta då Gerd var yngre att hon ifrågasatte sitt eget utseende. I en intervju med Damernas Värld 1965 lät hon sig beskrivas: ”Det är ett bra tag sedan hon var en osäker tonåring som fick öknamn i skolan för sin stora näsa och var pinsamt medveten om att ansiktet var osymmetriskt och att baken var för stor. Men det hör till de saker man inte glömmer med åren även om det gör mindre ont när man blir vuxen och får andra värderingar. Det hjälpte inte ens att hon blev känd tecknerska, komplexet satt i. Näsan kändes värst. Det dröjde till hon träffade sin blivande make Bob i Florens och han berättade att han alltid hade velat gifta sig med någon med en sådan näsa som hon hade och kunde skratta åt det.

Det var också i den vevan som hon började hitta sin stil. Hon medger öppet att 75 % av hennes säkerhet sitter i att hon lever i ett inte bara harmoniskt utan också intellektuellt levande äktenskap. Hon vågade ställa sig framför en spegel och titta ordentligt både bakifrån och framifrån.” Gerd Miller gav samma svar som hennes illustrationer gav till alla läsare, jag finns här och kommer aldrig vika undan. I stället är det männen i hennes teckningar som oftast viker ned blicken inför en kvinna som vet sitt värde. Hennes bilder är en del av det goda livet som vi föreställde oss att det var på 50-talet. Då allt var möjligt, det syns i Gerds bilder, inte bara för att alla röker, utan för att alla är så snyggt klädda.

Men handen på hjärtat, vem vet vem Gerd Miller var? Sannolikt få men alla känner igen hennes bilder i alla de tidskrifter som slukades för femtio år sedan. Där kommer hon för alltid finnas kvar. Som den okrönte mästaren att fånga vårt allas 50-tal med sina penslar.
Källa: Gerd Miller – Illustratör eller hon som ritade 50-talet. Lena Johannesson på Carlssons förlag.

Hantverk. Vi är i Hemsjö i Halland 1962 där slöjdaren Johan tillverkade naturliga klädhängare som han sålde till folk i trakten. Klurigt, originellt och elegant.
Inskickat av Bertil Gardell, Vegby.

Stilfulla emaljskyltar har idag blivit eftertraktade samlarobjekt och betingar ett högt pris på marknaden. Lennart Ek från Falköping har garaget fullt med nostalgiska skyltar.

Hemma hos Lennart Ek i Falköping är garageväggarna täckta med vackra skyltar från olika tidsåldrar och företag. Han har alltid samlat på olika saker, men skyltar blev han intresserad av för några år sedan. I dag har Lennart mellan 70 och 80 skyltar.
– Tidigare hade jag alla emaljskyltar utanpå garaget, men när jag byggde om tog jag in alla, vilket kanske var ett klokt beslut, säger han. Enligt Lennart har det blivit svårare att hitta lite ovanliga skyltar, eftersom det finns fler samlare och därmed har värdet också stigit. Emaljskyltar har varit vanliga på affärernas husväggar och på järnvägsstationer. De kunde också vara uppsatta i väntsalar. En del skyltar sattes upp på magasinsbyggnader och ladugårdar. Lennart Ek märker att folk känner igen vissa skyltar och har minnen förknippade med dem.

I boken Tunga varumärken skriver antikvitetsexperten Peter Pluntky att emaljskylten gick i graven när den traditionella lanthandeln försvann, men samtidigt vaknade intresset för gamla skyltar. Många har specialiserat sig på vissa typer av skyltar, som till exempel gör reklam för choklad, matvaror eller drivmedel. Bilhistoriker samlar på bensinskyltar och de som inreder en gammal lanthandel samlar skyltar som passar till de varor som de samlar på. I dag, menar Pluntky att emaljskyltar börjar bli en bristvara, därför görs kopior av äldre skyltar, vilket kan vara svåra att skilja från originalet. En skylt med en ”läkerolgubbe” kunde på 1960-talet kosta en hundralapp. I dag kan en bra skylt ligga på mellan 8 000 till 10 000 kronor, skriver Pluntky.

Han skriver vidare, att tillverkningen av emaljskyltar är tidskrävande och komplicerat och fordrar stor yrkesskicklighet och noggrannhet, eftersom skyltarna är uppbyggda i olika skikt och varje färgskikt måste brännas separat. Processen gör att en emaljskylt ger en lysande effekt. Motiven på skyltarna skapades förr med hjälp av schabloner som gav skylten dess speciella reliefkaraktär. I dag använder man screentryck, en metod som innebär att man inte behöver bränna skylten för varje färg. Nackdelen med denna metod är att emaljskyltens ursprungliga reliefkaraktär går förlorad, menar Pluntky.

