Med roller i Hemsöborna, Utvandrarna och som Emils pappa tog vi Allan Edwall till vårt hjärta. Han ägde ett starkt patos för samhällets utsatta och tvekade inte att sträcka ut en hjälpande hand.
Morbrodern ville uppmuntra sin systerson och överräckte ett exemplar av Anteckningar från ett källarhål. Elvaåringen blev så begeistrad att han skrev till romanens upphovsman. Det ryska postverket returnerade försändelsen då postadressen inte stämde. Brevet återfanns i kvarlåtenskapen efter morbroderns död:
”Bäste herr Dostojevskij, Ni får inte ge upp. Lova mig det. Jag vet att det finns ett hopp också för er.
Med vänliga hälsningar, Allan Edwall, Krokom, Sverige”
Författaren Fjodor Dostojevskij, och Franz Kafka, den tjeck-österrikiske, var Allan Edwalls ständiga följeslagare. Hans egna dramatiska verk genomsyrades av samma starka engagemang och sympati för samhällets utsatta. Pappa Kalle var fackföreningskämpe och kommunist i det jämtländska brukssamhället Hissmofors, i dag en del av Krokom, och den unga Allan präglades även i den miljön.
Den djupa medmänskligheten kom sig ofta till uttryck, hjärtat slutade aldrig slå för de fattiga, för luffarna och rövarna. Som när han och vännen och professorn Sture Linnér på väg mot restaurang Sturehof i Stockholm för att äta middag hejdades av en tiggande uteliggare.
– Pengar har jag inte. Men du ska få den här! sa Allan och drog av sig den eleganta engelska ulster han kvällen till ära hade tagit på sig. Skämtlynne in i det sista fanns också. En tid innan cancern besegrade honom 1997 skänkte han ett helt Folkets hus till Hissmofors. Dock i utbyte mot ett alldeles speciellt löfte:
– Ni får under inga omständigheter någonsin försöka locka turister hit genom att sätta en soppskål på huvudet eller hissa upp en treåring i en flaggstång!
Hade han inte tidigare fått ett genombrott så fick Allan Edwall det definitivt då, på 1970-talet i TV-serien och filmerna om Emil Svensson i Lönneberga, som far till det busfrö som alltid satte nerverna på prov. I TV-dramatiseringen av Hemsöborna 1966 hade Allan till stor uppskattning synts som den tragikomiska drängen och landkrabban Carlsson, han som försvann på ett isflak men innan dess ”kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen.” Men först när det med ”Eeeeeeemil! Förgrömmade unge!” regelbundet yrde om Anton Svenssons rejäla pröjsare blev populariteten folklig. Vid ett tillfälle när Allan Edwall promenerade i centrala Stockholm konfronterades han av ett par tjuvar. När de insåg att de höll på att råna Emils pappa lät de honom vara. Skådespelarkonstens grunder förvärvade han på Witzanskys teaterskola på Östermalm i Stockholm. Han nästan bara råkade hamna på detta dramatiska läroverk startat av en dansk balettmästare och koreograf. Allan sökte in under en permission från flottan och gick aldrig mer ombord.
Allan Edwall hade en mycket säregen och personlig framtoning i sina roller. Han studerade 1949–1952 vidare på Dramatens elevskola (tillsammans med Max von Sydow, Jan-Olof Strandberg, Jan Malmsjö och Margaretha Krook) och redan den första professionella rollen, i en uppsättning av Riksteatern, blev hyllad och omtalad.
Lika firad som hans gamla klasskamrater kom att bli, blev aldrig Allan. Det hade kunnat ske, men det truliga, det alltid trotsiga, fick honom att vägra stå i det starkaste strålkastarljuset. Han kokade hellre kaffe till publiken på den lilla teater han så småningom kom att köpa och trivdes alldeles utmärkt med det. Allan Edwall hade sin talang och genialitet. Men också integritet och egensinnig individualism i det älskade kollektivet. Vid ett tillfälle försökte regidebutanten Tommy Berggren ändra på Edwall. Berggren satte upp Harold Pinters Hemkomsten 1992 och sa: ”Jag skulle vilja, Allan, att du inte gör någon krumelur!” Allan ansåg sig förolämpad, och tyckte att regissören skulle ta en annan skådespelare. Trots vapenvilan blev repetitionerna bland de mest turbulenta i Dramatens historia. Passade inte någon roll skrev Allan i stället. Han utkom med fyra romaner (av de två sista blev det även film): Protokoll (1954), Ljuva läge (1967), Engeln (1974) och Limpan (1977). Den litterära ivern var evig. Inte sällan sågs Allan med en bok under armen och i det sena 1950-talet var han en av de som vidgade Gösta Ekmans synfält, som fick honom intresserad av ryska berättare och historiska verk.
