Metoo-kampanjen får Sverige att prata om trakasserier och övergrepp. Karin Alfredsson var en av dem som medverkade i 1970-talets motsvarighet till #metoo. Nu jobbar hon med en film om dokumentet på Aftonbladet.
Aftonbladet på 1970-talet var en engagerad tidning som sig bör i tidens vänsteranda. Men på redaktionen växte missnöjet mot spritkultur, tafsande och en allmänt gubbsjuk och nedsättande syn på redaktionens kvinnliga medarbetare. Klimatet påverkade också upplagan som sjönk därför att tidningen försummade ”mjuka” ämnen som skola, vård och familjeliv, menade kvinnorna.
De började träffas och prata om den destruktiva arbetsmiljön. Kvinnorna stärktes av att inte vara ensamma och den 8 maj 1978 landade ett dokument på alla medarbetares skrivbord. De kvinnliga journalisterna vittnade där mycket konkret och slagkraftigt om vardagen på tidningen. En av dem som delade rum med en manlig arbetskamrat skrev: ”Rummet visade sig vara ett ”krökarrum” sedan gammalt. Att jag skulle sitta där och arbeta bekom inte många av kroggästerna nämnvärt. Ibland när jag kom på morgonen låg någon och sov på soffan.”
En annan skrev: ”Chef till blyg ung tjej efter två veckors anställning: Hur många killar har du legat med då”? Förminskandet var vanligt, kan man läsa i dokumentet. Som den här scenen: ”Ni kan väl skriva lite bildtexter, tjejer. Fråga killarna vad bilderna föreställer…!”
Sexuella anspelningar och förslag förekom flitigt. Den som blev upptryckt i ett hörn och protesterade ”hade ingen humor”, kunde det heta. Ibland var det ”hålla handen” som gällde för tjejerna när fulla män berättade att deras fruar inte förstod dem. Reportern Karin Alfredsson, då 25 år, var en av de kvinnor som medverkade i dokumentet. Hon började på Aftonbladet redan som 19-åring. Kommer minnena tillbaka när du tar del av #metoo-kampanjens alla vittnesmål?
– Ja, verkligen. Gud så hemskt det var då, trodde man, men det är ju hemskt fortfarande. Det finns dock skillnader. Vi vågade gå samman och utmana vår arbetsplats, vi var inte rädda för att bli arbetslösa. Idag är mediebranschen tuffare, det är hård konkurrens om jobben och det utnyttjas av de som trakasserar.
– En positiv skillnad är att alkoholkulturen inte är accepterad längre. Men sexismen och kladdandet verkar ha överlevt?
– Det är inte så allmänt förekommande som tidigare utan det är mer enskilda individer som håller på. Fler kvinnliga chefer ger en annan kultur, fler män är pappalediga och tar ansvar. Det är ett annat samhälle idag generellt. Men uppenbart måste man göra mer för att få bort sexismen.
Vad då, till exempel?
– Varje man måste göra sitt för att motverka trakasserier och dålig jargong. Arbetsgivare måste tydligt markera att den som trakasserar och bryter mot regelverk riskerar varning och uppsägning. Sen måste vi naturligtvis uppfostra unga män och pojkar till ett beteende som inte kränker någon. Hur påverkade dokumentet dig som person?
– Oerhört mycket. Jag insåg vad man kan uträtta tillsammans med andra för att förändra. Dokumentet fick ett stort genomslag också i andra medier och det bidrog till en positiv förändring på Aftonbladet, bland annat fick vi en kvinnoredaktion. Jag fick råg i ryggen och har genom livet vågat anta nya utmaningar.
– Ett exempel är när jag såg en uppgift om att våldet mot kvinnor i världen tar fler kvinnors liv än cancer. Då började jag samla berättelser om detta och tog initiativ till projektet Cause of death: Woman som är en internationell, undersökande rapport och utställning om våld mot kvinnor i tio länder, säger Karin Alfredsson. Hon tipsar om webbsidan www.causeofdeathwoman.com där man kan läsa mer.
Våren 2018, 40 år efter dokumentet, kommer en SVT-dokumentär som Karin Alfredsson just nu arbetar med. Kan du berätta om filmen?
– Vi intervjuar personer som var med för 40–50 år sedan, pratar med medieforskare och kopplar väl delvis ihop vårt dokument med dagens händelser, men det är osäkert för det händer ju nya saker hela tiden. Journalisten och underhållaren Sven Melander jobbade på Aftonbladet under 1970-talet och säger i filmen:
– Vi hade ju klara vänstersympatier, de flesta av oss som jobbade där. Men skrapar du på ytan så var vi sexistiska, förtryckande och oseende. Vi gick på myten om oss själva.Enligt tidningen Journalisten planerar nu en grupp kvinnor på Aftonbladet att samla in berättelser och publicera en dagsaktuell uppföljning av det gamla dokumentet.
Mångsidig opinionsbildare
Namn: Karin Alfredsson, 64 år.
Bor: Solna.
Familj: Man, tre barn och två barnbarn.
Yrke: Journalist, bland annat på Aftonbladet, Aktuellt och tidningen Journalisten, prisbelönt deckarförfattare, regionchef för biståndsorganisationen We Effect 2012–2015, bodde då i Zambia. Högaktuell med nya boken Skrik tyst så inte grannarna hör (Bokfabriken). En röd tråd i Karin Alfredssons yrkesliv är solidariteten med utsatta kvinnor i världen.
Dokumentet fyller 40 år
År 1978 var en fjärdedel av Aftonbladets cirka 300 journalister kvinnor. Nästan alla kvinnorna medverkade på något sätt i dokumentet som består av personliga berättelser på närmare 100 sidor. Dokumentets gavs året efter ut i bokform. Reaktionen blev kraftig. Många män var positiva utåt, men negativa internt och tyckte att kvinnorna ”gaddade” ihop sig och gjorde problem till ”könsfrågor”. Vad är det ni tjejer vill, egentligen heter en P1-dokumentär om Aftonbladet som gjordes 1978, några månader efter att dokumentet delades ut. Här kommer män till tals om redaktionsmiljön. Samtalen sker bland annat med tidstypiskt skrivmaskinsknatter i bakgrunden. Kan laddas ner från www.sr.se.