Beriths föräldrar kom från Småland och deras dotter blev stjärna i den amerikanska basebolligan. Hon tog chansen då hennes konservative man var inkallad. Hollywood hyllade lagets succé med filmen Tjejligan.
Plötsligt så stelnade sergeanten i den amerikanska marinkåren Manfred Melin till. Framför honom låg en tre veckor gammal tidning med ett porträtt på hans timida och folkskygga hustru Berith hemma i Rockford, Ilinois. Enligt artikeln hade hon gått och blivit professionell basebollspelare medan han krigade i Stilla Havet. Manfred blev skogstokig. Han var konservativ av naturen och ogillade förändringar. 1992 hade filmen Tjejligan med bland andra Madonna och Tom Hanks biopremiär världen över. Den handlade om basebollaget Rockford Peaches, ett lag i den amerikanska damproffsligan i baseboll som startade under det andra världskriget. Bland de riktiga pionjärerna i ligan som trotsade den tidens könsroller fanns en svenskamerikanska som hette Berith Melin, en blyg och försynt hemmafru från mellanvästern. När maken inte var hemma tog hon chansen att bli proffs, tjäna pengar och ägna sig åt sporten hon älskade. Hon blev en av de tidiga stora stjärnorna i den amerikanska dambasebollen.
Berith Melin föddes i Rockford 1918, och föräldrarna var svenska emigranter från Småland. Hon var en blyg och skötsam flicka i skolan som höll sig undan och gjorde sina läxor ordentligt. Men Berith hade en stor passion som bröt mot den försynta fasaden. Hon älskade baseboll. Tillsammans med sin pappa Anders utvecklade hon ett fanatiskt intresse för allt som hade med sporten att göra. På bakgården hemma vid den sjunde gatan i Rockfords svenskkvarter spelade hon och Anders baseboll all ledig tid, och innan Anders gick bort så reste de båda till Chicago för att se Cubs spela i Major League. Som 20-åring gifte sig Berith med den tio år äldre snickaren Manfred Melin från Skara. Han var ingen elak person, men mycket dominant och lite svår att tas med. Manfred hade bestämda idéer om vad en man skulle göra och vad som passade sig för en kvinna. Berith fick snällt stå i köket och sköta de traditionellt kvinnliga sysslorna. Åtminstone fram tills den dagen japanerna bombade Pearl Harbour. Då blev Manfred inkallad i kriget och Berit blev ensam kvar i Rockford.
För Berith betydde det att hon kunde ta ett steg ut i livet. Krigsindustrin kallade på kvinnor, så hon fick jobb på National Lock Co som ägdes av en legendarisk svenskamerikansk affärsman, Levin Faust. På fritiden bildade Berith och några väninnor ett basebollag för damer och de uppmuntrade andra tjejer på fabrikerna i staden att göra detsamma, så att de fick en liten amatörliga.
För många blev det en chock när männens basebolliga tvingades stänga eftersom spelarna var ute i krig. För den stora klubben Chicago Cubs mäktiga ägare, den excentriska tuggummibaronen Philip Wrigley, var detta en katastrof. Han var lika bekymrad över basebollens framtid som över hotet om ett nazistiskt världsherravälde. Philip Wrigley var inte en konventionell man, tvärtom kunde han komma på vilken galen idé som helst. Så när han på hösten 1942 lanserade en idé om att kommande år starta en professionell basebolliga för damer så briserade bomben i den konservativa mellanvästern. Många skrek i raseri och fasa över galenskapen, men det struntade Wrigley i. Han satte cigarren i munnen och skickade ut sina scouter för att hitta de bästa damspelarna i hela Nordamerika. Berith Melin läste om ligan i lokaltidningen The Register Star. I artikeln stod det att Rockford Peaches saknade en spelare, en center, och att uttagningar skulle hållas på stadion redan nästa fredag kväll. Hon var bäst i sitt amatörlag och vännerna uppmuntrade henne att gå dit, men Berith tvekade. Lite neurotisk och oroad var hon av naturen så det kändes obehagligt att behöva trängas med så mycket folk.
