Sorg efter systern. Ingegerd Samuelssons mor och far, Gerd (då Eriksson) och Mårten, är på väg till Ulrika marknad i Östergötland 1943. Att det är krigsår visar gengasaggregatet i fronten och kolsäcken på takräcket. Gerd är för dagen vackert klädd med hatt och kappa. Det svarta bandet på ena kappslaget vittnar om en sorg efter sin syster. Trots allt verkar det vara en glad utflykt.
Inskickat av Ingegerd Samuelsson, Kisa. 

Mord, olyckor och stormande kärlek var återkommande ämnen i skillingtrycken. De var nyheter, nöje och undervisning samlat i billiga häften för att läsas av de mindre bemedlade. 

Text Helena Nilsson Foto Sjöberg Bild & Armémuseum 

I mer än 300 år var skillingtrycken en källa till underhållning runt om i Sverige. Många av de visor som trycktes upp tillhör än idag våra allra kändaste. Någon minns kanske Amanda och Herman, också känd under samma namn som sin inledande rad ”Amanda satt med en krans i håret”, som pigan Lina sjunger i filmerna om Emil i Lönneberga. Någon annan Lejonbruden, som Maritza Horn sjöng in och gjorde känd igen under 70-talet. När man nu talar om skillingtryck är det nog många som tänker på en viss typ av sentimentala och dramatiska visor med olyckliga slut. Men namnet syftar egentligen på själva tryckalstret – ett häfte, oftast på fyra till åtta blad, som såldes för just omkring en skilling. 

Genom att hålla nere tryckkostnaden så mycket som möjligt, med en enkel utformning och billigt papper, kunde häftena säljas till en bred publik. Samma år som skillingen avskaffades, 1855, kunde en drängs dagsverke uppgå till runt 25 skilling. En skilling var med andra ord mycket lite pengar redan då! Utseendet på häftena följde ofta samma enkla mall, men antalet visor i ett häfte kunde variera. Vanligast var omkring tre stycken. På omslaget fanns upplysning om tryckets innehåll, som ”Twenne Nya och wackra wisor”, och eventuellt en precisering av temat. Vid sidan av det fanns information om tryckort och tryckår. Men särskilt bland 1700-talets tryck var det inte ovanligt att det helt enkelt stod ”tryckt i år”, ett smart försäljningsknep som visade att visorna var nya och aktuella.

Häftena såldes av kringresande handelsmän, på marknader och i affärsbodarna. Länge var de billiga trycken den enda källan till underhållning och läsning för många. Alla som var någorlunda läskunniga kunde ta del av dem. Och trots att vi nu kanske förknippar skillingtrycken med sentimentala visor, fanns alla sorters genrer – från ballader till komik – representerade i dem. Vissa genrer var mer populära än andra i perioder, som i början av 1900-talet då bondkomik och revykupletter var vanligt förekommande. 

Då de flesta skillingtrycken saknade noter skrev man istället efter vilken känd melodi texten skulle sjungas. Ofta var det som psalmer som de flesta redan kände till, men bland de senare skillingtrycken varierade det mer. Ja, ibland kunde man rentav sjunga en helt egen melodi, så länge den passade till texten. Därför kan det ibland bli diskussioner om hur en viss text ska låta, men svaret är att det egentligen inte finns några rätt eller fel. Och vem var det då som skrev texterna till visorna? Det kan vara svårt att spåra någon upphovsman. Under 1800-talet fanns ännu ingen upphovsrätt som det gör idag och texterna kunde hämtas från en mängd källor och göras om för att passa visformen, utan någon angivelse om var de hämtats. Texter från äldre diktsamlingar och visor, bland annat flera av Bellman, plockades på så sätt upp och trycktes på nytt. Men visst skrevs också texter särskilt för skillingtrycken, och ibland till och med av kända svenska författare som Anna-Maria Lenngren. Ibland översattes texter från utländska medier och poesi, och ibland kunde också tryckerierna själva låta skriva nya texter speciellt för sina häften. Många forskare menar att det äldsta skillingtrycket är En visa om Lucretia, som utgavs 1583. Det är en ohygglig berättelse om en romersk adelsdam som blir våldtagen av en av kungens söner medan hennes make är borta från hemmet, och som sedan tar livet av sig.

Salaligan
Det var Thurneman och Hedström och jag
Vi åkte till Färnebo en dag
Och råna en kärring på fem och sjuttiofem
Det var Thurneman och Hedström och jag  /—/ 

Liksom denna visa kom sedan många texter i skillingtrycken att baseras på kända historier och personer, både verkliga och mytiska. Ofta skrevs visor om olyckor, mord och andra aktuella händelser som uppmärksammats i tidningarna och som människor hade en relation till. År 1918 skedde till exempel den stora järnvägsolyckan i Getå, som än i dag är en av de största olyckorna inom svensk järnvägshistoria. På grund av ett jordskred spårade ett tåg ur och omkring 40 personer omkom. Den ohyggliga händelsen fyllde nyheterna, och ett flertal visor skrevs om den. Så sent som under 1930-talet skrevs sådana visor baserade på aktuella nyheter. Bland annat om Salaligan, den grupp på fem personer som under 30-talet utförde ett flertal rån och mördade sammanlagt fem människor. Det berättas om dem i Visa om gangsterdådet i Sala, och i Visa om Sala-ligan (sjungen som Elfsborgsvisan) och som inleds med raderna ”En längre tid så härjats har vårt land, utav ett riktigt svart förbrytarband”. Det fanns ett ämne som genom alla åren var lika populärt: kärlek. Det skrevs en uppsjö visor om kända och okända kärlekspar och romanser, mer ofta än sällan med olyckliga slut. En av de mest spridda är den om cirkusartisten Elvira Madigan, vars riktiga namn var Hedvig Jensen. Under en turné träffade hon löjtnanten Sixten Sparre och de två blev kära, trots att han redan var gift och hade familj. Så småningom övertalade han henne att rymma tillsammans, men lyckan varade inte länge. Snart var alla pengar slut och de hade ingenstans att ta vägen. Madigan var knappt 22 år gammal när Sparre år 1889 först sköt henne och sedan sig själv.

Visan om deras tragiska romans har vinklats och sålts som både En mycket rörande visa om Elvira Madigan och En wacker wisa om Elvira Madigan och löjtnant Sparres olyckliga död.
Första versionen gavs ut 1889, alltså redan samma år som deras död.

Elvira Madigan 
Här följer en förkortad version av skillingtrycket Elvira Madigan. 
Sorgeliga saker hända uti våra dar minsann,
sorgligast dock är den ända som tog fröken Madigan.
Vacker var hon som en ängel, ögat glödde, kinden log,
smärt om lifvet som en stängel, fastän hastigt slut det tog.
Utför svandunshalsen hvita gullgult fagra håret låg.
Hon i ryggen kunde bita sig, så vig man henne såg.
När hon dansade på lina, som en liten lärka glad,
bifallsropen hördes hvina ifrån stolen, bänkars rad.
Hvart hon drog, vid hennes fötter sågos städse män af ton,
men hon vid kurtis var trötter, ty ett hjärta sökte hon.
Så kom löjtnant grefve Sparre, bildad, vacker, utaf börd.
Ögon blöden. hjärtan darre, ty hans kärlek här blef hörd!
Han var gift, men från sin maka sig han skilde inom kort,
allting ville han försaka /—/

Man skulle kunna säga att skillingtrycken, förutom tidsfördriv, fungerade som både nyhetsförmedling, skvallerpress och historielektion. Och därtill försökte de ofta uppfostra sina läsare i moral och rätt och fel. I ett tryck av Elvira Madigan kan man till exempel läsa på framsidan ”en sorglig, gripande och lärorik skildring”. 

