Hjalmar Söderbergs klassiker Den allvarsamma leken har blivit filmad många gånger. Den första filmatiseringen kom 1945 med Viveca Lindfors och Olof Widgren som Lydia och Arvid. 

En av de mest mångbottnade kärleksskildringarna i den svenska litteraturen skrevs 1912 av Hjalmar Söderberg. Den allvarsamma leken handlar om den självständiga Lydia Stille och journalisten Arvid Stjärnblom och deras komplicerade kärlekshistoria. Båda karaktärerna är undflyende och svåra att förstå sig på vilket gjort att deras relation ständigt omtolkats i nya tidskontexter och filmversioner.

1945 kom den första filmen, regisserad av Rune Carlsten som lustigt nog var Hjalmar Söderbergs svärson. I huvudrollerna syntes Olof Widgren (Helena Bergströms morfar) och stjärnskottet Viveca Lindfors. ”En stämning av sekelslut, av melankoli och brustna illusioner”, skrev en av många imponerade recensenter. 1977 kom den andra filmatiseringen, nu med Stefan Ekman och Lil Terselius i huvudrollerna, och så sent som 2016 en version med Sverrir Gudnason och Karin Franz Körlof som kärleksparet.

Andra kärleksfilmer från 1940-talet: Ombyte av tåg (1943), Sonja (1943), Appassionata (1944), Driver dagg faller regn (1946).

UTE I DET FRIA.  Från Södertälje till Jämtland bilade Karin och Arnold Lindberg för att hälsa på vänner och släktingar. Under vägen stannade de även till och övernattade i sitt tält.
Inskickat av Ewa Lindberg, Mörkö

I början av juli öppnas den första reguljära inrikesflyglinjen mellan Stockholm och Visby. Det blir en succé och på de tre första veckorna har redan över 600 personer rest med linjen.

I början av förra seklet var Agda Östlund en förebild för kvinnokampen. Hon agiterade sakligt och vann gehör bland männen men då hon tog upp abortfrågan tågade gubbarna ut ur kammaren. 

Tisdagen den 10 januari 1922 var en stor dag för Agda Östlund, Nelly Thüring, Bertha Wellin och Elisabeth Tamm. Det var denna dag som de intog sina platser i andra kammaren. I första kammaren fick Kerstin Hesselgren sin plats. Samtliga valdes in i riksdagen i samband med nyvalet, efter det att kvinnorna i Sverige året innan fått rösträtt. Över tjugo års kamp hade till slut gett resultat. Agda Östlund föddes den 3 april 1870 i Köping i Västmanland, i ett enkelt arbetarhem med ett rum med spis. Här växte hon upp med sina föräldrar och tre bröder. Modern var noga med att alla barnen skulle hjälpa till med hushållsarbetet, men inte lika konsekvent när det gällde skolgång. Agdas bröder fick en längre skolutbildning. Föräldrarna tyckte att dottern skulle ha en yrkesutbildning, så Agda utbildade sig till sömmerska och så småningom öppnade hon en egen ateljé. Tidigt i livet blev Agda intresserad av politik vilket uppmuntrades av föräldrarna. Vid 26 års ålder flyttade hon och hennes man Anders till Stockholm, där hon byggde upp en ateljé med flera anställda. Agda gick med i Stockholms allmänna kvinnoklubb 1903, där hon också senare blev ordförande.

Agda Östlund jobbade hårt och som politiker reste hon runt i Sverige och agiterade för kvinnans rösträtt. Många kvinnor var imponerade över hennes oräddhet att hålla tal och att hon var så pådrivande. Själv ansåg hon att om, man riktigt vill någonting, så får man mod. Hennes hjärtefrågor var inte bara kvinnlig rösträtt utan hon var också emot mäns sexualiserade våld, som på den tiden kallades ”hustrumisshandel”. Hon arbetade också för kvinnors rätt till pension och för bättre vård åt kvinnor och barn.

Efter många års kämpande för kvinnlig rösträtt i Sverige, blev Agda Östlund en pionjär för arbetarrörelsen och historisk, när hon blev en av de fem första kvinnliga ledamöterna som intog sina platser i Sveriges riksdag i januari 1922. Hon blev dessutom den första kvinnan som valdes till ledamot i lagutskottet, som representant för socialdemokraterna. Agda fortsatte i riksdagen att föra fram kvinnans rätt till pension och förbättrad vård åt kvinnor och barn. Då hon försökte diskutera rätten till abort, reste sig många riksdagsmän och gick ut ur lokalen. Agda Östlund kom att bli den första kvinnan som överhuvudtaget yttrade sig i riksdagens andra kammare. Ett tal som många berömde i medierna, eftersom hon ”höll sig till ämnet och talade väl”. Hon kom under sin tid i riksdagen att vara en flitig motionär och livlig debattör. Agda var orädd och stridsglad där hon tyckte att det fanns orättvisor i samhället. 

Det var en tuff tid för de första kvinnorna i riksdagen. Mot den bakgrunden var det kanske inte så konstigt att de ofta samarbetade över partigränserna när det gällde frågor om kvinnor och barns rättigheter med mera. Två år efter att Agda Östlund lämnat riksdagen dog hon, 72 år gammal.

3 andra modiga 1900-tals politiker

Karin Kock-Lindberg, 1891–1976  Pionjär i en manlig värld
Hon satsade inte bara på sin egen karriär utan var starkt engagerad i kvinnorörelsen för att bana väg för andra kvinnor i yrkeslivet och arbetade för likalönsprincipen. Karin Kock-Lindberg var Sveriges första kvinnliga statsråd, 1947–1948, och landets första kvinnliga professor i nationalekonomi. Hon var även folkhushållningsminister 1948–1949 och chef för Statistiska centralbyrån under många år. Karin Kock-Lindberg var först liberal men anslöt sig till socialdemokratin på 1930-talet. Hon både arbetade och var vän med makarna Myrdal. Förr hade man kämpat för den gifta kvinnans rätt till arbete, men Karin Kock-Lindberg och andra kvinnokämpar vände på det: yrkesarbetande kvinnor skulle ha möjlighet till äktenskap och moderskap. 

Alva Myrdal, 1902–1986 Satte barnen främst
Hon ansåg att barns uppfostran inte bara var föräldrarnas ansvar utan även samhällets. Och barn skulle inte bara förvaras. Genom väl utbildad personal skulle barnen få både en pedagogiskt bra uppfostran och tas om hand fysiskt på bästa sätt. Alva Myrdal var med och grundade Socialpedagogiska seminariet 1936 där hon också blev rektor. Socialdemokraten Alva Myrdal arbetade även för kvinnors frigörelse, nedrustning och mot kärnkraft. För sina insatser mot kapprustning fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Alva Myrdal hade höga poster inom FN, var diplomat, riksdagsledamot, statsråd, och kyrkominister.

Ulla Lindström, 1909–1999 Kontroversiell & orädd
Hon vägrade att niga för Storbritanniens drottning Elizabeth II och var en av ledarna mot kärnkraft vid folkomröstningen 1980. Hon stred mot svenska kärnvapen och för bättre förhållanden i u-länder. Journalisten och socialdemokraten Ulla Lindström blev 1958 landets första kvinnliga tillförordnade statsminister. Dessförinnan hade hon redan blivit riksdagsledamot, delegat i FNs generalförsamling och konsultativt statsråd med ansvar för familje-, konsument-, bistånds- och flyktingfrågor. Hon avgick som statsråd när Sveriges regering 1966 inte uppfyllde sitt löfte om att öka biståndet till en procent av BNP.

Barndomsvännerna Hans Webeck och Claes-Håkan Olofsson i Frillesås förenades tidigt av rockmusik och skivsamlare. På köpet kom de en rad av tidens stora stjärnor in på livet.
– Vi hängde med Jerry Lee Lewis i Göteborg, berättar Hans Webeck.

Hemma hos Hans Webeck i Frillesås är det gott om 50-talsnostalgi. Signerade LP-skivor, amerikanska bilar och modell av en Opel som Hans körde en gång. Men framförallt surrar det mysiga huset av historier om Hans och vännen Claes-Håkan Olofssons alla möten med musikens stjärnor, framför allt de som var knutna till det legendariska skivmärket Sun Records i Memphis, Tennessee.

Skivmärket, som ägdes av Sam Phillips, grundades 1952 och här debuterade artister som Elvis Presley, Johnny Cash, Carl Perkins och Jerry Lee Lewis.
– Rocken och dess förgreningar i country och blues blev vårt stora intresse, säger Claes-Håkan och Hans i sina tuffa T-shirts, när vi slår oss ner vid kaffebordet. Frillesåsgrabbarna som i dag är i 70-årsåldern har odlat sin passion för musiken i 60 år. Hans Webeck fick en radiogrammofon av föräldrarna julen 1957 och Claes-Håkan och hans bror kom på besök.
– När vi kom över singeln Jailhouse Rock med Elvis fanns ingen återvändo, säger Claes-Håkan. I fjol kom de ut med en uppmärksammad bok om musikerna på Sun Records och deras möten med dem. Kompisen och reklammannen Kenneth Claesson hjälpte dem med produktion av bok och reklammaterial. De berättar flitigt om sina minnen på olika tillställningar.
– De bara öste på med bilder och berättelser, säger Kenneth om boken och skrattar. Hans och Claes-Håkan var ”bara” skivsamlare först, men började 1969 att resa till konserter där idolerna uppträdde. Först ut var countrystjärnan Buck Owens som uppträdde i Oslo. Sen rullade det på.
– Det gick att komma nära stjärnorna på den tiden, säger Hans. De var inte omringade av vakter och PR-folk. Vi häckade på artisternas hotell och hade med oss väskor med skivor och prylar för att visa att vi var riktiga fans. Stjärnorna tog sig tid och jag tror inte vi mött en enda otrevlig artist.

När Dolly Parton uppträdde på en countryfestival 1976 i Göteborg lyckades grabbarna smuggla in sig själva i bussen som hämtade countrysångerskan på flygplatsen.
– Vi visade henne den första skiva hon spelat in, säger Claes-Håkan. Hon hade själv glömt bort inspelningen från 1957!
– Vi fick adressen till hennes kontor i Nashville. Där träffade vi hennes man som undrade om vi hade nåt för oss på kvällen, säger Claes-Håkan. Det hade vi såklart inte efter en sådan fråga och fick två biljetter till en TV-show med Dolly.

Jerry Lee Lewis träffade de flera gånger, bland annat bakom scenen i Scandinavium i Göteborg 1972 och på Hotel Rubinen vid samma tillfälle när Jerry Lee slog sig ner vid pianot med Frillesåsfansen samlade runt omkring.
– Kom upp till konserten i Stockholm också, sa han, och det gjorde grabbarna. De träffade legenden i Kungliga Tennishallen.
– När han kom glidande i sin limousine så vinkade han till oss, säger Hans.

Carl Perkins är en annan favorit i Frillesås. Under en USA-resa 1976 där de spårade sig fram till olika möten med kända Sun Records-musiker fick de veta att han skulle uppträda på en privat klubb i Somerville, Tennessee.
– Vi fick sitta med hans familj och lyssna på Carl och hans band, C.P. Express. Ett härligt minne, säger Hans och Claes-Håkan.
– Dagen efter gjorde vi ett kort besök hemma hos Carl i Jackson. Hans fru lämnade då över hans nya LP The Carl Perkins Show som Carl signerat, berättar Hans.

Tio år senare återknöt de kontakten när Carl Perkins uppträdde i Göteborg och tog emot på Hotell Victor där han avspänt skojade framför kameran och tog av sig skorna. Little Richard som var den kanske vildaste av alla på scenen träffade Hans och Claes-Håkan 1975 på en presskonferens i Göteborg som de lyckats komma in på.
– Han satt med sin pojkvän Candy bredvid sig och när vi 15 år senare visade honom bilderna gav han oss sin adress och bad oss skicka bilderna, säger Claes-Håkan. 

Men Elvis träffade ni aldrig?
– Nej, vi var utanför hans bostad Graceland i Memphis och skulle väl ha kunnat klättra över muren och knacka på, men det gjorde vi inte, säger Claes-Håkan.

Men deras minnen av en lång rad musiker räcker länge. Boken Artister som har träffat oss bjuder på initierad läsning om inte bara de allra mest kända namnen utan också om musiker som Charlie Feathers, Warren Smith och Linda Gail Lewis, syster till Jerry Lee. Rock on!

Rolig bok med färgstarka musiker
Titel: Artister som har träffat oss.
Författare: Hans Webeck och Claes-Håkan Olofsson.
Förläggare: Kenneth Claesson.
Köpställe: www.artistnostalgi.se
Fem musiktips när du läser: Hans Webeck och Claes-Håkan Olofsson tipsar om fem låtar.
Honey don´t, Carl Perkins. Bonnie B, Jerry Lee Lewis. Mean little mama, Roy Orbison. Rebound, Charlie Rich. I´m Left You´re Right She´s Gone, Elvis Presley with Scotty and Bill. 

I 30 år förgyllde humoristen, humanisten och samhällskritikern Tage Danielsson vårt nöjesliv. Som ingen annan kunde han få oss att tänka till mellan skratten. Sverige sörjde då han gick bort i förtid. 

Första gången hans breda östgötska gjorde allmänt väsen av sig var i radioprogrammet Andersson i nedan 1954. Redan då fanns det kluriga och finurliga, det underfundigt ironiska. Tage Danielsson kåserade om en person på månen som pratade med en man på jorden. Lyssnarna skrattade så tårarna rann. En som också fann djup uppskattning i den rödhåriga och fräknige drasuten från Linköping var kollegan Hasse Alfredson, en skåning som likaledes hamnat i Stockholm för att arbeta på Sveriges Radios underhållningsavdelning. De var bekanta från studenttiden, men nu blev de snart som ler och långhalm och kom att dominera svenskt nöjesliv under 1960- och 1970-talen. 

Vid en minnesstund i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm efter Tage Danielssons bortgång 1985 höll Hasse Alfredson ett tal: ”En evig höst har fastnat i mig, fylld av minnen som virvlande löv. Du lärde mig att akta sann varm känsla, livsmod och hoppfull tro på människorna, och på människans styrka och godhet. Och att misstro blöt sentimentalitet och uppgivenhet inför ödet. Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage.”

Alfredson snörvlade sig och fortsatte: ”Vi pratade om att det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Om man ger upp och drunknar i sorgen så ökar man världens elände. Du gav aldrig upp ens i det sista. Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage. Jag hoppas att din eld ska fortsätta att brinna i oss alla.” Tage Danielsson, sällan eller kanske snarare aldrig, har vi haft en sådan älskad och respekterad underhållare. Elsas och Ivars mellanbarn, sonen till den teaterförtjusta damen som under de unga årens somrar jobbade i kiosken i Folkets Park i Linköping och den storvuxne, tystlåtne och plikttrogne herrn som körde buss. Pojken som var så skärpt i skolan att hans föräldrar övertalades av läraren att låta sonen läsa vidare på högre nivå. Knivskarpt begåvad, inte bara på det lingvistiska planet. De flesta menade att Tage kunde ha lyckats med vad som helst. På läroverket blev han raskt medlem i Sällskapet för Vitterhet och Häfd, en förening för ljushuvuden som ägnade sig åt historia, filosofi, litteratur och poesi. Bland tidigare anslutna fanns Jacob Berzelius, kemisten och naturforskaren som i början av 1800-talet upptäckte grundämnena cerium, selen, kisel och torium. ”Jag trivdes i skolan, det gjorde jag. Och med de utgångspunkterna som mina föräldrar hade var det en stor uppoffring att betala för min skolgång, även om det också fanns stipendier och andra saker som man kunde få. Jag känner fortfarande tacksamhet för vad mina föräldrar gjorde för mig”, sa Tage Danielsson i SVT-programmet Här är ditt liv 1981.

Intresset för underhållning växte i honom under alla dagar i Folkets Park. Tage blev en av etablissemangets gottförsäljare och fann egna karameller i allt det som spelades upp: Sketcher, revyer, operetter och andra slags dramer med dåtidens stora artister och skådespelare. Långt senare såg Tage Danielsson den amerikansk-brittiske författaren T S Eliots Släktmötet på Dramaten i Stockholm. Pjäsen fascinerade och under universitetsstudierna skrev Tage en uppsats i litteraturhistoria med titeln Villkor och vägar hos T S Eliot. Men någon teaterapa var han inte. Blyg som en viol. Så tillbakadragen att när barndomskamraterna i bostadsområdet Lektorshagen i Linköping spelade friluftsteater tyckte Tage det räckte med att vara ridåhållare och skriva programblad. Oviljan att stå i rampljuset höll i sig fram till 1962 då Gröna Hund, Tages första revy tillsammans med Hasse Alfredson hade premiär. ”Seså, kliv in på scenen nu!” sa Alfredson och puttade ut Danielsson som fann rampljuset ändå inte så farligt. 

De träffades första gången vid en sammankomst för svenska studenttidskrifter på Hotell Gillet i Uppsala i början av 1950-talet. Hasse var redaktör för studentkårstidningen i Lund och Tage vice ordförande i Uppsala studentkår. Hasse hade öra för modern jazz och bar en lågbrättad hatt, ett kännetecken hos den tidens unga jazzfreaks. Hatten hade lämnats i den obevakade garderoben och var borta när Hasse skulle i väg. Samtidigt kom Tage till garderoben med en löjlig virkad basker över sitt yviga röda krull. När Hasse svor över ”dessa Uppsalabor som stjäl som korpar” sa Tage innan han svingade över sin huvudbonad till den arge skåningen:
– Sörj ej mer, du puttifnasker, här får du min gamla basker! En djup vänskap och ett stort komikerpar var fött – Hasse & Tage. Samarbetet började blomma under åren på Sveriges Radios underhållningsavdelning på 1950-talet. Tage Danielsson hade därtill egenskaper som gjorde honom till underhållningschef på radion 1959, och i den rollen var hand bland annat idégivare till Sommar i P1.”Tage var en auktoritet utan att vara auktoritär. Han hade demokratin i kroppen, och ändå var han en person som kunde leda ett arbete”, säger Hasse Alfredson i en SVT-dokumentär om sin käre vän.

1962 startade de företaget Svenska Ord AB, med bas i en liten stuga i Vita bergssparken i Stockholm. De skrev manus åt Karl Gerhard, Kar de Mumma och Povel Ramel, innan de i åratal skapade egna revyer, filmer, teveproduktioner, sångtexter, manus och mycket annat som i dag ses som legendarisk svensk humor. Komiken smekte inte alltid medhårs, var hellre fräck och upprorisk än oskuldsfull eller snäll. Men samtidigt präglades satiren och galenskaperna alltid av humanism. Detta tog sig inte minst uttryck i de improviserade Lindeman-sketcherna i duons revyer, med Tage Danielsson som frågvis reporter och Hasse Alfredson som någon slags yrkesman alltid med efternamnet Lindeman. Numren byggde på dagsaktuella ämnen och på vägen till den någorlunda samstämmiga slutknorren kunde vad som helst hända. Det sägs att det blev runt 700 olika Lindemannare. ”Vi tyckte väldigt mycket om gammal engelsk music hall-underhållning. Jag vet inte riktigt varför, men Beppe Wolgers myntade ett väldigt bra uttryck för det där: ´Vårt kära strunt´. Och det är precis vad music hall är, för de som utför det gör det med väldigt varm hjärtlig ton”, sa Hasse Alfredson. 

