Triumf Glass sitter inte längre och väntar på sommaren. Nu för tiden äter vi glass året runt. Och visste du att redan Alexander den store njöt av glass för mer än 2 000 år sedan. 

Anders Müntzing bör sända en tacksamhetens tanke till de 1 400 kossor som betar på Skaraslättens marker utanför Falköping. De är en del av navet i Triumf Glass historia. Glass är en numera årlig global förälskelse. Anders har själv kunnat konstatera hur den läckra sommardesserten förvandlats till en njutning året runt och hur sortimentet därmed också blivit mycket större. Kossorna levererar den viktiga ingrediensen ekologisk grädde som ingår i stora delar av företagets produktion.  

1 september 2017 var det generationsskifte i familjeföretaget. Den tredje generationen tog över. Anders tog med ålderns rätt ett steg tillbaka och äldste sonen Alexander efterträdde. Yngre brodern Felix fortsatte med ansvar för försäljning och marknadsfrågor. Alltsammans började för 72 år sedan i Örebro. Anders pappa Arne hade redan under skoltiden vispat ihop grädde, socker och mjölk till glass hemma i mammas kök. Nu 14 år gammal skulle han välja yrke. Han hade bestämt sig för att inte följa i sin pappas och sina bröders spår som plåtslagare. Han drömde om att bli affärsman, kanske glassfabrikör med många anställda. Sommaren 1931 tog Arne sin vagn med egentillverkad glass och drog den ner till Storbron framför slottet för att börja sin bana som glassförsäljare. Arnes glass sålde bra och efter några år började han se sig om efter en lokal. 

Det skulle dröja till 1946 innan Arne Müntzing fann en lämplig plats. Dock inte i Örebro utan i Göteborg, väster ut i klassiska stadsdelen Majorna på Allmänna Vägen. Där startade han tillsammans med sina kompisar Anders Johansson och Sven Carlsson Triumf Glass. Namnet togs efter Triumfbågen i Paris. Ett smart drag då den parisiska sevärdheten gav ett positivt intryck på den glassätande allmänheten. Det nya företaget började med två vagnar som tidigt varje morgon laddades med glass och fylldes med is och salt och senare kolsyreis. Vagnarna kördes ut till sina platser på Järntorget och Redbergsplatsen.
– Jag minns att pappa hade mycket att stå i från juni till augusti, säger Anders Müntzing. Det räckte ju inte med bara glassen. Pappa startade också ett våffelbageri på Söderlingsgatan i närheten. På den tiden fanns det enbart grädde, vanilj, jordgubb och chokladglass att välja mellan.  

Anders minns att sommarmånaderna kunde vara hektiska. Framför allt eftersom glassfabriken expanderade. Efter några år hade man kommit upp i ett tjugotal vagnar runt om i Göteborg och nu började glassfabriken vara i minsta laget. Under icke-säsong reste Arne Münzing själv ut i landet till sjukhus och andra storkök och sålde så kallade frukostrån vilket var en rund dubbelvikt våffellagg. Samtidigt som man bakade rån för den kommande sommarsäsongen.
– Vi hade några varma somrar med bra glassförsäljning i mitten av 50-talet och pappa tittade ständigt efter nya större lokaler. Det skulle dröja till 1958 innan han hittade en. Då köpte han den nedlagda Siemensfabriken i Sävedalen en bit utanför centrala Göteborg. 

Detta var en tid då glass enbart var förknippad med sommaren och sortimentet begränsat. Nu öppnade sig andra möjligheter. Den första frysbilen inköptes och det innebar att distributionen till försäljningsställena kom i gång på allvar. Samtidigt tittade man på dagligvaruhandeln och andra företag som sålde glass. Allt löpte på bra. Både försäljning och sortiment ökade. Men 1973 kom katastrofen.

– Vi hade gjort ett avtal med ICA över hela landet och var färdiga för leverans. Jag var på landet, hade fyllt 21 och hade ett och ett halvt år kvar på Handels. Klockan fyra på morgonen ringde Brandkåren och sa att fabriken brann. Det var enda gången jag sett pappa gråta. 100 pall glass eller 164 000 liter förstördes. Men vi kunde ändå en vecka senare leverera beställningen. Efter den händelsen blev Anders kvar i företaget och aldrig klar med Handels. Två år senare flyttade Triumf in i nya lokaler 300 meter bort och där ligger man kvar än i dag. 1982 dog Arne Müntzing i en hjärnblödning 64 år gammal och fyra bröder tog över. Anders var äldst och blev VD. Nu ville två av bröderna sälja. Anders och brodern Bengt att det skulle vara kvar.
– Men tyvärr hade vi inte råd att köpa ut de andra så försäljningen blev av 2004. Köpare var norska Tine mejerier. De tog bort hela den gamla ägarfamiljen och Triumf Glass blev Diplomis.

Men Diplomis hade gjort två stora fel. De tog bort ett inarbetat och välkänt varumärke. De hade för stora lager och för mycket personal. Dessutom betyder is fruset vatten i Sverige. Faktorer som gjorde att det norska glassföretaget startade med brakförlust. Och värre skulle det bli. Varje år backade man med runt 100 miljoner.
– När jag besökte glassfabriken i Sävedalen under den nya regimen såg jag att varken personal eller kunder var särskilt lyckliga. Jag bestämde mig då 2009 för att tillsammans med min bror Bengt och sambon Lisbeth försöka köpa tillbaka företaget av Tine. Den 4 februari 2010 var köpet klart. Jag klarade av det med sparade pengar från den tidigare försäljningen och att Tine gick med på en revers första året. När affären var klar tog jag vägen om pappas grav och sa ”Pappa, det är tillbaka”.

Triumf Glass tillverkar i dag 65 000 liter glass dagligen. Och är med en årsproduktion på 4 miljon liter glass störst av de svenska glassföretagen. Stora kunder är sådana nöjestempel som Liseberg i Göteborg och Skansen i Stockholm. Enligt nya VD:n Alexander Müntzing hoppas man på att sälja glass för en halv miljard inom fyra år. Bolaget sysselsätter 92 fastanställda. Den tredje generationen Müntzing ser ut att gå en spännande glasstid till mötes…

Både konst- och fotbollsintresserad
Namn: Anders Müntzing.
Ålder: 65 år.
Yrke: Före detta VD. I dag Senior Advisor på Triumf Glass AB.
Familj: Sönerna Alexander 33 år och Felix 30 år samt sambon Lisbeth Höglund.
Bor: I centrala Göteborg.
Hobby: Konst, golf, resor och idrott. Håller ett särskilt öga på fotbollslaget Örgryte IS.

I bilens barndom fanns inte tanken på säkerhet och de flesta olyckor slutade med döden. Men tack vare Nils Bohlin, en genial ingenjör som uppfann trepunktsbältet, halverades dödsolyckorna på vägarna. 

1985 utnämnde den västtyska patentmyndigheten Nils Bohlins trepunktsbälte till en av de åtta uppfinningar som varit till störst nytta för mänskligheten. De uppskattade att bältet hade räddat mer än en miljon liv under de fyra decennier det använts. Iden var lika enkel som genial, ett bälte snett över bröstet, ett längs underkroppen som höll tillbaka hela kroppen då den utsattes för enorma krafter vid en krock. Kort sagt slapp du krossas mot allt glas och plåt som du möter vid en krock. Du satt ”säker” med hela kroppen i din bilstol då kollisionen ville slunga din kropp framåt. 

