Harry Martinson (1904–1978) valde att ta livet av sig fyra år efter att han fått nobelpriset i litteratur. Skälet till att han valde att begå harakiri på Karolinska sjukhuset med en sax var all den kritik han fick utstå för att han som akademiledamot fick priset. Harry Martinson var en drömmare, en klassresenär som aldrig kände sig bekväm i all den uppskattning han fick tack vare sin förmåga att i dikter och prosa skildra något som gällde oss alla. Han var en uppkomling, som han skrev om i sina självbiografiska böcker Nässlorna blomma och Vägen ut. Han var en resenär i all bemärkelse, från utackorderad till en av de aderton i Svenska akademien.
Författaren Lars Gyllensten framhärdade att Harry Martinson blev utsatt för mobbning av tidens stora litteraturkritiker, vilket ledde till att han valde att ta sitt liv. Olof Lagercrantz, då Dagens Nyheters chefredaktör, ansåg han stod i spetsen för att kritisera nobelpristagaren. Samtidigt som samme man hyllade Harry Martinsons diktkonst. Vad Harry Martinson själv tyckte vet få men att han tog illa vid sig vittnar självmordet om. Han var en skör person som hade svårt att inse att han var värd priset och insåg samtidigt att valet var kontroversiellt då han var en medlem i samma akademi som utdelade priset. Kritiken fick honom att tvivla på sitt författarskap. Kanske hade det räddat livet på Harry Martinson om det fanns en regel, blir du invald som en av de aderton är du exkluderad till Nobelpriset i litteratur.
Svenskar som fått Nobelpriset
Selma Lagerlöf 1909
Verner von Heidenstam 1916
Erik Axel Karlfeldt 1931 (Postumt)
Pär Lagerkvist 1951
Harry Martinson & Eyvind Johnson 1974
Tomas Tranströmer 2011