Mord, olyckor och stormande kärlek var återkommande ämnen i skillingtrycken. De var nyheter, nöje och undervisning samlat i billiga häften för att läsas av de mindre bemedlade.
Text Helena Nilsson Foto Sjöberg Bild & Armémuseum
I mer än 300 år var skillingtrycken en källa till underhållning runt om i Sverige. Många av de visor som trycktes upp tillhör än idag våra allra kändaste. Någon minns kanske Amanda och Herman, också känd under samma namn som sin inledande rad ”Amanda satt med en krans i håret”, som pigan Lina sjunger i filmerna om Emil i Lönneberga. Någon annan Lejonbruden, som Maritza Horn sjöng in och gjorde känd igen under 70-talet. När man nu talar om skillingtryck är det nog många som tänker på en viss typ av sentimentala och dramatiska visor med olyckliga slut. Men namnet syftar egentligen på själva tryckalstret – ett häfte, oftast på fyra till åtta blad, som såldes för just omkring en skilling.
Genom att hålla nere tryckkostnaden så mycket som möjligt, med en enkel utformning och billigt papper, kunde häftena säljas till en bred publik. Samma år som skillingen avskaffades, 1855, kunde en drängs dagsverke uppgå till runt 25 skilling. En skilling var med andra ord mycket lite pengar redan då! Utseendet på häftena följde ofta samma enkla mall, men antalet visor i ett häfte kunde variera. Vanligast var omkring tre stycken. På omslaget fanns upplysning om tryckets innehåll, som ”Twenne Nya och wackra wisor”, och eventuellt en precisering av temat. Vid sidan av det fanns information om tryckort och tryckår. Men särskilt bland 1700-talets tryck var det inte ovanligt att det helt enkelt stod ”tryckt i år”, ett smart försäljningsknep som visade att visorna var nya och aktuella.
Häftena såldes av kringresande handelsmän, på marknader och i affärsbodarna. Länge var de billiga trycken den enda källan till underhållning och läsning för många. Alla som var någorlunda läskunniga kunde ta del av dem. Och trots att vi nu kanske förknippar skillingtrycken med sentimentala visor, fanns alla sorters genrer – från ballader till komik – representerade i dem. Vissa genrer var mer populära än andra i perioder, som i början av 1900-talet då bondkomik och revykupletter var vanligt förekommande.
Då de flesta skillingtrycken saknade noter skrev man istället efter vilken känd melodi texten skulle sjungas. Ofta var det som psalmer som de flesta redan kände till, men bland de senare skillingtrycken varierade det mer. Ja, ibland kunde man rentav sjunga en helt egen melodi, så länge den passade till texten. Därför kan det ibland bli diskussioner om hur en viss text ska låta, men svaret är att det egentligen inte finns några rätt eller fel. Och vem var det då som skrev texterna till visorna? Det kan vara svårt att spåra någon upphovsman. Under 1800-talet fanns ännu ingen upphovsrätt som det gör idag och texterna kunde hämtas från en mängd källor och göras om för att passa visformen, utan någon angivelse om var de hämtats. Texter från äldre diktsamlingar och visor, bland annat flera av Bellman, plockades på så sätt upp och trycktes på nytt. Men visst skrevs också texter särskilt för skillingtrycken, och ibland till och med av kända svenska författare som Anna-Maria Lenngren. Ibland översattes texter från utländska medier och poesi, och ibland kunde också tryckerierna själva låta skriva nya texter speciellt för sina häften. Många forskare menar att det äldsta skillingtrycket är En visa om Lucretia, som utgavs 1583. Det är en ohygglig berättelse om en romersk adelsdam som blir våldtagen av en av kungens söner medan hennes make är borta från hemmet, och som sedan tar livet av sig.
