Socialdemokraterna hade regerat Sverige nästan oavbrutet i 44 år. Det kändes som en statskupp, sa S-profilen Marita Ulvskog uppriktigt om valförlusten 1976.
Socialdemokratin klarade inte att stå emot 70-talets miljörörelse och fick en stämpel som betongparti. Partiet var dessutom märkt av olika affärer, till exempel skattebråket med Astrid Lindgren.
Centern med Thorbjörn Fälldin (1926–2016) som ordförande red på den gröna vågen och gjorde kampen mot kärnkraften till en paradfråga.
Den medvetet sävlige Thorbjörn Fälldin manövrerade skickligt ut den aggressive Olof Palme i valdebatterna och lyckades med konststycket att få ihop en borgerlig regering.
Det höll inte så många år och Fälldin svek sitt vallöfte om kärnkraften, men maktskiftet revolutionerade det politiska klimatet. Så stoppades till exempel LO:s radikala förslag om löntagarfonder.
Lantbrukaren Thorbjörn Fälldin tog över Centerpartiet 1971 och hade som mest var fjärde väljare bakom sig. Han var en mycket skicklig politiker men gick kanske mest hem i stugorna för sin jordnära personlighet. Blossande på sin pipa uttryckte han sig eftertänksamt och lite gammeldags.
Han fångade både den nya tidens frågor och svenskarnas kärlek till landsbygden och dess historia.
När dödsbudet kom i somras hade jag just bläddrat i Minnenas Journals nya succébok om livet på landet förr. Det hårda arbetet och gemenskapen i byn skildras på ett magnifikt sätt och det var i den miljön som Fälldin hämtade kraft i sin politiska gärning.