För över hundra år sedan kom den första atlantångaren med bananer i lastrummet till Göteborgs hamn. Tack vare en smart reklamkampanj har den böjda frukten blivit en självklar del av vår vardag.
Trazan och Banarne ställde frågan i det kultförklarade barnprogrammet: ”Är bananerna fina?” För gemene svensk i början av 1900-talet skulle frågan varit rent av obegriplig. Den frukt som åts i landet vid den tiden var till största delen inhemsk, och bananen var en exotisk växt som man kunde läsa om i Nordisk familjebok. Ändå var det faktiskt en svensk som var en av de första som fick en bananplanta att blomma på europeisk mark. Samme svensk gav även bananen dess latinska namn, vilket den heter alltjämt: Musa Paradisiaca. Mannen var förstås Carl von Linné, och hans förtjusning i den gula frukten så stor att han hävdade att det var bananen och inte äpplet som var den ursprungliga paradisiska frukten (därav det latinska namnet)! Det var även bananbladet och inte fikonlövet, menade Linné, som dolde Adams och Evas privata delar efter syndafallet. Givet bananbladets storlek är det inte en oäven tanke.
Året då bananen kom till Sverige brukar sättas till 1909. Visserligen hade några exemplar exporterats från Norge åren innan, men från och med 1909 började en egentlig import till Sverige. Mannen bakom detta var Carl Mathiesen, en från Norge invandrad redare som etablerat sig Göteborg. I bananbranschen hamnade han via sin far, affärsmannen Christian Mathiesen, som var den som introducerade bananen i Norge 1905. Då företaget växte snabbt utvidgades verksamheten till Sverige, där sonen Carl alltså fick ansvaret. Det var ett lyckat drag, för det är till stor del Carl Mathiesens förtjänst att bananen blivit så stor i Sverige – sedermera kom han följaktligen att kallas ”Banankungen.” Han var knappast den första som såg bananens möjligheter, men han var den som främst bidrog till att etablera den som matvara i Sverige. 4 mars 1909 grundade han The Banana Company AB, som snart bytte namn till AB Banan-Kompaniet.
Som alltid var det svårt i början, och de första bananerna som anlände till Sverige var långt ifrån fina: okunskap om hur de skulle hanteras ledde till att de hade legat i veckor i lasten tills de blev en brun, svartfrusen sörja. Även om hanteringen förbättrades var det snart dags för storstrejk, vilket gjorde att Mathiesen själv fick ta fram en dragkärra för att kunna distribuera sina bananer till handlarna. Efter ytterligare ett par år var det dags för världskrig med allt vad det innebar av handelsbegränsningar, och först 1920 kunde importen återupptas. Den verkliga utmaningen var ändå av en mer regional karaktär: att få folk att köpa och äta denna nya, underliga vara. För många svenskar var den en märklig frukt, och många som smakade den första gången – även barn – uppskattade inte alls smaken. Men Mathisen visste att han hade en vinnande produkt och började därför en massiv reklamkampanj, en som numera gått till historieböckerna som prima exempel på hur man säljer in en produkt.
Reklamsatsningen sammanföll med det glada 20-talet, och i förhållande till övriga världen låg Mathiesens kampanj rätt i tiden. På scenen i Paris kunde Josephine Baker ses dansa iförd endast bananer, medan sången ”Yes, we have no bananas” blev en världshit och slog även i Sverige. Här fanns ingen Josephine Baker, men väl en Harry Persson och en Arne Borg, som kunde intyga hur väl bananerna hjälpt dem i deras träning. Här fanns också sångaren Ragnar Widestedt, som sjöng ”Ingen dag utan Jamaica-bananer” till ackompanjemang av Fred Winters orkester, och ”Bullen” Berglund, som var affischnamnet för reklamhäften med recept som kunde beställas för en kostnad av returporto. Dessa häften blev en stor succé, även om recepten kanske inte kittlar en nutida gourmand. Vad sägs till exempel om madeirabräserade bananer med köttbuljong, tomatpure, persilja och vitpeppar? Eller kanske spansk sallad, där bananen blandas med tomat, vinäger och… rå lök! Ganska snart blev Banan-kompaniet Sveriges ledande annonsör, med kolorerade helsidor och småannonser i dags- och veckotidningar. En av de viktigare sakerna i denna reklamkampanj var en tunn liten tidning vid namn Banan-bladet. Redaktören för denna pionjär i reklamsammanhang var den före detta notisskrivaren på DN Axel Hjalmar Blomgren, som 1921 värvades av Mathiesen att bli reklamchef för AB Banan-Kompaniet. Banan-bladet, som utkom varannan vecka under nio år och delades ut till handlare, hade formen av en riktig tidning med ledarsida och annonsering, tecknade serier och tävlingar, med den skillnaden att allt kretsade kring bananer. De handlare som saluförde bananer uppmuntrades även av Banan-Kompaniet att skylta med sina bananer så fantasifullt som möjligt, något som sedan genererade i ett diplom för vinnaren. Bananen var – och är – en tacksam frukt att göra reklam för.
