1949 utlystes en tävling för ett enkelt bokhyllesystem. Nils och Kajsa Strinning vann med sin smarta Stringhylla. En enkel idé som blev en storsäljare. 

Nils Strinning (1917–2006) och Kajsa Svanholm (född 1922) förälskade sig på arkitektlinjen på KTH och gifte sig 1944. Tillsammans började de fundera på smarta lösningar till ett folkhem som for som en katapult bort från krigsårens stagnation. Nu krävdes smartare och snyggare idéer för ett välmående folk med en allt mer välfylld plånbok. Vid sidan av studierna skapade de tillsammans klassiker som vi än i dag ser som självklara. Den första succén var diskstället med plastöverdragen ståltråd. Sedan följde soppåskorgar, kastrullhyllor, tvålkorgar och trådbackar som än i dag är standard i de flesta garderober. 

När Bonniers Folkbibliotek 1949 utlyste sin tävling om ett ljusare, enklare och smartare bokhyllesystem fanns idén redan hos paret Strinning. Resten är historia, som man brukar säga. Stringhyllan blev en omedelbar succé och är fortfarande den största svenskdesignade storsäljaren i Europa. Inte ens Ikea kunde ha gjort det bättre. Ett hyllsystem som vi kunde bygga upp efter eget huvud. Ett system som inte bara var ljust och vänlig utan som dessutom kunde monteras längs väggen, allt efter vad vår fantasi tillät. Stringhyllan och alla de nyskapande idéer paret kläckte tillverkas framgångsrikt än i dag. Enkla idéer är alltid de bästa men svåra att se. Paret Strinning hade förmågan att inse vad folk behövde och ville ha. De gjorde det enkelt och självklart men med finess.

Tusentals stockholmare passerar varje dag korsningen Svea­vägen Odengatan. Vad de inte vet är att en meter ner under asfalten vilar en gammal vacker stenbro från 1897. 

Sveavägen löper som en pulsåder genom Norrmalm och Vasastan i Stockholm. Den är över två kilometer lång och börjar på Sergels torg och slutar vid Norrtull. Ungefär på mitten korsas den av en annan av Stockholms stora gator, Odengatan, som löper i öst-västlig riktning. Den är nästan lika lång som Sveavägen och går från Valhalla­vägen i öst till S:t Eriksplan i väst. I korsningen mellan dessa båda stora stråk passerar dagligen tusentals trafikanter på väg mot olika mål. Vad de flesta av dem inte känner till, är att de i korsningen åker över en dold bro. Sveavägen är mycket gammal och ett av de få stråk i huvudstaden som benämns väg i stället för gata. 

Den har under århundradena haft flera olika namn. På 1600-talet hette den exempelvis Roslagsgatan. Den döptes om till Badstugatan och senare till Krutbrännargatan. På 1700-talet uppmärksammades den av Gustav III som ville göra om den till en pampig esplanad. Den skulle gå från Kungliga slottet i Gamla stan till Brunnsviken och Gamla Haga. Arbetet påbörjades men upphörde i och med det ödesdigra skottet på maskeradbalen den 16 mars 1792. Sveavägen löpte fram i en djup sänka och i slutet av 1800-talet hade stadens befolkning tröttnat på att knata över de höga kanterna varje gång de behövde korsa vägen. Man beslutade anlägga en enklare träbro där Odengatan korsade Sveavägen. Men när det nybildade bolaget Skånska Cementgjuteriet (nuvarande Skanska) erbjöd sig att uppföra en valvbro av sten och betong, accepterades genast förslaget. Den nya bron fick namnet Sveabron. Den var åtta meter bred och ungefär lika lång. Den kostade inte mer än 1 800 kronor att bygga och blev klar 1897.

Det blev ingen långvarig lösning. 1920 breddades Sveavägen och blev slutligen den breda paradgata Gustav III drömt om. För att klara nivåskillnaden fylldes Sveavägen igen helt och hållet med jord och grus så att den kom att ligga på samma plan som Odengatan. Det var billigare att bara dumpa fyllnadsmassorna över Sveabron, än att riva och forsla bort den. Därför blev den kvar under jord och där finns den helt intakt än i dag.

Med tiden sjönk fyllnadsmassorna och det bildades hålrum under brons valv. Detta upptäcktes vid provborrningar på 1960-talet och man beslöt därför att förstärka genom att pumpa ner cement i håligheterna. Det är numera ingen risk att bron på något sätt ska rasa och Stockholmstrafikanterna kan lugnt fortsätta färdas ”över” Sveabron.

Den 15 juni 1905 i St George´s Chapel i London.
Margaret, som gick under smeknamnet Daisy hemma i England, gifte sig i en klänning av cremefärgat siden. Slöjan och detaljer på klänningen var av carickmacrosspets, en exklusiv spets som Margaret fått i gåva från Irland. I Sverige var stämningen kluven. Paret gifte sig åtta dagar efter upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige. Tidningarna dominerades av nyheter från Norge, det kungliga bröllopet fick en mer undanskymd plats.  Parets familj växte snabbt och de fick tillsammans fem barn: Gustav Adolf, Sigvard, Ingrid, Bertil och Carl Johan Bernadotte. Ett sjätte barn dog i Margaretas mage när hon själv avled 38 år gammal i blodförgiftning efter en tids sjukdom.  

