Hon slog tidigt igenom som skådespelerska i Hets. Men Mai Zetterling fann inte sitt rätta element förrän hon själv började göra film. Hon bröt tabun och gjorde filmer som sågades av manliga kritiker.
I sin memoarbok Osminkat från 1984 skriver Mai Zetterling: ”När jag var skådespelerska, sångerska, danserska som visade benen och hade djupa urringningar utgjorde jag inget hot alls, män kunde fantisera om mig, skådespelerskor tas aldrig på allvar, man utgår ifrån att vi har ännu mindre i huvudet än vanliga kvinnor. Men nu när jag har lyckats ta det avgörande steget att bli filmregissör, då anses jag ovanlig. Jag är inte längre densamma i männens ögon”. Orden ger en träffande beskrivning om vad Mai under sitt yrkesliv fick slåss emot genom att lämna trygghetszonen som skådespelerska för att ge sig in på männens domäner som regissör. Under hela sitt liv fick hon kämpa för att hennes arbete skulle tas på allvar. Hon debuterade som filmregissör under 1960-talet, det vill säga under ett progressivt årtionde, men ändå fick hon kämpa med att bryta barriärer och fick försvara sin rätt att slå sig in i den mansdominerade filmbranschen. Det fanns ännu ingen jämställdhet på produktionssidan i svensk film. Sedan 1920-talet hade endast en handfull kvinnor fått möjlighet att regissera. De släpptes med stor tveksamhet in på männens revir.
Men Mai bad inte om lov och hon fogade sig aldrig i något som stred mot hennes sanna natur. Mai föddes 24 maj 1925 i Västerås och bodde som barn även i Australien, men växte sedan upp på Södermalm i Stockholm. Själv karaktäriserade hon sig som något av ett problembarn som gärna drömde sig bort från tillvaron. Hon kom dock tidigt i kontakt med skådespeleri, vilket blev en vändpunkt i livet. Som 14-åring började hon spela barnteater i Medborgarhuset och fick 1941 en roll i en pjäs vid Blancheteatern. Det ledde till att teatermannen Calle Flygare fick syn på henne. Han tog Mai under sina vingars beskydd och erbjöd henne gratislektioner i skådespeleri vid sin teaterskola. 1942 sökte hon och kom in vid Dramatens scenskola och efter examen var hon engagerad där några år. Men redan 1941 hade hon gjort debut på vita duken i Lasse-Maja, 16 år gammal och söt som socker. Mai gjorde sedan några andra mindre roller innan hon 1944 slog igenom med dunder och brak i Alf Sjöbergs Hets, som än idag är en av de högst ansedda filmerna från 1940-talet.
Hon spelade expediten Bertha som blir plågad av den sadistiske latinläraren Caligula, en både annorlunda och utmanande roll för en ung skådespelerska. Filmen blev en enorm framgång, både i Sverige och utomlands. Alla var imponerade av Mais insats. I sin memoarbok beskriver hon det så här:
”Ingen förstod varifrån jag tog det. Jag var den enda som visste. Jag hade mitt förflutna att ösa ur. Jag var ung till åren, men mycket gammal och sliten inombords. De skulle förstås aldrig ha kunnat ana det.” Framgången fortsatte då Gustaf Edgren gav henne huvudrollen som bondflickan Marit i bygdedramat Driver dag faller regn. Filmen blev en av SF:s största publikframgångar någonsin och den första av deras ljudfilmer som spelade in mer än en miljon kronor. Samma år var Mai även med i Iris och löjtnantshjärta som också blev en framgång och som hon fick pris för vid filmfestivalen i Venedig.Tack vare den internationella spridning som filmerna fick började även utlandet slå sina lovar runt Mai. 1948 inledde hon en brittisk karriär vid Rank Studios i London som kontrakterade henne på sju år. En anledning till att hon tackade ja var att hon inte ville fastna på Dramaten. Hon gjorde många filmer i Storbritannien, men kontraktet bröts i förtid på grund av att bolaget fick ekonomiska problem. Mai tyckte mest att det var skönt eftersom hon inte kände sig bekväm i den engelska nöjesindustrin och anklagade de manliga regissörerna för brist på ambitioner. Hon började syssla mer med teater, men fick sedan ett erbjudande från Hollywood som hon accepterade.
Men samma mönster som från England upprepades. Mai vantrivdes. I sin memoarbok berättar hon om ständig jämförelse med Greta Garbo och Ingrid Bergman, vilka hon enligt egen åsikt inte alls var lik. Hon ville heller inte bli en filmstjärna och anpassa sig till ”apburen Hollywood” utan gå sin egen väg:
”Nästan alla flickor drömmer någon gång om det lyxiga Hollywood, om den där större-än-livet-livsstilen; många gånger var jag nära att falla för den, och ändå var det någonting som hejdade mig. Så jag fortsatte att vara svår, till och med destruktiv, som någon formulerade det. Men det var min outsider-attityd som räddade mig, mina värderingar som hindrade mig från att bli den sortens stjärna som de ropade efter; det stred så totalt mot min personlighet.” Det var helt enkelt något som skavde, något som gjorde att Mai inte kände att hon fick utlopp för sin kreativitet. Hon fortsatte skådespela väl tillbaka i England, både på teaterscenen och vid filmen och var emellanåt även med i svenska filmer. Men hon kände sig artistiskt låst. Mai beskriver i sin memoarbok sig själv som en kvinna full av handlingskraft:
”Som skådespelerska är du inte kreativ. Du blir tillsagd vad du ska göra. Jag vill göra saker och ting. Jag kan inte vänta på att saker ska hända. Jag måste få dem att hända.” Lösningen var att göra det själv – att börja regissera. Men att ta steget från skådespelerska till regissör skulle visa sig bli en utmaning. Mai var chockerande nog den första svenska kvinnan som regisserade en långfilm ända sedan 1956 då Mimi Pollak regisserade sexualupplysningsfilmen Rätten att älska och Barbro Boman gjorde skilsmässodramat Det är aldrig för sent. Mellan 1934 och 1964 då Mai långfilmsdebuterade med Älskande par gjordes det endast fyra svenska långfilmer regisserade av kvinnor. Och ingen av dessa regissörer gjorde långfilm igen, utan gästspelade bara i branschen.
