Han var kompis med The Beatles, startade en nattklubb döpt efter kungens flickvän och fixade Rod Stewarts första inspelning. För Jan Olofsson räckte det inte med att vara Rock-Ola – i stället blev han Sveriges stora popdoldis i 1960-talets London.
När The Beatles spelade på Top Ten i Hamburg våren 1961 visade den tyska publiken inte enbart sin uppskattning genom att tjoa och applådera. Fansen brukade också köpa öl och ställa på scenkanten. Varje gång Jan Olofsson var på klubben och gick fram till raden med immiga flaskor vid bandmedlemmarnas fötter ropade John Lennon:
– Hallo, Jan! Have a beer – help yourself!
16-åringen från Malmö hade lärt känna ynglingarna från Liverpool ett halvår tidigare. Då hade han för första gången liftat ner till Tyskland efter att ha blivit förälskad i pop- och rockbranschen och tyckt att Sverige inte bjöd på tillräckligt häftiga äventyr.
När han nu återsåg engelsmännen började de umgås flitigare. Jan Olofsson diskade på restauranger på dagarna och levde rock´n´roll-liv på nätterna. Snart fick han den säng som blev ledig i Beatlarnas hotellrum när basisten Stuart Sutcliffe flyttade ihop med sin tyska flickvän. Beatles hade ett par år kvar till världsgenombrottet och deras svenske kompis var med om många av händelserna i myten kring bandets tid i Hamburg.
– De var väldigt trevliga och roliga. Men John Lennon kunde också vara helt galen. Han retade publiken genom att bryta på tyska och ironisera över nazismen, berättade Jan Olofsson senare i en intervju i Kvällsposten.
Han försökte introducera Beatles i Sverige långt innan segertåget började med singeln Please please me 1963. Olofsson ville skaffa gruppen ett längre engagemang på Törringelund mellan Malmö och Svedala i Skåne.
– Gitarrgrupper och rock´n´roll är ute. Jag skulle nog får mer publik om du gjorde comeback, meddelade dansställets boss bestämt.
1958 hade Jan Olofsson som 13-åring haft en kort karriär som Rock-Ola hemma i Sverige, efter att ha gjort några Elvis-låtar och vunnit en talangtävling. Men när han insåg att han inte kunde sjunga lanserade han i stället sig själv som Sveriges och världens yngsta rockmanager. Det var därför han hellre levde i Hamburgs nöjeskvarter än att lyssna på pappans tjat om att bli rörmokare.
Jan tog sig till London och den större musikvärlden. Som det sociala geni han var blev han snabbt hej och du med Joe Meek, en nyckelfigur i Londons skivbolagsbransch. Jan övertalade honom att satsa på Gunilla Thörngren (Gunilla Thorn i England). Men efter singeln Merry Go Round 1963 föll den skånska sångerskan i glömska.
Olofssons egen karriär i 1960-talets London var däremot ännu bara i startblocken. Han blev snabbt en mångsysslare i den svängande stadens virvlande värld. Han var talangscout och skivbolagsboss, manager, klubbarrangör, fotograf (bland annat för Bild-Journalen) och journalist (han skrev en popkolumn i varje nummer av den svenska tidningen Idolnytt). Visst var han ung, men alltid klädd i kostym för att tas för äldre tog han nyfiket och oblygt för sig av allt. De runt honom sa att Jan Olofsson egentligen inte hade talang för någonting – men en oändlig lidelse för pop- och rockmusik.
Jan Olofsson blev kompis med världsstjärnor som Brian Jones, Keith Moon, Elton John och Johnny Cash, om än kanske bara perifiert. Omslagsbilden till boken Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix om Jan Olofssons liv är signifikativ. Strax bakom de båda gitarrhjältarna sticker det blonda hårsvallet upp. Han träffade dem alla. Jan Olofsson använde också VIP-kön på alla hippa nattklubbar.
– Blandar man sig med de människor man vill vara med blir man till slut en av dem, deklarerade Jan Olofsson.
