I år fyller det svenska modset 50 år. Det var 1964 som de långhåriga ungdomarna i amerikanska arméjackor först dök upp. Deras utmanande stil mötte mycket motstånd både från föräldrar och storasyskon som var raggare.
Rätt look. En begagnad amerikansk arméjacka och vit polotröja hörde till.
Det sägs att generationsgapet aldrig har varit större än mellan dem som var unga i mitten av 60-talet och deras föräldrar; då ställdes erfarenheter från depressionsår och beredskapstid mot en ungdomskultur där ”bortskämda” tonåringar lyssnade på skränig musik, klädde sig konstigt och vägrade gå till frisören.
Mods är en förkortning av modernist och var en benämning på stilmedvetna ungdomar i London i slutet av 50-talet. De vände ryggen åt det konforma, gillade allt nytt och var influerade av amerikansk jazz- och beatkultur. Iförda långa parkas (för att skydda sina italienska skräddarsydda kostymer) körde de skoter med dussintals backspeglar. Deras värsta fiender var rockers i skinnjackor som dundrade runt på motorcyklar och lyssnade på Elvis Presley.
I Sverige fanns vid den här tiden raggare och knuttar samt en kommersiell ungdomskultur som hämtat det mesta från USA. Populärmusiken hade börjat stagnera och slätstruken schlager dominerade. Yngre tonåringar kände sig rätt vilsna.
Kaxiga. Tre mods med attityd. Tjejen har trendig jacka i plastmaterial.
Men hösten 1963 förändrades allt då Beatles slog igenom med sin nya musik och iögonfallande frisyrer (lånade från unga kaféexistentialister i Paris). De följdes av fler engelska popgrupper och en uppsluppen känsla av frihet spred sig bland unga i hela västvärlden. Snart kunde man se svenska ynglingar med lugg som idolerna, kompletterad med rosa skjorta med långa snibbar, grå lätt utsvängda byxor och svarta boots.
Det var framför allt det långa håret som störde de äldre. ”Ska du se ut som en flicka?” undrade oroliga föräldrar när tonårssonen omsorgsfullt kammade sig framför spegeln. Raggarna hade av somliga ansetts vara en samhällsfara – men de såg ju åtminstone ut som män!
1964 var de äldsta modsen inte mer än 14 år och för dem handlade det mest om att stå för något nytt och eget som föräldrarna inte förstod. Det var runt den nya musiken som allt kretsade. Man lusläste poptidningar, följde noga radions topplistor och köpte de senaste singlarna (men dansade gjorde man inte). På skivtallrikarna låg förutom Beatles även råare engelska band som Rolling Stones, Who och Kinks. Tages från Göteborg blev det svenska modsbandet framför andra och i oktober 1964 nådde deras första singel Sleep little girl Tio-i-topps förstaplats. Med en portabel batteridriven skivspelare kunde modsen spela sin musik på stan vilket retade gallfeber på svenssons.
Skotermods. I filmen Quadrophenia åker engelska mods till Brighton 1964 och slåss med rockers.
Skotrar var ingen stor grej bland de svenska modsen, däremot betydde klädseln nästan lika mycket som musiken. Här uppkom ett slags antimode som passade både killar och tjejer. Man kunde slinka in de flesta modsgäng klädd i amerikansk arméjacka från Koreakriget, polotröja, uppvikta jeans och vita basketskor. På jacka och skor skrevs idolernas namn med tusch. Det fanns också en viss prålighet med kråsskjortor och 1700-talsinspirerade skor med stora spännen.
Fast stilen var långt ifrån enhetlig; den förändrades hela tiden och rymde allt från udda bohemer till snobbar i mohairkostym. När de nya modebutikerna på Carnaby Street och King’s Road i modshuvudstaden London öppnade 1965 blev de snabbt trendsättande.
Uppskattningsvis fanns under den här tiden cirka 10 000 svenska mods av det mer hängivna slaget. Huvuddelen var från Stockholm, Göteborg och Malmö men de fanns också i städer som Uppsala och Helsingborg. De flesta gjorde inte så mycket väsen av sig; man gick på ungdomsgård eller satt hemma och diggade med kompisar.
Men det fanns också grupper som kom i bråk med ordningsmakten. Sommaren 1965 hettade det till på flera håll i landet, bland annat vid Gustav Adolfs torg i Malmö och vid Nybron i Uppsala. I slutet av augusti startade de så kallade modskravallerna vid Hötorget i Stockholm. Flera hundra mods rök ihop med raggare och polisen försökte skilja dem åt med batonger och hästar. Trots raggarnas närvaro fick de ”uppseendeväckande klädda” modsen skulden för alltihop och tidningarna fylldes med rubriker som ”Hötorgscity slagfält vid modsupplopp”.
Vrångbild. Kenta och Stoffe i filmen Dom kallar oss mods som mer handlade om tungt missbrukande ungdomar än om mods.
Redan 1967 var modsens epok över. Beatles Sergeant Pepper’s-skiva kom i juni det året och förebådade en ny tid med indisk mystik, flower power och hippies. Snart skulle också en internationell vänstervåg följa. Gamla mods gick ut skolan, klippte sig och började sina vuxenliv.
I efterhand har denna mytomspunna ungdomsgrupp kommit att förknippas med droger. Inte så konstigt kanske eftersom de var samtida med mellanölets introduktion och storstädernas växande narkotikaproblem. Stefan Jarls dokumentär Dom kallar oss mods från 1968 bidrog starkt till att skapa denna bild som dock, enligt undersökningar, inte alls var representativ.
Så här till 50-årsjubileet kan man i stället konstatera att modsen med sin frigjordhet bidrog till att liva upp 60-talet. Musiken hänger med än (Rolling Stones fyller fortfarande arenorna) och det gör även modet – i dag bär folk i alla åldrar militärinspirerade jackor, parkas och basketskor. Och frisyrvalet är ju numera helt fritt …
Källor: Mods – Stockholm 1964–1967 av Urban Nilmander och Kenneth Ahlborn, Ordfront 1998 (utgången på förlaget). Nybron på 60-talet av Christer Johansson, Leif Stacksteg och Roger Söderbom, Winberg 2011 (kan beställas på tel 070-450 70 10).