Conrad Johnson föddes fattig och sjuklig i Kymbo, utanför Tidaholm 1904. Ingen trodde att det skulle bli något av pojken, men när han lämnade jordelivet 110 år senare var hans Amerikas äldste man och rik som ett troll.
Conrad Johnson var 105 år gammal när han rymde från ålderdomshemmet i Rockford, Illinois, för att resa till Milwaukee och se sitt livs första basebollmatch. Samma morgon knackade det försiktigt på Conrads dörr. Barbara brukade titta till honom varje morgon, inte för att han behövde någon tillsyn, Conrad klädde sig själv, gjorde frukost och bäddade. Varje morgon åt han havregröt, precis som den mamma Ida kokat i det lilla torpet på Västgötaslätten. Men denna morgon kom han inte och öppnade dörren. Barbara blev orolig och öppnade med sin nyckel. Döm om hennes förvåning när lägenheten var tom. Conrad var borta, sängen stod bäddad och disken var diskad. Barbara ringde runt till alla som kunde tänkas veta var han höll hus, men ingen visste något. Den 105-åriga Conrad hade en vecka tidigare bestämt sig att han efter 86 år i Amerika skulle se en basebollmatch innan det var dags att lämna jordelivet. Denna dag var det dags, och han hade gått upp extra tidigt, klätt på sig sin söndagskostym och spatserat i väg till Greyhoundstationen vid Aldeenstreet för att resa norrut mot Wisconsin och Milwaukee. Där skulle Chicago Cubs spela en viktig match senare samma eftermiddag.
18 år gammal hade Conrad lämnat fattigsverige för att resa till New York från Göteborg. Avskedet från Sverige var vemodigt, men äventyret lockade mer. Han var kort i rocken, inte längre än en skolpojke, så han fick sträcka på sig för att blicka ut över relingen när fartyget kastade loss och lämnade Göteborg. Vid Vinga ökade skeppet farten, och de väldiga turbinerna arbetade för fullt så att hon skulle ta sig säkert över Atlanten, mot den nya världen. Från New York tog han tåget till Chicago och vidare därifrån till svenskstaden Rockford, nio mil västerut mot Mississippifloden. Rockford hade varit en öde diligensstation fram till järnvägen drogs över den väldiga kontinenten, men när Conrad kom dit i början av 1920-talet så var det en pulserande industristad. Hit hade tusentals svenskar hittat och flera av dem hade lyckats bra. Svenskamerikanerna hade byggt stora fabriker i staden som gav jobb åt fattiga emigrerande landsmän.
Conrad lämnade familjen kvar hemma i Tidaholm, men lillebror Ivan skulle följa efter. Den olyckan hade hamnat i klammeri med rättvisan och landsfiskalen sökte honom. Det rörde sig om fylla, bråk och lite andra småförseelser, men Ivan hade inte lust att krypa in i kurran, så han skrev ett brev till storebror och aviserade sin ankomst. Därefter tog han sig till Göteborg och samma väg över havet och vidare till Rockford, Illinois.
Conrad hade fått jobb inom byggbranschen, och sin klenhet till trots hade han gett sig in på att jobba som murare. Han visade snabbt framfötterna, var alltid i tid och slet som en packåsna på de höga byggnadsställningarna. Conrad fick jobba hårt, precis som många andra svenska emigranter, fram till den dagen då livet förändrades för miljoner arbetare världen över. På eftermiddagen den 24:e oktober 1929 kraschade New Yorkbörsen. Tidernas värsta börskrasch var ett faktum, och på några få timmar blev miljoner amerikaner utfattiga. De småsparare som hade satsat sina få dollar och cent i aktier fick se sina drömmar krossas under fötterna på de vilt spekulerande börsmäklarna. För de flesta var det en katastrof av bibliska mått. Men inte för den listige Conrad. Han såg nu sin chans att smida medan järnet var varmt.
