Studentsångare står ute i naturen och sjunger in våren – ett klassiskt inslag i vårt valborgsfirande. Denna helg är en blandning av flera mycket gamla traditioner. ”Valborg” kommer från Sankta Walpurgis, en abbedissa som levde i Tyskland på 700-talet och fick sin namnsdag den första maj. Det lär ha varit tyskar som under medeltiden förde med sig firandet av detta helgon hit. Walpurgisnacht den 30 april ansågs också vara tiden för häxsabbaten då bål tändes för att hålla häxorna borta – en föregångare till majbrasan.
I Sverige fick det religiösa inslaget mindre betydelse och helgen kom i stället att markera den efterlängtade övergången från vinter- till sommarhalvår. På 1300-talet var detta en viktig festhelg bland städernas köpmän och hantverkare och till traditionerna hörde att ungdomar drog runt mellan husen med olika upptåg. Majbrasan hade i det gamla bondesamhället ett praktiskt syfte. Första maj släpptes boskapen ut på bete och eldarna skulle skrämma bort rovdjur. 1749 skrev Carl von Linné om brasor i Uppland: ”Eldar sågos på många ställen lysande långt från vägen: ty lantmannen har för sed allt ifrån hedenhös att natten före valborgsmässodagen upptända eldar på marken”.
Vid landets universitet är den 30 april sedan mitten av 1800-talet en av årets stora högtider, som firas med studentsång och mösspåtagning. På Skansen i Stockholm började man 1894 hälsa vårens ankomst med sång och bål. Och numera tänds denna kväll eldar runt om i landet att värma sig kring.
Akademiska kören sjunger Sköna maj, i Trädgårdsföreningen i Göteborg, Valborg 2011.