Prostitution och alkoholism. Fortfarande brännbara ämnen men rena eldsvådan 1943. Så vådliga att Kungsgatan höll på att förbjudas utanför Sverige för all framtid. Men filmen blev en av Sveriges största exportsuccéer – någonsin! 

När filmen Kungsgatan hade premiär den 17 september 1943 var skandalen genast ett faktum. På vissa biografer förbjöds filmen till och med att visas. Många arga röster hördes runt om i landet. Den kände professorn Johan Almkvist uttalade sig i pressen och menade att filmen med största tydlighet visade att det var ”den offentliga dansen i kombination med sprit som lockade unga kvinnor in i prostitution.” Han förvånades över att svenska myndigheter inte försökte bekämpa vad han menade vara ett stort ungdomsproblem. Filmexportrådet, en statlig organisation som ansvarade för utlandsförsäljning av svensk film, belade filmen med exportförbud. Något sådant hade tidigare aldrig hänt. De motiverade sitt beslut med att ”filmen visar förhållanden som inte äro karaktäristiska för Sverige”. Det var tydligt att de inte ville att de ocensurerade skildringarna av prostitution, könssjukdomar och fylla skulle nå utlandspubliken.

Både pressen och manusförfattaren Ivar Lo-Johansson, som skrivit den litterära förlagan till filmen, rasade mot det underliga beslutet. Ingen kunde förstå att en film som av den svenska filmcensuren godkänts för visning här hemma skulle förbjudas utomlands. Särskilt som boken Kungsgatan, som utkom 1935, hade översatts till flera språk och sålt mycket bra internationellt. Även boken hade blivit hårt kritiserad på sin tid och Ivar Lo-Johansson och regissören Gösta Cederlund väntade sig säkert uppmärksamhet med filmen, men knappast till den grad som följde. Efter ett tag släppte dock Filmexportrådet sitt förbud. Varför är oklart. Kanske för att filmen före förbudet redan hade hunnit säljas till Danmark och blivit en stor succé där. Kungsgatan började spridas över världen och väckte sensation där den drog fram. 

Många krafter var i rörelse vid lanseringarna av filmen. I Tyskland och Österrike la sig den katolska kyrkan i debatten och krävde ett totalförbud. I Storbritannien hade man krismöten i den statliga informationscentralen. Till och med polisen blev inblandad i ärendet innan filmen släpptes till biograferna. Men allt rabalder fick i stället filmens lyskraft att öka. Filmen sågs nämligen av hela tolv miljoner i elva länder! Historien i filmen är enkel, men rättfram. Den handlar om statarflickan Marta som vill bryta sig ur det hårda lantbrukslivet och drömmer om att få leva ett spännande och omväxlande liv i Stockholm. Där tror hon att hon kan leva i ekonomiskt välstånd och hjälpa sin behövande familj med pengar, i stället väntar henne arbetslöshet och prostitution. Efter att Marta kommer till storstaden dröjer det inte länge innan hon förlorar sitt arbete och därmed sitt hopp inför framtiden. Hon dras in i sexhandel och börjar nattetid gå på Kungsgatan, dåtidens kvarter för stadens nattfjärilar.

Filmen varken romantiserar eller förskönar något i sina skildringar av hur livet för glädjeflickorna i 1940-talets Stockholm kunde se ut. Kungsgatan är en film om fattigdom, hopplöshet och djup misär. Det är baksidan av det glada livet som berättas och med det teman som alkoholmissbruk, rädsla för hallickar och den bekymmersamma spridningen av veneriska sjukdomar. Skammen som omgärdade könssjukdomar och tvångsintagning för behandling på klinik är ett huvudtema i filmen. Inte konstigt att filmen uppfattades som kontroversiell. 

I år är det exakt 75 år sedan filmen gjordes och de ämnen som den tar upp är fortfarande brännbara. Ivar Lo-Johansson och Gösta Cederlund var modiga män som gjorde en film som verkligen var före sin tid. En annan modig själ var Barbro Kollberg, då 26 år, som spelade huvudrollen Marta. Inför inspelningarna vallades hon omkring på Stockholms gator av Ivar Lo-Johansson för att lära känna stadens nattliv och dess människor. Hon minns att Ivar Lo pekade ut prostituerade åt henne och försökte instruera henne inför rolltolkningen. Kungsgatan blev Barbro Kollbergs stora genombrott på vita duken. Det är även den roll som hon fortfarande i dag är mest ihågkommen för jämsides med huvudrollen i Ingmar Bergmans Det regnar på vår kärlek från 1946. Den har förblivit Barbro Kollbergs egen favoritroll genom karriären. Hon har berättat om reaktionerna som följde efter att hon blev känd: ”Rollen som glädjeflicka gjorde att min systers pojkvän förbjöds att träffa mig. Hans föräldrar var riktigt upprörda. Då förstod jag att filmen var kontroversiell.” Föga lär hon ha anat att filmen skulle bli en av den svenska filmhistoriens mest ihågkomna filmer.