De tidigare säkerhetsbältena slet snarare av din kropp längs midjan då kraften slungade överkroppen framåt, men höll underkroppen fast. Nils Bohlin visste vilka risker han var satt att minimera. Han anställdes av Saab för att utveckla säkerhet för deras flygare och var med att utveckla katapultstolen i stridsflygplan. Flygarna visste sina risker och var beredda på olägenheter för att spara sina liv men då Volvo köpte över Nils Bohlin, visste han att en vanlig bilförare knappast skulle acceptera samma brist på rörelsefrihet för sin egen säkerhet. ”Min konstruktion fungerar lika mycket för att bältet är bekvämt att använda som för att det är säkrare.” skrev Nils Bohlin om sin uppfinning, som han tog patent för 1958. Men det var Hans Karlsson, Rullbälteskarlsson, som 1964 skapade rullbältet som gör oss friare, då vi med små rörelser kan röra oss med bilbältet på. 

Idén till ett säkerhetsbälte kom oväntat från Vattenfall. De insåg att de flesta olyckor med dödlig utgång i deras dammbyggen var inom alla transporter med lastbilar. Överläkaren Stig Lindgren skapade en rapport tillsammans med ingenjörerna på Vattenfall där de i kalla siffror belyste olycksstatistiken och insåg att något måste göras. 1957 kontaktade Stig Lindgren Volvochefen Gunnar Engellau och ville att de skulle vara delaktiga i arbetet. Tillfället kunde inte vara bättre valt då Volvo siktade på att slå sig in på USA-marknaden. Nu kunde Volvo profilera sig som en säkerhetsbil, för att sticka ut på en redan överhettad bilmarknad. De lät Nils Bohlin utveckla säkerheten och trepunktsbältet blev Volvos framgång internationellt. 

Den första bilen som såldes med trepunktsbälte var en PV 544, som såldes till en lokal handlare i Göteborg, men den första bilen som hade trepunktsbältet som standard var Volvo Amazon 1959. Modellen som kom att bli en säkerhetssuccé världen över. Tack vare Nils Bohlins geniala och enkla uppfinning har trepunktsbältet blivit en standard världen över och räddat miljoner liv. Volvo har ridit på vågen och ansetts som en av de mest säkraste bilar att köra. Tacka Nils Bohlin för det.

”Västtyska patentmyndigheten anser att Nils Bohlins uppfinning av trepunktsbältet varit en av de åtta uppfinningar som varit till störst nytta för allmänheten.” (1985)

Nils uppfinning blev världsstandard
Namn: Nils Ivar Bohlin.
Född: 17 juli 1920 i Härnösand.
Död: 21 september 2002 i Ramfall i Östergötland.
Yrke: Flygingenjör på Saab där han utvecklade katapultstolar. I slutet av 1950-talet rekryterades han till Volvo för att arbeta med säkerhet, där han utvecklade trepunktsbältet.
Utmärkelser: 1995 belönades han med Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademiens guldmedalj för hans utveckling av trepunktsbältet. En uppfinning som räddat miljoner liv i trafiken världen över och som nu är standard i alla bilar som byggs. 

Invigning. Den nya lager- och tankdepån har invigning i Holmsund 1958 och de ansvariga männen som jobbade på transporten har stolt ställt upp sig framför tankbilen. Från vänster, chaufför Torsten Brännström, depåchefen Erik Bjölmen, lagerarbetaren Josef Oreland och chaufför Kjell Karlsson.
Inskickat av Kjell Karlsson, Umeå.

Händelserna för 50 år sedan behåller sin magi av ungdom och protest. Vi minns de stora händelserna som trängde in också i vårt folkhem. Men majoriteten svenskar brydde sig nog ändå mer om Gunnar Wiklund än om Ho Chi Minh.

Min gamle vän Anders Carlberg (1943–2013) fick ibland ett plågat uttryck när det var dags att ”minnas 1968”.
– Nu ska det pratas om kårhus­ockupationen igen, sa han ironiskt. Anders var en ledande kraft när studenterna i Stockholm ockuperade sitt kårhus i maj 1968 i protest mot UKAS, en reform som skulle ge en mer reglerad studiegång. Ockupationen var långt mildare än de samtida, våldsamma studentupproren i Paris och Berlin. Den gav väl inte något konkret resultat, typ Stoppa matchen-aktionen i Båstad som ju faktiskt stoppade tennismatchen mot Rhodesia. Snarare blev kårhusockupationen en vandringssägen som den nykläckta vänsterrörelsen kunde omhulda. Anders Carlbergs verkliga storverk utförde han långt senare som social entreprenör och skapare av den unika samlingsplatsen Fryshuset. Då hade de små vänstergrupperna somnat in och Anders verkade inom socialdemokratin och andra folkrörelser där han byggde upp ett enormt nätverk som han använde i sitt sociala arbete.

Det arbetet pratade Anders hellre om än kårhusockupationen, men självklart var han ett barn av ”68-vänstern”. Den vågade ifrågasätta gamla föreställningar om tredje världen, kvinnans roll, miljön och mycket annat.  Där kanske vi finner 68-rörelsernas största betydelse för eftervärlden. När man läser om 1968 kan man få för sig att vänstern, Vietnamrörelserna och andra radikala grupperingar var jättestora. Men deras inflytande styrdes inte av antalet människor.
– Snarare blev dessa grupper några som definierade tidsandan, dom som var på väg nånstans, säger författaren Henrik Berggren som nyligen kommit ut med en bok om 1968. Grupperna blev spännande för kulturpersoner och debattörer. Man vill ju tillhöra det som rör sig, inte det stillastående. Därför kunde in på 70-talet vänstern och olika solidaritetsrörelser med kanske sammanlagt ett tiotusental aktiva ”överrösta” till exempel Pingströrelsen som bara den hade 90 000 medlemmar.
– Men det var nog tur för 68-vänstern att den inte fick makten, säger Henrik Berggren. Nu kan man minnas tiden i ett förlåtande, romantiskt skimmer. Minnenas Journal har botaniserat bland revolter, mord och dramatiska nyheter som får oss att minnas 1968. Men parallellt med det internationella skeendet som trängde sig på i våra vardagsrum via TV-apparaten löpte vardagen på. Runt ”Svenssons” köksbord pratade man nog mer om Gunnar Wiklund än om Nordvietnams ledare Ho Chi Minh.

Studentrevolten: Paris i maj såg ut som ett slagfält
Paris studenter protesterade mot den etablerade undervisningen och utropade Sorbonne som ett autonomt ”folkets universitet”. Polisen gick hårdhänt fram mot studenterna och skapade närmast ett krigstillstånd på gatorna. Missnöjda och strejkande arbetare gav rörelsen en tyngd som fick president de Gaulle i gungning. I Berlin ledde ”Röde Rudi” Dutschke studentrörelsen som stödde Vietnams folk och protesterade mot hur gamla nazister fortfarande satt kvar på höga poster i statsförvaltningen. Dutschke skadades svårt när han sköts av en högersympatisör i april. Upproren klingade av, bland annat sedan arbetarna i Frankrike fått löneförhöjningar.

Vietnamkriget: Folket besegrade stormakten
Länge spred USA budskapet att man var på väg att besegra Nordvietnam och den sydvietnamesiska gerillan FNL. Men efter Tet-offensiven och amerikanernas förlust i slaget vid Khe Sanh insåg allt fler också i USA att kriget var på väg att förloras.  I Sverige växte FNL-grupperna och avskyn mot USA:s krigföring fick näring av bilder som när polischefen i Saigon inför filmkameran skjuter en tillfångatagen gerillakämpe på gatan.

Morden: Hoppet dog med King och Kennedy
Martin Luther King, 39, blev under sin korta livstid en älskad ledare för de svarta i USA och tog emot Nobels fredspris 1964. Hans talekonst (I have a dream) gick rakt in i människors hjärtan och världen chockades när han mördades i Memphis i april av den kriminellt belastade James Earl Ray.  Motivet var oklart. Efter Kings död skakades USA av kravaller och upplopp. Vid OS i Mexiko lyfte John Smith och Tommie Smith näven i protest mot rasförtrycket. Den karismatiske Robert Kennedy gav landet ett hopp om fred i Vietnam och att den splittrade nationen skulle helas. Hoppet släcktes av Sirhan Sirhan den 4 juni. Han klev fram bakom en ismaskin och sköt Kennedy på det hotell där han precis firat ett nytt steg mot att bli demokraternas presidentkandidat.  Sirhan var palestinier och mördade Kennedy för att han stött staten Israel.

Kina: Kulturevolutionen nådde också Sverige
Den gråa och misslyckade ”socialismen” i Östeuropa hade få entusiastiska anhängare. Desto fler såg med optimism på Kina under ordförande Mao som med heroiska metoder lett revolutionen till seger 1949.  Här fanns framtidsmodellen för världens fattiga. Att Maos politik och maktspel, till exempel kulturevolutionen, skördade miljontals människoliv väckte inte så många frågor bland de svenska anhängare som gärna citerade ur Maos lilla röda. På sommaren tvingades Mao dra i bromsen för kulturrevolutionen. Han höll på att förlora kontrollen. 

Framstegen: Hjärta, mus och långa hopp
Den sydafrikanske kirurgen Christian Barnard hade redan 1967 genomfört ett hjärtbyte, men patienten dog efter 18 dagar. I januari 1968 gick det bättre. Den 58-årige tandläkaren Philip Blaiberg fick ett nytt hjärta och överlevde 594 dagar. Donatorn var Clive Haupt, en svart banktjänsteman som avlidit på en strand. Transplantationen i apartheidens Sydafrika fick Expressens Sigge Ågren att formulera en av den svenska tidningshistoriens mest geniala löpsedlar:

Svart hjärta lika rött som vitt.
I Mexiko-OS sprängde Bob Beamon en annan gräns genom att hoppa osannolika 8,90 meter i längdhopp. Uppfinnaren Douglas Engelbart inledde en ny era genom att den 9 december i San Francisco demonstrera ett system med datormus, tangentbord och bildskärm.

Pragvåren: En fläkt av frihet i öst
Under året försökte sig den tjeckiske ledaren Alexander Dubcek på försiktiga reformer sedan han tagit över efter den impopuläre Antonin Novotny. Dubcek ville skapa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Där ingick bland annat ett större mått av yttrandefrihet. Pragvåren blev till isvinter när sovjetiska stridsvagnar rullade in i landet i augusti och stoppade alla förändringar. Tjeckernas protester hjälpte inte. Även i Polen och Östtyskland förekom protester mot regimerna. I Leipzig genomförde tre studenter en spektakulär kupp i protest mot rivningen av stadens älskade Universitetskyrka. Under en internationell musikfestival sänktes plötsligt ett plakat ner på scenen inför ögonen på publik och journalister. Bygg upp kyrkan på nytt, stod det på plakatet.  Två av de tre studenterna flydde ur Östtyskland, en greps och fick ett långt fängelsestraff.

Nöden: Biafra gav svälten ett ansikte
Konflikten mellan Nigeria och utbrytarstaten Biafra ledde till en fruktansvärd hungersnöd i Biafra. Globalt, inte minst i Sverige, blev de utmärglade barnen en sinnebild för mänskligt lidande. Utbrytarledaren Ojukwu utnyttjade bilderna på svältens offer för att få ökat stöd internationellt, men Biafra föll 1970.

Trender: Hippies, droger och meditation
Musikalen Hair, som hade Europapremiär i Stockholm, fångar en annan bild av 1968 än demonstrationer och konfrontationer. Hippiesen tar förvisso avstånd från krig och våld, men söker sig gärna bort från verkligheten till ett annat sätt att leva. Kärlek och gemenskap utan materiellt överflöd är ett tema, gärna kryddat med droger och happenings. The Beatles fascineras av Maharishi Mahesh Yogi och far till Indien i februari för att fördjupa sig i hans lära om meditationens välsignelser. Beatlesmedlemmarna troppar dock av efterhand. Det visar sig bland annat att mästaren är lite väl förtjust i sina unga, kvinnliga studenter. I Sverige leder sökandet efter en alternativ livsstil bland annat till gröna vågen och får betydelse för miljörörelsens utveckling.

Kommer
1968 – livet bakom de stora rubrikerna

Statistik om Sverige 1968
Folkmängd i Sverige: Cirka 7 900 000, fördelat på 50/50 mellan kvinnor och män.
Folkmängd i de tre största städerna: Stockholm 1 274 731, Göteborg 636 718 och i Malmö 421 070.
Konsumentpriser 1968: Herrkostym 354 kr, damdräkt 290 kr, Herrskor låga 69 kr, promenadskor dam 61 kr, aluminiumkastrull 16 kr, biobiljett 5 kr, toalettvål 1 kr, bensin 0, 89 kr.
Genomsnittlig inkomst (timlön) för en arbetare: Man 9, 60 kr, kvinna 7, 85 kr. (100 kronor 1968 motsvarar i dag cirka 860 kronor.)
Källa: SCB

Vad såg vi på TV?
High Chaparall – amerikansk westernserie med publikfavoriten Manolito.
Träna med TV – hurtigt tränings­program med Bengt Bedrup och Gun Hägglund.
Hvar fjortonde dag – intelligenta upptåg med Ulf Thorén.
Bombi Bitt och jag – Stellan Skarsgårds genombrott i Fritjof Nilsson Piratens klassiker.
Godnattstunden – Beppe Wolgers låg till sängs och pratade med sina dockor.
Markurells i Wadköping – Edvin Adolphson briljerar i Hjalmar Bergmans mästerverk.
Jubel i busken – äkta göteborgs­humor med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt.
Monkees – serie med popgruppen The Monkees, som 1967 sålde mer plattor än Beatles.

Vad såg vi på bio?
Djungelboken – Disneys tecknade mästerverk efter Rudyard Kiplings klassiska böcker.
Jag är nyfiken – blå – Vilgot Sjömans provocerande film som väckte debatt i hela Sverige.
Rosemarys baby – Roman Polanskis skräcksuccé där Mia Farrow föder djävulen ett barn.
Det våras för Hitler – Mel Brooks galna film om en pjäs som var tänkt att bli ett fiasko.
Dom kallar oss mods – dokumentär av Stefan Jarl om Kenta och Stoffes utflippade liv.
I huvet på en gammal gubbe – Hasse och Tages manus med Per Åhlins geniala animationer.

Vilken musik lyssnade vi på?
Hey Jude – The Beatles låt har rankats som nr 8 på listan över världens 500 bästa sånger.
Lyckliga gatan – Anna-Lena Löfgrens hit som vi nynnande på, 10 veckor på Svensktoppen.
Vi ska gå hand i hand – Gunnar Wiklunds smäktande låt låg på Svensktoppen 20 veckor.
Minns du den sången – Anita Lindbloms mörka röst låg 13 veckor på Svensktoppen.
Mälarö Kyrka – Lenne Broberg sjöng ljuvligt vackert till Sven Lindahls nostalgiska text.
With a Little Help from My Friends – Joe Cocker gav sandpappret en röst med denna hit. 

Vilka böcker läste vi?
Den skrattande polisen – Sjöwall/Wahlöö förnyade genren med böckerna om Martin Beck.
Legionärerna – P.O. Enquist skrev om baltutlämningen och slog igenom internationellt.
Stad i världen – Per Anders Fogelström avslutade sin älskade svit om Henning och Lotten.
Vem älskar Yngve Frej – Stig Claesson skröna om de som inte längre passade in i samhället.
Statsrådet och döden – vi skrattade hysteriskt åt Bo Balderson, än i dag vet ingen vem han var. 

Vilken mat åt vi?
Pizza – Bengt Wedholm var först ut i Sverige med att servera pizza på restaurang Östergök.
Fylld avokado – i en liten sydamerikansk frukt rymdes allt från kött till skaldjur.
Coq au vin – den franska smakupplevelsen blev lika vanlig som söndagssteken.
Chokladpudding – middagar med hedern i behåll avslutades med en gudomlig pulvermix.
Spaghetti Bolognese – en italiensk favorit som Sverige erövrade till sin egen nationalrätt.

Vilka idrottshjältar hejade vi på?
Toini Gustafsson – tog två OS-guld i Grenoble och blev Toini med hela svenska folket.
Johnny Höglin – stod för OS-bragd då han vann 10 000 m skridsko och slog favoriten Fred Anton Maier.
Kerstin Palm – var en hårsmån från guld i florett, dömdes bort av en inkompetent domare.
Hans Alsér – blev svensk mästare i bordtennis, omkom tragiskt i en flygolycka 1977.
Bröderna Fåglum – silver i lagtempo, en bragd då allt tidigare gått emot dem i Mexiko-OS.

Vilka bilar körde vi?
Volvo 164 – lanserades som en ”Lyx-Volvo”, inget för Svensson då priset var 25 000 kr.
Toyota Corolla – en av världens mest sålda bilar som gav japansk kvalitet och tillförlitlighet.
Folkan – en folkbil som både Hitler och hippierörelsen tog till sitt hjärta.
Saab 99 – modellen var under många år Saabs stora stolthet, bort från allt tvåtaktsputtrande. 

Vad hände i samhället?
Tentamen avskaffades –  ingen behövde längre smita ut bakvägen på examensdagen.
5 dagars skolvecka – till alla elevers oförställda glädje blev lördagen en dag enbart för lek.
Tage Erlander – gör sitt bästa val och slutar (1969) på topp med över 50 procent av rösterna.
H&M – Erling Persson lägger grunden till ett världsföretag då Hennes blir Hennes & Mauritz.
Grupp 8 – färgstarka kvinnor som krävde jämlikhet, lika lön och blev en nagel i ögat på män. 

Hur klädde vi oss?
Kortkort – så långt man kan komma från klädseln i början av seklet som täckte tånaglarna.
OP-modet – ilsket mönstrade kläder i svart och vitt och hundtandsmönstrade plagg.
Mods – inspirerade av Beatles elegans med smala slipsar och en cool vespa.
Unisexmodet – Sighsten Herrgårds mode upphävde skillnaden mellan kvinnor och män.
US Army jackor – överskottskläder från Koreakriget som tuschklott­rades med alla idoler.

STIG PÅ! Albin Ahrenbergs sjöflygplan av märket Junker användes som passagerarflygplan på flera platser i landet. Här står planet vid den så kallade T-bryggan i Askersund. Från vänster, Hans Eriksson, Uno Westerling och Tage Sjöholm. Bilden är från 1950.
Inskickat av Bo Pettersson, Sävsjö.

Bytte namn. Min mor Anna Andersson var med och satte plantor i skogarna omkring Kaspersbo, Garpenberg, på 1950-talet. Garpenberg hette tidigare Dala-Finnhyttan, men bytte namn. Garpenberg syftar på de tyskar som utvecklade gruvdriften och kallades garpar.
Inskickat av Linnea Brunzell, Garpenberg.

Med roller i Hemsöborna, Utvandrarna och som Emils pappa tog vi Allan Edwall till vårt hjärta. Han ägde ett starkt patos för samhällets utsatta och tvekade inte att sträcka ut en hjälpande hand.   

Morbrodern ville uppmuntra sin systerson och överräckte ett exemplar av Anteckningar från ett källarhål. Elvaåringen blev så begeistrad att han skrev till romanens upphovsman. Det ryska postverket returnerade försändelsen då postadressen inte stämde. Brevet återfanns i kvarlåtenskapen efter morbroderns död:
”Bäste herr Dostojevskij, Ni får inte ge upp. Lova mig det. Jag vet att det finns ett hopp också för er.
Med vänliga hälsningar, Allan Edwall, Krokom, Sverige”
Författaren Fjodor Dostojevskij, och Franz Kafka, den tjeck-österrikiske, var Allan Edwalls ständiga följeslagare. Hans egna dramatiska verk genomsyrades av samma starka engagemang och sympati för samhällets utsatta. Pappa Kalle var fackföreningskämpe och kommunist i det jämtländska brukssamhället Hissmofors, i dag en del av Krokom, och den unga Allan präglades även i den miljön. 

Den djupa medmänskligheten kom sig ofta till uttryck, hjärtat slutade aldrig slå för de fattiga, för luffarna och rövarna. Som när han och vännen och professorn Sture Linnér på väg mot restaurang Sturehof i Stockholm för att äta middag hejdades av en tiggande uteliggare.
– Pengar har jag inte. Men du ska få den här! sa Allan och drog av sig den eleganta engelska ulster han kvällen till ära hade tagit på sig. Skämtlynne in i det sista fanns också. En tid innan cancern besegrade honom 1997 skänkte han ett helt Folkets hus till Hissmofors. Dock i utbyte mot ett alldeles speciellt löfte:
– Ni får under inga omständigheter någonsin försöka locka turister hit genom att sätta en soppskål på huvudet eller hissa upp en treåring i en flaggstång!

Hade han inte tidigare fått ett genombrott så fick Allan Edwall det definitivt då, på 1970-talet i TV-serien och filmerna om Emil Svensson i Lönneberga, som far till det busfrö som alltid satte nerverna på prov. I TV-dramatiseringen av Hemsöborna 1966 hade Allan till stor uppskattning synts som den tragikomiska drängen och landkrabban Carlsson, han som försvann på ett isflak men innan dess ”kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen.” Men först när det med ”Eeeeeeemil! Förgrömmade unge!” regelbundet yrde om Anton Svenssons rejäla pröjsare blev populariteten folklig. Vid ett tillfälle när Allan Edwall promenerade i centrala Stockholm konfronterades han av ett par tjuvar. När de insåg att de höll på att råna Emils pappa lät de honom vara. Skådespelarkonstens grunder förvärvade han på Witzanskys teaterskola på Östermalm i Stockholm. Han nästan bara råkade hamna på detta dramatiska läroverk startat av en dansk balettmästare och koreograf. Allan sökte in under en permission från flottan och gick aldrig mer ombord.
Allan Edwall hade en mycket säregen och personlig framtoning i sina roller. Han studerade 1949–1952 vidare på Dramatens elevskola (tillsammans med Max von Sydow, Jan-Olof Strandberg, Jan Malmsjö och Margaretha Krook) och redan den första professionella rollen, i en uppsättning av Riksteatern, blev hyllad och omtalad.

Lika firad som hans gamla klasskamrater kom att bli, blev aldrig Allan. Det hade kunnat ske, men det truliga, det alltid trotsiga, fick honom att vägra stå i det starkaste strålkastarljuset. Han kokade hellre kaffe till publiken på den lilla teater han så småningom kom att köpa och trivdes alldeles utmärkt med det. Allan Edwall hade sin talang och genialitet. Men också integritet och egensinnig individualism i det älskade kollektivet. Vid ett tillfälle försökte regidebutanten Tommy Berggren ändra på Edwall. Berggren satte upp Harold Pinters Hemkomsten 1992 och sa: ”Jag skulle vilja, Allan, att du inte gör någon krumelur!” Allan ansåg sig förolämpad, och tyckte att regissören skulle ta en annan skådespelare. Trots vapenvilan blev repetitionerna bland de mest turbulenta i Dramatens historia. Passade inte någon roll skrev Allan i stället. Han utkom med fyra romaner (av de två sista blev det även film): Protokoll (1954), Ljuva läge (1967), Engeln (1974) och Limpan (1977). Den litterära ivern var evig. Inte sällan sågs Allan med en bok under armen och i det sena 1950-talet var han en av de som vidgade Gösta Ekmans synfält, som fick honom intresserad av ryska berättare och historiska verk.

Eller så var det även melodierna, visorna. Allan komponerade både text och musik och gav ut sex album. Allans musik uppskattades och när samlingsalbumet Den lilla bäcken – Allans bästa släpptes postumt 2002 sålde det i tiotusentals exemplar. Allan Edwall tyckte om att arbeta. Privatlivet var ringa. ”När jag inte jobbar? Ja, då jobbar jag med något annat”, som han själv uttryckte det. Han beskrevs vara en rastlös arbetsnarkoman. Hemlighetsfull, sågs som en förmodligen väldigt ensam människa.

Totalt gjorde Edwall över 400 roller på film, teater, TV och i radio. Han arbetade på Dramaten, Stockholms stadsteater, Marionetteatern och på TV-teatern, men var under större delen frilans. På teaterscenerna var Allan i sitt esse när han formulerade den oansenliga lilla människan, men njöt även uppskattning för uppmärksammande filmroller, exempelvis som familjefadern och teaterdirektören Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander (1982) och den frikyrklige bonden Danjel i Utvandrarna (1971). Allan Edwall samarbetade tidvis med Ingmar Bergman och sista gången i början av 1980-talet när Allan, som samtidigt hade en roll i uppsättningen, tog över regisserandet av Hustruskolan på Dramaten från Alf Sjöberg efter att denne hade förolyckats i en trafik­olycka. Bergman ansåg att Edwalls rollprestation var ”en av vår tids, eller århundrades, stora skådespelarprestationer”. Som en hyllning till såväl Alf Sjöberg som Allan Edwall gjorde Bergman en TV-version av Hustruskolan. Som regissör fick Allan stor framgång med filmen Åke och hans värld (1984) och genom åren regisserade han gärna pjäser som han själv skrivit på de teatrar han var knuten till. Han tyckte mycket om det. Kanske var det främsta anledningen till att han 1986 grundade en egen teater, Teater Brunnsgatan Fyra. Där sålde Allan Edwall även biljetterna till föreställningarna under mottot: ”Bra teater för alla, utan att det kostar skjortan vare sig för teatern eller dess besökare.”

I sitt eget lilla källarhål (teatern var en före detta potatiskällare) på Brunnsgatan 4 på Norrmalm i Stockholm skrev Allan om Fjodor Dostojevskij i en pjäs: ”Hans förtvivlan är inget han gnäller över, han beskriver den som om livet vore tråkigare utan den.” Även komedier skulle göras på fullaste allvar, tyckte Allan: ”Annars kan man ju lika gärna kittla varandra.” Mot slutet av sitt liv köpte Allan ett hus utanför Härnösand. Han ville kunna skriva i avskildhet. Men så kom prostatacancern. När läkaren meddelande domen sa Allan: ”Det där kan jag tyvärr inte gå med på, för jag har premiär snart!” Allan Edwalls gode vän och motspelare Erland Josephson skrev om honom efter hans bortgång: ”Allan var udda. Men han lyckades ta mig fan vara udda på ett universellt sätt!” Till slutet var Allan Edwall politiskt aktiv med hjärtat fullt av medkänsla för människor som hade det svårt. På dödsbädden tänkte han möjligen på något som han skrev i ett brev några år tidigare:
”Ni får inte ge upp. Lova mig det. Jag vet att det finns ett hopp också för er.”
Källor: Då kan man lika gärna kittla varandra: En bok om Allan Edwall (Atlas, 2006), dn.se, allehanda.se, wikipedia.se.

Belönades med både Guldbagge och Grammis
Namn: Johan Allan Edwall.
Yrke: Skådespelare, regissör, teaterdirektör, författare, musiker och visdiktare.
Född: 24 augusti 1924 i Hissmofors (Jämtland).
Död: 7 februari 1997.
Äktenskap: Britt Edwall (1957–1965).
Barn: Michael, Malin, Mattias och Måns (död 2016).
Utmärkelser: Svenska Dagbladets Thaliapris 1960, Svenska Filmsamfundets plakett för roll i Hemsöborna 1966, Gösta Ekman-stipendiet 1970, Svenska teaterkritikers förenings Teaterpris 1971, Guldbaggen för bästa manliga huvudroll i Emil och griseknoen 1974, Litteris et Artibus 1981, Svenska Akademiens teaterpris 1983, Hedersledamot vid Norrlands nation i Uppsala 1985, Filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet 1987, Ture Nerman-priset 1988, Natur & Kulturs kulturpris 1990, Evert Taube-stipendiet 1993, Piratenpriset 1996, Grammis för samlingsboxen Alla Allans visor (postumt) 2005.
Kuriosa: Allan har en gata uppkallad efter sig i Örnsberg i Stockholms kommun. Till hans minne delas Allan Edwall-stipendiet ut sedan 1990 varje trettondedag jul på Folkets hus i Hissmofors.

Färdiglekt. Paul Häll sätter ut gäddryssjor i en vik av Mälaren 1943. Kanske var gädda en välkommen delikatess på middagsbordet under dessa krigsår. Sonen Bertil hjälper till.
Inskickat av Ingrid Petterson, Torshälla.

SISTA SAMTALET. Dagny Gustafsson står vid telefonväxeln i Gethestra, Småland, 1960. Sittande ser vi Karola och Sylvia Eriksson. Dagny var vikarie vid växeln som snart skulle läggas ner.
Inskickat av Harry Gustafsson, Bottnaryd.

1973 briserade bomben – Sverige åsikts­registrerade medborgare i jakten på oliktänkande. Spionaget skedde bakom ryggen på Sveriges Riksdag och politikerna valde att ljuga om händelserna. 

IB-affären 1973 är en av de största politiska skandalerna i Sverige genom tiderna. Trots regeringsbeslut om att åsiktsregistrering på grundval av politisk uppfattning inte fick ske kartlade den svenska staten personer som kunde ses som säkerhetsrisker.

När det hela briserade den 3 maj 1973 i tidningen Folket i Bild/Kulturfront framkom för allmänheten en sanning som tidigare varit dold: I Sverige fanns ett hemligt, olagligt och organiserat spionage som kontrollerade medborgare och begick brott mot landets officiella alliansfria utrikespolitik. Detta var sanktionerat av regeringen – utan riksdagens kännedom. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt skrev om att det fanns en underrättelseorganisation som höll koll på vänstersympatisörer, spionerade utomlands, som hade gjort inbrott på Egyptens ambassad i Stockholm och samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA. Utförligt berättades om organisationens arbete inrikes och utrikes, om brott mot neutralitetspolitiken och ”fast anställda spioner” porträtterades med namn och bild. Redovisningen av statens olagliga verksamhet kom att stå de båda journalisterna dyrt. Att i sin gärning luta sig mot grundlagar och tryckfrihetsförordning var inte mycket värt. Möjligen var det ingen sensation att Sverige spionerade utomlands. Alla länder hade en militär underrättelsetjänst. Häpnadsväckande var däremot att organisationen IB även ägnade sig åt bevakning och registrering av hundratusentals svenskar, ett brott mot den svenska grundlagen. IB hade ett mycket nära samarbete med Socialdemokraterna och använde partiets arbetsplatsombud för att kartlägga kommunister.
– De här gossarna (Guillou och Bratt) har läst för mycket indianböcker och dåliga agentromaner, sa statsminister Olof Palme i den flod av dementier som följde efter publiceringen av nyheten. 

Överbefälhavaren Stig Synnergren menade att det FiB/Kulturfront ”avslöjade” inte förändrade någonting:
– Vi byter adresser, fordon, telefonnummer och människor. IB:s verksamhet måste fortsätta. Det är nödvändigt för varje för nation att skaffa sig underrättelser om vad som händer i omvärlden, sa överbefälhavaren utan att vilja beröra den springande punkten i Sveriges egen Watergateskandal – de egna medborgarnas åsikter som illegalt samlades in. När Folket i Bild/Kulturfront kom ut med sitt följande nummer fastnade etablissemangets massiva kritik och förnekelser i halsen. Återigen publicerades bestickande uppgifter om IB:s olagliga verksamhet. Bland annat hade reportrarna fått tillgång till de brev som spionerna rapporterade via. Där fanns dessutom ett trumfkort: En IB-anställd bekräftades vara infiltratör i FNL-gruppen i Göteborg, medlem i maoistiska KFML och ha en framskjuten roll i en solidaritetsgrupp för Palestina. Uppdraget var att lämna redogörelser om verksamheterna, och att samtidigt sabotera. I sin memoarbok Ordets makt och vanmakt (2009) skriver Jan Guillou: ”Även om vi till en början chockats av hårdheten, hatet och lögnaktigheten i statens motattack hade vi faktiskt vunnit till slut.”

Redan hösten 1972 kom Jan Guillou och Peter Bratt det stora avslöjandet på spåren. Bratt började umgås med Håkan Isacson, en gammal lumparkompis. Denne hade fått sparken och talade allt mer bestört om sin tidigare arbetsgivare.
– Tillsammans med israeliska agenter har jag planerat ett inbrott på egyptiska ambassaden i Stockholm. IB har dessutom gjort inbrott hos FNL och KFML. Och själv har jag arbetat med åsiktsregistrering av vänsteraktivister, berättade Håkan Isacson. Peter Bratt baxnade när han hörde om skumrasket. Men först efter att han på nyåret 1973 gjorde en intervju med justitieminister Lennart Geijer och denne tillstod att Försvarsstabens säkerhetsavdelning hade åsiktsregistrerat delegaterna på en värnpliktskonferens förstod Bratt att det Isacson talat om verkligen var sant. Bratt ville skriva om den olagliga verksamheten, men Isacson var skeptisk. Han menade att makthavarna skulle få till händelserna så att det passade dem:
– Det går inte. De kommer att åtala oss, sa Håkan Isacson. Men han övertalades och Peter Bratt och Jan Guillou skred till verket. Nyckelfigurer i IB skuggades och fotograferades, korrespondens kopierades via en kontakt på postkontoret där IB hade sin postbox, under månader säkrades bevisning av olika art. 

Efter de för regeringen mycket besvärande avslöjandena försvann skandalen ur offentlighetens ljus. Mycket tack vare att oppositionspartierna undvek att höja rösten och att massmedia inte hade mod och vilja nog att kritisera regeringen. Då man ändå ha ville ha försäkran om att inga fler avslöjanden skulle komma beslöt regeringen att släcka elden för gott. Chefsåklagare Carl-Axel Robèrt i Stockholm avskrev alla misstankar mot IB angående bombhot, inbrott och åsiktsregistrering – men fann att det gick att åtala Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson för spioneri. Huvudskälet angavs vara att de hade avslöjat saker för främmande makt eftersom utländska agenter kunde läsa svenska tidningar. Därtill såg Robèrt en lagöverträdelse i att elektronisk utrustning sannolikt hade använts: ”Man får avlyssna grannen. Men man får inte lyssna på underrättelsetjänstens personal.” Den 22 oktober 1973 anhölls Guillou, Bratt och Isacson och de häktades den 9 november. Det fastställdes att de ”obehörigen anskaffat uppgifter om rikets försvarsverk och befordrat dem till tryck” och ” i en del fall har därvid rikets försvar åsamkats icke obetydligt men och i andra fall synnerliga men.”

IB bildades 1965 som en underrättelseorganisation underställd Försvarsstaben. Vad de två bokstäverna i IB med säkerhet stod för har omtvistats. En version är Informationsbyrån, en annan Inhämtning Birger efter organisationens chef Birger Elmér. IB var det nya namnet på Försvarsstabens särskilda byrå efter en hopslagning av B-kontoret, som sedan början av 1950-talet hade ett omfattande åsiktsregister i samarbete med socialdemokraterna, och T-kontoret som inhämtade uppgifter från utlandet som var av intresse för Sveriges säkerhet. IB:s åsiktsregister växte snabbt. Där hamnade vänsteraktivister av olika grad och radikala socialdemokrater från hela landet. Men även den som oavsett politisk åskådning reste till öststaterna kunde få sitt namn i registret. Det finns uppgifter som säger att omkring 300 000 svenskar åsiktsregistrerades och bevakades. 

Säkerhetspolisen, Säpo, registrerade också oroselement och säkerhetsrisker, och bytte information med IB. Men socialdemokraterna tyckte att Säpo var lika misstänksamt mot dem som mot kommunister – och snart åsiktsregistrerade det svenska regeringspartiet på egen hand genom ett ökat samröre med IB:s verksamhet. 1969 stiftades en lag som förbjöd statlig åsiktsregistrering, men den verkliga politiken var inte den som det beslutades om i riksdagen. Det huvudsakliga skälet till att socialdemokraterna med hjälp av partiets 20 000 arbetsplatsombud i slutet av 1960-talet byggde upp en hemlig underrättelsetjänst var viljan att ha makten över fackföreningsrörelsen. Alltså var det väsentligt med kontroll över vilka medlemmar i facken som var kommunister eller på annat sätt kunde ställa till med problem. Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes den 4 januari 1974 till ett års fängelse vardera. De båda journalisterna dömdes för spioneri och Isacson för spioneri och medhjälp till spioneri. För att undkomma de friande paragraferna i tryckfrihetsförordningen och nå en fällande dom menade chefsåklagare Robèrt att Folket i Bild/Kulturfronts redaktion inte var en redaktion, utan ett tillhåll för en kriminell liga som sysslat med spioneri. Innan domen föll hölls en rad opinionsmöten med tusentals deltagare till stöd för IB-avslöjarna. Även då var det många som opponerades sig att trion dömdes på orättfärdiga grunder.

Jan Guillou överklagade sin fängelsedom och fick straffet sänkt till tio månader. Han anser än i dag att IB-affären är en rättsskandal: ”Det hade inget med juridik att göra, det var en process som man kan se på teater.” Och Peter Bratt menar att utgången var ganska given: ”En vanlig arbetare trodde ju på Olof Palme. Så det väcktes ingen större opinion för vår sak.”
– Det har varit frustrerande att sitta bakom galler och höra försvarsminister Sven Andersson och överbefälhavare Stig Synnergren uttala sig om IB. De ljuger helt enkelt, sa Jan Guillou när han efter avtjänat straff den 14 mars 1974 släpptes ut från Långsholmsfängelset i Stockholm. I maj 2013, 40 år efter att den stora politiska skandalen briserade, skrev Guillou i Aftonbladet:
”Det samhällsmaskineri av politik och medier som tillverkar vår samtidshistoria har sakta men grundligt förvandlat IB-affären till en relativ bagatell som bara handlade om åsiktsregistrering. IB-affären har alltså blivit obegriplighet.” Guillous bana efter IB-affären är allmänt känd. Peter Bratt arbetade i många år på Dagens Nyheter och låg senare även bakom det avgörande avslöjandet i Geijeraffären 1977. Håkan Isacsson – som fick rätt i siandet om att makthavarna skulle få till händelserna så att det passade dem – blev byråchef för Statens konstmuseer men alkoholiserades och dog 56 år gammal 2002.

IB fortsatte fram till 1982 då verksamheten bytte namn till SSI, Sektionen för Särskild Inhämtning och därefter till KSI, Kontoret för Särskild Inhämtning 1994. Än i dag är KSI Sveriges hemligaste militära spion­organisation. Med hänsyn till rikets säkerhet är namnen på verksamhetens chef och de anställda sekretessbelagda. Huruvida åsiktsregistrering, och brott mot den officiella alliansfria utrikespolitiken, fortsatte att ske och sker än i dag är fortfarande okänt.
Fotnot: 1972 gjordes ett inbrott i Demokratiska partiets högkvarter i Watergatebyggnaden i Washington i USA. Richard Nixon-regeringen förnekade all kännedom om inbrottet, men snart stod det klart att presidenten var inblandad. Watergateskandalen gjorde att Nixon avgick för att slippa riksrätt.
Källor: Världens största politiska skandaler (Gunnar Wall, 2008), Expressen, DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Wikipedia.

Skåne. Det är vårsådd 1926 på gården Sofielund i Skåne. Min far, Erik Roth, går bakom såmaskinen till höger. Som synes är det ännu hästarna som drar lasset i jordbruket.
Inskickat av Maj-Britt Martinsson, Ljungbyhed.

TJEJBESÖK. Sommaren 1970 kommer systrarna Anneli och Marianne på besök hos Peter i Karlshult, Småland. Tillsammans blir de fotograferade på pappa Olles lastbil som var av modellen Scania-Vabis.
Inskickat av Inger Jonsson, Mariannelund.

Den lilla staden Nora må vara mysig, men bakom den rofyllda fasaden döljer sig ond bråd död i deckardrottningen Dagmar Langes värld. Häng med på mord­vandring där systersonen Ove Hoffner är oslagbar som kunnig guide.

Dagmar Lange (skrev under pseudonymen Maria Lang) växte upp i Nora och bodde här permanent som pensionär fram till sin död 1991. Hon var doktor i litteraturhistoria och tjänstgjorde under många år som lektor och studierektor i Stockholm.

Men det är som deckardrottning vi känner henne. Hon skrev över 40 deckare och blev Sveriges svar på Agatha Christie. De skickliga pusseldeckarna läses fortfarande och har filmats flera gånger, senast med Ola Rapace i rollen som hjälten, kommissarie Christer Wijk. Filmerna drog miljonpublik i TV4. Många av morden begås i Nora som i böckerna kallas Skoga. Ingen kan guida bättre in i Dagmars värld än systersonen Ove Hoffner, 77, som i perioder bodde hos Dagmar.
–Jag växte upp med alkoholproblem i familjen och mormor och moster Dagmar blev min räddning, berättar Ove Hoffner när vi träffas en vacker sommardag i Nora utanför Dagmars bostad.
– Jag fick ibland följa med moster när hon letade miljöer till sina deckare. Här ska vi lägga ett lik kunde hon säga när vi passerade ett gruvhål, berättar Ove och skrattar. Han har jobbat med barnteater, bland annat i TV, och sedan 2007 leder han mordvandringar i Nora på sommaren. Då klär Ove ut sig och genomför små teaterföreställningar på 10–15 av de många platser som Dagmar använder i sina böcker. Han gestaltar plåtslagaren Adamsson i boken Tre små gummor och vid ett gammalt snickeri ser han plötsligt skräckslagen ut. I snickeriet begås nämligen ett mord med sågklinga i boken Svart sommar. När vi passerar Komministergården berättar Ove att Dagmar hyrde bostad här en sommar och en spöklig upplevelse gav stoff till boken Ofärd i huset bor. 

På Stadshotellet hittar man ett lik i rum 13 i boken Vår sång blir stum. Det ingår inte i den ordinarie mordvandringen men vi får exklusivt titta in i ett rum och, herregud, det sticker fram en död hand bakom ett hörn! Men Ove är snabbt på fötter och lägger sig istället stendöd på kyrkogården för att gestalta Vincent Olsson Bom som hittas död just här på Södra Kyrkogården i Gullregn i oktober. Alldeles intill, vid stationen, står en järnvägsvagn som Ove äger. Det är förmodligen världens enda deckarvagn i sitt slag, fullproppad med mosters deckare och bilder från förr. Här kan du ytterligare friska upp minnet om vad Christer Wijk, Puck, Bure och de andra figurerna i böckerna hittade på.
– Att hålla minnet av Dagmar Lange levande är ett sätt för mig att tacka henne för allt hon gjorde för mig, säger Ove. Dagmar Lange fick inga egna barn, skrev böcker på nätterna och omgavs av en viss mystik.
– Hon hade en stark integritet, berättar Ove, och släppte ingen in på livet. Men han minns glada fester där Dagmar gärna tog några whisky, men hon hade inga problem och drack inte en droppe under skrivarperioderna, tillägger han.

