Stefan Sjöström skulle ha dött i hotellbranden i Borås 1978 om inte brandmannen Kaj Forslund svept med handen framför sig i mörkret. Bara sekunder före explosionen var Stefan den siste att räddas.
Tjugo unga människor dog och 55 skadades i en av de största brandkatastrofer som drabbat Sverige före diskotekbranden i Göteborg 1998. Stefan Sjöström skulle ha blivit det 21:a offret för branden på Borås Stadshotell i juni 1978 om inte två rökdykare gjort ett sista försök att hitta någon levande i det brinnande infernot.
– Hjälp nu dör jag, var det sista Stefan Sjöström hann tänka innan han föll mot golvet i den heta och giftiga röken. Elden rasade runt omkring men Stefan hade turen att ha tagit sig åt rätt håll. Nära ett fönster där brandmännen kunnat ta sig in.
Brandmannen Kaj Forslund gjorde en sista svepande rörelse med handen in i mörkret av giftig rök i hopp om att hitta någon som kunde räddas. Han fick tag i Stefans fot utan att veta om han levde och släpade honom mot fönstret och Anders Wilgotsson som stod på stegen lyfte ned honom på gatan. Sekunden efter förvandlades rummet till ett eldhav av en rökgasexplosion. Efter det kunde ingen mer räddas.
– Jag vaknade upp på en brits på sjukhuset och krävde att få en telefon. Jag ville ringa till tidningen jag jobbade på och berätta om branden. Stefan föll strax ihop och fördes till intensiven men varken brännskador på kroppen eller i lungorna kunde konstateras. På tisdagen, fyra dagar senare, skrevs han ut från sjukhuset.
– Det var uppenbart inte min tur att dö. Han var då 24 år och arbetade som reporter på Borås Tidning som låg i grannkvarteret och nu blev han själv huvudpersonen i tidningen som en av de som överlevt brandkatastrofen. Stefans första minnen av branden var inte dramatiska. Han hörde av någon att det spreds rök men trodde att det var en rökgranat. Ett skämt från muckande soldater. Men branden tog sats, drog in syre för att i en lång utandning av hetta och giftig rök ta sig upp via trappan till övervåningen där alla de som dog hittades.
– Plötsligt insåg jag att det var allvar. En ung tjej skrek och vi tog varandra i handen och sprang mot fönstret. Jag försökte slå mig ut men fönstren var gjorda av betongglas. Hon släppte min hand och försvann. Jag vet inte om hon överlevde. Jag sprang in i baren, som låg en halv trappa ned, bort från branden. Där föll jag ihop.
Åtta unga människor sökte skydd på toaletten. Där dog de i hettan och röken. Tolv andra sprang åt fel håll och dog i lokalen som Stefan sprungit ifrån. 75 undkom döden genom att springa in i köket och ta sig ut via en nödutgång. Några hoppade ut på gatan från andra våningen. Branden inträffade sent på natten mot lördagen då de flesta gått hem. Ingen vet hur stor katastrofen blivit om den utbrutit några timmar tidigare. Då hotellet var fullt av gäster. Stefan Sjöström klarade sig både från fysiska och psykiska men. Han hade en osannolik tur. Han kunde tacka sina räddare men också för att han som journalist blev en given person att intervjua.
– Jag fick berätta om och om igen vad som hänt. Det befriade mig från traumat om att vara ensam om det som hänt. Jag träffade en kvinna tre veckor senare som överlevt branden. Hon levde ensam med sina upplevelser. Ingen hade frågat henne om vad hon varit med om. Hon var bara tyst. Han slapp att se alla döda människor, det inferno som brandmännen vandrat runt i.
– Jag vaknade upp på sjukhuset, jag hade varken sett döda eller skadade människor. Jag har inga bildminnen. Bara svart rök och människor som försöker rädda sig. Veckorna efter åkte Stefan Sjöström tillbaka till Tranås, där han hade sin familj, och var borta från all den uppmärksamhet branden gav.
– Jag tänkte länge, när kommer smällen? Jag var ju så nära att dö. Men den kom aldrig. Jag var ju så ung. Då går livet vidare. Orsaken till branden blev aldrig riktigt klarlagd. Sannolikt hade någon slängt en glödande cigarett i en papperskorg som startade branden. Hade dörrarna upp till övervåningen fungerat som det var tänkt, med automatisk stängning vid brand, hade branden aldrig utvecklats till en katastrof. I de rättsliga efterspelen dömdes hotelldirektören till villkorlig dom för vållande till annans död.
Tiden efter Boråsbranden blev hektisk för alla brandchefer i Sverige som insåg att brandskyddet var eftersatt och en grundlig översyn gjordes i de flesta kommuner. Ingen ville ha en liknande katastrof på sitt samvete. Brandmännen i Borås togs om hand för att hantera sina svåra upplevelser av att ta hand om unga döda människor.
– Jag hade svårt att sova en lång tid efteråt. Och när jag väl somnade återkom branden i drömmen. Jag var bara ett par meter från toaletterna där flera dog. Om jag bara kunnat räddat några fler, berättar Kaj Forslund. Trots allt lever Stefan Sjöström tack vare en rökdykare som hittade hans fot under ett bord i brandinfernot på Borås Stadshotell.
”Jag sover gott på hotell, trots allt”
Namn: Stefan Sjöström.
Ålder: 64 år.
Familj: Frun Brita och döttrarna Rebecka och Johanna.
Bor: Tranås, men veckopendlar till Stockholm.
Yrke: Journalist. Bevakade Carola från första stund och trodde stenhårt på Gyllene Tider långt innan bandet slog igenom.
Om att bo på hotell: ”Jag gör det ganska mycket, det är inte så traumatiskt. Jag sover gott. Fast självklart kollar jag alltid var nödutgångarna ligger.”