I början av 1900-talet började skillingtrycken minska i popularitet, och särskilt 1916 nämns av forskare som den sista stora årgången. Det var svårt att konkurrera med de nya underhållningsformerna som vuxit fram. Grammofonen hade kommit, och i mitten av 20-talet kom också radion och fann snart sin plats i varje hem. Nu kunde man istället välja att bara lyssna på de nya visorna. I samma veva hade trycktekniken utvecklats så att man kunde trycka tjockare häften, med illustrationer, till ett lägre pris. När längtan efter en ny sorts underhållning växte efter första världskriget övergick skillingtrycken så småningom till så kallade schlagerhäften. Schlager – tyska för ”något som slår”, i det här fallet syftar det på en publikframgång – blev ett begrepp för de nya moderna slagdängorna som spelades på radio och gavs ut i tryckt form. En ny era för underhållning hade inletts.

Högtidlig TV-kväll. Så här kunde en TV-lördag se ut 1958. Vi ägde ingen TV men min morfar och mormor hade råd att köpa en TV inför fotbolls-VM 1958. Varje lördag åkte vi till dem och tittade på exempelvis Kvitt eller dubbelt, Hylands Hörna, Perry Mason, 10 000-kronorsfrågan och Ivanhoe. Vi trängde ihop oss framför teven och åt kvällsmaten. 9-årige Dag tog bilden och min lillebror Jan-Åke sitter i soffan bredvid mamma Anna-Lisa och mormor. Pappa Evert sitter längst fram och morfar längst bak.
Inskickat av Lars-Ewe Nilsson, Mölndal.

På 1860-talet mördade kyrkoherden Anders Lindbäck en mängd församlingsmedlemmar i Silbodal i Värmland. Skälet var att de kostade socknen för mycket. Vapnet var arsenik blandat i nattvardsvinet.

Text Hasse Gänger

Han hade socknens hjon och sjuklingar för ögonen. Men inte på det sätt man kunde förvänta sig av en präst, traktens själasörjare med förmodad evig kärlek och försoning i handlingarna. Anders Lindbäck gjorde gott och nyttigt för församlingen i Silbodal i sydvästra Värmland, men han ansåg sig också äga rätt till något som sällan brukar sammankopplas med aktiviteterna för en kyrklig ämbetsman.

Anders Lindbäck tog livet av folk. I ambitionen att nedbringa omkostnaderna för fattigvården hade han inga problem med att förpassa vissa sockenbor till de sälla jaktmarkerna. Silbodal hade i början av 1860-talet omkring 40 understödjare, till skillnad mot mer ekonomiskt välmående grannsocknen Blomskog som bara hade ett tiotal. Lindbäcks lösning blev att helt enkelt befria sin socken från kostnadskrävande invånare. 

Mordvapnet var nattvarden. Vin blandat med det starkt giftiga halvmetalliska grundämnet arsenik i en ritual till minne av Jesus sista måltid. När de bräckliga och sjuka trodde de skulle smekas av Guds hand fick de i stället en nådastöt. Församlingsprästen blev en mästare på att osett smussla fram giftet han medförde i en av kaftanens vida ärmar vid de hembesök han i skymningsmörkret brukade göra. I kyrkoboken hade pastorn gjort anteckningar framför namnen på de personer han tyckte skulle undanskaffas. Där stod ob (= obotlig) eller od (= oduglig) på bortåt 100 ställen.

Anders Lindbäck hade en svår uppväxt i Dalsland. Fadern kallades ”Skinke-Sven” efter att ha stulit en skinka och blev efter att ha varit hemmansägare, en fattig backstugesittare med endast ett litet potatisland som jordlott. Anders retades ofta för faderns skinktjuveri och familjen nödgades leva på matgåvor från mer välbärgade sockenbor. En morbror, kyrkoherden Johan Nordahl, hjälpte Anders med medel till studier och 1831 prästvigdes han vid Uppsala universitet. Som nyutnämnd pastor flyttade Anders Lindbäck 1861 in i den rymliga prästgården i värmländska Silbodal. Dessförinnan hade Lindbäck i hemlänet tjänstgjort som sockenadjunkt i Skållerud och skolmästare vid järnverkets egen skola i Upperud. I Skållerud ingick Anders Lindbäck äktenskap med Fredrik Charlotta Bergman 1834 och fick två söner. Gården familjen bebodde var lönsam och Lindbäck kunde ge sina barn en god utbildning och de blev båda officerare.  

De vandrare som passerade prästgården i Silbodal kunde ofta höra den nya pastorn drilla och småsjunga vid tangenterna. Lindbäck var en hejare på kyrkorgel. Hushållet sköttes av ett par mamseller och ett av prästgårdsrummen upplät han till en gammal barndomsvän, den förre handlaren och numera svårt handikappade Anders Lysén. Det var släktingar till denne som kom Lindbäck på spåren.

Anders Lindbäck ville göra Silbodal till en mönsterförsamling och genomdrev en rad bestämmelser och förordningar. Han ivrade för nykterhet även fast han själv brottades med alkoholproblem, bildade en kyrkokör och öppnade ett bibliotek och en sparbank. Han införde ett reglemente för folks leverne, där det bland annat var noga med att familjer levde i kristlig enighet med varandra och att umgänget med grannarna var vänskapligt. För att kontrollera befolkningen tillsatte Lindbäck ett antal tillsyns- och ordningsmän. Pastorns främsta strävan var emellertid av ekonomisk karaktär. Socknen behövde få mindre utgifter. Således hade Lindbäck inga problem med att ett flertal i den meningen betungande sockenbor försvann – och med hjälp av nattvarden drog han i gång sin mindre godhjärtade mission. Anders Lysén, hans inneboende vän på prästgården, blev Lindbäcks fall. Lyséns bror Erik och dennes svåger Jan Nilsson skickade i februari 1865 en skrivelse till kronolänsman Lidén med begäran om att en tidigare bordlagd utredning skulle öppnas för vidare granskning. Året innan, natten mellan den 14 och 15 december 1864, hade Anders Lysén avlidit efter ett dygn i svåra plågor – och varken Erik Lysén eller Jan Nilsson trodde på slutsatsen att dödsfallet berodde på ett slaganfall.

Graven öppnades och liket obducerades. Tillsammans med några apotekare konstaterade provinsialläkare Örtengren att den verkliga dödsorsaken var arsenikförgiftning. Örtengren hade vid ytterligare en besiktning kunnat fastslå att samma slags intoxikation hade skett en tid dessförinnan. En Nils Pettersson hade avlidit efter att i gruvliga kval kippat efter andan efter ett besök i hemmet av Anders Lindbäck. För landsfiskalen och hans tjänstemän blev det uppenbart att en giftmördare fanns i trakten – och att självaste kyrkoherden var den misstänkte gärningsmannen. I häradsrätten i Långelanda tingshus erkände Anders Lindbäck i juni 1865 inte enbart morden på Anders Lysén och Nils Pettersson – han bekände även mordet på änkan Karin Persdotter, som den 19 oktober 1864 hade fått hans specialblandade nattvard serverat i en kaffekopp. I fallet Lysén kom tingslaget fram till att Lindbäck gjort sig av med honom för att spara in på de 1 000 kronor som den gamle handlaren hade betalat för livslång försörjning på prästgården. 

Lindbäck förklarade sina dåd med att dessa hade skett av barmhärtighetsskäl. Han ville befria svårt sjuka sockenbor från lidanden. Exempelvis hade Lysén ”blod och grusblandad urin som mer måste skrapas än ösas ur nattbäckenet och besvärades av ett högst ovanligt störande läte, synnerligen nattetid.” Häradsrätten avvisade detta som nonsens. I förhör med vittnen till pastorns framfart med det arsenikförgiftade nattvardsvinet framkom att det fanns tydligt onda avsikter. Vid pastorns hembesök hade många mer eller mindre tvingats ”tömma kalken i botten”, och i några fall hade Lindbäck till och med grabbat tag i offrets nacke för att pressa i både en och två givor. Utvalda sockenbor gick ett grymt öde till mötes, men det fanns också de som klarade sig tack vare att de hade spytt upp drycken innan giftet hade hunnit verka dödligt i kroppen. Därtill hade Anders Lindbäck inte varit blyg för att indirekt yppa sig om det mindre gudfruktiga han hade för avsikt att genomföra i ämbetet. Till kyrkvaktmästare Wäxman hade han omgående sagt att ”får jag vara här ska Wäxman få se att det ej blir så många fattiga som nu” och både offentligt och enskilt deklarerades ofta att ”Silbodal ska med tiden bli som en herrens lustgård, där inga fattiga, inga sjuka och inga lidande människor finns.”

För de tre morden dömdes Anders Lindbäck i häradsrätten till döden genom halshuggning. Hur många Lindbäck rätteligen tog livet av kunde inte klarläggas exakt, men handlade sannolikt om minst ett tjog. Under alla omständigheter blev han under många år en mycket omtalad och omskriven prästman och seriemördare. Lindbäck blev rentav en sådan rikskändis att man kunde köpa hans porträtt i boklådorna i flera svenska städer. Långt tidigare visade pastor Lindbäck att uppsåtligt dödande inte bekom honom om det fanns någon slags vinning däri. Som ung prästadjunkt vigde han 1834 en äldre man och en yngre kvinna, som var ensam ägare av en större fastighet. Om bröllopet i fråga berättade hon i en dagstidning i Göteborg efter den lagvunna domen mot Lindbäck: ”Fram på kvällen föreslog mig prästen ett enskilt samtal. Prästen gjorde mig strax sin kärleksförklaring. Samma kväll hade han blivit dödligt kär i mig och föreställde mig som prästfru. Han sa att jag borde taga min gamle man med mig upp på berget i grannskapet för att njuta av utsikten och skuffa honom ned för branten så han krossades till döds. Ingen kunde misstänka mig därför, och han sa att jag kunde låtsas djup sorg en tid och genast överlämna förvaltningen av mina medel till honom, tills jag kunde framträda som hans fru.”

Den nygifta unga kvinnan nekade till medverkan i prästens makabra plan och var vid tidningsintervjun beredd att gå ed på sanningen i händelsen. 61-årige Anders Lindbäck föregick den rättvisa som snart var i kapp honom. Några veckor innan han skulle få möta bödeln hängde han sig med hjälp av ett lakan i länsfängelset i Karlstad den 20 november 1865.
Källor: Svenska Mord (Ordalaget 2016), Giftmorden i Silbodal (1946), Svea (1890), wikipedia.se

Den 15 juni 1974 i Slottskyrkan, Stockholm.
Sverige hade fått två tv-kanaler 1974. Den stora frågan dagen innan var vad folk skulle titta på – prinsessbröllopet eller Sveriges debutmatch i fotbolls-VM mot Bulgarien. De som såg på prinsessbröllopet kunde se prinsessan Christina i en klänning i äkta 1970-talssnitt, den sista som syddes av det kända modehuset Märthaskolan. Prinsessan bar Sibyllas diadem, ett smäckert diadem med briljanter i fem blomsterkransar med en diamantkläpp i varje krans. Efteråt, till middagen, fick kungen till det ordentligt i sitt tal till brudparet. ”Vi har ingen kvinnlig tronföljd. Tosse får sålunda inte prinsessan och halva kungariket. I stället får han hela skattebördan plus problemen med kändisjournalistiken.” Kvällen avslutades med dans till bandet Gimmicks.

Tuffa vägbyggare. Bilden visar en paus i lastning av vägfyllning till väg 272 sommaren 1945. Min morfar Johan Englund, Stenbäcken, Ockelbo i Gästrikland, arbetade med vägbygget. Henning Sandin var även ordningsvakt på folkparken i Ockelbo.
Inskickat av Sture Ekström, Järbo.

Vilka rätter lagade man och vilka kakor bakade folk på 1800-talet? Nu vet vi lite mer efter att Olof Hedengren återupptäckte en undangömd receptsamling efter sin farfars mor. 

Text KG Mattsson Foto Västernärkes hembygdsarkiv & KG Mattsson

De använde många ägg i sina recept. Det kan bagerskan Ann-Marie Waern konstatera efter ett ha provbakat några av Lina Hedengrens kakrecept som har återfunnits i ett hembygdsarkiv i Närke. Både Sockerspånen, Smörbröden och Godrånen. Det är troligen bara Judebröden och Mandellöven som skulle platsa i hyllorna på ett nutida konditori.
– Ja det var väl så här det var på landet förr. Man hade höns och tog vara på deras ägg, säger Ann-Marie.

Lina Hedengren, eller Carolina som hon egentligen hette, föddes 1826 i Stockholm.  Född i en stenrik familj. Pappan Severin Wigert var grosshandlare och mamma Hedda Catharina Hjortsberg, kom från en känd skådespelarsläkt. De var bekanta med både kungahuset och den dåtida kultureliten. Linas mormor var dotter till Gustav III:s fodermarsk vid Hovstallet, italienaren Giovanni Battista di Dosmo. Och Lina själv, omvittnat vacker och omsvärmad av alla, hade själv en gång dansat med kronprins Oscar, sedermera kung Oscar I. Men när hon träffade godsägare Olof Gabriel Hedengren från Närke sa det klick. Trots att hon då bara var 14 år, han 28. Även han var omsvärmad av det motsatta könet. Det påstås att han hade en kärleksaffär med den världsberömda operasångerskan Jenny Lind. Det vittnar i alla fall några bevarade kärleksbrev dem emellan. Men kärleken från unga Lina besvarades. Efter deras första möte kunde Olof Gabriel inte tänka på någon annan än Lina. Lina och Olof Gabriel gifte sig 1844 och den unga damen från storstaden blev husmor på landet i Närke. Ett troligen inte alltför lätt steg för en societetsflicka med klass. Men Lina Hedengren visade snabbt att hon hade kapacitet. Snart styrde och ställde hon bland både kokgrytor och baktråg. Inte barskt och strängt, utan med vänlighet och lyhördhet och hon blev snabbt omtyckt.
– Det var inte lätt för Lina att komma till Riseberga, hon hade säkert ingen köksutbildning. Jag tror inte ens hon fick hushållskunskap av sin mor. Sådant skötte ju tjänstefolk om i överklassen. Men jag tror att hon fick god hjälp av gårdens husmor och kanske Olof Gabriel också berättade hur det gick till. Sedan tror jag att Lina var en ordentlig och ordningsam kvinna med stark pliktkänsla. Det kan man ju utläsa av hennes dagbok, säger Olof Hedengren. 

Lina visade ganska snart att hon kunde sköta både hem och hushåll. Och det behövdes. På en gård av Riseberga storlek fanns många anställda och fester anordnades ofta, för grannar, vänner och tillresande släktingar. Vad sägs om Fru Wetters köttkorv eller Madame Agéliis fiskpudding av kokt fisk? Laxpudding; Saur sauce till fisk, Ostlådor, Gelé att slå öfver á la dauben, Champinioner med hvit gräddsås, Sillmjölskaka och Mangogurkors inläggning. Kunskaper hämtade ur dåtida kokböcker, lokala kunskaper eller från resor på kontinenten. Några i dag bortglömda, andra omvandlade för nutida smaker samt ett och annat mindre lyckat recept. Som vi kanske ska vara glada över att slippa äta. Exempelvis Njurkaka, Bensoppa eller Svålbullar. Nej, då tar vi nog mycket heller del av Madame Öbergs mandelberg eller Madame Agéliis vattesprits. Mördegstårta, Bärcompote, Apelsinpudding, Vanille glace, Inkokta päron och Kryddskorpor.

Riseberga är en mycket stor gård, en lantegendom av herrgårdsstorlek. Till stor del känd för att ha en klosterruin på sina marker. Uppbyggd av cisterciensordens nunnor på 1100-talet och nämnd i både förtida lagböcker och sentida skönlitterära verk. Det var Gustav Vasa som såg till att plundra dess skatter, för att betala skulderna för sina krig. Bygdens folk tog dock vara på byggmaterialet och mången bondstuga i trakten har än idag stengrunder från Riseberga kloster. Så även Riseberga bönhus, som idag räknas som Sveriges äldsta missionshus. Uppförd 1855 på initiativ av Olof Gabriel Hedengren. Linas man var mycket framgångsrik. Han räknades på sin tid som Närkes störste lantbrukare. På Riseberga ordnade han jordbruksmöten och bedrev regionens första lantbruksskola. Alltid först med dåtida nymodigheter. Innovativa lantbruksmaskiner och importerad boskap, täckdikning och fabriksmässig osttillverkning. Men han visade även framfötterna i politiken. Inte bara i sockenstämman, utan även på riksnivå. Var med vid reformmöten på 1840-talet och bidrog till att avskaffa den gamla ståndsriksdagen, var med och skapade Lantmannapartiet och satt själv som riksdagsman några år. 

Men när han och Lina, inom loppet av ett halvår, miste alla sina fyra barn i olika sjukdomar, rasade tillvaron för Olof Gabriel. Han gick ner i sig i en depression och tappade tron på tillvaron. Lina däremot hade en stark gudstro, vilken hon snart delade med sig till sin sörjande make. Sakta men säkert reste han sig upp och på en hemresa från Örebro läste han Bibeln och blev kristen. Åter hemma samlade han genast sina anställda till husandakt för att berätta vad han upplevt. Snart blev det känt i bygden att godsägaren hade blivit frälst. Folk från grannsocknar och intilliggande landskap vallfärdade snart till Riseberga. Det blev så många besökare att han och Lina bestämde sig för att uppföra ett eget bönhus. Carl Olof Rosenius invigningstalade och Lina spelade på den införskaffade orgeln. Dubbelt välsignade blev de också då de fick åtta barn till, en del av dem senare kända inom politik och militär. Lina må ha varit en mycket viktig del av Olof Gabriels liv, men hennes plats i livet var, liksom så många andra kvinnor förr, i skuggan av sin man. De var pigor, tjänsteflickor, husmor eller hustrur. Men ett fritt yrke var otänkbart. Kvinnan skulle sköta hemmet, laga mat och föda barn. Myndiga blev de inte förrän 1863, rösträtt fick de vänta på till 1919.
– Det finns inte så mycket efterlämnat av Lina i arkiven, bara några få brev. Desto mer finns efter hennes man. Man kan ju få uppfattningen att kvinnan inte gjorde så mycket, men det stämmer inte alls. Det hon sysslar med i vardagslag påminner om egenföretagarens roll. Hon är full av kreativitet, och när hennes man var bortrest, på utlandsresor eller i riksdagen, så var hon herrgårdens självklara centralgestalt. Genom sin dagbok gör hon ett tydligt avtryck i historien, berättar Olof.

Lina inte bara skrev ner sina recept, hon sammanställde även en dagbok över livet på Riseberga. Där får man en mycket intressant inblick i hur vardagen såg ut på herrgårdarna på 1800-talet. Och Linas roll var allt annat än passiv. Hon organiserade och ledde arbetet i huset med mathållning, skötsel och rengöring. Hon skötte inköp av matvaror, textilier och möbler. Beslutade om trädgården, livsmedelsförråden och skötte gårdens småkreatur.
– Nej, inte satt hon vid pianot och spelade Chopin direkt. Hon tycks vara med i allt som rör sig i hemmet. Lina fyllde även sin dagbok med allehanda tips och knep, exempelvis om hur man vårdar en kalv, stöper ljus, får segt kött mört, saltar fläsk och färgar ylle rött. Men framförallt fylls Linas dagbok av bak-och matrecept. När Ann-Marie Waern bakat de sista kakorna, sätter hon på kaffet och bjuder in Hans. Han låter sig väl smaka av alla fem sorterna. Men när Ann-Marie några dagar senare förärade sonens 30-årsdag med Linas kakor, blev det tvärstopp.
– Nej sa han, de torra kakorna kan du behålla själv.
– Det kan ju tänkas att jag inte har samma handlag som Lina, men Sockerspånen blev nog lite väl torra, mycket ägg och vetemjöl är det. Och godrånen var knepiga att få till, de skulle ju bakas i plättlägg på spisen. Förr gjorde man dem väl över öppen eld. Överlag tycker jag nog att Linas kakor ändå är rätt goda, avslutar Ann-Marie Waern. §
Källa: Herrgårdsfruns recept, livet, köket och maten. Skriven av Olof Hedengren 2017, tryckt på Norstedts. Hemsida; www.riseberga.dinstudio.se.

