På 60-talet valde Johannes Brost mellan att gå på sjön och att stå på scen. Mamma Gudrun, själv stor aktris, gav honom allt stöd och senare blev han Joker med hela svenska folket i TV-serien Rederiet. I dag skördar han nya framgångar, även långt utanför Sverige.
Egentligen är det inte så konstigt att det blev som det har blivit. Johannes Brost växte upp i teaterkulisserna, mamma Gudrun var en stor aktris. Hemma satt han ofta under matbordet och iakttog och lyssnade när hennes kolleger var på besök. Dagmar Olsson, Katie Rolfsen, Naima Wifstrand. Skrönor och skratt, yviga gester. Ensambarnet sög i sig i samma takt som tanterna kedjerökte. Å andra sidan var det ändå nära att Johannes hade gått på sjön, efter att ha knegat som hamnstuvare och servitör. Han sökte till flottan i lumpen, ville ut på de sju haven.
– Jag tyckte att sjöman verkade vara ett perfekt jobb. Den dåvarande kungen skulle ut på en långtur med Älvsnabben och jag ville åka med. Men i stället för att få åka jorden runt blev jag placerad på en isbrytare i Stockholms skärgård … Ridå, vad gäller den saken. Att i stället vandra vidare i mammas fotspår var ingen höjdartanke för en ganska upprorisk yngling. Men på musikklubben West End 2 i Malmö, som han drev tillsammans med bästisen Ola Ström i mitten av 1960-talet, presenterade han banden som spelade och började få smak för scenen och applåderna.
– Vi introducerade även många engelska band som sedan blev riktigt stora, bland annat Kinks. ”Ladies and gentlemens, är ni beredda för nu kommer de!” Vi gjorde också en del skojbus på scen och en dag så någon: ”Du är ju riktigt vass, Johannes! Borde inte du söka till scenskolan?”
Förmågan fanns där. Sådan mor, sådan son. Efter utbildningen tragglade Johannes i skymundan på med seriös teater, innan han i början av 1980-talet även fick visa sin komiska talang och slog igenom för den stora publiken. I julkalendern Stjärnhuset 1981 spelade han mot Sif Ruud och året efter började en period med tokigheter i SVT-underhållningen Gäster med gester.
– Det var ju egentligen ett helt hysteriskt program och det absolut flamsigaste jag varit med om. Men det blev ju uppskattat. När de skulle sätta ihop de två lagen vet jag att de kontaktade många mycket ansedda skådespelare. Men märkligt nog kunde de inte agera om de inte samtidigt hade repliker och fick prata.
I den vevan uppmärksammades Johannes Brost av en mindre smickrande anledning. Han haffades för kokainbrott och dömdes till en månad på öppen anstalt. Det vilda partylivet fick ett smärtsamt stopp. I polisförhören uppmanades han att namnge andra i kändissvängen som använde drogen. ”I helvete heller”, sa Johannes, ”den saken är ert jobb att ta reda på!”
– Det var ju så att på den tiden att alla körde med kokain. Musiker, artister, skådisar och så vidare. Det var en självklarhet. De som inte använde det kunde få höra: ”Vad fan har hänt med dig, har du blivit religiös?!” säger Johannes som efter fängelsevistelsen sa nej för alltid till att festa med droger.
– När jag satt där på kåken trodde jag inte att jag skulle få ett enda jobb till. Det var fasansfullt, alltså … Men strax efter att jag hade kommit ut fick jag huvudrollen i musikalen Me and my girl med Ulla Sallert och Per Grundén. Jag fick lära mig att steppa och sjunga, och sedan var jag på banan igen.
Som nioåring kom Johannes från Lidingö till Malmö. Mamma hade fått jobb med Ingmar Bergman på Stadsteatern. Johannes blev hårt mobbad för sin dialekt. Till och med lärarna på Österportskolan misshandlade honom.
– En gång slet de av mig mössan och skolväskan och slängde allt i kanalen. Jag var helt utfrusen, även fast jag snabbt såg till att lära mig skånska. Eftersom jag var så rädd för att gå till skolan gick jag och satte mig någonstans och funderade tills skoldagen var slut. När jag kom hem höll jag masken: ”Hej, mamma! Hur det var i skolan i dag? Bra!” Mamma blev tokig när jag berättade sanningen och skickade mig till en internatskola i Osby. Då blev det bättre. Men det är inga roliga grejer jag har burit med mig. De hemska erfarenheterna från barndomen har gjort att Johannes genom åren alltid har varit stark motståndare till mobbning, våld och främlingsfientlighet. Hans mamma talade också mycket om människors lika värde, oavsett vad. Inte minst efter att hon hade arbetat med revykungen Karl Gerhard.