I samma samtal rörande innehållet i Svenska Ord-revyerna sade han också: ”Tage och jag hade samma inställning till politik, religion och annat, så det stämde bra. Vi skrattade åt samma slags skämt. Samtidigt var vi väldigt olika och det var kanske en förutsättning.” Vid sidan av äventyren med Hasse Alfredson skrev Tage Danielsson flera böcker och gjorde ett antal filmer på egen hand. Bland det litterära märks Sagor för barn över 18 år (1964), Samlade dikter 1967–1967 (1967) och Tankar från roten (1974, samlade dagsverser ur tidningen Arbetaren). Även filmerna Mannen som slutade röka (1968) och Ronja Rövardotter (1984) blev framgångsrika, precis som julkalendern Herkules Jonssons storverk (1969). 

Men det folk i allmänhet oftast kopplar ihop med bok- och manusförfattaren Tage Danielsson är Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (en av berättelserna i Sagor för barn över 18 år) som sänts i SVT varje julafton sedan 1975. Den store Robin Hood-beundraren och borgarsonen Karl-Bertils varma 14-åriga hjärta tillhör i dag den svenska julen lika mycket som glögg och griljerad skinka. Tage Danielsson var en språklig ekvilibrist med uttryck som ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”, ”om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp” och ”säll är den som har till rättesnöre, att man nog bör tänka efter före”. Han vred och vände på det svenska språket som ingen annan tidigare och kunde kombinera humor och allvar. Han visste hur man kunde få folk att tänka till mellan skrattsalvorna. Samtidigt fanns ständiga betänkligheter kring det egna kunnandet. ”Jag tror på tvivlet. Tvivel är all kunskaps grund och all förändrings motor”, brukade Tage säga.

Med åren blev han allt mer politisk. Socialdemokraten Tage Danielssons besvikelse över partiet ökade och han drog sig inte för att dela med sig av kritiken i sina skapelser. Skuffelsen minskade inte när IB-affären avslöjades 1973. ”Var är de nu, de som påstod att de hade alla svar, men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar, ” sa Tage i sin ilska över att socialdemokratin enligt honom hade svikit sina tidigare ideal och blivit maktfullkomligt. Efter kärnkraftshaveriet i Harrisburg i USA 1979 och inför den svenska kärnkraftsomröstningen 1980 framförde Tage Danielsson ett av sina mest kända revynummer i Under dubbelgöken – monologen Om sannolikheten, där han lyfte fram sitt kärnkraftsmotstånd och drev med politikernas kluvna inställning till sanningen och allvaret i frågan. ”Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände”, uttryckte Tage det bland annat.

I samband med revyn Fröken Fleggmans mustasch 1982 fick Tage Danielsson ett läkarbesked: ”Du har hudcancer, malignt melanom.” Det hindrade honom inte från att vandra vidare. Under arbetet med filmen Ronja Rövardotter 1985 var han märkt av sjukdomen, men gick inte att stoppa: ”Mina arbetsdagar blir ofta långa. Det går ju liksom inte att skruva av huvet när klockan blir fem, lämna det på jobbet och gå hem och ta på sig ett fritidshuvud”. Några veckor innan sin död gjorde Tage sitt sista framträdande då han höll föredraget Den akterseglade humanisten under Humanistdagarna i Linköping. Han tog upp varför samvete och moral hamnat på efterkälken i samhället. ”För Tage var det viktigt att prata om positiva och roliga saker och förmedla det till andra människor. Även om han insåg att han skulle dö så fortsatte han snacka om hur han skulle leva”, sa Hasse Alfredson. 

Den 57-årige Tages bortgång den 13 oktober 1985 var en av huvudnyheterna i TV-aktuellt:
– Sverige har blivit tommare och fattigare. Landet sörjer en stor författare, humorist och samhällsdebattör, sa programledaren Åke Ortmark. Hasse Alfredsson menade att det var som att en bit av honom själv hade slitits bort och Gösta Ekman, en annan av otaliga som högaktade den intellektuelle människovännen, sa: ”Tage hade en stor ödmjukhet inför tillvaron och sin egen och andras begåvning. Den ödmjukhet som också drar med sig en oerhörd respekt för människan, och därför också behovet av att kämpa för människan. Han finns med mig hela tiden. Det är inte frågan om att minnas Tage, jag kan inte glömma honom.”

Vid minnesstunden i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm pratade Hasse Alfredson om att en evig höst med virvlande löv hade fastnat i honom. Han höll inte tillbaka tårarna: ”Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage. Konstigt, du blev aldrig arg på mig fast jag ofta var dum när vi spånade fram lustigheter och infall. Men det är också sant att jag blev aldrig arg på dig heller, om du någon gång var lite dum. Men mest var du klok, och lugn, och mycket hänsynsfull. Du hade så mycket kunskap, både i hjärnan och i hjärtat.”
Källor: Tage Danielssons tid (Wahlström & Widstrand 2008), SVT Dokumentär, sfi.se, sydsvenskan.se, aftonbladet.se, wikipedia.se

Tage skulle ha fyllt 90 år i år
Namn: Tage Ivar Roland Danielsson.
Yrke: Författare, poet, manusförfattare, filmregissör, skådespelare och komiker.
Född: 5 februari 1928 i Linköping.
Död: 13 oktober 1985 på Lidingö.
Äktenskap: Märta-Stina Köhler, född 1926.
Barn: Sönerna Jesper och Patrik.
Utmärkelser: Karl Gerhards hederspris (tillsammans med Hans Alfredson) 1968, Gustaf Frödings stipendium 1969, Guldbaggen för bästa regi (Äppelkriget) 1972, Evert Taube-stipendiet (med Hans Alfredson) 1972, Magnoliapriset (med Hans Alfredson) 1976, Filosofie hedersdoktor vid Linköpings universitet 1980, Lisebergsapplåden (med Hans Alfredson) 1980, Litteris et Artibus 1981.
Kuriosa 1: På fädernet delar Tage Danielsson anor med bland andra Arne Hegerfors och Raoul Wallenberg.
Kuriosa 2: Linköpings kommun delar vartannat år ut ett pris till Tage Danielssons minne. Stadens store son står också staty i korsningen mellan Vasavägen och Östgötagatan.

 Speleman. I tonerna från Thore Johanssons dragspel dansar systrarna Doris och Linnea tillsammans. Lillebror Örving i finkläder var även han redo för dans.
Inskickat av Florence Wirengren, Björkvik.

Första dammsugaren var lika otymplig som en äldre brandvagn. Men Eberhard Seger förstod med sin ingenjörskonst att anpassa den till hemmet och Axel Wenner-Gren sålde och blev rik som ett troll. 

Vägen till en enorm förmögenhet började i Wien då Axel Wenner-Gren 1908 såg en amerikansk dammsugare i ett skyltfönster och samtidigt insåg potentialen för en obegränsad marknad –  varje hushåll skulle äga en dammsugare! (Inte olik Bill Gates vision om datorer.) Historien började med att den engelske uppfinnaren HC Booth 1901 lyckades konstruera en fungerande dammsugare – men som var stor och otymplig, bensindriven och drogs på en vagn. Vid varje ställe som skulle dammsugas fick slangen halas in genom fönstret. 

Det var där den svenske uppfinnaren Eberhard Seger kom in i bilden samtidigt som elektriciteten började bli var mans egendom. Han köpte en elektriskt driven dammsugare från USA men alldeles för stor för ett vanligt hem. Han insåg hur han skulle modifiera alla drivande delar till mindre komponenter för att anpassa dammsugaren till var mans hem.  Däri låg hans geni. Han utvecklade en modell, som han kallade Vampa som utvecklades till Salus och tog svenskt patent 1910. Han hade gjort dammsugaren möjlig att äga för varje hushåll över hela världen. Den kunde till och med bäras med en rem över axeln (han var länge motståndare till de medar som de flesta dammsugare senare skulle utrustas med). Han utvecklade ständigt sin idé och tillförde olika patent med vridbart slanghandtag, som idag är standard och en fläkt som skapade det vacuum som krävs för att få dammet att stanna kvar i påsen. Hans dammsugare rönte till och med intresse från hovet som köpte in hans modeller till de kungliga slotten i Stockholm och Drottningholm, där det samlats en hel del historiskt damm. Eberhard Seger har fortfarande äran av att ha tillverkat den första dammsugaren tillverkad i Sverige. Hans uppfinningar gav honom aldrig några stora ekonomiska tillgångar, trots hans geniala ingenjörskonst. 

I stället var det Axel Wenner-Gren som såg potentialen och håvade in de stora pengarna på sin förmåga att utveckla och sälja den dammsugare som han tillsammans med ingenjören Sven Carlstedt utvecklade efter Eberhard Segers lätta design. Han köpte Lux som sålde belysning och la till ordet Electro och skapade världsföretaget Electrolux 1919, som sålde kylskåp och dammsugare. Han blev, fast på en högre nivå, en klassisk dammsugarförsäljare som alltid fick in foten i dörrspringan. Han insåg mer än Eberhard att dammsugaren skulle finnas i varje hem världen över och göra hemmet lättare att sköta för världens alla hemmafruar. Axel Wenner-Grens vision överträffade alla förväntningar, den blev en världssuccé som gjorde Axel förmögen att äga de finaste våningarna i Stockholm och köpa Häringe slott. Axel Wenner-Gren blev en rik celebritet världen över men hans rikedom byggde på tre svenska ingenjörer som förändrade världen över med sina uppfinningar. Baltzar von Platen och Carl Munters kylskåp och Eberhard Segers geniala anpassning av dammsugaren till att bli en självklarhet i var kvinnas hem. Än i dag vilar Electroluxs framgångar på deras ingenjörskonst.