Hans startade klubben Tittis, döpt efter kung Carl XVI Gustafs flickvän och Jans vän. Då slog det brittiska hovet näven i bordet Att kalla en klubb för något som kan liknas vid tits (bröst) var väl magstarkt. Det svenskinspirerade stället fick i stället namnet Flicka.
Vart än det hände något var Jan Olofsson på plats och han upplevde smått osannolika saker. Han var husfotograf på BBC-programmet Ready steady go! och tog bilder på alla kända artister vid sidan av scenen, han bjöds på köttbullar av Cat Stevens mamma, vaknade bakfull på Beatlesmanagern Brian Epsteins kontor efter releasefesten för Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band, jobbade med att få Manfred Manns skivor spelade i radion, han var med när Paul McCartney första gången träffade sin blivande amerikanska fru Linda Eastman och hjälpte Stikkan Anderson med att försöka etablera Björn & Benny i USA innan Waterloo-genombrottet 1974.
När det svenska skivbolaget Olga skaffade ett Londonkontor fick Jan Olofsson jobbet som boss. Men den internationella lanseringen av bland annat Hep Stars och Slam Creepers misslyckades och Olofsson satsade i stället på ett eget skivbolag med kompisen Stefan Schröder. De förstod att det fanns en hit i Israelites med jamaicanen Desmond Dekker – och blev miljonärer i pund.
– Vi köpte rättigheterna till låten för Holland och Belgien för hundra pund. Tre veckor senare var Israelites etta i Holland. Stefan köpte en Porsche och jag gifte mig och reste på bröllopsresa i två månader, berättade Jan Olofsson.
Senare startade han ett annat skivbolag där den australiska gruppen Python Lee Jackson skulle spela in In a broken dream men då sångarna inte höll måttet gick Olofsson till Flamingo Club i Soho. Väl där erbjöd han killen som råkade stå på scenen en slant för att sjunga på skivan. Det blev den då okände Rod Stewarts allra första skivinspelning.
Jan byggde upp musikförlaget Olofsson Songs som gav möjligheter till vidlyftigt leverne. Ett fint klipp gjorde ”the swedish selfmade man” när han snabbt fick ut Eddy Ouwens ballad I remember Elvis Presley (The king is dead) efter rockkungens död i augusti 1977. Skivan sålde i 3,5 miljoner exemplar och Olofsson bosatte sig några tomter från The Who-basisten John Entwistle. Olofsson tog aldrig av sig spenderbyxorna. Efter ett misslyckat hotellprojekt på Kuba hopade sig skulderna och han tvingades bland annat sälja lyxvillan där han i trädgården hade 29 sköldpaddor, favoritdjuret.
2006 flyttade Jan Olofsson hem till Malmö efter 43 år i London. Han drömde om att bli en av musikvärldens största managers och entreprenörer, men den entusiastiske överlevnadskonstnären fick i stället sin status i pop- och rockhistorien genom sitt fotograferande. Kameran hängde ofta på axeln och Olofsson tog en rad klassiska bilder under Swinging Londons högtid på 1960-talet. Rolling Stones, Beatles, Jimi Hendrix, Kinks, The Who, Johnny Cash, Walker Brothers … i princip alla stjärnor hamnade framför linsen och Jan Olofsson har utsetts till en av världens 20 främsta musikfotografer genom tiderna. Hans mest berömda bilder finns samlade i boken My 60s´ från 1994 som sålt i över 100 000 exemplar.
Den 1 juli 2014 dog Jan Olofsson i en hjärtattack. Under sina sista levnadsår sa han ofta:
– Jag är tacksam för att jag föddes i rätt tid och hann med rock´n´roll.
Källor: Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix (Sven Lindström, Nordstedts 2013), kvp.se, expressen.se.
Musikalisk mångsysslare
Namn: Jan Olofsson.
Yrke: Fotograf, musikförläggare och mångsysslare.
Född: 1945.
Död: 2014.
Familj: Gift två gånger, barnen Annika, Nick och Kristina.
Aktuell: För några år sedan kom Sven Lindström ut med boken Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix, som beskriver Jan Olofssons sanslösa liv.