Gestaltade statarflickans öde
Namn: Barbro Kollberg.
Född: 1917.
Yrke: Skådespelerska.
Karriär: Gick Dramatens elevskola 1937–1940 och blev därefter engagerad vid flera teatrar i Stockholm. Var direktris 1945 till 1954 på Skansenteatern tillsammans med Lorens Marmstedt. Hon har medverkat i ett tjugotal filmer och fick sitt stora genombrott som statarflickan Marta i Gösta Cederlunds Kungsgatan. Medverkade så sent som 2006 i TV-serien Mästerverket.
Favoritroll: Rollen som Maggi i Ingmar Bergmans film Det regnar på vår kärlek från 1946. 

Nypremiär efter 70 år
70 år efter premiären ges Kungsgatan ut igen på DVD. Filmen kan du köpa hos välsorterade bokhandlare eller varuhus. Vill du beställa den över nätet hittar du den på exempelvis cdon.se för 129 kronor eller www.discshop.se för samma pris. Oavsett hur du köper filmen: 

Våren 1963 höll Sverige andan. En strejk fick Systembolagets hyllor att tömmas oroväckande fort. Köerna ringlade långa utanför butikerna – ingen ville bli utan snaps till påsk. 

Den 27 februari 1963 utbröt en strejk för längre semester bland arbetsledarna och tjänstemännen vid AB Vin- & Spritcentralen. Det var då Systembolagets enda leverantör av alkoholhaltiga drycker vilket gjorde att köerna växte och att landets butiker snabbt tömdes på begärliga varor. Oron var stor över att den stundande påskhelgen skulle bli torrlagd. ”Utsupet!” Så löd den svarta rubriken i den klassiska tidskriften Se (Nr 4/1963) och texten fortsatte: ”Nu är det utsupet i Stockholm! Idag finns det inte en droppe starksprit att köpa i systembutikerna. Denna vecka blir den torraste veckan i Sveriges historia sen 1772 då Gustav III satte stopp för husbehovsbränningen.”

Enligt den legendariske reportern Gits Olsson genomgick svenska folket en allvarlig prövning. ”Veckan som gick tog snapsen slut och svenska folket fick finna sig i att ta en parfiat d´amour till sillen. Den här veckan tar allting slut, även likörerna. De få butiker som ännu håller öppet har endast några skvättar dyra viner och starköl att saluföra.” Det var i början av april och i Stockholm var läget besvärligt. I landsorten var situationen något gynnsammare. Här och var fanns det systembutiker som hade mindre starkspritslager kvar. Men om inte strejkförhandlarna skulle komma överens snabbt riskerade hela Sverige att vara ”torrlagt” lagom till påskveckan. 

Undantaget var Gotland, vilket berodde på att man i Visby brukade lägga upp ett stort reservförråd inför vintern, som vissa år kunde isolera ön. Inför vintern 1963 hade även Öland utrustat sig med ett liknande reservförråd, men det hade ölänningarna inget för. Spritmyndigheterna i Stockholm tvingade systemet i Borgholm, till de törstande ölänningarnas stora sorg, att lämna ifrån sig 6 ton ”folkkonjak” till Stockholms systembutiker. Till en början gjorde staten stora vinster på folks oro över att starkdryckerna skulle ta slut. Försäljningen i mars 1963 var 30 procent högre än motsvarande period året innan. Men i takt med att hyllorna tömdes minskade försäljningen vilket sammantaget genererade en förlust för varje dag som strejken pågick. Oron för att Sverige skulle bli helt torrlagt fick en och annan dam, som aldrig hade för vana att besöka en systembutik, att för säkerhets skull köpa hem en flaska. Vilket fick till följd att även mera ovanliga sorters drycker tog slut. 

I takt med att det glesnade i hyllorna på våra svenska butiker blev det uppsving på resandet till Danmark och Norge. (En helflaska starksprit fick föras in tullfritt samt fem liter stakstarksprit som man betalade tull för). I det torrlagda landet blev nu välfyllda restauranger oaser men även här sinade snart lagren. Från polisen rapporterades att man ännu inte sett någon uppgång av hembränning. Men desto allvarligare var att antalet förgiftningsfall tilltagit. Det handlade om folk som tagit till olämpliga drycker som träsprit och rödsprit. På vissa håll, bland annat i Örebro, infördes ransonering av rödsprit. Då det strejkdrabbade Vin & Spritcentralen var den enda leverantören av denna vara drabbade ransoneringen även industrin.
Fotnot: Spritstrejken varade till mitten av april. Uppgörelsen man slutligen kom fram till innebar att tjänstemännen och arbetsledarna fick rätt till minst 24 och högst 30 dagar semester per år (beroende på löneläge och ålder) mot tidigare 21–24 dagar.

Återkommande gäst. Det var roligt att få läsa om fotografen Per Forsell i det förra numret av Minnenas Journal. Jag har många bilder av honom eftersom han då och då hälsade på hemma hos min familj i Trönö i Hälsingland – mest för att fotografera någon. Här är två av dem. Det ena porträttet föreställer min mormors far. Han hette Nils Jonsson, även kallad Brant-Nisse. Han bodde i Trönö, föddes 1867 och dog 1957. Det är undertecknad som drar honom i skägget. Året är nog 1944 och jag är fem år. Det andra fotot visar min mormor med geten. Hon hette Helena Svensk, född 1894 och död 1978. Jag är glad över att bilderna finns bevarade.
Inskickat av Gunvor Persson, Rengsjö.

