I ranka båtar kom de över havet, svårt medtagna stapplade de i land. Det var balter som flydde undan Röda arméns repressalier i andra världskrigets slutskede. De var vår första moderna flyktingström.
Under andra världskriget avlöste förtryckarna varandra i Baltikum. 1944 återkom Röda armén. Av rädsla för deportationer, arresteringar och avrättningar flydde cirka 30 000 balter (25 000 estländare, 5 000 lettländare och 600 litauer). Nästan samtliga estländare sökte sig till Sverige. Cirka 400 estländare hamnade i det blekingska brukssamhället Olofström. På ortens dominerande industri, Svenska Stålpressnings AB, tillverkades karosser till den nya folkbilen PV 444. Där fanns det många jobb som väntade. Olofström hade då cirka 4 000 invånare. Det betydde att var tionde olofströmsbo var estländare.
Estländarna fick arbeta i mörka bullriga verkstäder med monotona arbetsuppgifter. Avvaktande gloddes det under kepsar och sjaletter på nykomlingarna som pratade sitt obegripliga språk. Estländskan tillhör den finsk-ugriska språkstammen där inget ord liknar sin svenska motsvarighet. Estländarna bodde i torftiga hyreshus. Vissa lägenheter saknade vatten och toalett inomhus. Barnen anpassade sig först och lärde sig snabbt svenska språket av sina lekkamrater.
Det fanns estländare som inte fann det lönt att anpassa sig eftersom de snart fortsatte flykten till USA och Kanada av rädsla för att Sovjetunionen även skulle ockupera Sverige. Ett främlingspass från 1944 visade vilka trånga ramar en estnisk flykting tvingades in i. Här bokfördes kläder och bohag som skulle betalas tillbaka genom att arbetsgivaren drog av på lönen. Passets innhavare fick inte resa utomlands, i så fall fick han eller hon inte återvända. Inte heller fick passinnehavaren besöka Stockholm, Göteborg och Malmö eller delta i ”politisk propaganda”. I det här fallet fullgjorde passets ägare sin plikt och betalade tillbaka vartenda öre inom en tioårsperiod. Estländarna i Olofström var måna om sitt ursprung. 1947 startades estnisk skola. Lärare och elever träffades på lördagar och söndagar. Inget stöd erhölls från stat och kommun. Däremot stödde arbetsgivaren Svenska Stålpressnings-AB skolan med 500 kr per termin. En föräldraförening understödde skolan ekonomiskt och hjälpte till att anordna fester vid särskilda högtidsdagar. En av eleverna, Peeter Pikver (numera bosatt i Knislinge), berättar att undervisning skedde i estnisk geografi och historia, estniska språket med skrivning och grammatik.
– Jag började i skolan som sexåring. Stor vikt lades vid att vi inte skulle glömma vårt forna hemland. Den estniska särprägeln vårdades på flera plan. En estnisk präst höll gudstjänster. Egen scoutkår, teatergrupp, dansgrupp, sångkör och matsal stärkte sammanhållningen ytterligare. Det estniska inslaget i Olofström har tunnats ut. Men Olofström är fortfarande i förhållande till sin storlek (ca 13 000 invånare) Sveriges kanske mest mångkulturella kommun efter 1900-talets stora arbetskraftsinvandring.