Mai kom däremot för att stanna. Hon tog på sig den fallna mantel som legat i träda sedan stumfilmstiden då pionjärerna Anna Hofman-Uddgren, Karin Swanström och Pauline Brunius satte sin prägel på den svenska filmindustrin. I mitten av 1950-talet förälskade sig Mai i den brittiske författaren David Hughes och de gifte sig 1958. Tillsammans med honom skrev hon manus och inledde karriären som filmregissör genom att göra några dokumentärer för BBC. The War Game (1963) fick Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig. Sedan åkte Mai hem till Sverige och långfilmsdebuterade med Älskande par, baserad på en bok i Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen. Filmen skrevs av henne och David, fick överlag god kritik och gav Mai ett debutpris från Svenska Filminstitutet samt ett kvalitetsbidrag på närmare 300 000 kronor.
Men filmens sexuella frispråkighet upprörde både i Sverige och utomlands. I samband med att den tävlade om Guldpalmen i Cannes skrev en uppretad fransk kritiker: ”Hela den svenska nationen borde förbjudas”. 1966 kom Nattlek, baserad på Mais egen roman. Med incesttema och utmanande sexuellt innehåll väckte även denna film anstöt, och affischen som föreställde ett samlag i genomskärning bidrog också till rabaldret. Trots en del negativ kritik i Sverige blev den ändå årets bidrag till filmfestivalen i Venedig, men filmens enda offentliga visning ställdes in och endast en visning för kritiker, jury och press tilläts. Detta på grund av att filmen ansågs alltför kontroversiell för att visas för allmänheten. Fiasko helt enkelt! Men Mai gav inte upp. 1968 var hon tillbaka med två långfilmer. Hon gjorde Dr. Glas med Per Oscarsson i huvudrollen i en experimentell version som fick usel kritik och Flickorna som även den missförstods totalt av den manliga kritikerkåren. Flickorna rörde sig i gränslandet mellan dröm och verklighet med en ovanlig berättarteknik och moderna genusmönster. Att som kvinna utmana både manliga normer och filmiska traditioner var svårt. I synnerhet som Ingmar Bergmans sätt att göra film satte en prägel på hela Sveriges kulturklimat vid tiden. Hans experimentella ambitioner uppskattades, Mais gjorde det inte. Flickorna fick usla jurypoäng och tilldelades inte något kvalitetsbidrag av Svenska Filminstitutet. Expressens Bo Strömstedt skällde dessutom ut filmen med orden: ”Vilka förstockade menstruationer!” Det skulle dröja ända till 1982 innan Mai kunde göra långfilm igen. I Sverige fanns inget jobb för henne efter Flickorna och även utomlands hade hon svårt att finna finansiering för sina projekt.
Nästa långfilm, Scrubbers, gjorde hon i England och den fick bra kritik för både handling och dramaturgi. 1986 fick Mai äntligen upprättelse i hemlandet genom Amorosa som handlade om Agnes von Krusenstjernas liv. Den fick god kritik, både Stina Ekblad och Erland Josephson vann var sin Guldbagge för sina roller och Mai själv blev nominerad i kategorin Bästa regi. Vid det laget hade även Mais tidigare filmer börjat omvärderas och visas på filmfestivaler runt om i världen. Männens tolkningsföreträde hade börjat försvagas och fler kvinnor började slå sig in i branschen som regissörer. Mai hade varit en av de kvinnor som gick i bräschen för denna utveckling genom att göra film på sina egna villkor.
Mai fanns med på svarta listan
Namn: Mai Elisabeth Zetterling.
Född: 24 maj 1925 i Västerås.
Död: 17 mars 1994 i London.
Makar: Tutte Lemkow (1944–1953), David Hughes (1958–1979).
Barn: Etienne Lemkow, Louis Lemkow-Zetterling.
Yrken: Regissör, skådespelerska, manusförfattare, författare.
Trivia: Mai Zetterling-stipendiet ges ut av Konstnärsnämnden till ”en filmregissör med hög konstnärlig kvalitet som vidgar gränserna för kort- eller dokumentärfilm”. 2009 avslöjades att Mai under 1950-talet funnits på Brittiska Underrättelsetjänstens svarta lista på grund av kontakter med vänsterintellektuella. 1996 gjorde Christina Olofson en hommage till Mai med dokumentären I rollerna tre med Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom.