1973 briserade bomben – Sverige åsiktsregistrerade medborgare i jakten på oliktänkande. Spionaget skedde bakom ryggen på Sveriges Riksdag och politikerna valde att ljuga om händelserna.
IB-affären 1973 är en av de största politiska skandalerna i Sverige genom tiderna. Trots regeringsbeslut om att åsiktsregistrering på grundval av politisk uppfattning inte fick ske kartlade den svenska staten personer som kunde ses som säkerhetsrisker.
När det hela briserade den 3 maj 1973 i tidningen Folket i Bild/Kulturfront framkom för allmänheten en sanning som tidigare varit dold: I Sverige fanns ett hemligt, olagligt och organiserat spionage som kontrollerade medborgare och begick brott mot landets officiella alliansfria utrikespolitik. Detta var sanktionerat av regeringen – utan riksdagens kännedom. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt skrev om att det fanns en underrättelseorganisation som höll koll på vänstersympatisörer, spionerade utomlands, som hade gjort inbrott på Egyptens ambassad i Stockholm och samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA. Utförligt berättades om organisationens arbete inrikes och utrikes, om brott mot neutralitetspolitiken och ”fast anställda spioner” porträtterades med namn och bild. Redovisningen av statens olagliga verksamhet kom att stå de båda journalisterna dyrt. Att i sin gärning luta sig mot grundlagar och tryckfrihetsförordning var inte mycket värt. Möjligen var det ingen sensation att Sverige spionerade utomlands. Alla länder hade en militär underrättelsetjänst. Häpnadsväckande var däremot att organisationen IB även ägnade sig åt bevakning och registrering av hundratusentals svenskar, ett brott mot den svenska grundlagen. IB hade ett mycket nära samarbete med Socialdemokraterna och använde partiets arbetsplatsombud för att kartlägga kommunister.
– De här gossarna (Guillou och Bratt) har läst för mycket indianböcker och dåliga agentromaner, sa statsminister Olof Palme i den flod av dementier som följde efter publiceringen av nyheten.
Överbefälhavaren Stig Synnergren menade att det FiB/Kulturfront ”avslöjade” inte förändrade någonting:
– Vi byter adresser, fordon, telefonnummer och människor. IB:s verksamhet måste fortsätta. Det är nödvändigt för varje för nation att skaffa sig underrättelser om vad som händer i omvärlden, sa överbefälhavaren utan att vilja beröra den springande punkten i Sveriges egen Watergateskandal – de egna medborgarnas åsikter som illegalt samlades in. När Folket i Bild/Kulturfront kom ut med sitt följande nummer fastnade etablissemangets massiva kritik och förnekelser i halsen. Återigen publicerades bestickande uppgifter om IB:s olagliga verksamhet. Bland annat hade reportrarna fått tillgång till de brev som spionerna rapporterade via. Där fanns dessutom ett trumfkort: En IB-anställd bekräftades vara infiltratör i FNL-gruppen i Göteborg, medlem i maoistiska KFML och ha en framskjuten roll i en solidaritetsgrupp för Palestina. Uppdraget var att lämna redogörelser om verksamheterna, och att samtidigt sabotera. I sin memoarbok Ordets makt och vanmakt (2009) skriver Jan Guillou: ”Även om vi till en början chockats av hårdheten, hatet och lögnaktigheten i statens motattack hade vi faktiskt vunnit till slut.”
Redan hösten 1972 kom Jan Guillou och Peter Bratt det stora avslöjandet på spåren. Bratt började umgås med Håkan Isacson, en gammal lumparkompis. Denne hade fått sparken och talade allt mer bestört om sin tidigare arbetsgivare.
– Tillsammans med israeliska agenter har jag planerat ett inbrott på egyptiska ambassaden i Stockholm. IB har dessutom gjort inbrott hos FNL och KFML. Och själv har jag arbetat med åsiktsregistrering av vänsteraktivister, berättade Håkan Isacson. Peter Bratt baxnade när han hörde om skumrasket. Men först efter att han på nyåret 1973 gjorde en intervju med justitieminister Lennart Geijer och denne tillstod att Försvarsstabens säkerhetsavdelning hade åsiktsregistrerat delegaterna på en värnpliktskonferens förstod Bratt att det Isacson talat om verkligen var sant. Bratt ville skriva om den olagliga verksamheten, men Isacson var skeptisk. Han menade att makthavarna skulle få till händelserna så att det passade dem:
– Det går inte. De kommer att åtala oss, sa Håkan Isacson. Men han övertalades och Peter Bratt och Jan Guillou skred till verket. Nyckelfigurer i IB skuggades och fotograferades, korrespondens kopierades via en kontakt på postkontoret där IB hade sin postbox, under månader säkrades bevisning av olika art.
Efter de för regeringen mycket besvärande avslöjandena försvann skandalen ur offentlighetens ljus. Mycket tack vare att oppositionspartierna undvek att höja rösten och att massmedia inte hade mod och vilja nog att kritisera regeringen. Då man ändå ha ville ha försäkran om att inga fler avslöjanden skulle komma beslöt regeringen att släcka elden för gott. Chefsåklagare Carl-Axel Robèrt i Stockholm avskrev alla misstankar mot IB angående bombhot, inbrott och åsiktsregistrering – men fann att det gick att åtala Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson för spioneri. Huvudskälet angavs vara att de hade avslöjat saker för främmande makt eftersom utländska agenter kunde läsa svenska tidningar. Därtill såg Robèrt en lagöverträdelse i att elektronisk utrustning sannolikt hade använts: ”Man får avlyssna grannen. Men man får inte lyssna på underrättelsetjänstens personal.” Den 22 oktober 1973 anhölls Guillou, Bratt och Isacson och de häktades den 9 november. Det fastställdes att de ”obehörigen anskaffat uppgifter om rikets försvarsverk och befordrat dem till tryck” och ” i en del fall har därvid rikets försvar åsamkats icke obetydligt men och i andra fall synnerliga men.”