Ingo boxades. Marknaderna i Malmköping började 1791, men ändrade förstås karaktär med tiden. Efter andra världskriget tog till exempel mekaniseringen av jordbruket ny fart och företagen konkurrerade om kunderna med sina nya produkter. På Södermanlands Regementes gamla övningsplats Malmahed anordnades på 1950-talet ”Malmahedsutställningen” med framför allt maskiner och redskap. Men man lockade också med den tidens dragplåster, som William Arnes Motorcirkus, speedway med ”Varg-Olle” Nygren och uppvisningsboxning med Ingemar ”Ingo” Johansson. Det var således inte bara kommers, utan också folkfest. Bilden är från 1955 (Kolla in Monarkmopeden.). Idag lever marknadstraditionen i Malmköping vidare genom Gammaldags Malmköpings Marknad och Malma Marken.
Inskickat av Leif Jacobsson Malmköping. 

Du möter dem överallt. Äldre människor som tar sig fram med hjälp av r0llatorn. Aina Wifalks uppfinning blev en världssuccé som gett miljontals människor en ny rörlighet i livet.

Aina Wifalk finns med på ”Wall of fame” i Aros Congress Center i Västerås och i år beslöt Västerås att uppkalla en gata efter henne. Men i breda kretsar är nog denna kreativa och empatiska människa rätt okänd, också bland dem som dagligen tar sig fram med hennes uppfinning; rollatorn.

Hon föddes i Lund 1928 och påbörjade en utbildning till sjuksköterska, men tvingades avbryta den sedan hon drabbats av polio 1949. Aina sadlade om och utbildade sig till kurator. Hon fick jobb på ortopediska kliniken i Västerås, från 1968 arbetade hon som handikappkurator i Västerås kommun med uppgift att hjälpa människor med funktionshinder. Aina tog sig fram på käppar och det slet sönder hennes axlar. År 1976 tvingades hon sluta arbeta och fick sjukbidrag. I den vevan föddes idén om ett skonsammare hjälpmedel för människor med rörelsehinder. Två år senare lämnade hon in förslaget om ett gånghjälpmedel på hjul till en statlig utvecklingsfond. Där insåg man möjligheterna och sköt till pengar så att företaget Etac kunde göra konstruktionen. Rollatorn var född och har senare utvecklats och anpassats på olika sätt efter brukarnas behov.

Rollatorn brukar ha tre eller fyra hjul, en sits så att personen även kan sitta och vila sig, och en korg för mindre bagage. Enkelt och genialt och ett bevis för att nöden är uppfinningarnas moder. Aina Wifalk uppfann också manupeden, ett träningsredskap där man tränar både armar och ben, samtidigt som man sitter i en stol eller rullstol. Ainas engagemang för funktionshindrade visade sig även  i föreningslivet. Hon startade Lunds Invalidförening 1952 och senare bland annat Riksföreningen för trafik- och polioskadade i Västerås.

Rullatorn har inte bara ökat friheten för enskilda människor, den har underlättat för personal inom äldrevården och sparat oräkneliga miljoner kronor för skattebetalarna. Aina Wifalk blev inte rik på sin uppfinning. Hon ville att rollatorn skulle bli så tillgänglig som möjligt och tog aldrig patent på den. De royalties som flöt in på försäljningen testamenterade hon till Nordiska Kyrkoföreningen på spanska solkusten där hon själv vistats flera gånger. Aina var nöjd med att livet blivit lättare för funktionshindrade sedan 1940-talet, då hon själv insjuknade. De tekniska hjälpmedlen har utvecklats, konstaterade hon.
— De största bristerna finns numera i människors attityder, sa hon i en intervju. Man hör folk tala om “de handikappade”, men vi är ingen grå massa utan olika individer. Jag hör aldrig någon tala om “de friska” som en enhetlig grupp. Aina Wifalk dog 1983, 55 år gammal.

Visste du att…
… i Sverige förskrivs det cirka 60 000 rollatorer per år, därmed är Sverige det rollator-tätaste landet i världen.
… livslängden för en rollator är 10 till 15 år.
… Dolomite AB i Anderstorp har tillverkat rollatorer för 2,5 miljarder kronor under 30 år.

Ögonvittne. I slutet av juli 1971 var min semester slut och jag skulle ta tåget tillbaka Helsingborg där arbetet väntade på Boliden kemi. Då började det brinna på Stadshotellet i Söderhamn och min bror Håkan Jonsson tog bilden.
Inskickat av Berndt Ström, Helsingborg. 

Klänning av månstrålar
Den 3 november 1923 i St James Chapel i London.
Gustav Adolfs andra bröllop, efter Margaret, hölls också det i London. Brudgummen bar svensk generalsuniform och Aftonbladets korrespondent i London beskrev bruden som blek och klädd i en sidenklänning ”som vävd av månstrålar”. n

Här marscherar Näshulta folkdanslag en härlig vårdag i mitten av 60-talet. Det är en jubileumshögtid och de är på väg mot skolan. I täten går Evy, småskolelärarinna, och Lennart Pettersson. Bakom dem syns Solveig och Börje Nordin samt Ingegerd och Karl-Gunnar Andersson. I bakgrunden ligger Näshultasjön. Folkdanslaget startades 1955. På den andra bilden lägger ångbåten Victoria till. Det var en av två båtar som bedrev gods- och passagerartrafik på Näshultasjön under tidigt 1900-tal. Båten ägdes av bygdens bönder som bildat Näshulta Kanal och Ångbåts AB. Victoria var i trafik till 1930.
Inskickat av Claes-Göran Eriksson, Katrineholm.

