Med kunskap, skicklighet och värmländsk dialekt blev Tage Erlander den efterträdare till Per Albin Hansson som få trodde var möjlig. Under 23 år var han den svenska välfärdsstaten personifierad och förändrade landet i grunden – trots att han helst sluppit.
Den skolungdom som i dag får i uppgift att leta upp filmklipp på Tage Erlander blir troligen överraskad. En gänglig, tunnhårig ”gubbe” i illasittande kostym och tjocka glasögon som debatterar nationella intressen med samma lugn som om det gällde middagsplanering. Hur kunde han bli statsminister, styra Sverige under 23 år och göra det till det mest framgångsrika landet i världen?
Tage och Aina Erlander bodde på Fyrverkarbacken i Stockholm. Huset kom att kallas Erlanderhuset och sträcker sig vitt och vackert högt upp vid Västerbrons fäste.
Men i ett efterkrigssverige där de sociala orättvisorna fortfarande var stora, arbetarrörelsen en kraft att räkna med och nationen relativt homogen, var Tage Fritiof Erlander precis vad svenska folket ville ha – i val efter val efter val.
Han föddes i den faluröda lärarbostaden i värmländska Ransäter i juni 1901 som son till en folkskollärare och en lantbrukardotter. Släkten var av arbetarstam med upprinnelse hos inflyttade svedjefinnar på 1600-talet, men farfadern Anders Erlandsson var så pass framgångsrik att han kunde skicka sonen till seminariet i Karlstad.
Det var i lärarbostaden Tage Erlander växte upp tillsammans med tre syskon. Hans barndom tycks i det stora ha varit harmonisk. Pappa Erik var den vänlige patriarken som utöver lärararbetet tjänstgjorde som kantor i kyrkan och tillverkade det mesta i hemmet för egen hand. Han var också aktiv i föreningslivet och inbiten nykterhetsanhängare. Mamma Alma var mjuk och mild och hemmets trygga mittpunkt.
Efter studentexamen i Karlstad sökte sig Tage på faderns inrådan till Lund där han läste naturvetenskapliga ämnen, men skiftade med tiden fokus till en fil kand i samhällsvetenskap med inriktning på statistik, statskunskap och nationalekonomi. Politiskt intresserad hade han varit länge, men det var först i Lund som intresset blommade upp på allvar. 1928 gick han med i Socialdemokraterna.
Han var en flitig (och fruktad) socialistisk debattör och skrev artiklar i både Arbetet och Clarté, som vid denna tid inte var så radikal utan släppte fram många blivande socialdemokrater samt den blivande högerledaren Jarl Hjalmarsson.
Karin Kock-Lindberg (1891–1976) var Sveriges första kvinnliga statsråd och Sveriges första kvinnliga professor i nationalekonomi. Här går hon med statsminister Tage Erlander på väg till kanslihuset där hon ska avlägga statsrådseden den 11 april 1947.
Erlanders begåvning märktes tydligt, han avancerade raskt och invaldes bara två år senare i stadsfullmäktige. Ytterligare två år senare valdes han in i riksdagens andra kammare. Då hade han också hunnit gifta sig med den radikala kvinnosakskämpen Aina Andersson. Tillsammans fick de två barn, Sven och Bo. Aina kom att stå vid sin makes sida resten av livet och lyckades kombinera mödraskapet med ett aktivt yrkesliv, något ovanligt för tiden.
1930-talet var en turbulent tid med depression, lågkonjunktur och fascistisk framväxt. I Ådalen sköt militär på arbetare, och en socialdemokratisk regering genomdrev med bondepartiets hjälp krisuppgörelsen, för att råda bot på arbetslösheten.
För Tage Erlander var det en tid av lärdom, hårt arbete och nätverkande. 1934 blev han utsedd av finansministern Ernst Wigforss till att tillsammans med liberalerna Karin Kock och Bertil Ohlin framställa ett underlag för den ekonomiska politiken. Utredningen ledde till kontakt med socialminister Gustav Möller, som kom att ta Erlander under sina vingar och flytta honom till socialdepartementet. Det var där han befann sig under krigsåren, med en närapå omänsklig arbetsbörda, då Möller ansåg sig kunna lämpa över mycket på Erlander. Samtidigt var det en lärorik period, då han lärde sig vikten av att kunna fatta snabba beslut.