Axels förmögenhet var av bibliska mått
Namn: Axel Wenner-Gren.
Född: 5 juni 1881 i Uddevalla.
Död: 25 november 1961 i Stockholm.
Familj: Gifte sig 1909 med den amerikanske operasångerskan Marguerite Gauntier.
Yrke: Affärsman, industriman och säljare. Skapade Electrolux 1919, ett företag som snabbt blev världsledande inom hushållsmaskiner, som byggde bland annat på den dammsugare han själv varit med att utveckla. Ett företag som än idag är världsledande inom hushåll.
Kuriosa: Var under en period en av världens rikaste män. Ägde slott och fashionabla våningar världen över. Under andra världskriget blev han suspekt då han i amerikanska ögon haft alldeles för nära kontakter med de tyska nazisterna. Själv ansåg han att han enbart försökte föra de stridande samman för att undvika en förlängning av kriget. Dog näst intill utblottad efter för många dåliga affärer. 

Eberhard Seger dog utan någon förmögenhet
Namn: August Peter Eberhard Seger.
Född: 24 augusti 1854 i Lännäs i Närke.
Död: 22 juni 1923 i Stockholm.
Familj: Gifte sig 1882 med Thecla Sophia Gudborg Fridkulla Wikblad. De fick inga barn tillsammans.
Yrke: Uppfinnare som skapade en dammsugare för hemmet. Han uppfann även en kapsylmaskin och en smidig vibrator för behandling vid sjukgymnastisk. Då han dog efterlämnade Eberhard inte någon förmögenhet. Det var andra som tjänat pengar på hans uppfinningar.

En udda själ som gjorde säregna karaktärer. Få svenska skådespelare har fascinerat oss som Ernst-Hugo Järegård. Dock jagades han genom hela livet av en sorg som aldrig gick över.

Otaliga figurer spelade han, frivilligt och frimodigt. Enbart en roll ville han aldrig ha men fick ändå dras med – den som sonen som pappa finansmannen inte trodde på, tyckte var komplett jämmerlig och oduglig. Ernst-Hugo Järegård levde sina dagar med en bedrövelse som aldrig släppte.  ”Jag fick tidigt ett oövervinnligt behov av att vara någon annan än den ömkliga person som mina närmaste såg mig som. Min pappa som var bankdirektör i Ystad tänkte bara på pengar och inget annat. Mig betraktade han alltid som misslyckad, vad än jag gjorde”, sa Ernst-Hugo Järegård i en tidningsintervju. Hinder för att prata om barndomens sveda fanns inte. Även privat kunde Ernst-Hugo spela ut. Men i all väsentlighet var det teatern som räddade hans tillvaro: ”I den professionella teaterleken förefaller mitt liv med mina misslyckanden och framgångar sällsamt overkliga. I brist på att kunna leva i verkligheten, vilket jag alltför tidigt märkte att jag inte hade anlag för, ville jag leka en verklighet. Min verklighet blev att vara en annan.”

När Ernst-Hugo Järegård gick ur tiden för 20 år sedan, tidigt på hösten 1998 till följd av cancer i benmärgen, lämnade en enastående estradör scenen. En av de riktigt tunga elefanterna i den svenska teatervärlden, en exceptionell och för de allra flesta i någon mening fascinerande personlighet. 1960- och 1970-talet var den intensive och impulsive skådespelarens allra största tid. Debuten på Dramaten i Stockholm skedde 1962 och samma år spelade Ernst-Hugo huvudrollen i Raggargänget, en nedsablad biofilm som senare fick kultstämpel. Därefter ett radband: TV-produktioner, fler biofilmer, ytterligare framgångsrika teaterframträdanden – kanske främst accentuerat av I väntan på Godot (Dramaten 1966 och i SVT 1971) och Vildanden (Dramaten 1972). Han blev Ernst-Hugo med hela svenska folket. Han behövde aldrig säga sitt efternamn när han ringde efter en taxi. Han älskade det. Att finnas med, bli omdiskuterad, vara någon, känna det behagliga kittlande när folk pekade och viskade hans namn – revanschen på far! ”Jag ville ha upprättelse för att han betraktade mig som en personlig förolämpning. Men jag trodde aldrig att jag var dum, i stället var jag alltid övertygad om att jag var bäst även när jag var sämst. Inom mig själv hade jag fortfarande fullt förtroende för min talang.”

Ernst-Hugos förmåga att få replikerna levande i ögonblicket kom från att han lät dem hämta kraft från sitt allra innersta. Men han var inte bara noggrann i arbetet, även i klädvalet, han gillade att synas och särskilja sig. I slutet av 1960-talet skrev en damtidning: ”Kostymen är av vinfärgad sammet, slipsen en färgdröm och Gelot-hatten döljer det mesta utom leendet. Stövlarna är höga och lyser oxblodsrött. Med svikt i stegen lyser han av intelligens och galenskap. Medveten och fåfäng glänser han som en grann tjädertupp.” Litteratur var en annan angeläget. Ernst-Hugo hade kilometervis med bokhyllor, med all slags läsning.  ”För mig är läsandet inte något att slå ihjäl tiden med, utan en nödvändighet för att orka med livet. Böcker använder jag som bränsle för att kompensera de känslomässiga kontakter jag känner mig stå utanför.” 

Efter föreställningarna gick han gärna hem direkt och tände läslampan. Ernst-Hugo och hustrun Karin, den sex år äldre skådespelerskan han gifte sig med redan som 19-åring, hade en liten umgängeskrets, och merparten var bokhandlare. ”Jag tror att man läser för att se klarare på sina egna upplevelser och intryck. För att man skall kunna fullfölja och precisera sitt eget liv genom andras tankar och känslor.” För sladdbarnet Ernst-Hugo, systern Elsa var 13 år äldre, var uppväxten ett ömtåligt kapitel. Han var en tunn, blyg och känslig pojke som var svag i skolan, som aldrig lärde sig simma, inte fick vara med i fotbollslaget och var rädd för sin far. Mor Ebbas famn var heller inte alltid den varmaste. Tillflykten blev bokvärlden, och senare dramatik, efter att teatersällskapen börjat gästa Ystad: ”Jag brukade smyga ner till sceningången och insupa den förtrollande doften av smink och puder blandad med salta vindar från havet. Med klappande hjärta såg jag Georg Rydeberg, Hilding Gavle, Sture Lagerwall som från en främmande värld svepa förbi i gula ulstrar och stukade hattar.”

Fadern Ernst ville att sonen skulle ta över efter honom i bankvärlden, förtjäna pengar och därigenom vinna socialt anseende. Finanser var faderns enda mätsticka. Ernst-Hugo fick sig en förmaning när han började närma sig erotiken: ”Den där flickan ska du inte dansa med, hennes far har inte den rätta inkomsten. Folk under 10 000 kronor ska man inte umgås med!” Förbittrad av sonens ovilja att axla manteln förvandlade Ernst honom till en ömklig oduglig. Teaterdebuten kom på elevaftnarna under de senare skolåren.  ”När jag började spela teater gjorde jag det som den naturligaste sak i världen. Det var som att släppa en ankunge i vattnet. Att leva andras repliker blev instinktivt hos mig lika naturligt som att andas. Jag ville vara en annan, det var mitt sätt att ta revansch.” Ernst-Hugo tog den långa vägen till höjderna, till Dramaten och de riktigt stora uppgifterna. Efter teaterskola i Paris stretade han i många år i mindre roller på mindre svenska teatrar, i Norrköping, Uppsala, Helsingborg, Malmö och Göteborg. En period han beskrev som en Golgata-vandring mot den dröm han vägrade att släppa – att med sina gestaltningar nå fram till publikens hjärta och själ. ”Jag vill att publiken skall känna att jag har djävligt roligt på scenen och smittas därav. Och jag eftersträvar att människor ska upptäcka okända känslor och drifter hos sig själva och väcka till liv slumrande tankar”, sa Ernst-Hugo Järegård. ”Länge var jag som en blindtarm på scenen. Inte underligt att jag blev dominerande när jag slutligen fick tillfälle att förverkliga min natur, inte underligt att jag inte hade något emot att förtjäna pengar när tillfälle senare gavs.”

Både publiken och medspelarna höll av honom. Få kunde som Ernst-Hugo ge vreden, grymheten och ondskan ett ansikte, men i sitt sällsynta närvarande också det djupt vänskapliga, ömma och innerliga. Jan-Olof Strandberg, bland skådespelarna Ernst-Hugos bästa vän, har sagt: ”Helt fri från slentrian och lättja släppte Ernst-Hugo redan på repetitionerna loss hela sin oemotståndliga uttrycksvilja och körde som en utmaning sin egen linje till hundra procent. Man ställde sig inte likgiltigt inför hans frifräsande uppenbarelse. Samtidigt visade han ett gott kamratskap och hänsyn till sina medspelare, ja till och med regissörerna.” Förhållandet mellan far och son Järegård blev däremot aldrig hjärtligt. Sista gången de sågs, när Ernst låg på dödsbädden, sa sonen till sin 85-åriga far: ”Det är Ernst-Hugo. Känner far inte igen mig?” ”Jovisst. Men du har ju aldrig varit någon skönhet. Så det kan ju fan vara detsamma.”

Ändå förkastades inte fadern helt. Genom alla dagar bar Ernst-Hugo på hatkärlek till honom. Mest hat för att han av fadern blev sedd över axeln, men också lite kärlek för att fadern trots allt var en så framgångsrik man. En tid senare sa Ernst-Hugo: ”Han var en liten djävul. Men emellertid en fan till karl!” Det kan man nog säga om Ernst-Hugo Järegård också. Och av publiken blev han i alla fall alltid älskad.  Under karriärens senare del kom två markanta höjdpunkter. 1986 gjorde Ernst-Hugo tre mördare i SVT-serien Skånska mord, byggd på verkliga händelser. Som bland annat den kallblodige fjärdingsmannen Tore Hedin, som i början av 1950-talet tog livet tio av personer, trollband Ernst-Hugo tittarna. 

