När vårsolen börjar skina är det dags att vara på sin vakt. Historien kan visa upp flera notoriska ”charmörer” som lovat evig kärlek men i stället tömt fästmöns bankkonto och försvunnit.
Belevad och charmig. Soloch-våraren Gustaf Raskenstam 1943.
Karl Vesterberg hette mannen som gav upphov till begreppet ”solochvårare”. Den 16 februari 1916 satte han in denna kontaktannons i Stockholms-Tidningen: ”Ärade Damer. Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o. god flicka (eller änka) ur arbetarklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till Sol och Vår.”
En fröken Helga Berggren svarade på annonsen. Hon lånade Karl Vesterberg 2 000 kronor (motsvarar över 70 000 kronor i dag), varpå han försvann. Han kunde senare gripas och dömdes till sex månaders straffarbete. Bedragaren visade sig vara en kolutkörare utan någon villa. Han var urtypen för en solochvårare.
Märkligt nog fanns i samma tidning, ovanför Karl Vesterbergs annons, en annan som låter lika skum. Där stod: ”Två mycket rika, men fula flickor, den ena halt, den andra döv, önskar innan skottdagen bli bekant (event. äktenskap) med var sin stilig grabb. Svar, helst med foto, till 25,000 och 15,000.” Vem och vad som låg bakom denna annons är dessvärre okänt.
Se upp för dylika annonser.
Sveriges mest beryktade solochvårare var Gustaf Raskenstam, född 1901 i Värmland som Anders Gustaf Eriksson. Mellan 1941 och 1943 inledde han förhållanden och lurade över 100 kvinnor på pengar. Han var förlovad med ett 30-tal av dem och hade ett hektiskt schema där han for landet runt och träffade olika kärestor varje vecka.
Bekantskap sökes. Annonsen från 1916 gav upphov till begreppet ”sol och-vårare”.
Han var en smula korpulent, försedd med tangorabatt och uppträdde alltid belevat och älskvärt – en karl att lita på, tyckte alltför många. När Raskenstam avslöjades kallades han i pressen för ”svensk mästare i sol & vår”. Det visade sig att denne herre, som titulerade sig både bankir och disponent, var densamme som ”Sol-Eriksson”, ett redan känt namn i skojarbranschen.
Gustaf Raskenstam dömdes till tre och ett halvt års straffarbete som han avtjänade på Långholmen i Stockholm. Under fängelsetiden gifte han sig och tog tillbaka sitt gamla efternamn Eriksson. Paret fick barn men de lär senare ha separerat. Han avled utfattig 1969 och är begravd i en omärkt grav.
1983 blev historien om Raskenstam en filmkomedi, med regissören Gunnar Hellström själv i huvudrollen. Rollistan kryllade av kända namn som Harriet Andersson, Inga Gill, Lena Nyman och Meg Westergren. Raskenstam gick inte hem hos kritikerna som ansåg att bedragaren framställdes som för sympatisk och att filmen blundade för allvaret i historien. Men den blev ändå en publiksuccé.
En ännu värre solochvårare, om än bortglömd i dag, var Pertti Ylermi Lindgren. Han hade en hel uppsättning namn, Gunnar von Heidenstam och Dagar Efraim Melin var bara två av dem. I början av 60-talet blev han känd som ”Motala-Greven”. Han lyckades lura både rektorer och direktörer och som greve Oxenstierna lät han sig bjudas på Rotarymiddag. Stadens högdjur föll för hans fina manér, men en kvinnlig hotellportier med god människokännedom insåg att ”greven” ämnade smita från hotellräkningen. För polisen förklarade hon att ”en karl som går klädd i smoking till vardags är det något skumt med”.
I runt tio år hade Lindgren ägnat sig åt att lura kvinnor i Sverige och Finland på mycket stora belopp. Nästan 300 kvinnor hade han duperat och han var förlovad 76 gånger. Även denne man var försedd med tangorabatt och en förödande charm.
Efter avtjänat fängelsestraff medverkade Pertti Ylermi Lindgren i en finsk film om sig själv, Greven som kom 1971. Den visades också i Sverige.
Varifrån låtskrivarna Åke Gerhard och Ulf Källqvist fick sin inspiration är obekant. Men till Melodifestivalen 1962 skrev de sången Sol och vår. Den handlar om en tjej som luras att bjuda en främmande yngling på lunch och därefter blir bestulen på sin päls. Låten vann den svenska uttagningen sjungen av Inger Berggren och kom på delad sjundeplats i Eurovision Song Contest i Luxemburg. En finsk version spelades senare in av Laila Kinnunen.
