Efter att Astrid Lindgren sett denna usla och förvanskade filmversion av hennes skapelse Pippi Långstrump, släppte hon aldrig mer kontrollen över filmatiseringarna.
Lindgrens fasa.
Efter premiärvisningen av Pippi Långstrump (1949) sprang Astrid Lindgren ut från salongen för att slippa frågor. Ett par dagar senare skrev hon ett brev till den enda recensent som sågat filmen och tackade. Astrid tyckte nämligen att filmen var förfärlig och det är också eftervärlden eniga om. Filmen ligger numera och dammar i de mörkaste hörnen av våra filmarkiv. Att majoriteten av filmrecensenterna 1949 tyckte att den var riktigt bra är inget mindre än en gåta.
Det finns många konstigheter i filmen, men det som är mest exceptionellt är att huvudrollen spelades av den 26-åriga (!) Viveca Serlachius. Hon hade tidigare spelat Pippi i teateruppsättningar, men var naturligtvis på tok för gammal för rollen. Därtill tyckte regissören Per Gunvall att det behövdes ett manus med massa inslag som inte hade något med den litterära förlagan att göra och infogade bland annat en kärlekshistoria om Magnus och Birgit.
Dessutom var filmen förskräckligt rasistisk. Exempelvis försöker poliserna Kling och Klang “nöta bort” den bruna hudfärgen på en man som Pippis far tagit med sig från Söderhavet, medan Pippi käckt skojar om skokräm. Astrid var förfärad över hur hennes bok hade behandlats och hindrade filmen från framtida distribution. För att undvika obehagliga överraskningar skrev hon efter detta själv manuskripten till filmatiseringarna av hennes böcker.