Det uppskattade han ogenerat. Självupptagen var han och djupt egenkär, möjligen för att han i sina ynglingaår aldrig fick nog insikt om närhet utanför den enskilda sfären.  ”Jag tycker bara om mig själv. Ärligast är jag om jag säger att den enda människa som egentligen intresserar mig är jag själv. Och det är ju självklart eftersom det är med mig själv, min kropp, min själ som jag arbetar. Men är det inte så med alla människor?” Rollen som den danskhatande överläkaren Stig Helmer i den dansk-svenska TV-serien Riket 1994 och 1997 fick också rungande applåder. Många anser att Ernst-Hugo Järegård då kom till ett slags crescendo; kanaliserade all erfarenhet, all kunskap, alla känslor i sorgen över den kärlek han aldrig fick av sin far. Ernst-Hugo var en annan, men slutligen verkligen även sig själv.
Källor: Ernst-Hugo, inte lik någon annan (Bonniers 1983), aftonbladet.se, svenskfimdatabas.se, dn.se, sn.se, ystadsallehanda.se, wikipedia.se

Prisad och medaljerad av Carl XVI Gustaf
Namn: Ernst-Hugo Alfred Järegård.
Född: 12 december 1928 i Ystad.
Död: 6 september 1988 på Lidingö.
Familj: Hustrun Karin Nordström, sonen Johannes.
Några teaterpjäser: Svejk i andra världskriget (1963), Don Juan (1965), I väntan på Godot (1969), Tartuffe (1971), Vildanden (1972), Britannicus (1974), VD (1987).
Några biofilmer/TV-serier: Raggargänget (1962), Het snö (1968), Släpp fångarne loss, det är vår! (1975), Skånska mord (1986), Den hemliga vännen (1990), Riket (1994 och 1997).
Utmärkelser: Svenska Dagbladets Thaliapris (1967), Ystads kommuns kulturpris (1968), Gösta Ekman-stipendiet (1969), Svenska teaterkritikers teaterpris (1969), Årets skåning (1969), O´Neill-stipendiet (1975), Sydsvenska Dagbladets kulturpris (1978), Litteris et Artibus av kung Carl XVI Gustaf (1982), Piratenpriset (1991), Svenska Akademiens teaterpris (1995), Bodilpriset och Robertpriset i Danmark för Bästa manliga huvudroll (1995).

Abborrfångst. Vid hyrde en sommarstuga 1975 i Anneberg vid Vänerns strand, strax söder om Säffle och det nappade bra för trion Janrik Nykvist med sonen Hans, 3 år, och Janriks svåger Nils Westlind från Kristinehamn. Påpasslig fotograf var Gudrun Nykvist, allt i allo i köket.
Inskickat av Janrik Nykvist, Säffle. 

Fysikern Manne Siegbahn gick ur tiden. Han fick 1924 Nobelpriset i fysik för sina röntgenspektroskopiska upptäckter. 1936 uppfördes även ett hus i hans namn på Stockholms Universitet.

Ensam i skogen, utan elektricitet och enbart med djur som sällskap levde Gertrud på Vargfjället ända in på 1990-talet. Författaren Inger Dejke har skrivit ett gripande porträtt av kvinnan som levde som förr.

Regnet faller stilla över Lyckorna och de enorma villorna från förra sekelskiftet blickar ut över den grådisiga havsbukten. Här, en och en halv mil från Bredfjällets vildmark, bor Inger Dejke tillsammans med sin man.
– Lyckorna var en badkurort, dit ”det fina folket” sökte sig. En bit längre bort, i skogen på Bredfjället, bodde de som inte hade det lika gott ställt, berättar hon när vi slagit oss ner i vardagsrummet.

På bordet ligger några böcker om sin hembygd som Inger har skrivit. Berättelser om gamla tider och människors liv har alltid fascinerat henne. I många år studerade hon folklivsforskning (etnologi), och när hon på 1970-talet flyttade till Lyckorna var det dessa trakter hon ägnade sig åt i sina studier.När Inger började engagera sig i den lokala hembygdsföreningen fick hon höra att det skulle bo en gammal kvinna ensam i skogen på Bredfjället. De hade länge haft torpinventering på programmet och nu skulle de studera husgrunderna och skorstenshögarna i området. Hela området är i stort sett öde, men i östra delarna, på gården Vargfjället, skulle det bo en människa kvar.

– Hon hette Gertrud Nicklason och det sades att hon levde som för länge sedan. Att hon vallade sina två kor morgon och kväll, kärnade smör och tvättade vid brunnen. Så som man alltid hade levt på Bredfjället. Inger blev nyfiken och bestämde sig för att söka upp Gertrud och intervjua henne. Hon ville veta mer om livet däruppe i obygden. Det var sommaren 1985 och Inger beskriver sitt första besök på Vargfjället som en totalupplevelse från livet förr.
– Att komma in i Gertruds hem var som att kliva rätt in i 1920-talet. Det var inget museum, utan ett hem som användes. Jag hade sett ålderdomliga miljöer förut, men inget som liknade det här. När Inger skulle börja intervjun och sticka sladden till bandspelaren i väggkontakten, hittade hon ingen. Det fanns nämligen ingen elektricitet på Vargfjället. I stället för att tända lampan om kvällarna, brukade Gertrud gå och lägga sig när mörkret föll. Och varje morgon fick hon elda i vedspisen för att få sin efterlängtade kaffetår.

De följande åren besökte Inger Vargfjället många gånger. Från början handlade samtalen mest om hur man kärnade smör, men med tiden öppnade sig Gertrud allt mer. Fram växte en gripande berättelse om hennes liv, från fattig barndom med fosterhem, till giftermålet med Nils och flytten till Vargfjället år 1944. När Nils gick bort i mitten av 1970-talet blev Gertrud ensam kvar. Trots att samhället hade moderniserats fortsatte hon att leva som hon alltid hade gjort. Hon fortsatte hugga sin ved och hämta vatten från brunnen. Varje dag handmjölkade hon sina två kor innan hon gav sig ut på den långa vandringen till betet –  flera kilometer bort –  med korna i ledband. Av mjölken kärnades smör, som sedan såldes till gamla kunder i Uddevalla.

De dagliga sysslorna tog nästan all hennes tid och förutom turen till Uddevalla en gång i veckan lämnade Gertrud sällan gården. Hennes liv vävdes samman med naturen och landskapet där varje jordplätt bar ett namn:  Långemaa, Krogane, Brudestycket, Aplemaa, Lerdaln… Inger minns Gertrud som en godmodig kvinna, som visade stor gästfrihet om någon kom förbi på Vargfjället. En känd vandringsled, Bohusleden, passerar Gertruds gård och ibland hände det att folk stannade till och blev förvånade över att någon bodde i det förfallna huset. Då kunde Gertrud bjuda in dem på kaffe och en trivsam pratstund.
– Gertruds liv var så enkelt och strävsamt, ändå var hon mer förnöjsam än de flesta av oss. Ständigt leende mitt i allt knog. En del kunde se lite nedsättande på henne, men förmågan att överleva däruppe i skogen är i stället något man borde ha beundrat.

När Gertrud sålde sina kossor Lisa och Maja i april 1994, upphörde en livsmiljö på Vargfjället som funnits där i nära 400 år. Då förstod Inger att hon satt inne med ett unikt material. När det visade sig att fotografen Mats H Ljungberg hade bilder på Gertrud bestämde de sig för att slå ihop sitt material. Resultatet blev utställningen ”Gertrud på Vargfjället” som visades på Bohusläns museum och Göteborgs stadsmuseum våren 1997. Ett av Ingers starkaste minnen är när Gertrud – som aldrig tidigare hade varit på ett museum –  kommer in i rullstol och hamnar mitt i den stora utställningen om sitt egna liv.

– Det första hon fick se var en bild av sig själv i naturlig storlek. Då utbrast hon: ”Dä va en granner kärring”. I ytterligare ett år kom Gertrud att bo kvar på Vargfjället. Vändpunkten kom en kall februaridag 1998 när hon halkade omkull utanför utedasset och blev liggandes i snön. Lantbrevbäraren fann henne till slut och efter två månaders vistelse på sjukhus fick Gertrud flytta till ålderdomshem.
– I början längtade hon tillbaka till Vargfjället och höll sig mest på sitt rum. Men med tiden trivdes hon allt bättre. Det första hon gjorde varje morgon var att se efter vad det var för väder. Om det snöade kunde hon utbrista ”Nä huane mig, om jag bodde på Vargfjället nu!”

I nästan två år bodde Gertrud på Arödsdalshemmet i Ljungskile. Den 2 april år 2000 gick hon ur tiden, 82 år gammal. Inger minns att de sjöng psalmen Morgon mellan fjällen på begravningen. En psalm, vars rader så väl beskriver Gertruds liv i nära samspel med djuren och naturen. Året efter Gertruds bortgång gav Inger och Mats ut boken Gertrud på Vargfjället.  Det blev en dokumentation av ett naturligt sätt att leva som de flesta av oss inte längre vet något om. En bild av ett svunnet småbrukar-Sverige.
– Vår välfärd är så ny, så oerhört ny, men samtidig så självklar för oss. Genom att läsa om Gertrud kan vi lära oss ödmjukhet och få perspektiv på vår egen tillvaro, som trots alla bekvämligheter ändå kan innehålla så mycket missnöje och stress.

Äntligen kommer filmen om den unga Astrid Ericsson från Vimmerby som blev världsberömd författarinna. Ungdomsårens sorger och dramatik kom att djupt påverka hennes livsgärning.

Astrid Lindgren (1907—2002) lämnade ett närmast ofattbart brett författarskap bakom sig när hon lämnade oss en januaridag för snart 17 år sedan. Berättelser om burleska figurer som Pippi Långstrump och Karlsson på taket. Starka känslor av sorg och övergivenhet i Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Passionerad kärlek i Ronja Rövardotter och idylliskt mys i Bullerbyn och på Saltkråkan. 

