Inger Karlberg tycker vår besatthet av mobiler är märklig men gör ändå konstverk av Pokemon. Hon har alltid skapat i det nära och vardagliga, med ett fotografiskt öga har hon fångat tillvaron i lera och brons.
Vi träffade 90-åriga skulptrisen Inger Karlberg en mulen dag då vädergudarna inte bestämt sig för vilket väder som skulle råda. Inger Karlberg håller till i sin ateljé inne i Rådasjöns natursköna område, strax söder om Göteborg. Hon tog hjälp av sin el-cykel för att komma och möta oss. På berg och dalbaneliknande slingrande väg cyklade hon före oss. Väl framme mötte oss en mysig före detta statarstuga döpt till Ekeliden, byggd 1901 och som en gång i tiden varit bostad för 14 personer men nu sedan 1986 hemvist för Ingers skaparinspiration.
Inne i ateljén möts man omedelbart av hennes verk. I fönsterkarmen står ett relativt nytillskott gjutet i brons.
– Det var något jag uppmärksammade i somras, ”Pokemonjägarna”. Personer som sprang omkring nästan överallt med blicken mer eller mindre hela tiden riktad mot sin mobilskärm. Barn, hund eller andra medmänniskor brydde flera av dem sig inte ett dugg om. Ett synnerligen märkligt beteende. Inger Karlberg följer med dagsaktuella händelser och av dem får hon ibland idéer till ett nytt konstverk. Hon har ett fotografiskt minne som kommer väl till pass när hon inne i sin stuga funderar på om hon ska gå vidare med en idé hon just fått.
På köksbordet vid vårt besök står nybakade kakor och en äggakaka som serveras tillsammans med hjortronsylt. Utanför fönstret hänger ett fågelbord där just för ögonblicket några nötväckor låter sig väl smaka. En gammaldags vedspis sprakar i köket och sprider värme och den välkända vedlukten omkring sig. Inger berättar om sin stora passion för den ökända göteborgska blåleran.
– Jag växte upp i stadsdelen Haga och bodde på Västra Skansgatan. Det var ett idylliskt område på den tiden. Lekplatsen upp vid Skansen Kronan var fantastisk. Ofta pågick vägarbete och arbetarna skyfflade upp blåleran med sina spadar. Jag blev tidigt fascinerad av den. När jag gick till småskolan stod gubbarna och grävde. Då kunde jag inte låta bli utan gick fram till dem och frågade om jag kunde få en bit av leran att ta med mig hem. De var vänliga så det fick jag. Inger hade förstående föräldrar och lät henne hantera leran och ta fram olika saker. När hon sedan började sina vanliga skolgång i Annedalsskolan fortsatte Inger att forma olika ting.
– Jag blev allt säkrare och hade redan i unga år ett stort intresse för att bli konstnär. Jag gjorde mest olika djur. Hundar, hästar, kor och katter. Många av mina verk gav jag bort som presenter på olika födelsedagar eller skolsammankomster. Efter fjärde klass flyttade Inger Karlberg över till Vasa Kommunala Flickskola där hon gick i sju år för att 1944 få ”Normalskolekompetens”.
– Ett idiotiskt namn på något som motsvarade realskoleexamen.
Inger Karlberg hade redan i tidiga år då hon hanterade sina första lerklumpar förstått att konstnärsyrket var något hon drömde om. Men hennes föräldrar var tveksamma och tyckte hon skulle satsa på ett riktigt yrke – lärare var ett sådant.
– Jag skulle fylla 20 år när jag sökte och kom in på Folkskolelärarseminariet i Göteborg, där jag gick i två år innan jag fick min första plats i Tollered utanför Floda. Jag fick ett råd av en kollega att inte stanna mer än tre år på samma plats för då var risken stor att jag skulle bli fast där för alltid. Så efter de tre åren flyttade jag över till Buråsskolan i Göteborg och där stannade jag i tio år innan jag slutade.
Men under tiden hann Inger både gifta sig 1953 med sin Herger och få två barn. Han var islänning och född till namnet Hergeijr men det ansåg prästen som vigde dem var omöjligt att heta därför blev det Herger i stället.
– De kunde göra så på den tiden. I dag tror jag inte det hade gått.
Herger fick jobb som lärare på Wendelsbergs folkhögskola i trakten av Mölnlycke där Inger Karlberg alltjämt håller till. När familjens tredje barn kom 1959 bestämde sig Inger för att bli hemmafru ända tills barnet började skolan. Då kunde konstnärdrömmarna förverkligas. Maken Herger stöttade henne när hon 1963 utbildade sig på Göteborgs målarskola.
– Min första skulptur var en liten bronsstatyett som jag fick såld när min klass hade sin första utställning. Efter tre år på skolan hade Inger avancerat från att göra skulpturer i bly, lera och tenn till brons. Då fick hon höra att hennes farmors morfar varit träskulptör. Ett material Inger tidigare inte provat på.
– Jag blev nyfiken och bestämde mig för att prova på materialet. Det var ingen lätt uppgift. Jag fick en beställning på fyra julkrubbor i trä. Men fick göra om flera gånger innan jag var nöjd. Jag skar av både näsa och armar på figurerna innan jag fick till det. Men det blev bättre så småningom.
Parallellt fortsatte hon med att utveckla bronsarbetet. Utmärkande för Inger Karlbergs figurer är att de har både rörelse och utstrålar glädje.
– Jag har alltid försökt göra glada skulpturer. Det kanske går igen från att jag alltid oavsett i vilken situation jag varit i försökt ta fram den glädje jag känt när jag skapat mina verk. När Inger arbetar med material i brons går hon tillväga som när vi gjorde dåtidens tennsoldater. Först en prototyp i vax som sedan bakas in i en blandning av gips och chamotte. Därefter tas vaxblandning bort och bronsmassan hälls ner i avtrycket som vaxprototypen bildat. Brons är ett tungt material och vissa av Inger Karlbergs verk har varit stora och extra tidskrävande att göra. En som hon var väldigt förtjust i var skulpturen ”Framme” med en kvinna i en sirlig båt full av symboler som ställdes på en skulpterad våg på Östra Kyrkogården i Göteborg. Den stals 2003 och det gjorde Inger Karlberg upprörd.
– De som tog den ville förmodligen komma åt kopparen i den och smälte troligen ned hela konstverket. Ibland är det svårt att förstå människorna. Andra som rönt samma öde under åren är en av örnarna utanför Wendelsbergs folkhögskola och senast en skulptur med ett par glada kor i Mölnlyckes kulturhus.
På Västra Kyrkogårdens minneslund uppmärksammas skulpturen ”Tröst” där Ingers dotter Åsa fått agera modell. Inger Karlberg vill inte gärna planera långt fram i tiden. Men en dröm har hon i alla fall. Att få göra en ny ålderstrappa. Den gamla klassiska med trappsteg upp och ned med 50 år i topp skulle hon gärna vilja förnya.
– Det skulle vara roligt att skapa en helt ny där folk åldras med glädje och där ålderskrämpor inte får en framträdande roll. Ingen dum idé. Det räcker ju att se på Inger Karlberg själv!
Naturen, böcker och nuet ger inspiration
Namn: Inger Karlberg.
Ålder: 90 år.
Bor: I Mölnlycke utanför Göteborg.
Yrke: Skulptör.
Familj: Tre barn, nio barnbarn, två barnbarns barn.
Hobby: Mitt arbete, vara ute i naturen, att läsa olika slags böcker.