Återskapade bilden. Den högra bilden är fotograferad 1906 hos familjen Åkesson i Hyltarp, Svedala, hemma hos min make Nisses farmor och farfar. Den lille killen längst bak med fin klockkedja är Nisses far Åke. De övriga är fastrar, farbröder och vänner. Bordet hamnade sedan i Nisses föräldrahem och när vi sedan, i modern tid, röjde upp lite där upptäckte vi att bordet från den gamla bilden fanns där. Det var så vi kom på idén om att ta ett nytt fotografi! 

På den nya bilden är det från vänster Stefan Strömblad, Nisse Åkesson, Inger Åkesson (jag själv), Johannes Thörnblad, Inger Strömblad (Nisses syster) och Åke Thörnblad. Ytterligare en rolig detalj är att ”fyllehunden” som Nisse håller i är samma på båda bilderna. Bordet står nu hos vår dotter Åsa och det är hon som arrangerat bilden och dessutom fotograferat.
Inskickat av Inger Åkesson.

Bedårande. Fem vackra systrar Raattamaa har satt sig i gräset för fotografering. Från vänster Vanja 16 år, Inez 15 år, Barbro 10 år, Ingrid 13 år och Astrid 25 år. Fotot är tagen en sommardag 1947 i Sörfors i Västerbotten och fotograf var August ”Age” Ljung.
Inskickat av Ingrid Raattamaa-Uddemalm, Örnsköldsvik.

Nils Ferlin insåg att om allvarliga dikter skulle läsas av var och en måste han lära sig av schlagerlåtens melodiösa toner. Han ville skapa en folkskald – och han blev den främste av dem alla.

När Nils Ferlin efter debuten 1930 intervjuades av journalisten Barbro Alving (Bang) sa han att det borde kunna gå att lura i människor allvarlig poesi genom att närma sig schlagern: ”Det vill säga inte schlagern sådan den nu är. Men om man tog efter det goda hos den bästa schlagern, det vill säga det melodiösa, det som gör att folk gnolar den, kan den och minns den, och så fyller den småtjusiga yttre formen med verklig poesi /- – -/jag undrar om inte det skulle vara vägen för en ny folkskald.” Med de orden beskrev han både sig själv och de trubadurer som trettio år senare skulle formulera 1960-talet.

Ferlins dikter står schlagern, visan och det folkliga nära och genomsyras av en ärlighet som känns igen. Lillebror Söderlund, som tonsatte några av de mest kända Ferlindikterna (När skönheten kom till byn, Får jag lämna några blommor och Inte ens en grå liten fågel, med flera) tyckte att hela Ferlin var musik. ”Ferlin spelar inget instrument utom sig själv. Gesterna, rösten, gången – allting hos honom är melodiskt. Han har osynliga steppskollor under sulorna och kastanjetter i fingrarna”.  

Ferlin blev tidigt teaterintresserad och släppte aldrig helt och hållet scenen. Han började med statistroller på Dramaten och andra Stockholmsteatrar och fick till slut sitt eget kringresande teatersällskap. Vanligen gjorde han bara mindre roller själv, och skrev och bearbetade manus. Från författardebuten och framåt blev det färre scenframträdanden men han fortsatte att roa sina vänner med dans och inte minst akrobatik, gärna i öppna fönster för spänningens skull. (En gång föll ha också över på andra sidan och hade troligen dött om inte en författarkollega hade fått tag i hans arm.) Ferlin har ofta målats upp som själva sinnebilden för Klarabohemerna, i tidningskvarteren i Stockholm på 40-talet. Det är sant att han spenderade mycket tid på ölcaféer, att han gärna slogs när han kände att en eller annan oförrätt (i hans ögon) hade begåtts och att han fick ett stadigt eget hem först när han närmade sig de femtio. Däremot var dikterna ingenting han snabbt slängde ihop på en kaffeservett. ”Han kan ägna dagar och veckor åt att överväga och diskutera formuleringar i en notis som han ämnar skriva i Norrtälje Tidning”, berättar Alf Henrikson i en vänbok. ”Kanske har den svenska litteraturen aldrig någonsin ägt en samvetsgrannare, mera ihärdig väljare av ord. /- – -/ Det är alltså ingalunda på en slump att han har åstadkommit några stycken visor som skall överleva oss alla”.

Både kvinnor och män i hans närhet har vittnat om Ferlins för tiden ovanlig lyhörda uppträdande mot kvinnor och hur han ofta tog dem i försvar om någon talade illa eller nedlåtande till dem. Han hade flera korta och längre förhållanden, men av allt att döma var det ingen av dem som kunde mäta sig med mamma Nathalia, eller Elin Nathalia som hon egentligen hette. Det var hos henne han tog emot pressen efter debuten med En döddansares visor, 1930, och det var hos henne han hade sin fasta punkt fram till hennes plötsliga död 1936. I diktsamlingen Goggles som publicerades två år senare finns flera dikter om saknaden (Kärlekens ögon, Köld och fred, Cirkus, En ökenblomma …). Dikten Som en blind är en kort dialog mellan den döda mamman och sonen och avslutas med orden: 

I ett främmande land
och en ödslig vind
har jag sökt din hand
som en blind.