Det stora genombrottet som politiker kom 1944, då han utnämndes till statssekreterare. Samtidigt valdes han också in i det verkställande utskottet, där han tog plats bland Per Albin, Möller och Wigforss. Året efter tilldelades han posten som ecklesiastikminister, dagens utbildningsminister. För Erlander blev den här tiden en av de bästa i hans politiska liv. Han brann för utbildning och förstod dess vikt för att skapa ett bra samhälle, och under tiden som minister lade han fram en universitetsproposition som till och med hyllades från borgerligt håll. Men ödet hade större ting i beredskap för honom.
Gustav VI Adolf och Tage Erlander på väg in till Riksdagens högtidliga öppnande 1966.
I oktober 1946, efter ett liv av stress, sena bridgekvällar och mängder med cigaretter, dog landsfadern Per Albin på spårvagnsperrongen på väg till jobbet. Vem skulle efterträda honom? För socialminister Gustav Möller var det självklart att det var på honom det anstod. Men partistyrelsen ville annorlunda. Några dagar efter beskedet om landsfaderns död valdes Tage Erlander till partiordförande och därmed också till statsminister. Det var knappast hans eget beslut, han ville ogärna ta platsen från sin vän och läromästare Gustav Möller.
Tage plågades dessutom av tvivel på den egna förmågan. Men han var lojal och plikttrogen, och ville partiet ha honom så fick det bli så. Det återstod att se vad nationen ansåg.
Med Tage Erlander vid rodret styrdes Sverige in på en väg som kom att kallas rekordåren. Tack vare en stark industri, billig energi och kontrollerade löner var tillväxten kraftig, och den fulla sysselsättningen gjorde att partiet kunde genomdriva reform på reform.
Främst gällde det sociala reformer, med sjukförsäkring, barnbidrag och allmän tilläggspension, men också bostadspolitiska reformer och lagstadgad semester. De borgerliga protesterna fick dåligt gehör i ett land där allt fler fick det allt bättre och där många nu hade råd att skaffa bil, konsumera flitigt och låta utbilda sina barn.
Tage Erlander var inte rädd att samarbeta över partigränserna, en politik. Till stor del grundad i Per Albins samförståndspolitik. Erlander fann en uppskattad samarbetspartner i bondeförbundets Gunnar Hedlund.
Tage, iförd rökrock i början av 60-talet, talar med regeringskolleger i den moderna Ericofonen, populärt kallad Kobra.
Lugn och ro i det privata fick han på Harpsund, en donation till Sveriges statsministrar från korkfabrikören Carl August Wicander, där många politiska möten ägde rum. Mest berömt av dem alla är kanske det mellan Sovjetunionens president Nikita Chrusjtjov och statsministern i Harpsundsekan.
Med tiden blev Erlander allt mer folkkär, något som blev tydligt i och med framträdandet i Hylands Hörna 1962. Själv tyckte han inte riktigt att det var hans sak att sitta i TV och vara rolig, men vitsen om prästen som råkade bränna av ett skott i församlingen gick hem: ”Göbber och kärringer, huk’ er i bänker’a, för nu ladder han om.”
Efter ett lysande val 1968 då socialdemokraterna fick 50,1 procent av rösterna avgick han året efter som partiordförande. Hans politiska gärning var fulländad.
Men bara för att han pensionerat sig låg han inte på latsidan. För Tage Erlander var arbetet ett sätt att leva, något som gav livet lust och mening. Memoarerna kom i fem tjocka band, mellan 1972 och 1982. Samtidigt med skrivandet medverkade han flitigt i radio och TV, nästan alltid med politiken i centrum. Mot slutet av 1970-talet började hjärtat krångla och han tvingades trappa ner på tempot. Den 21 juni 1985 avled han på Huddinge sjukhus efter en tids sjukdom.
Att sammanfatta Tage Erlanders gärning efter 23 år vid makten handlar om hans stora insikt och kunskap om politik. Men lika mycket om en plikttrogenhet och en lojalitet inte bara mot partiet utan även mot folket. Han ville försäkra sig om att medborgarna skulle känna sig trygga. Att det fanns en framtid som innebar jobb och ett anständigt liv för alla.