Sällan är det bara en människa som förändrar historien. Men Anders Gustaf Kempes insats på trappan till Riksdagshuset fick en sådan betydelse. Om han inte stoppat polismästaren fanns det risk för ett blodbad med oanade konsekvenser.
Poliskommissarie Anders Gustaf Kempe fick en avgörande betydelse under de landsomfattande upproren 1917. Utanför Riksdagens hus på Helgeandsholmen i Stockholm samlades en uppretad folkmassa den 21 april 1917 för att demonstrera mot regeringens oförmåga att ge mat och bröd till sitt folk. Innanför väggarna debatterades hur man skulle stilla upproret och ge mat till folket för att lindra upproret. Hjalmar Branting var den slipade politikern som fick den uniformsknäppta högern att lossna på knapparna och inse allvaret.
Polismästare Tamm hade beordrat beväpnade poliser att sluta upp i ryggen på demonstranterna, beredda att slå till efter signal. Det var då Kempe med sitt lugn tog tag i Tamms stridsberedda hand och drog honom in i Riksdagshuset (ett oerhört etikettsbrott då en underordnad gick emot sin överordnade). Signalen uteblev och demonstrationen avlöpte i värdighet för båda parter, om inte annat för att regnet gjorde det omöjligt att hålla ut. Det var då Sverige stod inför ett inbördeskrig, som 1918 skulle lamslå Finland och den revolution som var förestående i Ryssland i oktober 1917.
Sverige våndades mellan revolution och reformer och kanske Kempes starka hand blev det som ledde till ett samförstånd om att bevara lugnet för att hitta kompromisser, som blivit ett signum för Sveriges politik under 1900-talet. De flesta historiker ser ett samband i att konfrontationen uteblev där på Riksdagshuset trappa och det kaos vi hade kunde kastas ut i om polismästare Tamm låtit de beväpnade poliserna anfalla demonstranterna i ryggen. I rädslan för att störtas ut i en revolution blev det nödvändigt att hitta kompromisser för att rädda Sverige. Det banade vägen för den samförståndspolitik som håller än. Sannolikt är det Poliskommissarie Kempes lugna hand som än idag präglar vårt politiska klimat.