Salaligan
Det var Thurneman och Hedström och jag
Vi åkte till Färnebo en dag
Och råna en kärring på fem och sjuttiofem
Det var Thurneman och Hedström och jag /—/
Liksom denna visa kom sedan många texter i skillingtrycken att baseras på kända historier och personer, både verkliga och mytiska. Ofta skrevs visor om olyckor, mord och andra aktuella händelser som uppmärksammats i tidningarna och som människor hade en relation till. År 1918 skedde till exempel den stora järnvägsolyckan i Getå, som än i dag är en av de största olyckorna inom svensk järnvägshistoria. På grund av ett jordskred spårade ett tåg ur och omkring 40 personer omkom. Den ohyggliga händelsen fyllde nyheterna, och ett flertal visor skrevs om den. Så sent som under 1930-talet skrevs sådana visor baserade på aktuella nyheter. Bland annat om Salaligan, den grupp på fem personer som under 30-talet utförde ett flertal rån och mördade sammanlagt fem människor. Det berättas om dem i Visa om gangsterdådet i Sala, och i Visa om Sala-ligan (sjungen som Elfsborgsvisan) och som inleds med raderna ”En längre tid så härjats har vårt land, utav ett riktigt svart förbrytarband”. Det fanns ett ämne som genom alla åren var lika populärt: kärlek. Det skrevs en uppsjö visor om kända och okända kärlekspar och romanser, mer ofta än sällan med olyckliga slut. En av de mest spridda är den om cirkusartisten Elvira Madigan, vars riktiga namn var Hedvig Jensen. Under en turné träffade hon löjtnanten Sixten Sparre och de två blev kära, trots att han redan var gift och hade familj. Så småningom övertalade han henne att rymma tillsammans, men lyckan varade inte länge. Snart var alla pengar slut och de hade ingenstans att ta vägen. Madigan var knappt 22 år gammal när Sparre år 1889 först sköt henne och sedan sig själv.
Visan om deras tragiska romans har vinklats och sålts som både En mycket rörande visa om Elvira Madigan och En wacker wisa om Elvira Madigan och löjtnant Sparres olyckliga död.
Första versionen gavs ut 1889, alltså redan samma år som deras död.
Elvira Madigan
Här följer en förkortad version av skillingtrycket Elvira Madigan.
Sorgeliga saker hända uti våra dar minsann,
sorgligast dock är den ända som tog fröken Madigan.
Vacker var hon som en ängel, ögat glödde, kinden log,
smärt om lifvet som en stängel, fastän hastigt slut det tog.
Utför svandunshalsen hvita gullgult fagra håret låg.
Hon i ryggen kunde bita sig, så vig man henne såg.
När hon dansade på lina, som en liten lärka glad,
bifallsropen hördes hvina ifrån stolen, bänkars rad.
Hvart hon drog, vid hennes fötter sågos städse män af ton,
men hon vid kurtis var trötter, ty ett hjärta sökte hon.
Så kom löjtnant grefve Sparre, bildad, vacker, utaf börd.
Ögon blöden. hjärtan darre, ty hans kärlek här blef hörd!
Han var gift, men från sin maka sig han skilde inom kort,
allting ville han försaka /—/
Man skulle kunna säga att skillingtrycken, förutom tidsfördriv, fungerade som både nyhetsförmedling, skvallerpress och historielektion. Och därtill försökte de ofta uppfostra sina läsare i moral och rätt och fel. I ett tryck av Elvira Madigan kan man till exempel läsa på framsidan ”en sorglig, gripande och lärorik skildring”.
I början av 1900-talet började skillingtrycken minska i popularitet, och särskilt 1916 nämns av forskare som den sista stora årgången. Det var svårt att konkurrera med de nya underhållningsformerna som vuxit fram. Grammofonen hade kommit, och i mitten av 20-talet kom också radion och fann snart sin plats i varje hem. Nu kunde man istället välja att bara lyssna på de nya visorna. I samma veva hade trycktekniken utvecklats så att man kunde trycka tjockare häften, med illustrationer, till ett lägre pris. När längtan efter en ny sorts underhållning växte efter första världskriget övergick skillingtrycken så småningom till så kallade schlagerhäften. Schlager – tyska för ”något som slår”, i det här fallet syftar det på en publikframgång – blev ett begrepp för de nya moderna slagdängorna som spelades på radio och gavs ut i tryckt form. En ny era för underhållning hade inletts.