Många av Ferlins dikter berör döden och livet igenom låg tankarna på den och ruvade och skrämde. Numera skulle vi nog kalla det ett obearbetat barndomstrauma. När Nils Ferlin var tio år hittades hans far, journalisten Johan Ferlin, drunknad i Klarälven. Han hade nyligen gått igenom en konkurs och haft svårt att få arbete efter den. Till och med notisen i tidningen om dödsfallet spekulerade i om det kunde ha varit självmord. Livet igenom hävdade Ferlin att det inte var det, men han nämnde sällan sin pappa. Med dödstankarna kom också funderingarna kring religionen och fast han sa sig vara oförmögen att tro har Ferlin skrivit vackra ord om den vänliga Jesusgestalt han tänker sig. Den har ingenting med fördömande religion att göra:

/—/ han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa
Ty han talar ej latin som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka
Nej han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

Till slut, 1945, gifte sig Nils Ferlin med finlandssvenska Henny Lönnqvist och de skaffade ett litet torp i Roslagen. Nyheten resulterade i några fyndiga dagsverser och inlägg från journalisterna i Klarakvarteren. ”Hela världsbilden rasar”, skrev kåsören Cello och undrade om det nu var möjligt att tro att någonting alls vara bestående när till och med Ferlin…. Vännerna ställde till med stor, kombinerad möhippa och svensexa på Mosebacke och så många fotografer och journalister bevakade Finska kyrkan vid vigselceremonin att det ska ha varit det största massmediala pådraget vid ett författarbröllop sedan Verner von Heidenstam gifte sig 1880.

Paret fick några goda år tillsammans innan Ferlins hälsa började vackla, både fysiskt och psykiskt. Den sista tiden satt han i rullstol med händerna svårt förvridna av reumatism. Den som letar efter ord för sorg, för glädje och upprymdhet, för förälskelse och vardagstankar; alla kommer att hitta det de söker bland Nils Ferlins dikter. Ingenting är onödigt tillkrånglat skrivet, allt är gjort för delad upplevelse och formulerat nästan som en visa. I en intervju valde han själv En inneboende som sin egen favorit bland det han skrivit. Dikten beskriver honom själv som inneboende i ett kyligt rum som värdinnan har tapetserat från golv till tak med ”fula och tarvliga bilder”. De talar om honom i huset:
/—/ att jag varken ser eller hör
men vinden hör jag och suset
i almen där utanför
en fågel ser jag som irrar
långt bortom hank och stör …

Han är en mästare på att lägga märke till detaljer och visa upp dem för oss: ”Vad hästar har kloka ögon/ bruna och aldrig blå/ vanliga arbetshästar/ vem vet vad de tänker på?”; ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp/ Du barfota barn i livet”. Eller de enkla raderna i en av hans få kärleksdikter: ”Det kunde oss båda båta/ att samman le och gråta/ den korta tid som är”. När han själv läste sina dikter inför vänner avslutade han gärna med en uppsluppen dans. Alltför allvarligt och jolmigt fick det inte bli:
Kuckeliku min fru och högsta höns;
Här kommer jag! – Goddag!
– som Pelle-Jöns
vi slår en volt så stolt mot höjderna
fast det är skralt betalt för fröjderna.

Skrev många odödliga dikter
Namn: Nils Johan Einar Ferlin.
Född: 11 december 1898 i Karlstad.
Död: 21 oktober 1961 i Uppsala.
Familj: Gifte sig med Henny Lönnqvist i Stockholms rådhus den 22 februari 1945.
Yrke: Poet och gav ut sju diktsamlingar.
1930 – En döddansares visor
1933 – Barfotabarn
1938 – Goggles
1944 – Med många kulörta lyktor
1951 – Kejsarens papegoja
1957 – Från mitt ekorrhjul
1962 – En gammal cylinderhatt (postumt)

Priser:
1942 – Gustaf Frödings stipendium
1950 – De Nios Stora Pris
1955 – Bellmanpriset
1958 – Boklotteriets stipendiat

Gäddfiskare. Jag vill gärna visa er en härlig bild på en glad liten kille på 1930-talet i den lilla gruvorten Norberg i Västmanland. På den tiden fick man vara lite kreativ och roa sig själv. Det är min pappa, Rune Forsberg, som liten 10-åring (1938) och överlycklig över de 2 små gäddor han hade dragit upp med egentillverkade angeldon på vårisen på sjön Noren strax nedanför Gröndal (Klackberg). Själva angeldonen hade han själv tillverkat av vedträbitar, revarna var ihop knutna paketsnören, rullarna var tomma trådrullar från mor och till detta hade han fått riktiga angelkrokar och fjädrar av storebror Martin som var 12 år äldre. Han fick tre napp men den ena reven (snöret) gick av så den gäddan miste han men han fick i alla fall upp två gäddor och var överlycklig. En härlig bild som utstrålar lycka och harmoni tycker jag. Pappa har nyligen fyllt 90 år och mår bra!
Inskickat av Lisbeth Jansson, Norberg. 