Numera finns det några få företag som tillverkar emaljskyltar i Sverige, bland annat Sprakareds emaljverk och Emaljskyltfabriken Svea AB, som båda ligger i Västergötland. Sprakared grundades 1893 och är det näst äldsta emaljverket i landet. De tillverkade bland annat de klassiska skyltarna Mobiloil, Kanolds choklad, Orancia apelsindryck, BP:s sköld samt den gula postskylten. Emaljskyltfabriken Svea hade sin storhetstid under 1930-talet när de tillverkade reklamskyltar för Vita Tvätt-Björn, Lazarol-Lazrin, Pommac och Örebro Kex.

Dags för lumpen igen. Foto från min rekryttid 1952–53, 10 månader, vid Fältjägarregementet I 5 i Östersund, en jägarpluton. Jag är på plats i mitten längst upp mellan två resliga soldater. Nere till höger ses befälet sergeant Lindahl. Det var en fin och fostrande tid. Nu, 2017, är militärtjänsten åter aktuell, enligt regeringsbeslutet i februari 2017. Sommaren 2002 återkom delar av plutonen till regementet i Östersund för firandet av 50-årsjubiléet. Vi delgavs mycket nytt som tillkommit i utbildningen och i form av modernare vapen.
Inskickat av Janrik Nykvist, Säffle.

I dag är Södermalm en stadsdel för välbärgad medelklass. För hundra år sedan bodde här fattiga arbetare som tvingades att slåss mot hungern och det var kvinnorna som tog kommandot.

Första världskriget ledde till ransonering och livsmedelsbrist i Sverige. I spåren av regeringens regleringar frodades svartabörshandel, så kallat ”jobberi”, och det var fattiga arbetare som drabbades hårdast när baslivsmedel gömdes undan för att sedan dyka upp på svarta marknaden.

När brödransoner skars ner och det blev svårt eller omöjligt att få tag i potatis var måttet rågat. Ilskan jäste på Södermalm, arbetarstadsdelen i Stockholm. Den 5 maj 1917 drog kvinnor fram på gatorna. De var desperata och trängde sig in i butiker för att kolla så att inte innehavarna gömde undan potatis. I vissa fall fann man potatis undanstoppad som butiken tvingades sälja till arbetarna. Polis dök upp vid butikerna och försökte mota bort kvinnorna, men de stod på sig. Den 22-åriga silverpolererskan och tvåbarnsmamman Clary Ählström förklarade:
– Nej tack vi behöva inte lyda några konstaplar, vi stå kvar tills vi få potatis.

Konflikten skärptes när tusentals människor strömmade till och skällde ut polisen. Förstärkning anlände och bland annat ridande polis skingrade demonstranterna med våld och dragna sablar medan glåporden haglade mot polismakten och dess agerande. Ett tjugotal personer anhölls och flera fick hårda straff. Clary Ählström dömdes till 152 kronor i böter och skadestånd efter att ha suttit häktad i tre veckor. Bötesbeloppet och hennes förlorade inkomst under tre veckor motsvarade åtta månaders inkomst för den fattiga Clary. Dåtidens tidningar skildrade händelserna med helt olika språkbruk. Högertidningen Nya Dagligt Allehanda talade om ”pöbelexcesser” medan vänstertidningar som Folkets Dagblad Politiken uttryckte sympati med de ”tusentals svältande kvinnorna”. Potatisupproret fick väl inte så många konkreta resultat, men blev en del i den folkliga rörelse som så småningom ledde till allmän rösträtt och demokratisering av Sverige.
Huvudsaklig källa: Potatisrevolutionen (Hjalmarson & Högberg) av Håkan Blomqvist.

Krånglande bil. Middagsdags när vi är på hemväg från Kungsör till Ställdalen sommaren 1957. Det är jag Arne, 3,5, och min mor Ulla-Britta Kisk. Min far Sven Kisk tog fotot. På den tiden var det inte så många arbetare som hade bil och kunde åka ut på semester. Bilen är en blekgrön Standard Vanguard 1951 som min far köpte på Thappers bilfirma i Örebro. Den köptes i befintligt skick och två fel upptäcktes redan i första kurvan efter bilfirman. Pilen till vänster gick inte ut så far fick veva ner rutan och ge tecken med armen. Sen gick det inte att veva upp rutan, fönsterhissen var trasig. När vi åkt cirka sju mil hemåt började laddningslampan lysa så det var en del krångel.
Inskickat av Arne Kisk, Ställdalen.

Sällan är det bara en människa som förändrar historien. Men Anders Gustaf Kempes insats på trappan till Riksdagshuset fick en sådan betydelse. Om han inte stoppat polismästaren fanns det risk för ett blodbad med oanade konsekvenser.

Poliskommissarie Anders Gustaf Kempe fick en avgörande betydelse under de landsomfattande upproren 1917. Utanför Riksdagens hus på Helgeandsholmen i Stockholm samlades en uppretad folkmassa den 21 april 1917 för att demonstrera mot regeringens oförmåga att ge mat och bröd till sitt folk. Innanför väggarna debatterades hur man skulle stilla upproret och ge mat till folket för att lindra upproret. Hjalmar Branting var den slipade politikern som fick den uniformsknäppta högern att lossna på knapparna och inse allvaret.

