Stikkan Anderson lade grunden till svensk musiks stora framgångar ute i världen. Med sin näsa för hits och sinne för affärer förvandlade han Sverige till ett musikaliskt Mekka och sig själv till mångmiljonär.
Att man inte kan frysa champagne fick Stikkan Andersons familj erfara en gång under sjuttiotalet. När ABBA-pengarna började rulla in tog Stikkan spenderbyxorna på och köpte hem såväl lådor med israelisk avokado som flera flaskor Dom Perignon. Fru Anderson, utbildad hemkonsulent, ville inte att den lyxiga champagnen skulle förfaras, utan frös sin vana trogen in överskottet för senare konsumtion. Efter några timmar hördes explosioner från frysen, och den snopna familjen hade lärt sig något nytt.
Den talande episoden berättas av Stikkans dotter Marie Ledin i hennes biografi om fadern, Min pappa hette Stikkan. I den Andersonska familjen hade man trots pengarna fortfarande ena foten kvar i det gamla Sverige, där ordningssinne och ekonomisk framförhållning rådde. Det gällde även Stikkan själv: uppvuxen med små medel kunde han vara oerhört snål, samtidigt som han också kunde lätta på plånboken utan att blinka. Som så många andra genier i den svenska historien var han en kontrasternas man och omväxlande fantastisk att vara nära och ytterst svår att ha att göra med. Där Stikkan Anderson föddes ligger numera en blomsteraffär där besökare möts av pelargoner och rosor i entrén. Huset kallas Gröna Huset och är en vacker liten byggnad i Hova, Västergötland. Men vid Stikkans födelse, 1931, var det inte särskilt vackert, utan en liten stuga där kallvattnet frös om vintern. Där växte Stig Erik Leopold Anderson upp med sin mamma, bonddottern Ester. Någon fader fanns inte i huset, utan i rullorna beskrevs hon som ogift. Att vara ogift, outbildad och fattig var att vara på samhällets botten, men Ester Anderson var trots fattigdomen något av en entreprenör. Hon arbetade som tvätterska och strök och styrkte kläder åt folk, samtidigt som hon var frisörska. En period drev hon också en kiosk. Det är lätt att se hur hennes disciplin och envetenhet påverkade den blivande arbetsmyran Stikkan, som aldrig var nöjd med mindre än hundra järn i elden.
Stig insåg tidigt att modern behövde hjälp med pengar till hushållet, och började extraknäcka som eldare i skolan. Under kalla vintermorgnar steg han upp före alla andra för att hinna sätta fyr i skolans kaminer innan lektionerna tog sin början. Han levererade också elräkningar för Hova Elektriska till hundratals abonenter, samt sålde jultidningar och julkort. Som trettonåring tjatade han till sig en tjänst som springsjas i en diversehandel. Tjänsten i sig var inte särskilt välbetald, men Stig insåg att den öppnade upp för andra inkomstkällor. Genom att erbjuda sina tjänster som oavlönad materialförvaltare på den lokala fotbollsklubben kunde han få mandat att sälja godis till publiken – godis som han köpt billigt i diversehandeln.
Av Ester fick han också kärleken till musiken, hon lyssnade ofta på grammofon och radio. Stig sög i sig allting och uppvisade tidigt talang då han lärde sig populära låtar utantill och framförde dem i skolan och på olika föreningsmöten. Som femtonåring fick han sin första gitarr, svårspelad men som han lärde sig bemästra tillräckligt väl för att kunna komponera. Hans utveckling som låtskrivare var snabb. Den första fullträffen var Tivedshambo, skriven vid sjutton års ålder. Först en lokal framgång, sedan spred den sig ut över landet och hamnade slutligen hos Harry Brandelius. Med Tivedshambo och en rad nya kompositioner träffade han kompositören, sedermera radiochefen, Ulf Peder Olrog. Denne uppmuntrade ynglingen att fortsätta låtskrivandet, men menade samtidigt att han borde tänka på att skaffa sig en ordentlig utbildning. Stig lydde och läste till lärare vid Ingesunds folkhögskola, där han också träffade sin blivande fru Gudrun. Samtidigt fortsatte Stikkan spela med lokala förmågor och komponera visor och sånger. Grädde på moset fick han såld till ”Tuppen” Eliasson, och uppmuntrad av framgångarna skrev han till Sigge Fürst och menade att han och hans band borde få medverka i Frukostklubben. Det tyckte även Sigge, och det första framträdandet i radio var ett faktum.
Stikkan stack till Karlstad och läste klart till lärare, och arbetade därefter som folkskollärare i Aspudden i Stockholm en kort period, efter att han och Gudrun flyttat till huvudstaden. Med Stockholm som bas skrev han schlagertexter på löpande band, samtidigt som han turnerade i folkparkerna på helgerna. Även om Stikkan var en begåvad kompositör var det som textförfattare han hade sitt verkliga kall – sammanlagt blev det närmare 3 000 låttexter. Det var för övrigt vid den här tiden som han, inspirerad av Akke Karlsson och Pekka Langer, började skriva sitt smeknamn med två K för att sticka ut i mängden. Stikkans första riktigt stora framgång blev Vi hänger me, som spelades in av Nacka Skoglund till VM 1958. Året efter kom det definitiva genombrottet, då Lill-Babs i Hylands Hörna framförde Stikkans låt Är du kär i mig ännu, Klas Göran. Denna lustiga bit om den oskyldiga lantlollan som blir sol-och-vårad av sin kille slog an en ton hos svenska folket och sålde till slut i 125 000 exemplar. Stikkan startade nu skivbolag, först Sweden Music AB 1960, och tre år senare Polar Music. Snart var han en av de största producenterna av populärmusik i Skandinavien, och folkparkerna fick klara sig utan Stikkan.