Att Astrid Lindgrens lyckliga barndom där hon och syskonen “lekte och lekte och lekte, så det är underligt att vi inte lekte ihjäl oss”, var en inspirationskälla fick vi tidigt klar för oss. Men på senare år har hela historien om människan Astrid vuxit fram och blivit tillgänglig för fler. Jens Andersens biografi Denna dagen ett liv  (2015) berättade om den unga Astrids liv på 1920-talet då hon fick jobb på lokaltidningen och blev gravid med den 30 år äldre chefredaktören Reinhold Blomberg. Hon tvingades lämna hemorten och föda på ett förlossningshem i Köpenhamn 1926. Sonen Lasse bodde sina tre första år i en dansk fosterfamilj medan Astrid kämpade sig fram i Stockholm. 

Utsatthet, sorg och ensamhet är återkommande inslag i Astrids böcker och det är ur egna svåra erfarenheter som hon hämtade stoff till böckerna och till sin konsekventa hållning att stå på de svagas sida i samhället. Även i hennes postumt publicerade Krigsdagböcker 1939–1945 (2015) får vi starka glimtar ur hennes privatliv. Maken Sture är otrogen och en skilsmässa ligger på lur, men avvärjs. Dock avlider Sture, som är alkoholiserad, redan 1952 och Astrid gifter aldrig om sig. Filmen Unga Astrid med Alba August i titelrollen, som har premiär den 14 september, ger många exempel på den unga kvinnans mod och viljestyrka. En 16-årig Astrid blir inte uppbjuden av pojkarna på dans, men då dansar hon runt med vännen Bertha i en egen charleston. Flätorna flyger, men snart klipper hon av dem och blir korthårig enligt nya modet, trots mammas ogillande och många skratt i Vimmerby. I jobbet som ung journalist är hon nyfiken och produktiv och vi får se henne på reportageresa och ivrigt knattrande på skrivmaskinen.
— Mamma hade blivit en bra journalist, sa dottern Karin Nyman till Minnenas Journal för några år sedan när vi träffades på Dalagatan i Stockholm.

Men ensam i Stockholm går Astrid en sekreterarutbildning, träffar så småningom Sture och får jobb på förlaget Rabén & Sjögren. Den första boken om Pippi Långstrump ges ut 1945. Där började ett annat liv för Astrid Lindgren, men filmen håller sig till åren när hon fortfarande hette Ericsson. “Filmen visar hur Astrid Lindgren fattade besluten själv och klarade sig när andra svek. Samtidigt är det en berättelse full av människor som försöker göra gott”, skriver Jens Peterson i en recension i Aftonbladet. Han såg filmen redan i vintras på filmfestivalen i Berlin. Ett exempel på en god människa är Lasses danska fostermamma som spelas av Trine Dyrholm. “Alba August spelar en stark, rolig, snabbtänkt, omtänksam medmänniska med berättarlust”, skriver Jens Pettersson och det får mig att minnas mina egna möten på 1990-talet med Astrid Lindgren. Jag arbetade på tidningen Land och tillsammans med Astrid uppvaktade jag jordbruksutskottet med en namninsamling till förmån för det öppna landskapet. Hon skämtade med ledamöterna som stod prydligt uppställda på rad.

“Gör nu som vi säger och rädda kohagarna”, sa hon och tog en ledamot i örat. Den åldrade författarinnan var fortfarande lika oförvägen som 16-åringen på dansgolvet.

Alba spelar unga Astrid på bio
Filmen: Unga Astrid har premiär den 14 september.
Handlingen: Den unga småländskan och bonddottern Astrid Ericsson vågar ta för sig och utmana tidens föreställningar. Men hon får betala ett högt pris.
I rollerna: Den unga Astrid spelas av Alba August. I övriga roller märks Marie Bonnevie som Astrids mamma Hanna, Magnus Krepper som hennes pappa Samuel August och Henrik Rafaelsen som chefredaktören Reinhold Blomberg, pappa till sonen Lasse.
Se en trailer: Gå in på Youtube och sök på Unga Astrid.

Mördaren var sällsynt kallhamrad och brutal. Kakelugnsmordet i Stockholm 1962 är ett av de mest bestialiska kriminalfallen någonsin. Brottet löstes först efter gärningsmannens ofattbara bekännelser. 

Det var ett mysterium. Var hade Robert Aspelin tagit vägen? Den 69-årige före detta tandläkaren och enslingen som brukade falla i depressioner, men ändå hade mått bättre än på många år. Vännen Ludwig Graucob undrade och letade. Märkligt, Robert hade till och med uteblivit från ett studentjubileum där han såg fram emot att sjunga och spela. Robert hade dessutom fått ett enklare jobb på Karolinska Institutet som han trivdes med och ett rundligt belopp i arv efter sin syster. 

Armodet var över, tiderna redan nya. Ändå var Robert Aspelin spårlöst borta sedan månader. Den 25 juni 1962 gick Ludwig Graucob till polisen. Så småningom nystades en fullkomligt makaber historia upp, ett av inte enbart den svenska historiens mest gastkramande och bestialiska kriminalfall. Robert Aspelin hade blivit mördad, styckad och uppbränd.

Den bankman som hade tagit hand om systern Signes dödsbo, en Wilhelm Rodius på Svenska Handelsbankens kontor på Fredsgatan 2 på Norrmalm i Stockholm, blev också den som Robert Aspelin anlitade vad gällde förvaltandet av hans numera omfattande ekonomiska tillgångar. Det blev hans fall. Wilhelm Rodius beslöt nämligen att förskingra pengar av den anspråkslöse Aspelin som aldrig ställde några besvärande frågor de gånger han kom till banken för att skaffa sig kontanta medel. Vid varje tillfälle brukade Aspelin ta ut något hundratal kronor. Utan Aspelins vetskap lade Rodius alltid till 10 000 kronor så att det på kvittot på banken i stället exempelvis stod 10 500 kronor. 500 till Aspelin, resterande belopp i egen ficka. 

När pengarna på Aspelins konto var slut (totalt omkring 300 000 kronor, cirka tre miljoner kronor i dagens värde) valde den vänlige och av sina arbetskamrater mycket respekterade och omtyckte 51-årige banktjänstemannen att röja sin kund ur vägen i akt och meningen att försöka dölja brottet. Och vem skulle sakna den mannen, han som varken hade familj eller särskilt många vänner? På skärtorsdagen den 19 april 1962 bjöd Wilhelm Rodius Robert Aspelin på lunch på en restaurang och föreslog att de dessförinnan skulle passera Rodius sexrumslägenhet på Drottninggatan 95 D för husesyn. Aspelin gladdes:
– Ja, gärna. Det kan ju vara trevligt att se hur ni bor och har det! Därefter fullföljde Rodius sin plan. På väg för att betitta våningens kök fick Aspelin ett hårt slag i huvudet med en knölpåk så att han stöp direkt.
– Allt blev som en drömlik upprepning av vad jag hade fantiserat ihop. Och vad som följde var som ett maskinmässigt verkställande. Jag upplevde honom som en död man i samma ögonblick han trädde in i lägenheten. Själva mordet och undanröjandet blev därför som ett rent hantverk, berättade Wilhelm Rodius långt senare i Stockholms tingsrätt.

Rodius lade den döda kroppen på en masonitskiva och drog in den i badrummet. Avklädd ner till kalsongerna för att undvika blod på kläderna snittade han i halsen och skar av huvudet. Därefter styckade han kroppen och brände upp den i bostadens tre kakelugnar. Snart var Robert Aspelins kropp borta. Några små benknotor och ett kilo aska spolades ner i toaletten.
– Jag började med att skära bort mjukdelarna. Sedan tog jag sågen och förskäraren. Det var inte så att det sprutade upp i taket, men det var väldigt mycket blod. Jag tog ett bad när allt var klart. Och jag badade i kallt vatten, för man ska tvätta blod med kallt vatten, sa Wilhelm Rodius i tingsrätten.

Mordet tycktes länge förbli ouppklarat. Robert Aspelin anmäldes förvunnen, men inte dödförklarad. Polisen gjorde ett besök i Aspelins enrumslägenhet på Brantingsgatan 47 på Gärdet i Stockholm, men fann inga misstankar om brott. Bostaden var i normalhygglig ordning och i garderoben stod resväskorna kvar. Efterforskningarna förblev resultatlösa och det ansågs sannolikt att den trots allt på djupet svårmodige Aspelin hade begått självmord. Där hade det hela kunnat sluta om inte kriminalkommissarierna Lars Kollander och G W Larsson satte klorna i en rad olösta fall 1964. Båda var erkänt duktigt utredare och de märkliga omständigheterna kring Robert Aspelins frånvaro sedan ett par år tillbaka intresserade dem extra mycket. Visserligen ansågs han vek till sinnet, och inte enbart för att han gav upp jobbet som tandläkare för att han blev allt mer rädd för blod. Men inte hade han väl ändå tagit sig själv av daga? I den försvunnes magasinerade bohag fann kommissarierna en mängd handskrivna små lappar. Där fanns noteringar som fick polisen att känna vittring: ” Hr Rodius 400:– (8/6) en gång i månaden nu”, ”Fick 1.000 av Rodius den 3/8 1961”, ”Skall hämta 200:– första torsdagen i Okt.” På en anteckningsboks omslag stod ”Glöm inte fallet i banktrappan den 1/2 1962” och en notering skriven på det sista rivna almanacksbladet den 19 april 1962 var lika intressant: ”Hr Rodius lunch kl 13 (icke baktrapp)”. Polisen fick klart för sig att Robert Aspelin hade fått en stor summa pengar efter sin syster och att hans bankkonto nu var barskrapat. Aspelins kontakt Wilhelm Rodius på Handelsbanken menade att kunden i fråga kanske succesivt hade tagit ut pengarna för att flytta dem till en annan bank, men det fann polisen föga troligt. Vid en närmare titt på Rodius egen ekonomi fann man i stället skäl till att misstänka banktjänstemannen för förskingring och konfronterade honom i ärendet.