Borgerlig vigsel efter hemlig förälskelse
Borgerlig vigsel den 4 november 1926 på Stockholms slott. Kyrklig vigsel den 10 november i domkyrkan, Bryssel.
Det sa ”klick” sommaren 1926. Allt började med att Belgiens drottning tog med sonen Leopold på visit hos en väninna i Stockholm, prinsessan Astrids mamma. Under sommaren åkte Leopold och hälsade på under täckmantel. Om någon frågade presenterades han som en belgisk löjtnant på studieresa. Redan den 21 september samma år eklaterades förlovning. Efter den borgerliga vigseln i Stockholm åkte paret direkt till Bryssel. Till vigseln var bruden klädd i en klänning i typiskt 1920-talssnitt med långt klänningsliv och kjol ner till mitt på vaden. Till det en spetsslöja som bars nervikt en bit i pannan helt enligt tidens mode. När Astrid klev i land i Belgien hade hon en vit kappa och fick efter det heta ”Snöprinsessan”.

Ståtligt skägg. Bilden föreställer min farfar August Larsson (Kato) och är taget omkring 1930. August var vattenbärare från slutet av 1800-talet och många år framåt och bar dricksvatten från en brunn till de anställda på tändsticksfabriken i Tidaholm. Den andra bilden visar sågverksarbetare vid Forsviks Skogars sågverk i Skaraborg 1945. Sågverket är i dag nedlagt. Från vänster: Karl Karlsson, Stig Larsson, Åke Hahne, Karl Andersson och Eric Dahlberg. På den sista bilden sitter jag på en lättviktare av 1938 års modell. Det är från Forsvik 1945. Stenen i bakgrunden markerar att där ligger en kolerakyrkogård.
Inskickat av Stig Larsson, Väring.

Född i Finland. Så här såg min mamma Nora Gustafsson (född Olsson) ut i slutet av 1920-talet. Jag tycker att frisyren är häftig med flätade kringlor vid öronen. Hon var gladlynt och vacker, föddes 1908 i Finland av svenska föräldrar som arbetade på cirkus. Familjen återvände till Sverige efter första världskriget 1918.
Inskickat av Dagny Wahlqvist, Mora.

Strävsamma människor. På bilden tre syskon och en svåger, det är Kristina Flodin som var moster till min mormor. Därefter är det Bengt Flodin, Hans Flodin och Olle Modin. De bodde på gården Sandåker i Trönö i Hälsingland hela sitt liv. Jag växte upp där på gården med morfar och mormor som köpte den 1946. Fotografiet är taget omkring 1920.
Inskickat av Gunvor Persson, Rengsjö. 

Mordet på Maj Karlsson 1961 fick en enorm uppmärksamhet. Efter en månad hittades kroppen och mordet fick en oväntad upplösning då man skulle gripa en man för flera våldtäkter i Göteborgstrakten.

Ett av den svenska kriminalhistoriens mest omtalade fall inträffade för 57 år sedan. Det var det så kallade ”Maj-mordet” som innehöll allt ifrån polisjakt på den skyldige till en oväntad upplösning senare samma år. Händelsen skakade om ett Semester­sverige som dagligen följde spaningsarbetet efter den skyldige i dagstidningar och TV.

Strax efter midsommar 1961 reste den 22-åriga växeltelefonisten Maj Karlsson från Mjölby tillsammans med väninnan Hjördis till Marstrand på västkusten för en kortsemester. De hade beställt rum på Andréns pensionat på Långgatan 2. Ungdomarna hade en förhoppning om sol, bad och nya trevliga bekantskaper. Men vädergudarna är som alltid vid den här tiden på året nyckfulla. Onsdagen den 28:e juni var det västliga vindar, regnskurar och en vind på 15 sekundmeter. Inget idealiskt semesterväder. Men Maj gick upp i ottan medan väninnan efter att ha kastat en blick ut genom fönstret föredrog att stanna kvar i sängen. 

Maj gav sig ut för att ta ett dopp i havet och skyndade sig sedan tillbaka till pensionatet. Hon berättade för Hjördis att hon på vägen hem mött en okänd man i Paradisparken som hälsat på henne. Efter en snabbdusch gick hon ut igen för att köpa frukost. Först efter en halvtimma kom hon tillbaka. När Hjördis frågade henne varför det tog så lång tid avslöjar Maj att hon än en gång stött på mannen från Paradisparken och att han erbjudit henne att följa med ut på en seglats i hans båt. Han hade sagt att han kom från Göteborg och enligt Maj kunde han vara mellan 25 och 30 år gammal. Hon räknade med att vara tillbaka inom ett par timmar. Maj försvann ut och det var sista gången Hjördis såg sin bästa väninna i livet. När Maj inte återvände på fredagen två dagar senare blev Hjördis orolig. På pensionatet uppmanas hon att kontakta polisen. Efter att hon talat med Majs föräldrar i Mjölby gjorde hon så. Under sommaren rådde det normalt nyhetstorka och många tidningsredaktioner slog upp Maj Karlssons försvinnande stort. Närbelägna stora morgontidningen Göteborgs-Posten drog på rejält och deras dagliga rapportering följdes av en stor läsekrets. Men Maj förblev borta trots att polisen finkammat Marstrand med omnejd. Intresset dalade trots de mest fantastiska teorier om vad hon kunde tagit vägen. Alla spekulationer fick ett slut när Majs döda kropp hittades i en skreva under ett buskage inte långt ifrån Skallens fyr, nästan en månad sedan försvinnandet, söndagen den 23 juli. Trots försäkringar från polisen att de snart skulle gripa mördaren hände egentligen ingenting och än en gång dalade intresset för ”Maj-mordet”.