Då frukten var ny i landet var reklamen ofta pedagogisk. Man utlärde inte bara hur bananen skulle ätas, utan även när – då skalet började få bruna prickar! Något som ofta framhölls, vilket låg rätt i en modernistisk tid där renhet började bli en besatthet, var att det var en hygienisk frukt som kunde ätas med händerna utan kladd. Reklamen hade avsedd effekt. Försäljningen ökade från cirka 500 000 kilo 1920 till 10 500 000 kilo tio år senare. Trots det hade bananen ännu inte riktigt hittat sin nisch, utan i köket experimenterades det glatt. Recept från den här tiden är till exempel Sallad Salén, där rimmad oxbringa serverades med strimlor av selleri, paprika och skivad banan, allt dränkt i dressing av citronsaft. Bananen serverades också som tilltugg till stekta sjötungsfiléer, då uppskurna, doppade i mjöl och stekta gyllenbruna. Bananen som en del i varmrätter försvann dock med tiden, och tycks bara ha överlevt i en variant: Flygande Jakob. Ett sentida försök att etablera bananen i andra sammanhang kom då banankaviar presenterades för några år sedan. Dess snabba sorti från marknaden tyder dock på att svenska folket föredrar bananen som dessert och som tilltugg. När Banan-bladet lades ner 1930 hade den fyllt sin funktion, och numera var bananen etablerad i Sverige. I samma veva bytte AB Banan-Kompaniet namn på sina bananer från Jamaica-bananer till Fyffes. Fyffes blev ett starkt varumärke i Sverige, även om uttalet – fajs – så gott som alltid var försvenskat. Fyffes kom att pryda många affischer, bland annat den klassiska ”Har ni Fyffes hemma idag?”. En annan klassisk affisch var den som i dessa retrotider pryder många svenskars hem: Robert Högfeldts illustration av bananen som ”Världens snabbaste frukost”!
Under andra världskriget stängde tyskarna Nordsjön för handelstrafik, och importen av bananer upphörde helt. Den här gången hade Banan-Kompaniet dock varit förutseende och utökat verksamheten med bland annat försäljning av torrvaror, konserver, buljong, jästtabletter, parfym (!) och hästar(!!). Denna verksamhet gjorde att företaget kunde överleva de tunga krigsåren. Efter krigsslutet var Sverige ett av de första europeiska länder som fick färska bananer till hamnen, vilket sågs som ett tecken på att världshandeln hade återupptagits. Bananen hade då blivit så viktig i människors liv att det var en stor händelse när den första bananbåten anlände, och Sveriges radio skickade ut en reporter för att intervjua en efter att ha kryssat genom minerade vatten hörbart lättad kapten. Lättad var även Carl Mathiesen, som återigen kunde leva upp till sitt epitet som banankung. De första bananerna efter kriget skulle dock inte komma vem som helst till del – de var öronmärkta till sjukhusen, åt de som hade magproblem och svårt att äta vanlig mat.