Wilhelm Rodius ville komma upp sig. Av det skälet hade han köpt sig en herrgård i Uppland för boende med familjen parallellt med livet i storstadslägenheten. Sedan barnsben hade Rodius en vision om att bli lantbrukare i storformat, som så många andra i hans släkt. Men trots en bra inkomst på banken hopade sig de ekonomiska problemen när han gjorde dyra renoveringar av herrgården. Han såg en utväg i att försnilla Robert Aspelins kapital. Det första försöket att döda Aspelin efter att ha länsat dennes konto genomförde Wilhelm Rodius den 1 februari 1962. Efter ännu ett besök för att hämta ut pengar önskade Aspelin besöka en frisör. Rodius hade tips om en och lotsade Aspelin ut ur banken via bakvägen och en hög trappa. Rodius knuffade Aspelin ner för trapporna och höll tummarna för att denne skulle dö. Aspelin klarade fallet, men fick vårdas för en lindrig skallskada. Han förstod inte var som hade hänt, men gjorde i alla fall anteckningar som senare hjälpte polisen till att få klarhet.

Två och en halv månad därpå, på skärtorsdagen, den dag varje år då Jesus tvättade fötterna på lärjungarna, lyckades Wilhelm Rodius bättre. Han hade förberett sig genom att slipa en stor förskärare, låna en hobbysåg ur sonens snickerilåda och införskaffa nog med torr barrved för att få god eld. På bara några timmar hade Robert Aspelin gått upp i rök. Rodius städade undan alla spår och åkte därefter ut till familjens herrgård i Uppland för att njuta påsk med hustru och barn, de hade dagen innan åkt dit inför helgfirandet. Den 7 juli 1964 hämtades Wilhelm Rodius av polisen på sin arbetsplats. I förhören erkände han det omfattande bedrägeriet efter att ha stegvis fått allt svårare att förklara sig i samröret med Robert Aspelin. När polisens utfrågare kom in på det oförklarliga i att ingen visste var Aspelin hade tagit vägen begärde Rodius att få samtala med en advokat innan han åter satte sig i förhörsstolen.
– Nå, herr Rodius, vet du vad som hänt Robert Aspelin?
– Ja, det vet jag. Jag har bestämt mig för att lägga alla papper på bordet. Den där skärtorsdagen så var han upp för att hämta pengar. Sen följdes vi åt i en taxi till min bostad. Då slog jag till honom med en påk och han dog.
– Var detta inne i bostaden?
– Ja, och han dog på en gång. Sedan brände jag upp honom i kakelugnarna. Och nu är huset rivet.

Erkännandet kom inte som en överraskning för polismännen. Men den kallhamrade redogörelse som följde fick dem att häpna. Utredarna hade mycket svårt att tro på det sensationella händelseförloppet. Slog ihjäl honom? Styckade kroppen? Brände upp den i kakelugnarna? Om detta var sant hade Wilhelm Rodius varit sällsynt skoningslös och brutal, och det betydde också att polisen stod utan tre utredningstekniska väsentligheter: Det fanns ingen mordplats, inget mordvapen och inget mordoffer, och i det första fallet beroende på att kvarteret med Drottninggatan 95 D inkluderat hade rivits hösten 1962. Polisens enda möjlighet var att väcka mordåtal enbart på Rodius egna erkännanden. Den saken hade Rodius inga problem med, då han ansåg att hans liv genom det uppdagade förskingringsbrottet redan var lagt i ruiner. I förhören vidhöll han sin berättelse om Robert Aspelin och den sällsynt tillmötesgående mördaren sa återkommande:
– Jag vill sona mitt brott och ta mitt straff. En lagföring kom också efter att riktigheten i Rodius ohyggliga påstående om att han hade bränt upp Aspelins kropp kontrollerats. En styckad gris med Aspelins kroppsvolym eldades upp i motsvarande kakelugnar i en rivningsfastighet. Och visst: Efter tre timmar var hela grisen försvunnen utan att varken någon särskild doft hade spritts eller nämnbar rökutveckling skett.

Inför rättegången förklarades Wilhelm Rodius efter en rättspsykiatrisk undersökning vara fullt frisk. I den del av undersökningen som inte hemligstämplades i 70 år stod bland annat att ”Wilhelm Rodius visserligen begått sina brottsliga gärningar under inflytande av själslig abnormitet, men att denna abnormitet inte var av tillräckligt djupgående natur för att kunna jämställas med sinnessjukdom.” Förhörsledarna frågade om Wilhelm Rodius känt någon ånger.
– Nej, jag har aldrig tänkt särskilt mycket på det. Det har inte stört min nattsömn. Inte ens första natten. Jag har inte varit oroad för att bli avslöjad, sa mördaren som i ett par år hade trott att han genomfört det perfekta brottet:
– Det enda jag har varit orolig för var om kakelugnarna skulle hålla. Vid Stockholms tingsrätt dömdes Wilhelm Rodius den 1 december 1964 till livstids straffarbete för grov urkundsförfalskning, grovt bedrägeri och mord, trots bristen på teknisk bevisning i den delen. I fängelset fick Rodius en ”religiös kris” och ansökte om nåd. Detta avslogs, men straffet tidsbegränsades till 14 år. Wilhelm Rodius dog 97 år gammal 2007. Han frigavs från fängelset 1978 och ägnade sig innan pensioneringen åt ekonomisk rådgivande. Under en tid var han kommunalkamrer i en mellansvensk stad.
Källor: Kakelugnsmordet (Ordupplaget, 2015), Brotten som skakade Sverige (Historiska Media 2017), dn.se, wikipedia.se

Kakelugnsmordet
När: Skärtorsdagen 19 april 1962.
Var: I en lägenhet på Drottninggatan 95 D i Stockholm.
Hur: En banktjänsteman mördade och styckade en kund som han hade lurat på 300 000 kronor. Offret brändes upp i tre kakelugnar och länge såg mordet ut att förbli ouppklarat.

Allsång, Luciatåg, kafferep eller kräftskiva. Vilken är din favorit bland svenska sedvänjor? Var med och påverka när Unesco nu vill utöka världsarvslistan med seder och traditioner. 

Sedan 1972 har FN-organet Unesco listat byggnader som tillhör vårt världsarv. Nu utökas listan med seder, bruk och traditioner som anses värda att bevara till eftervärden. Flera länder har redan satt i gång att lista traditionella företeelser som mongolisk strupsång, kinesisk kalligrafi och argentinsk tango. Kina har hittills fört upp 29 traditioner på sin lista och Norge var först i Skandinavien med att haka på Unescos nya världsarvslista. 

Sverige har också sagt ja och vill att ett råd skapas som listar typiska svenska sedvänjor. Men vad är ett typiskt svenskt världsarv? Är surströmmingskalaset, Allsång på Skansen eller näverluren typiska företeelser som bör bevaras? Eller rent av vår förkärlek för att stå i kö?

Det som kan listas enligt Unesco är
Muntliga traditioner och uttryck, inklusive språket.
Framföranden.
Sociala sedvänjor, riter och högtider.
Kunskap och sedvänjor om naturen/rymden.
Traditionellt hantverk.
(Källa: Svd.se)

Några av Sveriges mest älskade traditioner
Älvdalsdialekt. ”Auwawau wa fin du ir!” (Oj, vad fin du är) Mannen från Älvdalen uppvaktar flickan från Rättvik på rejäl Älvdalsdialekt. Älvdalskan har talats i tusen år och anses av många vara vårt ursprungliga språk.
Dragspel. Benny Andersson är ytterligare en i raden av alla svenska handklavershjältar som får våra hjärtan att bälga lustfyllt.
Hälsingehambon. I folkdräkt dansar sig folk genom Hälsinglands vackra natur med tjusiga snedsteg i hambotakt.
Midsommardansen. Traditionen att dansa kring midsommarstången håller i sig genom seklen. Små grodorna hoppar och räven raskar alltjämt.
Folkets park. Vem uthärdade arbetsveckan utan utsikten om en virvlande lördagskväll på dansbanan och med en förhoppning om evig kärlek.
Allsång på Skansen. Oavsett om det regnar eller vad programledaren heter så kan ingen svensk låta bli att sjunga med. På plats på Djurgården eller framför TV-n.
Näverlur. En föregångare till telefonen. Den som hört en näverlur ljuda exotiskt bland fäbodar en dimmig morgon lär aldrig glömma det.
Surströmmingskalas. En svensk tradition som doftar ända bort till Bryssel men som EU vill få ett stopp för.
Luciafirande. Hur skulle vi härda ut i vintermörkret om inte Lucia kom och lyste upp vårt hus?
Semlan. Detta älskade bakverk som gett många människor något att se fram emot i den isande februarikylan.
Kyrkrodden på Siljan. Folket runt Siljan älskar sin årliga kyrkrodd som drar mängder av turister till det vackra Dalarna. Leksand är magiskt!
Kräftskivan. Svenskarna kräva dessa traditioner, som Albert Engström inte sa. Men vad vore augusti utan ett rejält kräftkalas?
Köbildning. Svenskarna är ett tåligt folk som älskar och vårdar sina köer. Nåde den som försöker tränga sig förbi denna traditionellt demokratiska jämställdhet.
Spelmansstämma. Nyckelharpa, fiol, folkdans och mygg kännetecknar den svenska musiksommaren.
Fäbod. Sommarlivet på fäboden har sin egen oskattbara kultur med boskapsskötsel, odlingar, ystade ostar, kulning och musik.
Camping. Tack vare vår enastående natur in på knuten är vi bäst i världen på att campa.
Kafferep. Sju sorters kakor och skvaller – en tradition med evigt liv?

