En korsett associeras ofta med synd men även fromma kvinnor kunde bära detta älskade och hatade underplagg. Men varför har den hängt med så länge?
I de flesta kulturer väljer man att framhäva eller dölja vissa kroppsdelar. Man hjälper naturen på traven med diverse medel; fodral, skärningar och draperingar eller kuddar, urringningar och korsetter. De sistnämnda har fått namn av franskans ord för kropp, corps.
Under antiken snörde kvinnor sig med läderremmar för att forma bröst och höfter. På 1400-talet skulle bysten tvärtom döljas och tryckas ihop så mycket som möjligt. Men magen skulle framhävas, troligen som ett sätt att hylla fruktbarheten. Under 1500-talet i Henrik den VIII:s England, skulle kvinnans överkropp konformas med hjälp av en pansarliknande korsett. Urringningarna var fyrkantiga, midjan framhävdes och baken bullades upp. Längre fram på 1700-talet blev urringningarna mer vågade och klyftan mellan brösten skulle synas. Höfterna gjordes så breda att det var svårt för adelsdamerna att ta sig igenom ett vanligt dörrhål, de fick gå på snedden. Korsetterna hade insydda valben eller metallskenor, att klä sig kunde ta flera timmar och var omöjligt att klara ensam. Korsettanvändandet inom högadeln blev till slut absurt; man bar dem även nattetid och barn och gravida snördes hårt.
Under franska revolutionen 1789 förbjöds korsetten, den associerades till den hatade överklassen. Idealet ändrades; bysten var fortfarande i fokus, men klänningarna var avskurna under brösten och midjan fick mindre uppmärksamhet. Modet har inte bara varit förbehållet de rika och välmående. Även enklare folk påverkades, men deras tyger och dekorationer var av enklare sort. Men den siluett som eftersträvades var densamma för fattig som för rik. Kvinnans veka kropp och psyke mådde väl av att hållas i ett fast grepp, så lät det när korsetten gjorde entré igen en bit in på 1800-talet. De som först började använda den igen var skådespelerskor och kurtisaner, de sistnämnda var en blandning av sällskapsdamer och prostituerade. De bar inte sina korsetter som underkläder, istället visades de öppet. De var färgglada och dekorerades med band och spetsar, vilket gav dem en sexuell laddning. Mer sedesamma kvinnor använde vita och gömde dem under kläderna.
Getingmidjan och den fylliga barmen var ett skönhetsideal under La Belle Époque från 1870-talet fram till första världskriget. Den Algerietfödda skådespelerskan och revyartisten Polaire, stack ut särskilt. Hon var långt före sin tid med korta kjolar, kortklippt hår och ring i näsan. Men det mest spektakulära var nog hennes korsetterade midja, med måttet 41 centimeter. Hur hon lyckades både dansa och sjunga och vara så hårt snörd, är en gåta. Några år in på 1900-talet ansågs det vara vackert med en lätt framåtböjd överkropp och ankstjärt, som korsetten hjälpte till att forma. Tio år senare kastades den återigen, de raka linjerna var på modet, idéer hämtades från Orienten och de skira klänningarna var löst hängande. På väg in emot tiden för första världskriget, var midjan tillbaka, men den skulle sitta lite högre upp, några centimeter ovanför naveln. Fortfarande eftersträvades en rak siluett, men bysten framhävdes mer. Modeskaparen Christian Dior visade sin första kollektion 1947 i modemetropolen Paris. Han hade hämtat inspiration från krinolinerna vid hovet hos franska kejsarinnan Eugénie 1850–1870. Stilen kallades The New Look och markerade byst och midja, och de vadlånga kjolarna buffades upp med många meter tyll i underkjolen. Modet krävde en korsett för att komma till sin rätt. Fram till mitten av 1950-talet bars det heta modet av celebriteter som Audrey Hepburn, Grace Kelley och Marilyn Monroe.
Korsettnördarna i dag menar att plagget i första hand inte finns till för att forma en getingmidja. Det handlar om att skapa en slät yta för kläderna som gör att tyget faller vackert och siluetten framträder. Kanske är dagens tränande och plastikkirurgi en ersättning för äldre tiders korsetter. För till syvende och sist handlar det om olika sätt att skulptera om kroppen till den form som är på modet.
Korsetten tog liv
Den som ständigt använde hårt snörade korsetter plågades ofta av magont och ständiga svimningsanfall. Det sistnämnda berodde på att de helt enkelt inte fick luft, men förklarades med att kvinnor var extra känsliga. De inre organen, tarmar, revben och höftben trycktes ihop och kunde leda till både astma, missfall och missbildningar. Korsettanvändande kunde också leda till döden. I en av Paris tidningar publicerades en nyhet sommaren 1859. En drygt 20-årig kvinna, beundrad för sin smala midja, hade dött två dagar efter en bal. Inte av sjukdom eller olycka, obduktionen visade att levern var perforerad av hennes revben.
Korsettfabriken finns kvar
En god korsett kan göra underverk … det visar KRONAN. Mjukt, smidigt men stadigt formar och förskönar KRONANS underbara korsetter figuren”. Så börjar en annons i Husmodern, i ett nummer från 1944, bevarat på Göteborgs Stadsmuseum. Annonsens avsändare var Konfektionsaktiebolaget Karlsson och Starck vid Korsettfabriken i Göteborg. Den rikt ornamenterade byggnaden med gult och rött tegel och koppartak byggdes 1898. Den är ett exempel på den status som fabriksbyggnader hade under denna tid och trots rivningshot under 1970-talet, står den kvar än i dag. Korsettfabriken är den äldsta i sitt slag i Sverige, och hade 200 kvinnliga anställda. Man sydde korsetter, korseletter och höfthållare med namn som Comfort, Sportflickan och Halldis Stabell på modellerna. Den sistnämnda var en sjukgymnast som skrev böcker om hälsa, skönhet och kroppskultur.