IB bildades 1965 som en underrättelseorganisation underställd Försvarsstaben. Vad de två bokstäverna i IB med säkerhet stod för har omtvistats. En version är Informationsbyrån, en annan Inhämtning Birger efter organisationens chef Birger Elmér. IB var det nya namnet på Försvarsstabens särskilda byrå efter en hopslagning av B-kontoret, som sedan början av 1950-talet hade ett omfattande åsiktsregister i samarbete med socialdemokraterna, och T-kontoret som inhämtade uppgifter från utlandet som var av intresse för Sveriges säkerhet. IB:s åsiktsregister växte snabbt. Där hamnade vänsteraktivister av olika grad och radikala socialdemokrater från hela landet. Men även den som oavsett politisk åskådning reste till öststaterna kunde få sitt namn i registret. Det finns uppgifter som säger att omkring 300 000 svenskar åsiktsregistrerades och bevakades.
Säkerhetspolisen, Säpo, registrerade också oroselement och säkerhetsrisker, och bytte information med IB. Men socialdemokraterna tyckte att Säpo var lika misstänksamt mot dem som mot kommunister – och snart åsiktsregistrerade det svenska regeringspartiet på egen hand genom ett ökat samröre med IB:s verksamhet. 1969 stiftades en lag som förbjöd statlig åsiktsregistrering, men den verkliga politiken var inte den som det beslutades om i riksdagen. Det huvudsakliga skälet till att socialdemokraterna med hjälp av partiets 20 000 arbetsplatsombud i slutet av 1960-talet byggde upp en hemlig underrättelsetjänst var viljan att ha makten över fackföreningsrörelsen. Alltså var det väsentligt med kontroll över vilka medlemmar i facken som var kommunister eller på annat sätt kunde ställa till med problem. Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes den 4 januari 1974 till ett års fängelse vardera. De båda journalisterna dömdes för spioneri och Isacson för spioneri och medhjälp till spioneri. För att undkomma de friande paragraferna i tryckfrihetsförordningen och nå en fällande dom menade chefsåklagare Robèrt att Folket i Bild/Kulturfronts redaktion inte var en redaktion, utan ett tillhåll för en kriminell liga som sysslat med spioneri. Innan domen föll hölls en rad opinionsmöten med tusentals deltagare till stöd för IB-avslöjarna. Även då var det många som opponerades sig att trion dömdes på orättfärdiga grunder.
Jan Guillou överklagade sin fängelsedom och fick straffet sänkt till tio månader. Han anser än i dag att IB-affären är en rättsskandal: ”Det hade inget med juridik att göra, det var en process som man kan se på teater.” Och Peter Bratt menar att utgången var ganska given: ”En vanlig arbetare trodde ju på Olof Palme. Så det väcktes ingen större opinion för vår sak.”
– Det har varit frustrerande att sitta bakom galler och höra försvarsminister Sven Andersson och överbefälhavare Stig Synnergren uttala sig om IB. De ljuger helt enkelt, sa Jan Guillou när han efter avtjänat straff den 14 mars 1974 släpptes ut från Långsholmsfängelset i Stockholm. I maj 2013, 40 år efter att den stora politiska skandalen briserade, skrev Guillou i Aftonbladet:
”Det samhällsmaskineri av politik och medier som tillverkar vår samtidshistoria har sakta men grundligt förvandlat IB-affären till en relativ bagatell som bara handlade om åsiktsregistrering. IB-affären har alltså blivit obegriplighet.” Guillous bana efter IB-affären är allmänt känd. Peter Bratt arbetade i många år på Dagens Nyheter och låg senare även bakom det avgörande avslöjandet i Geijeraffären 1977. Håkan Isacsson – som fick rätt i siandet om att makthavarna skulle få till händelserna så att det passade dem – blev byråchef för Statens konstmuseer men alkoholiserades och dog 56 år gammal 2002.
IB fortsatte fram till 1982 då verksamheten bytte namn till SSI, Sektionen för Särskild Inhämtning och därefter till KSI, Kontoret för Särskild Inhämtning 1994. Än i dag är KSI Sveriges hemligaste militära spionorganisation. Med hänsyn till rikets säkerhet är namnen på verksamhetens chef och de anställda sekretessbelagda. Huruvida åsiktsregistrering, och brott mot den officiella alliansfria utrikespolitiken, fortsatte att ske och sker än i dag är fortfarande okänt.
Fotnot: 1972 gjordes ett inbrott i Demokratiska partiets högkvarter i Watergatebyggnaden i Washington i USA. Richard Nixon-regeringen förnekade all kännedom om inbrottet, men snart stod det klart att presidenten var inblandad. Watergateskandalen gjorde att Nixon avgick för att slippa riksrätt.
Källor: Världens största politiska skandaler (Gunnar Wall, 2008), Expressen, DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Wikipedia.