Hans näsa för vad som sålde försämrades inte av omställningen. I Stikkans händer förvandlades den kontinentala hitlåten You can have him till Sånt är livet och gjorde Anita Lindlom till stjärna. Berömd blev även hans textkomposition Kära Mor, som framfördes av Göingeflickorna. Andra framgångar var Siw Malmkvists Mamma är lik sin mamma och Östen Warnebrings Du borde köpa dig en tyrolerhatt. Vid ett tillfälle hade Stikkan sex låtar samtidigt på Svensktoppen, ett svåröverträffat rekord. Framgångarna möjliggjorde den klassresa han påbörjat som ung, och 1966 köptes en stor villa i Nacka. Resten av klassresan, den som slutade med Stikkan som mångmiljonär med Bentley i garaget och Dom Perignon i frysen, påbörjades när han knöt två unga killar vid namn Andersson och Ulvaeus till sig. Det började med Björn, vars grupp Westbay Singers kontrakterades av Stikkan, som döpte om dem till Hootenanny Singers. Vid ett tillfälle korsades bandets turnéväg av ett annat ungt band, Hep Stars med organisten Benny. Björn och Benny fann varandra och började komponera ihop. Snart var även Benny under Stikkans paraply, som låtskrivare, men också som artist i egen rätt, tillsammans med Björn. ”Kanske parets sjungande flickvänner Agneta och Annifrid kunde fungera som doakör till pojkarna?”
Världsframgångarna med ABBA, som tog sin början i och med vinsten i schlagerfestivalen 1974 med Waterloo, var till stor del Stikkan Andersons förtjänst. Efter många år av hårt arbete i branschen hade han de nätverk och ingångar som krävdes för att göra gruppen till en global succé. I början var han inblandad i textförfattandet, men snart fokuserade han enbart på affärs- och marknadsföringssidan. För att de skulle ha ett ställe att spela in i lugn och ro på lät han bygga Polarstudion, där Björn, Benny och ljudteknikern Michael B. Tretow skapade många hits.
Abbas saga ebbade småningom ut då den paus gruppen tog 1983 blev permanent; Agneta och Anne-Frid gjorde solokarriärer, medan Björn och Benny skrev musikalen Chess med Tim Rice. Eftermälet blev bittert. 1989 sålde Stikkan, till Benny Anderssons stora förtvivlan, Sweden Music och rättigheterna till Abba till Polygram för 189 miljoner. Det ledde till att det uppdagades oegentligheter i själva kontraktet mellan Stikkan och Abba, och ett bittert bråk tog sin början. När det hela slutligen reddes ut var skadan redan skedd, och en djup spricka låg mellan dem resten av Stikkans liv. För Stikkan Anderson var klassresan nu fullbordad. Han var mångmiljonär, världsberömd och erkänt skicklig inom såväl affärer som populärkultur. Men då målet var uppnått kom också en känsla av vilsenhet. En tid satsade han på alltifrån cyklar till oljeaffärer, men utan större framgångar. Tiderna hade förändrats inom musikbranschen, och hans tidigare osvikliga sinne för vad som skulle slå på listorna började svika honom. Till detta tillkom en svaghet för whisky, vilket ytterligare fördunklade hans omdöme och förändrade hans personlighet. Men ett sista avtryck i underhållningshistorien hann han med. Med Polygrampengarna i bakfickan började han undersöka möjligheterna att instifta ett pris inom musik, motsvarade Nobelpriset. Det blev Polar Music Price, som årligen delas ut till en betydelsefull artist inom pop och klassisk musik. När Stikkan dog av hjärtfel 1997 var svensk musik återigen på listorna världen över i form av Roxette, Ace of Base och Cardigans, och tjugo år senare har Sverige en större musikexport än något annat land, sett till folkmängden. Till stor del beroende på Stig från den lilla stugan i Hova.
Stikkan var rapp i käften
Namn: Stig Erik Leopold Anderson.
Född: 25 januari 1931 i Hova, Västergötland.
Död: 12 september 1997 i Stockholm.
Familj: Gift med Gudrun Rystedt och barnen Marie, Lasse och Anders.
Yrke: Låtskrivare, musikproducent och manager. Skrev närmare 3 000 låttexter och hade rekord med sex låtar samtidigt på Svensktoppen en vecka 1967.
Sagt av Stikkan: I Oscar Hedlunds biografi: Stikkan Den börsnoterade refrängsångaren finns många typiska Stikkancitat: ”Visst skriver jag mycket skit, men det är åtminstone bra betalt”, ”Folk hör de texter de förtjänar”, ”Själv lyssnar jag aldrig, då skulle jag få spader!” och ”Folk är inte så dumma som man tror – folk är dummare.”