Men på fredagskvällen stod hon där ombytt och redo att vara med vid uttagningarna. Till sin stora fasa visade det sig att hon konkurrerade med trehundra andra tjejer om en och samma plats. Berith blev nervös och försökte smyga därifrån. Men då fick Peaches tränare, den legendariska Bill Allington som spelades av Tom Hanks i filmen, syn på henne. Bill ställde upp ett lag av testspelare och gav Berith chansen att slå. En ung kaxig tjej skulle kasta och de båda tittade varandra i ögonen. Sedan kom bollen, snabb och skruvad mot plattan. Berith fångade upp bollbanan perfekt och slog blixtsnabbt. Det stumma ljudet av den hårda bollen ekade i hennes huvud medan hon rundade den första och andra basen. Tränare Allington log. Han bad Berith slå mot en annan kastare och på andra försöket fick hon till en magisk träff. Bollen gick i en hög båge ut över stadion, förbi den femtonde avenyen och slog rakt ner genom ett fönster hos bokhandlaren på andra sidan gatan. Sent på kvällen var uttagningarna slut. Mörkret hade lagt sig över Rockford och ljuset från belysningen över stadion höll på att släckas. Runt om arenan packade tjejerna ihop sina grejer. Berith var på väg därifrån när Bill Allington hann ikapp henne med ett papper. Det var ett kontrakt. Han bad henne skriva under och bli en i Peaches. Med en lön på 70 dollar i veckan så var det mer än dubbelt så mycket som hon tjänade i fabriken. Kanske inte så mycket som en Cubsspelare fick, men det var ändå bra betalt. Tankar om hur den nervösa och konservativa Manfred skulle reagera for genom hennes huvud. Men för en gång skull tänkte Berith på sig själv. Hon mindes alla timmar med pappa Anders i trädgården och tänkte att nu var det hennes tur.
Det var ingen dans på rosor att vara professionell dambasebollspelare. Reglerna var hårda. Tjejerna skulle spela som män, men uppföra sig som damer. De tvingades att gå i charmskolor och lärde sig de manér som krävdes i de fina salongerna. För de basebollspelande flickorna i laget som fostrats av sina pappor, med bollar och slagträn i trädgårdar runt om i USA och Kanada, var detta en helt ny värld. På förmiddagarna tränade tjejerna hur de skulle agera vid tebjudningar och andra besynnerliga sociala aktiviteter och på eftermiddagarna tränade de baseboll. Under nätterna satt de ofta på en buss för att resa till en bortamatch. Tränare Bill Allington fick en grupp egensinniga individer att fungera tillsammans som en enhet och Rockford Peaches växte samman till en stark grupp. Allington blundade för att spelarna då och då öppnade fönsterna för nattliga utflykter under övernattningarna efter bortamatcher. Berith Melin älskade sitt nya liv. Hon spelade baseboll och turnerade med laget medan Manfred satt på någon ö i Stilla Havet där han inte kunde göra något åt saken. Den enda sorgen var att pappa Andersinte fick uppleva att se henne spela professionellt. Beriths blyghet försvann allt mer. När serien på sensommaren gick mot sitt avgörande blev hon matchhjälte borta mot toppkonkurrenten Racine Belles. Berith krossade hemmalaget med sina fullträffar. Journalisterna flockades runt henne och fotoblixtarna smattrade. Massor med fans ville ha hennes autograf och unga tjejer frågade hur de skulle göra för att bli lika bra.
Så när Manfreds oroliga brev dök upp i augusti 1943 så mottog hans annars beskedliga hustru detta med distans. Berith svarade syrligt att han hade väl annat att tänka på. Hon fortsatte spela och struntade i makens besvärligheter, för Rockford Peaches hade chans på att vinna en titel. Det blev en avgörande match mot Racine Belles i september samma år och vinnaren där skulle ta hem det första mästerskapet i den professionella dambasebollen. Matchen blev utdragen. Båda lagen försvarade sina positioner och släppte inte till något. Det blev ett ställningskrig vid slagplattan, fram tills Belles lyckades få till en magisk träff som seglade långt över arenan ut mot parkeringen. Hemmapubliken rusade in på planen av lycka medan Berith och hennes lagkamrater i The Peaches med hängande huvuden gick ut från arenan och ner i omklädningsrummet.För många av spelarna skulle hoppet åter tändas när Philip Wrigley gav order om att förbereda inför ännu en säsong av dambaseboll. Tyvärr skulle dock inte Berith Melin vara med när säsongen åter drog igång nästa vår. Manfred kom hem från kriget redan 1944 och han ställde krav på sin hustru att återgå till hushållet, och så gjorde Berith. Snart kom sönerna John och Bruce och Berith fick annat att tänka på. Men John skulle dela mammas stora passion för baseboll och tillsammans reste de ibland i hemlighet in till Chicago för att se Cubs spela.
Rockford Peaches skulle vinna sitt första mästerskap 1945, då med andra svenska tjejer i laget, stjärnor som Irene Applegren och Helen ”The Swede” Nelson. Den amerikanska professionella dambasebolligan lades ner 1954 och fortfarande kämpar tjejer över hela Amerika för att återuppväcka den. Berith Melin blev svårt sjuk i början av 1977 och under hösten gick hon bort. Därför fick hon tyvärr inte uppleva den permanenta utställning om den amerikanska dambasebolligan som öppnades i det amerikanska basebollmuseet samma år. Men hennes son John var där på invigningen och tog ett foto på sig själv bredvid en plakett med sin älskade mammas namn på.