Polismästare Tamm hade beordrat beväpnade poliser att sluta upp i ryggen på demonstranterna, beredda att slå till efter signal. Det var då Kempe med sitt lugn tog tag i Tamms stridsberedda hand och drog honom in i Riksdagshuset (ett oerhört etikettsbrott då en underordnad gick emot sin överordnade). Signalen uteblev och demonstrationen avlöpte i värdighet för båda parter, om inte annat för att regnet gjorde det omöjligt att hålla ut. Det var då Sverige stod inför ett inbördeskrig, som 1918 skulle lamslå Finland och den revolution som var förestående i Ryssland i oktober 1917.

Sverige våndades mellan revolution och reformer och kanske Kempes starka hand blev det som ledde till ett samförstånd om att bevara lugnet för att hitta kompromisser, som blivit ett signum för Sveriges politik under 1900-talet. De flesta historiker ser ett samband i att konfrontationen uteblev där på Riksdagshuset trappa och det kaos vi hade kunde kastas ut i om polismästare Tamm låtit de beväpnade poliserna anfalla demonstranterna i ryggen. I rädslan för att störtas ut i en revolution blev det nödvändigt att hitta kompromisser för att rädda Sverige. Det banade vägen för den samförståndspolitik som håller än. Sannolikt är det Poliskommissarie Kempes lugna hand som än idag präglar vårt politiska klimat.

Enastående. Jag och min mamma, Eva Modin, lyssnar på radio i slutet av 1950-talet. Pappa hade byggt hus i Enköping och jag tror dom köpte denna TV- och radiogrammofon i slutet på 1950-talet. Det var enastående att få se på TV och lyssna på radio. Mina första skivor som jag spelade på denna grammofon var en Elvis och en Rick Nelson. Skivorna finns fortfarande kvar.
Inskickat av Leila Hjoberg, Värnås.

FISKELYCKA. Elisabet Larsson (närmast kameran) verkar ha haft tur den här dagen på 1940-talet. Det är mycket strömming i båten från fisketuren i Ortalaviken i Uppland och nu vankas det ett antal goda måltider, kan man tänka sig. Samojeden i bakgrunden verkar dock inte så intresserad, strömming är nog inte hundens favoritmat.
Inskickat av Ingvar Eriksson, Norrtälje.

Generalstrejk hotade i Västervik. Arbetarfamiljerna svalt och såg snart ingen annan råd än att klämma åt makten. Då dök sliperiarbetaren Frans Gustafsson upp på scenen.

Den 16 april 1917 är måttet rågat. Arbetarna på Västerviks industrier lägger ner arbetet och beger sig till torget för att protestera mot livsmedelsbrist och ransonering. Stämningen är hotfull. En fiskhandlare får en silltunna över sig och plundring av butiker förekommer.

Krav på generalstrejk och kanske mer än så ligger i luften när arbetarna samlas på torget. Då kliver sliperiarbetaren Frans Gustafsson, 33, upp på en låda och manar till besinning. Han är ordförande för syndikalisterna i stan och lyckas hitta de rätta orden som får både makthavarna och arbetarna att lyssna. Folket skingras och senare på kvällen samlas tvåtusen arbetare vid nykterhetslogen för att diskutera hur man ska gå vidare. Till slut antas en resolution som bland annat kräver samma livsmedelspriser som före kriget och skattelättnader för kroppsarbetare. Det blir ingen generalstrejk men händer inget ”kan vi sätta den makt bakom dessa fordringar som vi är i besittning av”, avslutas resolutionen hotfullt. Den uppmärksammas snabbt inom arbetarrörelsen i hela landet. Mötesdeltagarna väljer också en kommitté med Frans Gustafsson som ordförande. Den ska förhandla med myndigheterna om konkreta åtgärder. Gratis mark åt arbetarfamiljerna för potatisodling och soppkök är några krav som till stor del accepteras av stadens styrande.

Lugnet återställs, åtminstone tills vidare, och revolutionen läggs på hyllan. Frans Gustafsson var en djupt engagerad fackföreningsman och syndikalist. Han beskrivs som handlingskraftig, sansad och begåvad. ”Röde Frans” var också en bra och förtroendeingivande talare med en kraftig stämma trots att han var liten till växten. På våren 1918 kunde Gustafsson inte fortsätta sitt jobb på slipverkstaden eftersom han var lungsjuk. Då gav företaget honom ett nytt jobb som säljare och arbetarledaren kuskade runt på en motorcykel. På fritiden kunde han fortsätta sitt politiska arbete, också det en föraning om det mer toleranta Sverige som växte fram. Men han fick inte uppleva det demokratiska genombrottet i Sverige. Tvåbarnspappan Frans Gustafsson dog i september 1918 av lunginflammation.
Källor: Västerviks-Tidningen och artikel av Ola Larsmo i Dagens Nyheter 16/4 2017.