För att klara sotningen i trånga skorstenar krävdes smala och viga pojkar. Inte sällan rekryterades de från stadens barnhem.
Barnarbete är sedan länge förbjudet i Sverige. Men på detta foto, från omkring 1890, av ett sotarlag i Stockholm, är dock flera av de avporträtterade personerna barn. Vid denna tid var detta helt normalt. Sotare rekryterades ofta i unga år, inte sällan från barnhem. Förutom att barn var billig arbetskraft fanns det en praktisk detalj som gjorde att med våra mått mätt underårig personal var särskilt önskvärd. Det var helt enkelt tvunget att man var liten och smidig för att kunna ta sig in i trånga skorstenar och hacka loss sotavlagringar.
I den första förordning som reglerar sotningen i Sverige, utgiven av Rådkammaren i Stockholm 1733, anger paragraf 9 rentav att:
»Skorstensfäijare eller sotare åligger att skaffa sig sådane poikar som äro wiga och skickeliga at klifwa upp i skorstenarna.»
På fotografiet har skorstensfejarmästare A G Elanders sotare förevigats av porträttfotograf Hélène Edlund (1858–1941) i hennes ateljé på Östermalmstorg 2 i Stockholm. Det exakta datumet är okänt, men eftersom sotarmästaren själv inte syns på bilden, togs den sannolikt något år efter 1886, då A G Elander dog. Dessutom är fotot på baksidan stämplat med fotografens namn och adress. Hélène Edlund var verksam på Östermalmstorg 1889–97.
Vid sotarmästare Elanders frånfälle övertog makan Mathilda (ej heller med på fotot) makens befattning samt det administrativa ansvaret för sotningen inom »Stockholms 4:e trakt», som omfattade västra delen av Ladugårdslandet. Det praktiska arbetet leddes dock av verksgesällen Isak Lindqvist, mannen i mitten med vegamössa och rock.
Skorstensfejaryrket är traditionstyngt och har långa anor – behovet uppstod redan under medeltiden, då skorstenar började tas i bruk. Regelbunden sotning krävdes (och krävs) för att undvika en förödande skorstensbrand.
Sotarna hade ett eget hemligt yrkesspråk, »knoparmoj» (det brukas numera sparsamt) och använder många särpräglade redskap. Sotarna på fotot har en raffel över vänster axel. Med denna allroundskrapa kunde sot hackas loss, eller rakas fram. Krejsen används än i dag. Denna borste (eller viska) försedd med ett lod i änden, dras upp och ned i rökgången för få bort sot. Förr var den gjord av kvistar och ris, nu tillverkas den av stål.
På barnsotarnas knän sitter så kallade påsättningar, dessa skulle skydda under klättringarna inne i skorstensgångarna. En annan primitiv skyddsutrustningsdetalj är den typiska sotarmössan – kurpisen. Den bars ofta (som här) uppvikt. I utfällt läge fungerade den som en enkel skyddsmask då den drogs över ansiktet. Mössan används fortfarande, men inte som munskydd. Den korta kåpstegen ställdes förr på eldstaden i köket så att sotaren kunde klättra upp i den murade spiskåpan.
Dagens svenska sotare, varav cirka fem procent utgörs av kvinnor, slipper utföra sotarpojkarnas smutsiga, mödosamma och farliga arbete inne i skorstenarna, som nu är av annan konstruktion än förr.
Men man bör inte vara höjdrädd.
Jacob har grävt i både ord och jord
Jacob Wiberg (född 1968) är journalist och har ett förflutet som arkeolog. Han är bosatt i Limhamn, Malmö, och arbetar som art director på tidskrifterna Populär Historia och Släkthistoria. Sedan år 2000 skriver han regelbundet om historiska fotografier i Populär Historia.
Texter och bilder är tagna ur Jacob Wibergs bok Sjuttiofem fotografier – Bilder med historia (utgiven av Populär Historia). Boken finns att köpa på www.adlibris.com för 209 kronor.