Göteborgspolisen hade dessutom fått ett annat fall som krävde stor insats. Två brutala våldtäkter i Tuve och Backa på Hisingssidan av en man som svarat på annonser från unga flickor som ville hyra lägenhet. Han kallade sig flera olika namn och erbjöd bland annat ut en lägenhet på Hårdvallsgatan 7. Polisen beslöt att gillra en fälla. Via en annons i GP fejkade man en bostadsannons där en ”skötsam flicka” söker liten bostad på Hisingen. Kontoristen, då 21-åriga Inga-Lisa Blom, övertalades att agera ”lockfågel”. Mannen som svarade på annonsen bestämde ett möte på Vågmästareplatsen där det senare visade sig att han mött sina tidigare offer. Det skulle äga rum den 16 november klockan sju på kvällen. Det var en typisk höstkväll. Den välkända göteborgsblåsten gjorde att temperaturen trots att den var på rätt sida om noll kändes som minusgrader. Det cirkulerade som vanligt mycket folk runt omkring. Vågmästareplatsen var en viktig trafikpunkt för både spårvagn och buss. Flertalet av dem var civila poliser som inträtt i rollen som spårvagnspersonal, renhållningsarbetare och andra jobbare. Men området var mörkt och lystes i princip upp av en Pressbyråkiosk och ett lotteristånd. Inga-Lisa Blom hade fått noga instruktioner om hur hon skulle bete sig vid en kontakt med mannen. Hon följde dem när hon konfronterades med den iskalle våldtäktsmannen… Läs här intill Inga-Lisa Bloms egna ord om hur det gick till.

Inga-Lisa agerade lockfågel

Hon var ”Lockfågeln” som för snart sextio år sedan skulle lösa det omskrivna Majmordet.

Vi träffar Inga-Lisa Bengtsson, 78, och när hon åter kommer i närheten av den plats där mördaren greps säger hon:
– Jag ryser fortfarande när jag tänker på vad som hände den torsdagskvällen 16 november 1961.

Det är inget kvar av Vågmästareplatsen från den tiden. I stället har moderna bostäder vuxit upp här. För den då 21-åriga Inga-Lisa vars efternamn var Blom var det självklart att ställa upp när polisen frågade henne om hon ville vara lockbetet till att försöka få fast den våldtäktsman som härjade i Göteborg. Hon jobbade då som skrivbiträde hos polisen.
– Jag var hemma hos kommissarie Bengt Ohlin och hans hustru när telefonsignalen kom från honom. Ohlins hustru skulle svara och fick försöka att förställa sin röst så att hon lät som en ung kvinna. Det lyckades hon med och det bestämdes om tid och plats. Den kulna höstkvällen var Inga-Lisa tidigt på Vågmästareplatsen. Hon var av förståeliga skäl både spänd och nervös. Inga-Lisa skulle ställas sig på en speciell bussrefug och vänta på mannen.
– Jag tyckte att tiden rann i väg och trodde ett ögonblick att han inte skulle komma. Min första uppgift var att få fram ett namn på honom så snabbt som möjligt. Därefter skulle jag dra av mig min ena handske. Det var tecknet till poliserna runt omkring att komma fram och gripa honom. Plötsligt stod han där bakom mig. Han hade smugit sig på mig och jag blev lite överraskad.

Inga-Lisa Blom såg in i vad hon själv beskriver som en man som i hennes ögon var gammal och bar en gubbhatt.
– Alldagligt utseende och runt 30. Kanske lite missvisande åldersmässigt eftersom jag själv bara var lite över 20. Han tittade ner i marken nästan hela tiden. När jag frågade efter hans namn mumlade han bara ”Svensson” och föreslog att vi skulle ta nästa buss hem till hans mamma som skulle visa lägenheten. Samma tillvägagångsätt som flickorna han våldtagit berättat. Då tog Inga-Lisa Blom av sig den ena handsken och snabb dök poliserna upp och grep honom. Han gjorde inget motstånd utan såg enbart förvånad ut. När det gick upp för Inga-Lisa Blom att mannen var gripen tog hon ett fast tag om lyktstolpen på refugen där hon stod.
– Jag minns att jag hade svårigheter att stå upp. Ben och knän skakade och jag darrade som ett asplöv.  

Mannen vars namn var Evert Lindqvist, var en diversearbetare och tvåbarnsfar. När förhörsledaren ställde en fråga om det uppmärksammade ”Maj-mordet” i Marstrand erkände han det också. Vid vallning på Marstrand pekade han omedelbart ut var han gömt hennes kropp. Han berättade i polisförhören att Maj Karlsson försökte fly då han gjorde närmanden. Då ströp han henne. En undersökning visade att Lindqvist var svårt psykiskt sjuk och han spärrades in på ett mentalsjukhus. Han avled för ett par år sedan. För Inga-Lisa Blom började en mediacirkus hon i dag önskat hon sluppit ifrån. Men hon är glad över att hon bidragit till att få fast en av Sveriges farligaste mördare. Hon är egentligen bara missnöjd med en sak.
– Det stod i en av kvällstidningarna att jag var en mullig blondin. Jag som då knappt vägde 52 kg!