Linas Godrån
6 lod (80 g) revet socker, 9 äggulor, 3 skedblad (matskedar) skirt smör, Något vetemjöl, ½ quarter (1,65 dl) tjock söt grädde, Skalet af en citron

1. 6 lod refvet socker röres väl tillsammans med 9 äggulor, hvartill blandas 3 skedblad skirt smör, något hvetemjöl, ½ quarter tjock söt grädde, skalet af en Citron.
2. Hvarefter mera mjöl tillägges så att smeten blifver som en lös deg, hvaraf tages en knif och utbredes i rånjernet, som förut är väl upphettat och smort, hvarefter de gräddas ljust gula.”
Godrån bakas med hjälp av särskilda godrånsjärn. De består av två flata och på insidan ornerade järnskivor, cirka 20 x 10 cm stora. 

Linas Smörbröd
3 ägg, 8 lod smör (105 g), ½ skålpund (210 g) socker, 20 lod (265 g) mjöl.

1. Smöret kallröres, ägg och socker vispas tillsammans, sist mjölet och lite tillstött vanilla.
2. Lägges i runda plättar på plåten och överströs med hackad mandel.”

Så bakar du Linas Mandellöv
100 g rumsvarmt smör, 100 g strösocker, 0,5 tsk malen kanel, 0,5 tsk mortlade kardemummakärnor , 1 nypa salt, 1 ägg, 250 g vetemjöl, 0,5 tsk hjortronsalt, Kallt vatten eller uppvispat ägg, pärlsocker, finhackad mandel

1. Vispa smör och socker med elvisp. Tillsätt kanel, kardemumma, salt och ägg och rör om ordentligt.
2. Blanda mjöl och hjortronsalt, häll det i smörblandningen och arbeta till en smidig deg. Låt degen vila i kylen några timmar.
3. Kavla ut degen tunt, med lite mjöl om det behövs, och ta ut kakor med en utstickare som ser ut som ett löv.
4. Pensla kakorna med vatten och ägg och doppa dem i socker och mandel. Lägg dem på plåtar med bakplåtspapper och grädda i 175 grader 10–12 minuter

Judebröd
Brunt pudersocker 1 skålpund (425 g), Ägg, hela 6 st, Smör ½ skålpund (210 g), Sötmandel (några bittra) ¼ skålpund (105 g), Kanel 1 thésked, Kardemumma 1 thésked, Hjortronsalt 1½ ort (6 g), Hvetemjöl 1 skålpund (425 g)

1. Sockret arbetas med äggen; Smöret tvättas, röres till det blir pösigt och hvitt, lägges till de rörda äggen: mjölet, kryddorna och hjortronsaltet äfvenså.
2. Utbakas i runda små plätter hvilka strykes med ägghvita, doppas i groft socker, gäddas.”
3. När de sefardiska judarna utvandrade från Spanien till norra Europa tog de med sig det här receptet på små söta kakor som på Linas tid ofta bakades till jul.

Sockerspån
3 ägg, 30 ort (130 g) socker, sicktadt (trösocker), 30 ort (130 g) hvetemjöl, 1 thésked vatten, 1 droppe orange-skal (apelsinskal) eller litet rifvet citronskal

1. Äggen vispas länge och ifrigt tills de äro pösiga och tjocka; sockret ihälles sakta hvarunder vispningen fortfar och fortsättes tills allt är väl smält.
2. Då iröres hvetemjölet, citronskalet och vattnet och blandas väl. Smeten lägges med en sked i små aflånga högar på smorda plåtar, utbredas med en knif 2 fingerbreda, 4 tum (12 cm) långa, ej för tunna.
3. Gräddas 1 plåt i sender gulbruna. Krökas genast varma öfver en rund pinne i form af hyfvelspån.

Text K G Ossian Nilsson Musik Sven Körling

Himlen hänger stjärnsvart och snön ligger blå
och mörkret är så beckmörkt och stjärnorna så små.
Skumma ligga stigarna där mänskobarnen gå,
och tysta ruva stugorna med snöskägg på.
Då komma väl de hundra, då komma väl de tusen
Lusseknektar vandrande kring husen.

De vandra kring med stjärnljus,
de vandra kring med bloss,
med masker och med narrspel, en jublande tross.
De bulta hårt på rutorna så isen går loss,
de buga sig, de bjuda sig till gästning hos oss.
De vandra kring med visor som jubla och tralla,
så backarna och skogarna de skalla.

Ossian Nilsson debuterade som författare 1895 med boken Förteckning på i svenska språket förekommande umbärliga främmande ord och uttryck där han går igenom vilka främmande ord svenskan klarar sig utan. Han blev känd för en bredare läsekrets först genom sina 1900–1901 publicerade diktsamlingar Fem dikter, Masker och Hedningar. På bilden håller han tal på Gärdet i Stockholm den 1 maj 1906.

Vi avslutar vår serie om snilleblixtar med en verkligt lysande idé. Lagerbiträdet Oscar Andersson hittade på den elektriska ljusstaken.

Text Torbjörn Österholm Foto Sjöberg Bild

Nu i julmånaden december tänder svenskarna miljoner elljusstakar som lyser upp fönstren i det kalla vintermörkret. Jonas Gardell sa en gång att elljusstaken är så fint och svenskt, något att vara stolt över. Vad passar bättre än elljustaken för att avsluta vår serie om svenska snilleblixtar? Den uppfanns år 1934 av lagerbiträdet Oscar Andersson (1909–1996) som jobbade på Philips i Göteborg. En av hans arbetsuppgifter var att ta emot krånglande elektriska julgransbelysningar som kom i retur. Men varför slänga en hel belysning när det kanske bara var några lampor som inte lyste, tänkte Oscar, och kläckte en idé som idag förefaller självklar, men ingen hade tänkt på den förut. Hans experimenterande ledde först till ljus­slingor i takkronan och på julbordet. Sen tändes idén om att förändra en ljusstake i trä, avsedd för stearinljus, till en elektrisk ljusstake.

Ljusstaken köpte han för två kronor. Han borrade upp hålen för ljusen så att lampsocklarna passade. Med ett stämjärn mejslade han en skåra under ljusstaken där han dolde sladdarna, som han sedan täckte med en pappskiva. Principen är densamma som man använder idag. Den fiffige Oscar löste också några elektriska problem med belysningen och till julen 1934 lyste världens första elektriska ljusstake i fönstret i Oscars föräldrahem i Landala. Den väckte allmän beundran av alla förbipasserande och bland familjens vänner. Oscars far var mäkta imponerad över sin sons uppfinningsrikedom! Ledningen på Philips var dock skeptisk. Inte ville människor byta ut ”riktiga” adventsstakar med sina fina stearinljus mot detta elektriska påfund?

Men till sist testade man idén i alla fall. I julhandeln 1939 marknadsfördes Oscars skapelse under namnet ”julottestakar” och de 2 000 exemplaren gick åt som smör i solen. Brandsäkerheten var ett viktigt försäljningsargument. Fladdrande stearinljus vid fönster i närheten av gardiner kunde ju leda till eldsvåda. Numera är elljusstaken en lysande affär. Bara i Sverige säljs runt en miljon stakar varje år. Den försynte Oscar Andersson tog inte åt sig äran av uppfinningen. Den som istället hyllades som hjärnan bakom elljusstaken var Philips försäljningschef Werner Simonsson i Göteborg. Oscar Andersson arbetade under Simonsson och vågade inte säga rakt ut att det egentligen var han som hade kommit på idén. Men numera är det ingen tvekan om vem som uppfann vår älskade elljusstake. Allt ljus på Oscar!