Eller så var det även melodierna, visorna. Allan komponerade både text och musik och gav ut sex album. Allans musik uppskattades och när samlingsalbumet Den lilla bäcken – Allans bästa släpptes postumt 2002 sålde det i tiotusentals exemplar. Allan Edwall tyckte om att arbeta. Privatlivet var ringa. ”När jag inte jobbar? Ja, då jobbar jag med något annat”, som han själv uttryckte det. Han beskrevs vara en rastlös arbetsnarkoman. Hemlighetsfull, sågs som en förmodligen väldigt ensam människa.
Totalt gjorde Edwall över 400 roller på film, teater, TV och i radio. Han arbetade på Dramaten, Stockholms stadsteater, Marionetteatern och på TV-teatern, men var under större delen frilans. På teaterscenerna var Allan i sitt esse när han formulerade den oansenliga lilla människan, men njöt även uppskattning för uppmärksammande filmroller, exempelvis som familjefadern och teaterdirektören Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander (1982) och den frikyrklige bonden Danjel i Utvandrarna (1971). Allan Edwall samarbetade tidvis med Ingmar Bergman och sista gången i början av 1980-talet när Allan, som samtidigt hade en roll i uppsättningen, tog över regisserandet av Hustruskolan på Dramaten från Alf Sjöberg efter att denne hade förolyckats i en trafikolycka. Bergman ansåg att Edwalls rollprestation var ”en av vår tids, eller århundrades, stora skådespelarprestationer”. Som en hyllning till såväl Alf Sjöberg som Allan Edwall gjorde Bergman en TV-version av Hustruskolan. Som regissör fick Allan stor framgång med filmen Åke och hans värld (1984) och genom åren regisserade han gärna pjäser som han själv skrivit på de teatrar han var knuten till. Han tyckte mycket om det. Kanske var det främsta anledningen till att han 1986 grundade en egen teater, Teater Brunnsgatan Fyra. Där sålde Allan Edwall även biljetterna till föreställningarna under mottot: ”Bra teater för alla, utan att det kostar skjortan vare sig för teatern eller dess besökare.”
I sitt eget lilla källarhål (teatern var en före detta potatiskällare) på Brunnsgatan 4 på Norrmalm i Stockholm skrev Allan om Fjodor Dostojevskij i en pjäs: ”Hans förtvivlan är inget han gnäller över, han beskriver den som om livet vore tråkigare utan den.” Även komedier skulle göras på fullaste allvar, tyckte Allan: ”Annars kan man ju lika gärna kittla varandra.” Mot slutet av sitt liv köpte Allan ett hus utanför Härnösand. Han ville kunna skriva i avskildhet. Men så kom prostatacancern. När läkaren meddelande domen sa Allan: ”Det där kan jag tyvärr inte gå med på, för jag har premiär snart!” Allan Edwalls gode vän och motspelare Erland Josephson skrev om honom efter hans bortgång: ”Allan var udda. Men han lyckades ta mig fan vara udda på ett universellt sätt!” Till slutet var Allan Edwall politiskt aktiv med hjärtat fullt av medkänsla för människor som hade det svårt. På dödsbädden tänkte han möjligen på något som han skrev i ett brev några år tidigare:
”Ni får inte ge upp. Lova mig det. Jag vet att det finns ett hopp också för er.”
Källor: Då kan man lika gärna kittla varandra: En bok om Allan Edwall (Atlas, 2006), dn.se, allehanda.se, wikipedia.se.
Belönades med både Guldbagge och Grammis
Namn: Johan Allan Edwall.
Yrke: Skådespelare, regissör, teaterdirektör, författare, musiker och visdiktare.
Född: 24 augusti 1924 i Hissmofors (Jämtland).
Död: 7 februari 1997.
Äktenskap: Britt Edwall (1957–1965).
Barn: Michael, Malin, Mattias och Måns (död 2016).
Utmärkelser: Svenska Dagbladets Thaliapris 1960, Svenska Filmsamfundets plakett för roll i Hemsöborna 1966, Gösta Ekman-stipendiet 1970, Svenska teaterkritikers förenings Teaterpris 1971, Guldbaggen för bästa manliga huvudroll i Emil och griseknoen 1974, Litteris et Artibus 1981, Svenska Akademiens teaterpris 1983, Hedersledamot vid Norrlands nation i Uppsala 1985, Filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet 1987, Ture Nerman-priset 1988, Natur & Kulturs kulturpris 1990, Evert Taube-stipendiet 1993, Piratenpriset 1996, Grammis för samlingsboxen Alla Allans visor (postumt) 2005.
Kuriosa: Allan har en gata uppkallad efter sig i Örnsberg i Stockholms kommun. Till hans minne delas Allan Edwall-stipendiet ut sedan 1990 varje trettondedag jul på Folkets hus i Hissmofors.