Emil Larsson jobbade hårt och hjälpte sina föräldrar, men ett slagsmål där han till synes bara försvarade sig ledde till skandalartade domar som väckte samtidens ilska mot skurkaktiga jurister.
Smeden Emil ”Sme-Emil” Larsson (1876–1954) föddes i Marsjö, Västra Vingåker socken i Sörmland. Han var son till en smed och gick i faderns fotspår, men 1904 emigrerade han till Amerika precis som många andra i dåtidens Sverige. Han jobbade hårt och slet ihop en bra slant, vilket väckte avundsjuka när Emil Larsson återvände till hembygden 1910.
Hemvändaren råkade i slagsmål två gånger och dömdes för misshandel mot sitt nekande. De unga männen som, enligt Larsson, provocerat och attackerat honom gick fria. Emil Larsson tröttnade på rättsväsendet och reste tillbaka till Amerika 1912 sedan han tryggat föräldrarnas ålderdom genom att sälja deras gård, Marsjö Mellangård, men sett till så att de fick bo kvar på undantag. Efter sex år fick han dåliga nyheter. Gården hade sålts vidare till slaktaren Erik Gustafsson som var en gammal antagonist till familjen. Föräldrarna berättade i brev att slaktaren behandlade dem illa. Emil beslutade sig för att ännu en gång återvända till Marsjö och ta sina föräldrar i försvar. Ett halvår efter hemkomsten 1919 trappades konflikten upp på Marsjö Mellangård. Gustafsson och tre hejdukar brakade ihop med Emil Larsson i ett slagsmål som slutade med att den starke smeden drev iväg gänget. Men tidigt nästa morgon kom landsfiskal H.V. Nyman hem till Emil och anhöll honom för misshandel. Enligt Nyman var Gustafsson så illa däran att han fick operera bort ett öga. Emil Larsson hävdade nödvärn och att ögonskadan kunde ha orsakats av en trädgren. Han avvisade alla Nymans påstående om att ha använt en amerikansk batong försedd med blykulor. Några bevis för detta förelåg inte heller.
Men den aggressive landsfiskalen, tillika allmän åklagare, fick Emil Larsson fälld i rätten och dömd till straffarbete i tre år och dessutom till att betala ett skadestånd på 8 000 kronor till Gustafsson. När Emil Larsson vägrade att betala skadeståndet fick Nyman fullmakt av Gustafsson att utmäta det tillgodohavande som Larsson hade på bank, sammanlagt 16 000 kronor. Att en sådan upprörande hantering var möjlig ledde senare till en lagändring, lex Marsjö. Men det hjälpte ju inte Sme-Emil. Nyman försökte även få Emil Larsson utvisad ur landet efter fängelsetiden med motiveringen att han var hämndgirig och farlig. Denna och andra propåer från Nyman, som naturligtvis ville slippa att möta Sme-Emil i frihet, avvisades dock.
Nymans och Gustafssons rofferi var Emil Larsson ovetande om i fängelset, men han blev efter frigivningen varse vad som hänt och greps av ursinne. Han var ekonomiskt utblottad och dessutom hade båda föräldrarna gått bort. Han stämde Nyman för falskt åtal och rättegången blev kaotisk där Emil Larsson kallade Nyman för tjuv och lögnare. Föga överraskande förlorade Larsson i rätten. Nu fick dock opinionsbildare som Albert Engström upp ögonen för fallet och en insamling startades av fackföreningar och ideella organisationer för att stödja Emil Larssons fortsatta kamp för rättvisa. ”Nyman har agerat i orättvisans tjänst”, skrev Albert Engström i en uppmärksammad artikel i tidningen Idun.
På några veckor flöt 15 000 kronor in och Sme-Emil mottog under åren i häkte och fängelse många stöttande brev från släkt, vänner och andra engagerade. Den unge juristen Hugo Lindberg arbetade hårt för Larsson och fick till stånd en resning i fallet med slagsmålet 1919. Rättegången i Oppunda Häradsrätt den 17 januari 1927 väckte ett enormt intresse. Hundratusentals människor följde pressens rapportering. Rättegången filmades också vilket var unikt.
Domen gick dock Larsson emot, även om den gamla domen mildrades. Larsson ansågs ha nödvärnsrätt, men hade tagit till för hårda metoder. Ytterligare rättegångar följde innan Högsta Domstolen satte punkt 1929 med att i stort sett spika domen från Oppunda Häradsrätt. Larsson fick 15 månaders straffarbete (redan avtjänat) och skadeståndet fastställdes till 5 000 kronor. Emil Larsson var rörd över allt stöd han fick, inte minst det ekonomiska. Men han sa också: ”Pengar äro nog bra, men rättvisa är bättre”. Han fortsatte sin kamp för rättvisa, men blev alltmer hatisk mot hela rättsväsendet och gjorde sig också till ovän med juristen Lindberg som hjälpt honom så mycket. Sme-Emil började ge ut pamfletter där han smädade ämbetsmän och sina gamla fiender Nyman och Gustafsson. Han försjönk i grubblerier och den en gång så kraftfulle smeden knäcktes fysiskt och psykiskt. Emil Larsson togs in på Sundby Sinnesjukhus där han avled 1954.
Film med huvudpersonerna
I en unik filminspelning från rättegången i Katrineholm 1927 kan du se de flesta huvudpersonerna live. Bland andra Albert Engström som engagerat sig hårt för Emil Larssons sak. Gå in på www.filmarkivet.se och sök på Marsjömålet.