På 1950-talet var våra krav på familjebilen anspråkslösa. Den var ofta liten och långsam men hade desto mer charm. Veine Wallin har skickat in de här bilderna på just en sådan bil, Fiat 600 som såldes i miljoner exemplar runt om i Europa.
När jag var sådär en tolv–tretton år brukade min pappa reparera bilar och motorcyklar på sin fritid (han arbetade annars som bas på en industri i Arvika). Jag kunde då fråga om jag fick starta och vända dem när de var färdiga. ”Ja, om du bara är försiktig”, blev svaret. Och jag var försiktig, så det var aldrig någon fara. Det visste pappa.
Kunderna var folk som pappa kände väl och oftast var tre, fyra bilar eller motorcyklar samtidigt inne på reparation. Där fanns trevliga små bilar som Renault 4CV, Volkswagen, Lloyd LP 400, Ford Eifel och Fiat 600. Men också större åkdon som Chevrolet, Willys och Volvo.
I vår familj hade vi en liten Fordson skåpbil som pappa använde till sin verksamhet i verkstaden. När vi skulle fara och hälsa på släkt och vänner satte vi in en långdyna bak i skåpet. Då kunde vi åka en fem–sex stycken och det var naturligtvis mycket trevligt. Låg hastighet och ett glatt humör gjorde ändå att ”trafiksäkerheten” var på topp. I dag skulle naturligtvis inte sådant fungera, men detta var ju på 1950-talet.
Snart 50 år. Denna Fiat 600 har jag ägt sedan 1965, då jag köpte den fabriksny.
Det påstås ofta att allt var bättre förr och jag håller med om det. I varje fall var det mesta mycket gemytligare och trevligare. De flesta bilar hade ett ”ansikte” och varje bilmodell sin egen profil. Ofta såg bilarna vänliga ut och man blev glad av att titta på dem. Ett bilmärke som alltid har intresserat mig personligen är italienska Fiat. Och det gör det fortfarande. Fiat 500C eller Fiat 600 – vilka fina modeller! Små bilar men ändå rymliga.
Inskickat av Veine Wallin, Arvika.