– Han var en stor antinazist och fick mycket kritik för det i Sverige. Till slut fick han inte sjunga sin kuplett Den ökända hästen från Troja, som var starkt kritisk mot Nazi-Tyskland. Myndigheterna sa nej. Men då gjorde han en smart grej. Han ställde in en stövel under spotlighten på scenen och lät publiken sjunga texten i stället till orkesterns toner, berättar Johannes Brost och kommer att tänka på en annan händelse:
– Mamma och Karl Gerhard turnerade med en soaréföreställning och i början av maj 1945 uppträdde de på Hotell Kramer i Malmö. Mamma berättade att Karl Gerhard fick ett telefonmeddelande från Paris i pausen: ”Det är fred i Europa! Tyskland har kapitulerat!” Karl Gerhard blev så tagen av beskedet att han i stället bad mamma att gå ut på scenen och berätta om nyheten för publiken. Det har aldrig sålts så mycket champagne på Kramer som den kvällen.
Johannes var bara åtta månader gammal när hans pappa, journalisten och författaren Sven Forssell, försvann. Eftersom Johannes aldrig har kunnat förlåta att han blev övergiven har han aldrig försökt ta reda på något om sin far. Dessutom klarade han sig alldeles utmärkt med sin alltid varma och kärleksfulla mor. Någon fadersgestalt har aldrig behövt eftersökas.
– Mamma var också ensambarn. Hennes föräldrar hade Veinge Järnvägshotell och startade Hallands första pub. Gubbarna vill ju hellre dricka öl än äta mat. Det var runda marmorbord och ekstolar. Stolarna håller än i dag och ett tag hade jag ett par av dem, säger Johannes Brost.
– Hon pratade alltid väl om sin uppväxt. Hennes släkt kom från Tyskland. I slutet av 1800-talet flyttade bröderna Karl-Otto och Heinrich Brost till Sverige. Heinrich spelade fotboll i IFK Malmö och Karl-Otto gifte sig med min mormor Lisa. När Gudrun dog midsommaren 1993 drog Johannes, som han själv uttrycker det, ner rullgardinen i ett par månader. Han bokade av en massa jobb eftersom han var för skakad för att arbeta.
– Jag hade varit med Tommy Körberg och min dotter Joanna och sett Skinnarspelen i Malung. När jag ringde mamma svarade hon inte. Sedan hörde hemtjänsten av sig och frågade om de fick gå in i lägenheten eftersom hon inte öppnade när de ringde på. De hittade mamma i sängen med P1 på radion och en bok i handen. Det var så hon ville dö.
Då Johannes aldrig har varit rädd för att prova något nytt och kliva in i nya sammanhang innehåller hans karriär både floppar och toppar. En av höjdpunkterna är rollen som den flabbige bartendern Joker i SVTs maratonserie Rederiet. Var Johannes inte populär och folkkär innan blev han det då.
– Först skulle det bara bli tolv avsnitt. Men sedan rullade det på. Och det var bra socialt, för eftersom vi jobbade mellan nio och fem på vardagarna med lediga helger kunde jag bilda familj. Det är roligt att vara en del av svensk TV-historia. Även om det under lång tid efteråt var väldigt svårt att få nya TV- eller filmroller, jag var ju så förknippad med min figur, säger Johannes som tycker det är både si och så med att nästan än i dag vara Joker med hela Sverige:
– När det var som värst kunde jag knappt gå in i en bar utan att någon ropade: ”Hörru du, står inte du på fel sidan baren? Hö, hö, hö …” Det hände säkert sjutusen gånger. Och när vi i våras spelade in den kommande SVT-serien Jordskott tog jag en rökpaus utanför i vit läkarrock. En bit bort låg ett boningshus och plötsligt åkte ett fönster upp och någon gallskrek så att det rungade över bygden: ”Tjena, Joker!”
Nyligen utkom Johannes Brost med memoarboken Dö inte nyfiken!. Titeln är den uppmaning som mamma Gudrun ofta yttrade till honom. I boken berättar han både om det ljusa och mörka i sitt liv, beskriver naket vad han har varit med om och hur han upplevt det.
– Vilket förstås inkluderar att jag namnger personer som kanske gör att en del får lite hicka. Men det är inte för att jävlas, jag berättar bara om vad som hänt och alla får väl stå för vad de har gjort, säger Johannes Brost och slår ut med händerna:
– Jag har läst en massa memoarböcker och alla är så jäkla duktiga. Men jag har aldrig förstått varför man ska ljuga och skönmåla.
Blev kompis med Mick Jagger
På 1960-talet hade Johannes och hans kompis Ola Ström musikklubben West End 2 på Per Weijersgatan i Malmö. Där uppträdde många popband och en dag kom Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones i Rolling Stones in för att ta något att dricka. ”Först blev man ju lite tyst, de var ju idoler. Men sedan umgicks vi i en vecka. De hade Malmö som bas när de gjorde konserter i Skandinavien. Sedan har vänskapen fortsatt, och vi brukar ses när Stones lirar i Sverige. En gång umgicks vi tio dagar i rad i Stockholm inför starten på någon Europa-turné. En kväll ville Mick ut i skärgården så vi åkte ut till Sandhamn. Egentligen hade restaurangen stängt men vi kom ändå in och fick i oss lite käk. Men först gick vi runt lite bland potatisskalande damer i köket och morsade lite.”