Pyntat med blommor. Det ser lite kallt ut när semesterfirarna Albin och Ingegerd Engström sitter vid tältet någonstans i Arvikatrakten på 1940-talet. Lägg märke till blommorna i tältöppningen. Det är dottern Solveig som skickat in bilden och skrivit.
Inskickat av Solveig Albinsson, Kil.

Som förr. Nu är det höst och då väntar skördefester och höstmarknader landet runt. Två klassiska exempel är höstmarknaden på Skansen i Stockholm den 29–30 september, klockan 11–16, med miljöer från 1900-talets början. Landets största skördefest äger rum på Öland mellan 26 september och  30 september. Missa inte succén En resa tillbaka i tiden där du möter gubbar, gummor, folk och fä från förr. Krossa sten på den hundra år gamla stenkrossen, och klyv ved på den nästan lika gamla vedklyven. Platsen är Kalvhagen i Södvik.
Läs mer: www.skansen.se, www.skordefest.nu och www.kalvhagenisodvik.se

Smaka på en 100 år gammal tradition. När Snöå lanthushållsskola fyllde jämnt firades jubileet med en bok om skolan och med härliga recept från förr. 

När disponenten för Stora Koppar­berg startade Snöå i Dala Järna 1909 var det för att utbilda unga kvinnor i lantbruk och till duktiga lantbrukarhustrur som kunde skapa ”lyckliga hem med lyckliga inbyggare”. Snöå var en internatskola där flickorna fick lära sig allt som hörde till ett lantbrukarhem. De lärde sig laga mat men också att väva, sy kläder, sköta djur och fixa en enkel bokföring. De studerade hälsolära och barnavård, lärde sig sköta en trädgård, städa och tvätta.

Gun Rosén i Insjön gick på Snöå 1936. Då var hon 16 år.
– Det var trevligt för en bonnjänta som jag att komma ut lite. Det var en rolig tid. Jag lade på mig 8 kilo under de sex månader jag gick, berättar Gun. När hon ser tillbaka var det vävkunskaperna som varit nyttigast i längden. Någon lantbrukarhustru blev hon aldrig.
– Nej, jag och min man hade snickeri. Minns du de blå skridskoskydden i trä? De var vi som gjorde dem. Jont Gun-Britt Nilsson var Snöås sista rektor. Hon minns hur skolan förändrades. I början var det en yrkesutbildning för lantbrukarkvinnor och en del av utbildningen till sjuksköterska, barnsköterska eller lärare. På 60-talet blev utbildningen mer allmän med bland annat konsument- och familjekunskap men ingen djurhållning.
– Internatskolan blev en social skolning för många och de fick kunskaper som var nyttiga i vardagen. Många som bara fått ettor i vanliga skolan kunde hävda sig praktiskt hos oss och höja självförtroendet väldigt. Något att tänka på, herr utbildningsminister Fridolin!

4 godingar från förr

Här bjuder Snöå lanthushållsskola på några favoritrecept från 40-talet.

Råstuvad spenat med wienerkorv, tomater och ägg

Till 4 personer:
0,5 kilo färsk spenat
Stuvning:
2 msk smör, 3 msk vetemjöl, 0,5 liter mjölk, Salt, Peppar, Lite socker, 4–5 hårdkokta ägg, 5–6 wienerkorvar
1. Skölj spenaten och mal den genom en kvarn eller finhacka den.
2. Gör en stuvning av smör och vetemjöl och späd med mjölk. Tillsätt den malda (hackade) spenaten, smaka av med salt, vitpeppar och socker.
3. Dela varje wienerkorv i 3 delar och fräs upp dem i en stekpanna tillsammans med lite smör.
4. Häll upp stuvningen på ett fat med kanter och garnera runt om med ägghalvor och tomathalvor. Ställ korvarna i spenaten.
5. Servera med kokt potatis.

Inkokt lax med grön sås
6 personer
1–1,5 kilo lax
Spad:
1 l vatten, 1 msk salt, 1 lagerblad, 4–5 vitpepparkorn, 3–4 kryddpepparkorn, 0,5–1 gul lök, skivad, Dillstjälkar eller dillkvistar
1. Rensa laxen, blanda ingredienserna till spadet. Koka spadet under lock i 10 minuter, lägg i fisken, som bör täckas av spadet. Sjud fisken på svag värme under lock i cirka 10 minuter.
2. Tag bort skinnet medan fisken är varm men lägg tillbaka fisken att kallna i spadet.
3. Lägg upp den på serveringsfat, ös över lite spad och garnera med citronklyftor, dillkvistar, gurka, sparris och salladsblad.
4. Servera med grön sås och kokt potatis.

Grön sås till laxen
6 personer
Cirka 400 g djupfryst spenat, 1,5 (150 g) majonnäs, 3 dl gräddfil eller crème fraîche, Salt, vitpeppar, 1–2 tsk senap, gärna osötad), 2–3 msk hackat kryddgrönt, t ex dill, gräslök, (dragon, körvel, muskotnöt eller vitlök)
1. Tina spenaten i en kastrull på svag värme. Låt den rinna av i en sil och pressa ur det mesta av vätskan.
2. Blanda spenaten med majonnäs och gräddfil eller crème fraiche.
3. Smaka av med salt, peppar och eventuellt senap. Blanda i finhackad dill eller gräslök.
4. Smaksätt dessutom gärna dessutom med lite smulad dragon, körvel, riven muskot eller skalad, pressad vitlök.

Charlotte Russe
8 personer
Rulltårta:, 3 ägg, 1,5 dl socker, 2 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver

Sylt till rulltårtan:
1 l färska, mosade jordgubbar tillsammans med 1 dl socker, eller annan sylt om så önskas.
1. Vispa ägg och socker pösigt, tillsätt vetemjöl och bakpulver. Klä en långpanna, 27×37 cm, med bakplåtspapper, häll i smeten och grädda i 275 grader i 5 minuter.
2. Vänd upp kakan och låt svalna något, lägg därefter på den sylt ni önskar och rulla ihop från långsidan till en rulltårta.

Ökensand
(60–65 st)
210 g smör, 200 g socker, 1 msk vaniljsocker, 1 tsk hjorthornssalt löst i 1 msk vatten, 310 g vetemjöl (ca 5 dl)

Beredning:
1. Smöret brynes, sockret ihälles och röres tills det blir kallt, hjorthornssalt, vaniljsocker och mjöl iröres.
2. Rulla cirka 60–65 kakor, gör mönstret på kakorna med en kniv (se bild) och lägg på smord plåt.
3. Gräddas i 150 grader i 20–25 minuter.

Den första lagstadgade semester införs i Sverige. Det innebar att alla arbetare för första gången fick rätt till 2 veckor betald semester varje år. 

Flaggorna smattrar i vinden och folket samlas längs den blomstersmyckade kortegevägen. Bruden är alltid lika bedövande vacker och brudgummen oändligt stilig. Här kommer en kunglig bröllopskavalkad genom hela 1900-talet.

De sitter som gärdsgårdsstörar, nerkörda i tideräkningens åker. De kungliga bröllopen fastnar så hårt i minnet att svenskar kan samlas och jämföra vad de gjorde dagen när Silvia och Carl XVI Gustaf gifte sig. De kan minnas prinsesstårtan framför TV-n när prinsessan Birgitta fick sin Hansi och journalfilmen på bio som visades när den danske kronprins Frederik fick sin Ingrid. Inget bröllop är det andra likt, kan det tyckas, men det finns saker som går igen.

Datumen till exempel. När Victoria och Daniel gifte sig i är de det fjärde kungliga paret som väljer just den 19 juni. Victorias mamma och pappa valde samma datum, kronprins Oskar I gifte sig med prinsessan Josefina av Leuchtenberg den 19 juni 1823 och även deras son, kronprins Karl XV, valde samma bröllopsdatum 1850. När man bläddrar bland bröllopsbilderna avslöjas andra repetitioner. Klänningarna har oftast långa ärmar och i reportagen från kungabröllop i början av 1900-talet beskrivs bruden som ”underskön och blek”, ibland till och med ”blek som det anstår en brud”. Vita liljor är helt klart en favorit i brudbuketterna. En annan blomfavorit är riddarsporre. Den starkt blå blomman används för att pynta kyrkan vid många kungliga bröllop. Och så är det den där myrtenbusken som spökar. På ett brittiskt internetforum för människor som älskar allt vad kungligt heter dyker frågan upp ”Vad är det för buske som de svenska prinsessorna hade på huvudet?”

Prinsessan Ingrid hade myrtenkrona, prinsessan Astrid och prinsessan Märtha likaså. Det sägs att kronorna gjordes av grenar från en storbladig myrtenbuske som drottning Margareta tog med sig när hon flyttade till Sverige från England. Den lär fortfarande vårdas ömt och får bistå med kvistar till varje nytt kungligt bröllop i släkten. Nu för tiden smyger sig en och annan myrtenkvist in i brudbuketterna. Annat var det förr. Svenskt myrtenrekord sattes av drottning Victoria när hon gifte sig 1881. Hon hade myrten i halsringningen, myrtenkvistar fästa mellan volangerna i klänningen, myrten i håret och en blomgirlang med myrten runt om det sex meter långa släpet. Myrten är en symbol för kärlek och äktenskap. När kärleksgudinnan Afrodite steg upp ur havsskummet skylde hon sig med myrtenkvistar och grekiska brudar smyckades förr med just myrten. Magisk kärlekssymbol eller inte. Myrtenbuskens magi rår inte på vad som helst. Dagen efter vigseln i Coburg 1932 skulle Gustav Adolf och Sibylla åka på smekmånad. En myrtensmyckad Mercedes kördes fram. Den hade fixats av brudens mor och far. Gustav Adolf skakade på huvudet. ”Nej, inte den.” Myrtenåket kördes undan. Prinsen ville köra sin egen Bugatti.