Det är fasen inte lätt alla gånger. I förra helgen var jag ute, solen sken (till en början), temperaturen var perfekt och man kunde ana förväntningarna av loppisen i luften. Det var en perfekt dag för fynd!
Jag tog mig ner till Galoppisen, endast en cykeltur bort. Och jag anade att idag skulle det bli en god skörd denna söndag. Och mycket riktigt, jag och Susanna hann bara ner i första längan innan vi hade famnarna fulla med kassar. Ibland går man hem tomhänt, och det är garderoben ganska tacksam för. Men denna gång möttes vi av folk med strålande humör, fantastiska saker och många leenden.
Jag älskar att loppisar är som en marknad där folk faktiskt pratar med varandra. Där folk från olika generationer, bakgrund och kulturer möts och skrattar tillsammans. Det värmer mitt hjärta. Och nu till helgen ska jag själv dit och sälja!
Susanna köpte världens största kofta. Blå och hemstickad med en otroligt charmig katt på framsidan. Kvinnan som sålde den berättade stolt att hon hade gjort den själv för många, många år sedan. Och hon blev lycklig över att någon ung som Susanna blev alldeles till sig av lycka.
Sedan kom jag till min stora lycka och fasa. Ett album i art nouveau-stil, från sekelskiftet. Med vacker framsida. Och inuti, en hel samling med vykort postade någon gång i början på sekelskiftet. Vackra, pittoreska och bisarra vykort. 1902, 1904, 1907. Poststämplarna satt fortfarande kvar. Samt den vackra handstilen från handen som en gång hållit i kortet. Hälsningar från förr i fantastiska förpackningar. Mitt hjärta stannade.
Varje kort kostade 20 kronor men allt jag kunde se var hela albumet. Alltihopa. Mannen som sålde det var fantastisk och räknade fint hur mycket det totalt skulle bli. 900 kronor. Och då var inte albumet inräknat. Men, sa han, jag kan se att du gillar det.
900 kronor! Det jag ju inte lägga på ett vykortsalbum! Jag lägger det knappt på ett par nya vinterkängor. Men jisses, mitt hjärta hade hittat hem. Jag la bort det, tog mitt förnuft till fånga. Sa att jag skulle tänka på det, i hopp om att jag skulle glömma bort det. Så vi gick, fann massa vackra vintageklänningar för 30 kronor och andra vackra ting. Regnet kom och vi var klara. Men jag behövde bara se albumet en gång till.
Vi gick tillbaka, de var trevligare än någonsin. ”Ta tre kort nu”, sa han. Jag fingrade på mina favoriter. ”Men jag kan ju inte bryta upp en samling!”, sa jag. ”Jodå, jag samlar själv, jag har flera andra kort som jag kan stoppa in här”. Han övertalade mig och jag köpte tre fantastiska kort. En med en charmig och något berusad dandy, en med två obehagliga logdansare med hundhuvuden och så ett vinterkort med två barn och en fruktansvärt läskig snögubbe. Så vackra.
Jag betalde korten och gick. Vi fortsatte ut mot Djurgården för att träffa Kris och fota vid solrosorna, i Waldemarsuddes och Prins Eugens vackra park. Vi var där vid solnedgången när det klarnade upp över vattnet. En fantastisk utsikt.
Så kom jag hem och började fingra på vykorten som jag köpt. Jag vände varsamt på dom. Då såg jag det.
Alla var daterade till samma familj. Fröken Emma och Amanda Nilsson, fru Anna Nilsson och ett specifikt till fröken Amanda. 1902, 1904 och 1907. Jag vet inte om hela samlingen i albumet är till samma familj eller inte men mitt hjärta började bulta igen. Och här sitter jag med vykorten som bönar om att få komma tillbaka till sin gamla pärm. Och mitt hjärta vill samma sak. Men det kostar. 900 kronor och jag har ägarens nummer i min hand. Min plånbok lever väldigt farligt just nu.
Foto: Leone Serrander och Susanna Lindeborg.