Tusentals stockholmare passerar varje dag korsningen Sveavägen Odengatan. Vad de inte vet är att en meter ner under asfalten vilar en gammal vacker stenbro från 1897.
Sveavägen löper som en pulsåder genom Norrmalm och Vasastan i Stockholm. Den är över två kilometer lång och börjar på Sergels torg och slutar vid Norrtull. Ungefär på mitten korsas den av en annan av Stockholms stora gator, Odengatan, som löper i öst-västlig riktning. Den är nästan lika lång som Sveavägen och går från Valhallavägen i öst till S:t Eriksplan i väst. I korsningen mellan dessa båda stora stråk passerar dagligen tusentals trafikanter på väg mot olika mål. Vad de flesta av dem inte känner till, är att de i korsningen åker över en dold bro. Sveavägen är mycket gammal och ett av de få stråk i huvudstaden som benämns väg i stället för gata.
Den har under århundradena haft flera olika namn. På 1600-talet hette den exempelvis Roslagsgatan. Den döptes om till Badstugatan och senare till Krutbrännargatan. På 1700-talet uppmärksammades den av Gustav III som ville göra om den till en pampig esplanad. Den skulle gå från Kungliga slottet i Gamla stan till Brunnsviken och Gamla Haga. Arbetet påbörjades men upphörde i och med det ödesdigra skottet på maskeradbalen den 16 mars 1792. Sveavägen löpte fram i en djup sänka och i slutet av 1800-talet hade stadens befolkning tröttnat på att knata över de höga kanterna varje gång de behövde korsa vägen. Man beslutade anlägga en enklare träbro där Odengatan korsade Sveavägen. Men när det nybildade bolaget Skånska Cementgjuteriet (nuvarande Skanska) erbjöd sig att uppföra en valvbro av sten och betong, accepterades genast förslaget. Den nya bron fick namnet Sveabron. Den var åtta meter bred och ungefär lika lång. Den kostade inte mer än 1 800 kronor att bygga och blev klar 1897.
Det blev ingen långvarig lösning. 1920 breddades Sveavägen och blev slutligen den breda paradgata Gustav III drömt om. För att klara nivåskillnaden fylldes Sveavägen igen helt och hållet med jord och grus så att den kom att ligga på samma plan som Odengatan. Det var billigare att bara dumpa fyllnadsmassorna över Sveabron, än att riva och forsla bort den. Därför blev den kvar under jord och där finns den helt intakt än i dag.
Med tiden sjönk fyllnadsmassorna och det bildades hålrum under brons valv. Detta upptäcktes vid provborrningar på 1960-talet och man beslöt därför att förstärka genom att pumpa ner cement i håligheterna. Det är numera ingen risk att bron på något sätt ska rasa och Stockholmstrafikanterna kan lugnt fortsätta färdas ”över” Sveabron.