Till skillnad från sina kolleger hade Conrad inte sparat sina lönepengar i aktier och obligationer, utan på ett helt vanligt lönekonto på banken i Rockford. Så han kunde bara plocka ut sina pengar och för dessa köpte han upp fastigheter och mark. Desperata familjer som hade förlorat allt tvingades sälja billigt till Conrad. Han spenderade varenda dollar och när konjunkturen efter några år vände och tiderna blev bättre, då sålde Conrad allt med en mycket god vinst. På bara några år hade han gjort sig en förmögenhet. Sedan kom 1930-talet med hopp om en bättre framtid, utan krig eller depressioner. Mänskligheten hade lärt sig av sina misstag, trodde de flesta, men inte Conrad. Om det var en sak han visste om människorna så var det att de gör om samma misstag om och om igen, och för den som är slug går det att bli rik på andras dumhet.
Det var oroliga tider i Europa. Det andra världskriget hade brutit ut, men Amerika var långt från krigets fasor. Medan president Roosevelt försökte få kongressen att gå med i kriget på britternas sida så dansade den amerikanska ungdomen Lindy hop. Conrad däremot dansade inte, han arbetade. Den lilla firman C. Conrad Johnson Contract Building gick bra. När sedan en hel generation drog ut i krig, efter det japanska överfallet på flottbasen Pearl Harbor, stannade Conrad hemma och köpte upp deras egendom till vrakpriser. När freden kom 1945 var han ännu rikare. Conrad tyckte om sitt Rockford. Floden Rock River gick rakt igenom stadskärnan på sin väg mot den väldiga Mississippifloden och de stora fabrikerna vid var sin sida om flodbankarna vittnade om välstånd. I centrum låg det teatrar, restauranger och det myllrade av människor. Många var svenskamerikaner, men precis som bröderna Johnson hade de glömt sitt modersmål och talade enbart engelska nu.
Conrad hade inte haft någon vidare håg när det kom till kärlek och damer, men en viss tjej skulle han fastna för. Valborg Lind var en andra generationens svenskamerikan som hade de egenskaper som Conrad uppskattade, framförallt var hon sparsam med pengar. Ljudet från bröllopsklockorna ljöd i Rockford våren 1941. Efterkrigstiden blev optimismens tidevarv. Lillebror Ivan fick en son, med en av sina många älskarinnor. För Valborg och Conrad som själva inte lyckades skaffa barn, så blev brorsonen Andrew en ögonsten. Men allt har ett slut. Ivan söp ihjäl sig och Andrew flyttade till New Jersey för att sälja värmepumpar. När sedan Valborg gick bort våren 1988 så blev Conrad ensam i det stora huset på Newburg Road.
Det skulle vara Valborg som var hans hjärtevän livet ut, ändå bestämde sig Conrad för ett nytt äktenskap 1990. Sheriffen hade dragit in hans körkort och han behövde någon som kunde skjutsa. Den tio år yngre Alice Anderson hade både bil och körkort, och det räckte för att han skulle ta henne till kyrkan. De levde lyckliga fram till 2004 när Alice gick bort. 100 år gammal bestämde sig Conrad för att han var för gammal att gifta sig igen. De sista åren skulle ägnas åt att upptäcka det Amerika som han missat på grund av allt arbete, som att gå på baseboll. Conrad återvände tryggt och säkert den där natten efter utbrytningen från ålderdomshemmet. Han var nöjd över basebollen och de sista åren i livet följde han Chicago Cubs med intresse.
Conrad hittades död den 23 december 2014, 110 år och 338 dagar gammal. Förmodligen hade han känt på sig att det var dags och förberett sig noga, för rummet var städat och det fanns inga matvaror i kylskåpet. När det några veckor senare var dags för bouppteckning var mötet välbesökt, och det var många som satt spända över vad som skulle komma. När advokaten hade läst upp testamentet var stämningen tät och man kunde höra en knappnål falla. Det visade sig att Conrad hade lämnat en stor del av sin förmögenhet till en skola för autistiska barn i Chicago. Ingen hade någon aning om att Conrad, som hade rykte om sig som snål, hade besökt barnen där varje vecka, först med Valborg, sedan tillsammans med Alice.