Och de var många. Dagmar Lange (1914–1991) var väldigt disciplinerad och skrev förutom ett 40-tal deckare också novellsamlingar och barnböcker. Hon var populär radiopratare och recenserade opera i Veckojournalen. Men för Ove är hon dock framförallt moster Dagmar.

Lekbröllop. Med inspiration från tidigare bröllop på granngårdarna i Sya år 1955, klädde sig Christina och Birgitta i egengjorda brudslöjor av lakan. Vännen Lars fick spela rollen som präst, vilket han gjorde med bravur. Deras ceremoni genomfördes flera gånger under sommaren och då alltid med samma engagemang.
Inskickat av Christina Thornsköld, Mjölby.

En löpare som dras mellan två rader av häktor för att öppna och sluta kläder. Blixtlåset är en genial idé och vi slipper alla knappar. Men det var krig och jeans som bäddade för succén.

Inget är nytt under solen, sägs det, och det stämmer bra för blixtlåset. Gideon Sundbäck skapade 1913 det moderna blixtlåset eller dragkedja som vi också säger i Sverige. 

Men redan 1851 hade amerikanen Elias Howe tagit patent på ett blixtlås. Han blev dock mer känd som symaskinens skapare. Landsmannen Whitcomb Judson tog idén om blixtlås vidare när en av hans vänner fick ont i ryggen och inte kunde knyta skorna. Men dessa tidiga modeller var opraktiska och opålitliga och det krävdes en svensk bondson från Ödestugu för att förlösa idéns fantastiska möjligheter. Gideon Sundbäck föddes 1880 på Sonarpsgård i Ödestugu, fadern Jonas var en välbärgad skogsägare och sonen kunde därför skickas till Tyskland för studier när han pluggat färdigt i Sverige. Gideon tog ingenjörsexamen 1903 och efter fullgjord värnplikt sökte han lyckan i Amerika, precis som många andra i hans generation. Efter något år lockades han till Judsons firma som då drevs av Gideons landsman Peter Aronsson. Peters dotter Elvira bidrog kanske också till Gideons anställning, de blev ett par och gifte sig 1909. Aronsson förbättrade Judsons blixtlås, men det fick inget rejält fäste på marknaden. Dramaten i Stockholm köpte in några av dessa nymodigheter för att förenkla klädbyten och Anders de Wahl var en av de första som utnyttjade blixtlåset, sägs det.

Företaget gick dåligt och Gideon fick knäcka extra för att hålla sig flytande. Men han var fiffig och uppfinningsrik. Bland mycket annat ritade han möbler, inklusive ett matbord för 15 personer med en motoriserad serveringsvagn. Under första världskriget kom vändningen för Gideon Sundbäck som tagit över företaget 1908.  Hans idé, det så kallade Plako-låset, hade finslipats under flera år och nu var det moget för en bred lansering. Gideons blixtlås påminner mycket om våra moderna blixtlås. Det var praktiskt och ”driftssäkert” med små häktor som klämdes fast i två tygband som sedan kunde sys fast i kläderna med en maskin. Även maskinen utvecklades av Gideon Sundbäck. Första världskriget gav företaget en marknad som betydde mycket i början. Flygaroveraller och sovsäckar är några produkter som försågs med Gideon Sundbäcks praktiska uppfinning. De blev en bro över till den civila marknaden efter kriget. Det var då främst kvinnorna som var målgrupp, långt in på 1940-talet. Reklamen förklarade hur blixtlåset gjorde det enklare för kvinnan att klä sig själva, men också att klä barnen. I vissa sammanhang luftades också tanken att blixtlåset gjorde det lättare att ”klä av” kvinnan kläderna. Scener där en man drog ner blixtlåset på en kvinna blev en ekivok signal i flera filmer.

För männen i Sverige var det mest sportkläder som hade blixtlås, men när jeansen gjorde entré efter andra världskriget var knapparnas oinskränkta herravälde i gylfen och på andra ställen besegrat. Blixtlås är väl idag en typisk unisexprodukt och görs också i plast, inte som förr bara i metall. Gusums bruk i Östergötland startade 1931 en produktion av blixtlås, både för kläder och tält och andra produkter. Tillverkningen fortsatte till 1994. Gideon Sundbäck tjänade 13 miljoner dollar på sitt snillrika företagande. Men han hade också tunga motgångar. Hustrun Elvira dog ung, bara 24 år, och Gideon var förtvivlad. Deras dotter Ruth skickades till farmor i Sverige för omvårdnad. År 1916 gifte Gideon om sig med Marguerite Frances och bildade en ny familj.

Han verkade i en tid med många, spännande uppfinningar i luften. Elektriciteten förändrade vår vardag, radion var på väg in i vardagsrummen och de första bilarna syntes på vägarna. En god tid för entreprenörer, men det krävs alltid speciella människor för att göra praktisk verklighet av idéer. Gideon Sundbäck var en sådan och hela världen knäppte han upp.
Källor: Populär Historia, Tekniska museet, Wkipedia.

Bondpojke från Ödestugu
Namn: Gideon Sundbäck, 1880–1954.
Född: Ödestugu socken utanför Jönköping, växte upp i ett välbärgat bondehem.
Familj: Första hustrun, Elvira, avled redan 1911, 24 år gammal. Med henne fick Sundbäck dottern Ruth. Gifte om sig 1916 med Frances och fick tre barn, avled i Meadville, Pennsylvania.
Bakgrund: Studier i Sverige och i Tyskland där han blev ingenjör 1903. Flyttade 1905 till USA där arbetet med ett fungerande blixtlås tog sin början.

Uppknäppt lansering
Gideon Sundbäcks nya blixtlås lanserades med en rolig PR-fras: ”Öppnar sig som ett leende, sluter sig som ett streck draget i vatten.”

NORDISKT MÖTE. Rotary arrangerade år 1964 ett läger för nordiska ungdomar. Vi bodde den sommaren på mina föräldrars gård i Vetlanda. Småland hade den sommaren mycket att erbjuda, tillsammans åkte vi på utflykter till Eksjö, Tranås och Nässjö. I gräset sitter vi tillsammans, Marja-Leena och Keijko från Finland, Karsten från Danmark, Kristin från Norge och jag sitter längst till höger.
Inskickat av Helena Fredriksson, Anderstorp.

Skara. Lars-Göran Blank (1938–2014) grundade butikskedjan Jula och var också en hängiven konstsamlare. Hans fantastiska samling med verk av bland andra Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors visas för allmänheten i Jula Hotell & Konferens. Det är sannolikt den största privata samlingen av Zorn i Sverige. 

Plats: Vilangatan 4, Skara.
Öppettider och information: www.julahotell.se
Tel: 0511–31 00 00.

STORT PROGRAM. Gillar du amerikanska bilar så ta dig till Roslagen i sommar. Du blir garanterat inte besviken. Dessutom bjuds du på musik med bland andra Little Gerhard och Eva Eastwood. Fest med försäljning av mat och dryck blir det också.

Namn: American car show Norrtelje.
Plats: Socitetsparken i Norrtälje.
Tider: 14 juli.
Mer information: www.americancarshow.se

Het sommardag. Endast klädd i keps tar sig Magnus Dahl år 1974 ett svalkande bad i familjens röda tvättbalja, det är en het sommardag i Piperskärr i Småland.
Inskickat av Anders Dahl, Västervik.