Bananens återkomst avspeglade sig även i populärkulturen. ”Det har kommit en båt med bananer”, sjöng Harry Brandelius med text av Fritz Gustaf i en populär sång strax efter krigets slut. I sången sjöngs det om att man nu kunde återgå till sina gamla vanor, och bananen blev härmed en symbol för att kriget äntligen var slut och att allt kunde återgå till det normala. Efter kriget började också de första kylbåtarna användas, vilket gjorde att svinnet blev betydligt mindre. Den uppdämda lusten efter bananer fick nu fritt utlopp, vilket märktes inte minst på den alltmer ökande försäljningen. Till sin hjälp hade man numera modern teknik vad gällde kylning och förvaring. Distributionen utfördes av silverfärgade skåpbilar, med Fyffes-märket synligt på en skalad banan intill den klassiska sloganen: ”Frukt är mat – men de måste vara mogna”. Även i det nya mediet bioreklam marknadsfördes bananer flitigt. Bananerna lät också höra talas om sig i andra kulturella sammanhang. Barnboksförfattaren Bertil Almqvist lät familjen Hedenhös åka bananbåt i en av sina böcker. På skiva sjöng Povel Ramel om bananer i sången ”Måste vägen till Curacao gunga så?” I seriernas värld utförde det omaka paret Biffen och Bananen slapstick på Södermalm – vilket inte sällan betydde att de halkade på ett bananskal! Just bananskalet kom att bli starkt förknippat med slapstick och buskis, och många är det som genom åren slagit sig halvt fördärvade på det i försök att få folk att skratta – numera vet alla vad ett bananskal på golvet i en komedi innebär. Lite mer finkulturell draghjälp fick man av nationalskalden Evert Taube – för övrigt nära vän till AB Banan-Kompaniets Sven Salén, då denne hjälpte till med marknadsföringen. Bland annat medverkade han med en text till företagets femtioårsjubileum, där han romantiserade kring bananen och dess påverkan på kvinnor.
1967 bytte bananerna namn, från det väl inarbetade Fyffes, till det för våra öron mer bekanta Chiquita. Skiftet var vågat, då ett varumärkestest från den tiden visade att hela 93 procent av de tillfrågade visste vad Fyffes stod för. Men bytet gick snabbt och enkelt, mycket beroende på minutiösa förberedelser från Banan-Kompaniets sida. På bara några dagar var alla spår av Fyffes borta, ersatta av Chiquita, ett märke som tycks ha fastnat lika snabbt som Fyffes försvann. Vid den här tiden fusionerades även AB Banan-Kompaniet med konkurrenten Jacko-bananer och fick därmed en än större del av marknaden. Bananen fortsatte göra avtryck i det svenska kulturlivet. 1975 kom Lennart Helsings Bananbok, där han funderade kring bananens själsliv på sitt underfundiga sätt. Året efter kom så den första omgången av den klassiska barnserien om Trazan och Banarne – Trazan Apansson – Julens konung. Serien återinspelades 1980, då med husbandet Electric Banana Band, vars sånger, som framfördes i bananmikrofoner, handlade om bananer. Kanske kan man här tala om det verkliga genombrottet för bananen i kulturella sammanhang. Och banankonsumtionen fortsatte att öka. Till detta bidrog fusionen av Banan-Kompaniet och Sandéngruppen till företaget Saba. Detta medförde att Banan-Kompaniet blev ett renodlat bananföretag, medan Sabas övriga importbolag tog hand om den resterande verksamheten. Hälsotänkandet på 1970-talet bidrog till banankonsumtionen, liksom även reklamgreppet ”Chiquita-ön”, det vill säga metoden att skylta bananerna på ett eget bord i butikerna. 1996 hade globaliseringen framkallat ett behov av ”etiska” bananer, och detta år kom ekobananen i form av kravmärkning. Trots att den var betydligt dyrare än sin ”oetiska” kusin så har den sålts mycket, och vissa butiker har numera endast kravbananer till försäljning. 1998 köpte fruktjätten Dole majoriteten av aktierna i Saba, och idag står de som ägare till i princip all bananverksamhet i Sverige.
Trots all musik och glädje som är knuten till bananen har den på senare tid fått dåligt rykte. Ursprungligen är bananen en kolonialvara och bär som sådan därmed på en mängd negativabetydelser. I denna klimatförändringens tid har den dessutom varit utsatt för kritik med tanke på de stora utsläpp som krävs för dess import. Samtidigt finns inga tecken på att banankonsumtionen minskar; att svenskar älskar bananer står klart, inte minst med tanke på att Sverige är det land där det äts mest bananer i ett land som inte odlar dem själva. Det hade han nog aldrig kunnat ana, Mathiesen, när han 1909 betraktade det första lasset mosiga, svartfrusna bananer i hamnen.