Två andra julidéer som lyser upp våra hem
Adventsstjärnan föddes i Tyskland på 1880-talet som en påminnelse om den bibliska stjärnan som lyste över Betlehem och ledde de tre vise männen till Jesusbarnet. Den kom till Sverige via Lundaprofessorskan Julia Aurelius som flyttade till Sverige 1912 med en stjärna i bagaget. På 1930-talet förekom importerade stjärnor i svenska hem, men stjärnorna var svindyra. Det var då entreprenören Erling Persson och hans kompanjon Björn Wennberg gjorde adventsstjärnan till var mans egendom. Paret satsade på en gulröd pappstjärna som tillverkades i 200 000 exemplar inför julen 1941. Den kostade bara 2,50 kronor och hade små stjärnformade hål stansade i pappen vilket fick stjärnan att gnistra lite extra. Ett genidrag och snart blev tillverkningen en storindustri med 300 anställda. Erling Persson gick sedan vidare och byggde upp klädimperiet Hennes & Mauritz. 

Änglaspelet bygger på en gammal tradition från medeltiden där änglar hängdes i taket som dekoration. Lite värme eller en luftpust och de rörde sig. Änglaspelet uppfanns av tysken Walter Stock, men det är Erik Boberg, hantverkare i Gävle, som gav uppfinningen luft under vingarna. Han startade sin tillverkning efter andra världskriget i en källare. Boberg förenklade spelet, men behöll änglarna med sina klassiska frisyrer. Tack vare en effektiv marknadsföring blev de svenska änglaspelen mycket populära framför allt i USA, trots att elektriska julbelysningar redan höll på att ta över marknaden. Redan 1952 exporterades de flesta av de 75 000 änglaspelen som tillverkades i Sverige till USA. Suget från de många svenskamerikanerna var enormt, man såg änglaspelen som en fläkt av Sverige.

Vinterskoj. Mikael Aronsson har skickat in en härlig vinterbild från 1937, tagen i Framme, Spässerud, som ligger söder om Arvika. ”Här har grannbarnen träffats för att åka kälke, en så kallad getdoning. Från vänster kälkens ägare Hans-Erik i Rönninga, Karl-Rune i Öststuga, Jan-Olof på Högen, Marianne i Rönninga, Eivind på Högen och Eivor på Framme.”
Inskickat av Mikael Aronsson, Grums.

Vad är en getdoning?
I Svensk Uppslagsbok från 1955 står: En getdoning är en speciell typ av kälkar som användes vid timmerkörslor, särskilt i norra Sverige. Den består av en framkälke, stötting eller bock, huvudsakligen avsedd för styrningen. Den kraftigare bakkälken, get, uppbär huvudparten av lassets tyngd.

Familj i Sverige. Jorunn tackar för ett ”kjem­pefint” magasin och berättar att hennes farmor var svenska. Jorunn bor i Skotterud, cirka 17 kilometer väst om Charlottenberg och berättar att hon har familj i Sverige. När Jorunn skulle tömma huset efter sina föräldrar hittade hon fyra gamla fotografier, helt okända för henne men hon tror att bilderna är tagna i Sverige. ”Pappas namn var Johan Moseby och han var 20 år gammal 1944. Han bodde i Sverige under andra världskriget.” Skriv till Minnenas Journal om du kan hjälpa Jorunn.
Inskickat av Jorunn Hermansen, Skotterud i Norge. 

Den 19 juni 1976 i Storkyrkan, Stockholm.
Egentligen är det ett underverk att brudparet såg så fräscha ut. Kvällen innan var det fest ända till kvart i tre på natten. Bara minuter senare var den förste åskådaren, Uffe Scherfenberg, på plats efter kortegevägen för att försäkra sig om bra utsikt. På själva bröllopsdagen fick LO-kongressen sändas i svartvitt. Alla färgkameror, totalt 25, användes till bröllopet. I Stockholm rullades gräsmatta ut över asfalten framför Slottet och blommor sattes ut i provisoriska planteringar. Planteringarna länsades senare av souvenirsugna åskådare. Brudgummen bar amiralsuniform och bruden var klädd i en klänning från Dior. Hon bar det klassiska kamédiademet och hade en spetsnäsduk fäst med ett gummiband runt handleden inne i klänningsärmen, för säkerhets skull. Samtidigt, på Gärdet, firade antirojalister på sitt eget vis. Initiativet togs av teatergruppen Pjäslangarna eftersom de ansåg att ”passivt följa med kungahuset är antigemenskap”. Ett särskilt tack får, så här i efterhand, riktas till Björn Lövkvist. Till vardags var han renhållningsarbetare på Söder. Efter alla festligheter såg han till att gatorna rensades från hästbajs.

Monark i verkstaden. Anders W Johanson sadlade om från vaktmästaryrket på Furs Sanatorium till att starta en egen cykel- och reparationsverkstad i Kuskavillans källare på 1950-talet. Han fortsatte sin verksamhet i Saleboda i Blekinge, ända fram till 2007. Han avled 87 år gammal 2008.
Inskickat av Margareta Wireen Johanson, Holmsjö.

En kärlekshistoria från 1970 gjorde succé då den kom och mycket för att den upplevdes som äkta och trovärdig. Roy Andersson lyckades skapa något unikt med både proffs och amatörer framför kameran. 

Text Helena Marcusson

Roy Anderssons regidebut En kärlekshistoria 1970 var en annorlunda filmproduktion, eftersom han blandade amatörer och skolade skådespelare. Resultatet blev en ovanligt realistisk kärleksskildring om tonåringarna Annika och Pär som spelades av 13-åriga Ann-Sofie Kylin och 15-årige Rolf Sohlman. Recensenten Jurgen Schildt uppmärksammade att det fanns en särskild autenticitet mellan de båda unga skådespelarna: ”en kärlekshistoria som ifråga om lyster, äkthet och sexuell och psykologisk trovärdighet är ganska unik i Sverige”. Inte minst den nu ikoniska filmaffischen där kärleksparet håller om varandra på en fotbollsplan vittnar om detsamma.

700 000 svenskar såg filmen, men sedan skulle det på grund av rättighetsstrul dröja ända in på 2000-talet innan den kunde visas igen. 2003 fick filmen nypremiär på bio och 2008 kom den äntligen på dvd. Andra kärleksfilmer från 1970-talet: En kille och en tjej (1975), En vandring i solen (1978), Jag är med barn (1979).

Tunnbrödsbagare. Agnes Fahlén och Hulda Bylin är i full fart med tunnbrödsbakning i bagarstugan. Agnes kavlar ut tunnbrödet i rejält med mjöl. Hulda rundar och ringlar kakan, sopar bort överflödigt mjöl och för över kakan på ”fjäet” och ringlar den igen. Brödet måste göras så tunt det går innan det gräddas försiktigt på hällen i 1–2 minuter. Brödet måste ständigt snurras så att det inte bränns. Bilden är tagen i Österbursjö i Ångermanland 1962.
Inskickat av Judith Bylin, Uppsala.

