Skeppsredarens idé med en reguljär linje till USA var att skeppa både emigranter och erbjuda turistresor. 1915 startades Svenska Amerika Linien och blev en stor succé och de som hade råd njöt av all lyx.
Otaliga äro de hem i Sverige, som med söner och döttrar bidragit till att befolka det stora landet i väster; med detta företag gifves dem alla tillfälle att hjälpa till att slå en brygga mellan dessa och deras gamla hemland.” Året var 1909, och ”detta företag” var skeppsredaren Wilhelm Lundgrens drömprojekt. Oförtröttligt försökte han lansera sin idé om en reguljär passagerarlinje mellan Sverige och Amerika. Utöver emigrantresor skulle man erbjuda turistresor som gav klirr i kassan. Lundgren hade fingertoppskänsla. Han var medveten om att utvandringen skulle komma att minska, men han var samtidigt övertygad om att emigranterna skulle vilja besöka sitt gamla hemland. Turistresorna skulle alltså bidra till att göra projektet lönsamt. Men Lundgren dog 1914 utan att ha fått se sin vision om en passagerar-, post- och godslinje till Nordamerika förverkligad. Nu blev det i stället skeppsredaren Dan Broström som fick överta projektet. Han trodde på godstrafiken över Atlanten; till passagerartrafiken var han mer skeptisk. Med honom som VD bytte Rederi AB Sverige-Nordamerika namn till Svenska Amerika Linien (SAL), och linjetrafiken kom igång 1915.
Emigrationen avstannade som väntat – både Wilhelm Lundgren och Dan Broström hade varit med om att bilda Nationalföreningen mot emigrationen 1907. Mellan 1850 och 1929 lämnade 1,2 miljoner svenskar sitt hemland – en tredjedel av Sveriges befolkning – och myndigheterna befarade att Sverige skulle utarmas och försvarsförmågan försämras. Stora insatser gjordes för att behålla arbetskraften i Sverige: man planerade till exempel moderna bostäder i nya stadsdelar, som Landala Egnahem i Göteborg. För SALs del kom det att betyda en större satsning på turisttrafiken. I båda riktningarna, för det var många som sparade ihop till en Amerikabiljett. Nästan varenda svensk hade släkt i Amerika. Men fortfarande utspelade sig smärtsamma avskedsscener vid ”Amerikaskjulet” i Göteborg. Många lämnade fortfarande fosterlandet för alltid, även om det från 1920-talet blev allt svårare att få inresetillstånd. Vid ankomsten till Amerika undersöktes alla, och det var rederiernas ansvar att frakta tillbaka den som eventuellt nekades inresa. En som skickades tillbaka var fackföreningsledaren Per Eriksson som lämnat Göteborg på Drottningholm.
”Jag for iväg med ljusa framtidsförhoppningar. Några dygn från New York blev jag sjuk och fick feber. När vi anlände till New York lades jag in på sjukstugan på Ellis Island, som alla invandrare slussades igenom innan de tilläts kliva ner på amerikansk jord. Det fanns inte penicillin på den tiden. Immigration tyckte jag var dödssjuk och efter en vecka sattes jag ombord i Svenska Amerikalinjens Drottningholm för hemtransport, avvisad… stämpeln i mina papper gick inte att radera ut: Avvisad på grund av sjukdom.” (Citat ur boken Frisco-Per av Arvid Rundberg.)
Kvinnorna då? Under 1800-talet bestod utvandringen huvudsakligen av familjegrupper, men i början av 1900-talet tog många ogifta pigor chansen att lämna ett slitsamt liv i hemlandet. De fick möjlighet att köpa biljett genom agenturer som sökte svenska hembiträden till amerikanska familjer. Biljetten fick de på avbetalning, mot att de skrev kontrakt på att arbeta för en viss familj under en viss tid. På SALs fartyg kunde de få en egen hytt, något helt unikt i rederivärlden. Men alla svenska immigranter rönte inte samma uppskattning. Många blev utsatta för spott och spe. Om dem har Ola Larsmo skrivit i sin hyllade roman Swede Hollow.
Under de första åren blev det inte så många resor för SALs Amerikabåtar. Risken att gå på minor eller att torpederas av tyska ubåtar var för stor. Men eftersom Sverige var neutralt under första världskriget hade Svenska Amerika Linien ändå möjlighet att öka sin marknadsandel. Konkurrenterna tillhörde ju de krigande nationerna. Under SALs 60 år byggde och köpte man elva fartyg, varav nio för egen del; alla fick namn som slutade på -holm. Efter kriget fick rederiet vind i seglen, eller rättare sagt fart på motorerna. 1920 klarade Drottningholm Vinga – New York på endast nio dagar. Ombord på ”det modernaste amerikafartyget i Skandinavien” fanns plats för 1 400 passagerare. Det första fartyg som specialbyggdes för SAL hette Gripsholm (I) och hade plats för hela 1 643 passagerare. Kriget var slut sedan sju år, och man satsade nu på komfort och lyx. Gripsholms slott var förebilden, och fartyget (det första med dieselmotor i SALs historia) kallades Det flytande palatset.
1928 sjösattes Kungsholm (I), ett omtyckt fartyg som gjorde flera kryssningar i Västindien. Med ökat välstånd hade kryssningsresorna blivit populära. För den luxuösa inredningen stod bland andra glaskonstnärerna Simon Gate och Edward Hald, och mattorna var komponerade av Märta Måås-Fjetterström. Fartyget Stockholm kommer vi väl mest ihåg för den svåra olyckan 1956, då hon kolliderade med lyxkryssaren Andrea Doria. På det italienska fartyget omkom 47 personer, på Stockholm fem. Det var den största maritima katastrofen på amerikanskt vatten i modern tid. De sista åren handlade det mest om lyxresor för SAL. Kungsholm (III 1966) med tre pooler och åtta hissar var direkt anpassad till toppskiktet. Ofta fanns det kända personer ombord: som medlemmar ur Sveriges kungafamilj, Greta Garbo, familjen Myrdal, och världsmästaren i tungviktsboxning, Ingemar Johansson. Med Louis Armstrong, Dizzy Gillespie och andra kända musiker kom jazzen till Sverige; i utbyte fick Amerika Jussi Björling.
Märta Malmros reste 1949 med Gripsholm till USA, där hon under en tid arbetade som au pair i Chicago. ”Vi var nere och tittade på turistklass en dag, det såg ut att vara rätt otrevligt därnere, dålig luft och tråkiga sällskapsrum. Så det var tur att vi köpte Cabin-Class. Mina svenska pengar räcker precis, jag har ca 40 kr kvar och då går 25 kr till dricks åt servitören, 10 kr till hyttstewarden och ca 5 kr till strykning av min blus. ”Service blev ett konkurrensmedel. På 60-talet reste Mr och Mrs May ofta på kryssning, medförande inte bara egen personal utan även egna möbler, och hytterna byggdes om efter deras önskemål. På SALs exklusiva lyxkryssningar var det ibland fler besättningsmän än passagerare.
Tillbaka till Wilhelm Lundgren och Dan Broström. De fick rätt angående emigrationen. Det blev bättre tider i Sverige men sämre i USA, där en allt starkare opinion medverkade till att immigrationen begränsades. Man kommer osökt att tänka på dagens situation i Sverige. Samtidigt är skillnaden stor: de svenska emigranterna drunknade inte på Atlanten i motsats till flyktingarna på Medelhavet.
Fotnot: Utställningen Amerikafeber pågår på Sjöfartsmuseet fram till augusti 2018.
