Den svenska sporthistoriens gyllene årgång fyller 60 och så här strax före jul minns vi lite extra Björn Borg i tennisens Davis Cup och Ingemar Stenmarks första världscupseger.
Det var den 21 december 1975 och Kungliga Tennishallen i Stockholm kokade av lycka sedan Björn Borg besegrat tjecken Jan Kodes i tre raka set och därmed säkrat Sveriges första Davis Cup-titel i tennis. Tävlingen om Davis Cup var jättestor i Sverige och denna första seger är idrottshistoria av högsta rang. Senare radades tennistriumfer upp på löpande band ända tills det svenska tennisundret slocknade helt i och med att Robin Söderling la racketen på hyllan. Idag är Sverige en skugga av sitt forna jag och kämpar i Davis Cup-spelets nedre divisioner.
Spelare som ”Bragd-Birger” Andersson gjorde förvisso viktiga insatser i Davis Cup, men utan Björn Borg hade det aldrig gått vägen 1975. Han var ett pålitligt ankare i Davis Cup-laget och redan som 19-åring en storstjärna. Året därpå vann han sin första Wimbledontitel.
År 1974 vann Ingemar Stenmark sin första världscupseger i slalom i Madonna di Campligio i Italien. En tidig julklapp till oss TV-tittare i mitten av december. Det skulle bli 86 segrar sammanlagt i slalom och storslalom (bäst i världen, tvåa är Lindsey Vonn) plus OS-guld och VM-titlar. Giganterna Borg och Stenmark hade nu kopplat greppet om Sverige och blev huvudpersoner i många TV-rysare. En viktig anledning är att det bara fanns SVT att titta på från TV-starten 1956 och cirka 30 år framåt. En epok där svenska folket samlades kring samma program på ett unikt sätt. När Stenmark åkte stannade Sverige och då menar vi bokstavligt talat. I riksdagen såväl som i klassrummen landet runt samlades man framför en framkörd tjock-TV. Tillsammans med sprintern Linda Haglund, skidåkaren Thomas Wassberg och brottaren Frank Andersson bildade Borg och Stenmark en mirakulös kvintett 56:or. Hur kunde vårt lilla land skapa fem världsstjärnor, födda inom ett halvår?
Ett viktigt skäl är att Sverige gick som tåget efter andra världskriget. Rekordåren gjorde att många fick det bättre ställt och i högre grad kunde ställa upp för barnen och deras sportintresse. Det fanns också en enorm framtidsoptimism. Allt var möjligt också på idrottens område. Men självklart spelade personligheten en stor roll för uppmärksamheten och framgångarna. Kvintetten tränade hårt, hade talang och förmådde vara bäst när det gäller som mest. De hade också en stark karisma och en envis beslutsamhet att gå sin egen väg.
Stjärnorna skapade ständiga rubriker, likt dagens Zlatan Ibrahimovic, och väckte känslor långt utanför idrottsarenorna. Björn Borg bojkottade journalister emellanåt. Frank Andersson gav sin OS-medalj från 1984 till en taxichaufför och uppträdde ofta som en playboy, omgiven av vackra kvinnor och snabba bilar. Thomas Wassberg vägrade ta emot Svenska Dagbladets guldmedalj vilket han surmulet meddelade en häpen sportreporter från SVT. Juryn hade misskött sig som inte ett tidigare år gett medaljen till skidåkaren Sven-Åke Lundbäck, menade Wassberg som dock tog emot medaljen långt senare. Ingemar Stenmark svarade enstavigt Ja eller Nej på frågor men älskades ändå av publiken för sin kärva, trygga framtoning där han forsade fram i sin hemstickade mössa.
Linda Haglunds karriär solkades av dopingavslöjandet i början av 80-talet, men hon fick enorm betydelse för damidrottens utveckling där hon blev en av de första svenska världsstjärnorna. Linda vann ingen medalj i 100-metersfinalen i OS 1980 men ledde faktiskt i 70 meter och blev fyra. Ingen annan svensk sprinter har lyckats med detta i modern tid. Lind Haglund gick bort 2015, men 56:orna fortsätter att fascinera oss långt efter att idrottskarriären är över. Senast i höstas sändes en SVT-serie om deras bravader. Det visar väl att de är byggda av ett särskilt segt virke som stod emot både mer eller mindre dumma frågor från journalister och obönhörliga krav från publiken. Fast Björn Borg lär ha visslat mellan bollarna när han spelade sin sista tävlingsmatch 1983. Nu väntade ett nytt liv utan stenhård träning dag efter dag.