I november tilldelas Björn Borg och Ingemar Stenmark Svenska Dagbladets bragdmedalj. Priset delas för första gången.

Den heta och smakrika glöggen är ett självklart inslag i julfirandet. Att dricka varmt kryddat vin har uråldriga traditioner, men det var först på sent 1800-tal som det blev en del av den svenska julen.

Text Peter Fredriksson Foto Spritmuseum, Getty Images & Sjöberg Bild

Visst har det druckits kryddat vin tidigare i Sverige, och man vet med säkerhet att under Vasa-tiden blev det populärt inom hovet att tillsätta olika kryddor till vinet. 

Gustav Vasa hade till exempel en förkärlek för en blandning av rhenvin, socker, honung, kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor och som tillreddes av hans egen glöggblandare. Sonen Erik XIV å sin sida föredrog kryddade vinblandningar som även innehöll mjölk, och som han enligt upptecknade källor gärna drack sig lustig på. Att det svenska hovet var först ut med dessa nymodigheter beror på att man i högre grad än allmogen fick influenser från kontinenten, och där hade det sedan länge druckits kryddade viner. Redan i antikens Rom serverade man sötade och kryddade viner vid festliga tillfällen och sakta men säkert spred sig detta även utanför imperiets gränser. I Sverige hakade så småningom adeln och andra grupper som hade råd på den kontinentala traditionen, och man ansåg att det kryddade vinet hade flera hälsobringande egenskaper, till exempel kardemumma skulle lindra vid magvärk medan nejlika retar aptiten. Först på 1600-talet dyker ordet glödgat vin upp i svenska språket för första gången. Ordet glödga betyder att hetta upp och det var så man tillredde vinet. Ett sätt att söta upp vinet var att dränka in en sockertopp i till exempel konjak och sedan antända den. Så fick det smälta sockret rinna ned i vinet och på så vis ge det sin sötma, och i kokboken Den svenske kocken från 1837 finns det till exempel följande recept på Glödgat win:
”Vanligt rödt win uppkokas med något muskotblomma, kanel och kryddnejlikor, jämte nödigt socker och antändes. När det slutat brinna, silas det och drickes varmt.”

I övriga Europa började det här med att dricka kryddade viner dock mer eller mindre bli passé, men i Sverige hängde traditionen kvar.
– Det är ganska intressant att se hur man redan på 1800-talet betraktade det varma kryddade vinet som något genuint, en gammeldags tradition som höll på att försvinna och som man gärna höll fast vid i juletider, säger Eva Lenneman på Spritmuseum och konstaterar att när väl glöggen började drickas i alla samhällsgrupper hakade även dryckesindustrin på och började tillverka färdigbuteljerad glögg.

Lokala entreprenörer och vinhandlare tog fram vackra etiketter som pryddes av färgglada och rödkindade tomtar och försäljningen tog rejäl fart. En av de mest ansedda vinhandlarna var J.D. Grönstedt & Co i Stockholm och i deras vinglögg ingick flera olika viner som blandades med sockerlag, russin, sötmandel, kanel, kardemumma, nejlikor och ibland vanilj. Ungefär samtidigt blev det allt vanligare att glöggen hade just vin och inte sprit som bas, vilket under en tid var populärt framförallt bland allmogen som gillade att värma upp sprit med kryddor.

– Förmodligen beror det på att man var ute efter den värmande känslan, men sen var även tillgången på sprit bättre än på vin. Det är egentligen först på senare år som det åter börjar bli vanligt med mer uppspritade glöggblandningar, och personligen kan jag nog tycka att drycken vinner på att spritas en aning eftersom den högre alkoholhalten lyfter fram de olika kryddornas smak på ett bättre sätt, säger Eva Lenneman som tycker sig se att trenden går mot ett större utbud av mer traditionellt kryddade glöggdrycker.

Efter att Vin & Sprits monopol upphört översvämmades marknaden med nya varumärken och ingredienser, men även om kunderna gillade att experimentera i början har de nu återvänt till mer klassiska smaksättningar. Enligt den senaste statistiken från Systembolaget säljer de knappt tre miljoner liter glögg om året, och det är betydligt mindre än under 90-talet då försäljningen hamnade på cirka fem miljoner liter. I dag säljs dessutom 68 procent av alla flaskor i december. Här finns det något som tyder på att vi inte enbart dricker glögg till jul, vilket de flesta tror, eftersom 32 procent av alla flaskor säljs under andra månader.

– Ja, det är lite av ett mysterium. Glögg är ju inget som vinner på att lagras, så en tredjedel av de flaskor som säljs dricks av allt att döma vid andra tillfällen än under julen. Vem vet, vi kanske ser början på en ny tradition där man serverar glögg vid andra tillfällen. Dessutom finns det ju nya smaker som till exempel lakrits och clementin som gör att glöggen får nya användningsområden, säger Eva Lenneman som menar att det går att använda överblivna glöggslattar i till exempel olika bakverk där speciellt mjuka och fruktiga kakor kan få ett riktigt lyft av den kryddiga drycken. Det går även att göra glöggsirap genom att koka glöggen så att den får en simmig konsistens. Efter att den fått svalna kan man ringla den över färska klyftade fikon eller stekta kanelkryddade äppelklyftor.

På Spritmuseum brukar man anordna glöggprovningar och under 2016 hade man temavisningar om julens drycker, där bokade sällskap kunde få en visning och glöggprovning i samband med julmiddag i den restaurang som finns i samma byggnad som museet.

Visste du att …
… alkoholen börjar dunsta redan vid 78 grader samtidigt som smakerna förändras vid varmhållning. Värm därför glöggen sakta och häll sedan över den i en termos eller i en speciell glöggryta.

Vilka är de egentligen, våra älskade änglar? Ett sändebud mellan gudar och människor, en dröm om en skyddsängel eller ett vackert bokmärke i barndomen. Oavsett har de alltid levt vid vår sida.

Åsa Wettre är författare till den stämningsfullt himmelsblå Änglaboken där hon beskriver barndomens och julens alla änglar. Där finns även en förnämlig översikt av änglar i konsten, skriven av Åsas man Håkan Wettre, tidigare intendent vid Göteborgs konstmuseum. Han ger ett fint svar på frågan om vad en ängel är.
– Mänsklighetens äldre syskon. 

Vi som har läst Bibeln lite slarvigt får veta att änglarna skapades före människorna och att keruberna, Paradisets väktare, är omnämnda i Första Mosebok. Enligt Gamla testamentet är änglarnas främsta uppgift att hjälpa och skydda människorna; Sadrak, Mesak och Abednegro blev till exempel räddade ur den brinnande ugnen. (I Astrid Lindgrens saga Nånting levande åt Lame-Kal får de äran att ge namn åt tre små kattungar.) I Nya testamentet är dock änglarnas främsta uppgift att vara Guds budbärare.

Håkan Wettre poängterar att kristendomen inte har ensamrätt på änglar:
– De förekommer i islam, judendom, schamanism, taoism, buddhism …”. Och vi får veta att änglarna från början inte hade vingar; det framgår bland annat av målningar i katakomberna. Men när kristendomen blev statsreligion i Rom på 300-talet övertog änglarna helt sonika segergudinnan Nikes vingar. Trots det fortsatte bildhuggarna i ett par hundra år att göra dem vinglösa. På 1200-talet angav ockulta beräkningar antalet änglar till 399 920 004, sannolikt räknade man antalet stjärnor på himlavalvet – men siffran korrigerades ner till 301 655 722. Fornkristna teologer försökte få ordning i hierarkin. De fann tre, med tre änglakörer vardera. Överst serafer, keruber och tronänglar som alla har direktkontakt med Gud. Att de var manliga är en kvalificerad gissning. Det grekiska ordet för ängel i Nya testamentet, angelos, är maskulinum. Gabriel känner vi definitivt till från bebådelsen, Mikael lite mera tveksamt, kanske bara från allhelgonapsalmen? Och så Lucifer förstås, den fallna ängeln. I konsten, behövs en visuell symbolisk form för att visa det som egentligen inte kan visas, eftersom änglarna inte har någon fysisk form. 

Änglarna i konsten började få kvinnliga drag under barocken, och när bokmärkesänglarna gjorde sin entré fanns inte en enda manlig ängel att köpa i pappershandeln. På 1940-och 50-talen bytte vi dem med hjälp av en skrivbok där vi vikt sidorna som en dragspelsbälg och placerat en ängel i alla fack utom ett. Kompisen stoppade in sin bytesängel på måfå, och fann ibland till sin besvikelse att facket var tomt. Det saknades inte spänning i byteshandeln.
– Bilden av ängeln har förändrats allteftersom den tagit steget ut i den världsliga världen, understryker Håkan Wettre. 

Änglakultens blomstringsperiod inföll under senrenässansen då jordens skönhet lyftes fram, i motsats till medeltiden då himlen stod för den fulländade skönheten. Ängeln blev alltmer en förbindelselänk mellan det himmelska och det jordiska; de musicerande änglarna lämnade plats åt förmänskligade ljuva gestalter som bringade glädjebudskap. Under upplysningstiden blev änglarna omoderna, men snart kom romantiken, full av dramatik. Man började intressera dig för de fallna änglarna, de som förvisats ur paradiset.

På 1800-talet gjorde skyddsängeln sitt intåg, med benägen hjälp av 1800-talets massproducerade oljetryck. William Blake (1757–1827), visionär gravör, konstnär och poet umgicks sedan barndomen med änglar. Han var tidigt influerad av Emanuel Swedenborg (1688–1772) som mitt i livet övergav sin framgångsrika vetenskapliga karriär för andevärlden, där änglarna hade en framträdande plats. I Om himlen och helvetet beskriver han utförligt deras klädsel: ”De som är förståndigast har kläder som blixtrar som av eld, andra har kläder som strålar av ljus. De mindre förståndiga har glänsande vita kläder eller vita kläder utan glans, och de ännu mindre förståndiga har kläder av olika färger. Den innersta himlens änglar däremot är nakna. Att änglarna i den innersta himlen är nakna beror på att de är i oskuld, ty oskuld motsvarar nakenhet.”

Man skulle kunna tro att änglarnas ställning försvagades i samma takt som kyrkans.Men så har det inte blivit. Rafaels putti, i kvinnlig form, var förebilden för de bokmärken man kunde köpa i ark. Dagens barn gör fortfarande änglar i snön, och till jul plingar änglaspelet i många hem. Staken har en intressant historia som bygger på en medeltida tysk tradition. Man hängde änglar i taket, och värmen som steg satte änglarna i rörelse. Men det var en svensk hantverkare, Erik Boberg, som efter andra världskriget tillverkade det änglaspel vi har idag. Under samma period gjordes många lövsågade änglar. Några har ett julgransljus i vardera handen, andra knäböjer graciöst med ett ljus i handen, eller på plattan om händerna är upptagna i bön. De utstrålar en naiv, innerlig skönhet. Samma innerlighet finner vi i Elsa Beskows bild ”Jesusbarnets födelsedag” där den ena lilla ängeln har ett ljus med gloria; hon ser ut som ett syskon till den lilla flickan som dukat födelsedagsbordet.

Åsa Wettre berättar i boken att den ”utlösande ängeln”, som satte igång hennes ”änglaförälskelse” var en liten lergodsfigur, skapad av keramikern Kerstin Danielsson. Kerstin hade gjutit den i en form till julbasaren i dottern Pamelas skola. Åsa fick Kerstins eget exemplar i gåva, för sin egen ängel säljer man inte.

Änglar har fortsatt att inspirera, inte bara konstnärer och poeter, utan även filmmakare: 20 filmer med ordet ”ängel” i titeln finns listade i Änglaboken. Och änglamusik är det gott om. Bland de 34 titlarna finns populära namn som ABBA, Ted Gärdestad, Evert Taube, Paul Simon och Bob Dylan. Änglar finns visst lite överallt. I Åsa Wettres Änglarnas A – Ö hittar man bland annat ”Att ängla”, fotbollslaget Änglarna (alltså IFK Göteborg), Hell’s Angels, Husets ängel, Hemmets goda ängel (Carl Larsson 1909, dock utan vingar), Änglarnas stad (Los Angeles), Ängelholm, Änglahuset i Ystad, Änglamakerskor (inte särskilt trevliga), Sibiriens ängel (Elsa Brändström, desto trevligare) och sex sorters Änglamat och Ängladryck.

Den som mirakulöst överlevt en hemsk olycka talar gärna om änglavakt, och rannsakar ofta sitt liv, skapar ett före – efter, vilket inte sällan resulterar i en livsavgörande förändring. Ofta till det bättre. Behovet av en skyddsängel behöver inte ha någon religiös anknytning; det kan helt enkelt uppstå ur en önskan att känna sig omhuldad, vilket inte är samma sak som att ständigt sätta sig själv och sina egna behov i centrum. Antony Gormley gav invånarna i Tyneside just en sådan skyddsängel, den 20 meter höga skulpturen ”Angel of the North” i rostigt stål från de nerlagda varven. De 54 meter breda vingarna har en lutning på 3.5 grader – Gormley ville skapa ”a sense of embrace”. Så varför inte låta änglarna, mitt i julkommersen, göra sitt gammaltestamentliga jobb, att stödja och hjälpa människorna att ta fram det bästa inom oss själva. Och nog klarar väl såväl agnostiker och humanister som ateister att sjunga G-ordet i Zacharias Topelius julpsalm (se ruta), fint tonsatt av den unge Jean Sibelius.

Piprökare i storskogen. Min farfar Ragnar Norgren fotograferad på skogsarbete vid Tetta Janne-kôjan (kojan) vid Norra Almsjön, väster om Lima, på våren 1921. På kojans tak hänger tomma hösäckar på tork och som vanligt har farfar pipan i mun. Han levde 1893–1972 och bodde i Lima i Dalarna.
Inskickat av Kerstin Byrén, Borlänge.

Den 4 november kommer författaren Åke Holmberg med den första boken om privatdetektiven Ture Sventon. Den läspande, skarpskurna figuren som älskar “temlor” blir omåttligt populär.