Välkommen till vagnmakeriet på Söder, i Stockholm.

I hörnet av Timmermansgatan, på gården vid Sankt Paulsgatan, visar en hantverkare hur man bygger vagnshjul för hand, år 1932.

Fler bortglömda hantverk?

Missa inte:

Hur skapas siden?

Knappmakare på Liljeholmen

Webbshoppen – fullproppad med nostalgi!

Bronslycka. I nr 2/2015 fanns en bild på tre flickor som fått medalj i en skidtävling mellan Hällfors och Penglunds skola. Här är ett foto från samma skidtävling – och dessutom samma år, 1966. Bilden är tagen på exakt samma ställe, man kan se trappräcket i bakgrunden. Historien är också densamma. Jag var vid dessa tävlingar den ständiga fyran bland killarna, men just detta år lyckades jag slå den som annars brukade bli trea och därmed erövra bronsmedaljen. Pojkarna på bilden gick alla i årskurs sex i Hällfors skola (flickorna i förra numret gick i årskurs två och var klasskamrater till min lillebror Bertil Eriksson).
Inskickat av Bength Eriksson, Boden.

Gå in och prenumerera på tidningen

1961 utmanade Radio Nord det svenska radio­-monopolet och gav en hel generation lyssnare nya moderna rytmer. Då älskades schlager och pop av alla utom regeringen. 

Jan Kotschack har skrivit boken om sin far och Radio Nord, som sände från båten Bon Jour på internationellt vatten i Stockholms skärgård mellan den 8 mars 1961 och den 30 juni 1962.

Jag och mina kompisar blev överlyckliga. Äntligen kunde vi lyssna på pop, rock och schlager på en svensk radiostation. Jag själv hade rattat in Radio Luxemburg på mellanvåg 208 redan på 50-talet. Där spelades de allra senaste pop- och rocklåtarna, ofta med Elvis Presley, min stora idol.

En artist som spelades här blev snabbt oerhört känd. Så blev det också för artisterna som spelades på Radio Nord och hamnade högt på den nya stationens topplistor.
Jag minns Jay Epae från Nya Zeeland som låg på listorna i hela 41 veckor med oförglömliga låten Putti, Putti. Han besökte Radio Nord och sålde enorma mängder skivor.

Elvis Presley fanns med på de flesta listorna. Andra populära artister var Cliff Richard, Chubby Let´s twist again Checker och Paul Anka. Svenska Radio Nord-favoriter var bland andra Owe Thörnqvist, Little Gerhard och Anita Lindblom.

Twist var dåtidens dansfluga. Radio Nord fixade en tävling i maratontwist i Eriksdalshallen, där Lenne And His Falcons spelade. Foto: Bengt H Malmqvist/ Premium Rockshot.

Även Siw Malmkvist, Lill Babs och Ann Louise Hanson var populära Radio Nord-artister och i maj åker de på turné med journalisten och författaren Jan Kotschack som skrivit boken Stick iväg, Jack.

I boken berättar Jan Kotschack om när pappa Jack startade den kommersiella radiostationen Radio Nord. Det är en spännande historia om en älskad radiostation, men också om ett annat Sverige.

1961 var det otänkbart med kommersiell radio i Sverige, så det stormade rejält kring Radio Nord när Jan Kotschack och hans gäng sände från båten ”Bon Jour” som gungade av musik ute på internationellt vatten. Efter 16 månader stoppades sändningarna och i dag är det svårt att förstå upprördheten bland dåtidens makthavare.

Siw Malmkvist och Cliff Richard spelades flitigt.

Jan Kotschack tyckte det var problematiskt att berätta om sin far och undvek länge att skriva boken. Men han kunde inte släppa frågan om varför etablissemanget var så fruktansvärt upprört. Och vad hände egentligen bakom kulisserna? Vad var det som var så hotfullt?

– Pappa var amerikaniserad och hade under en resa till Dallas träffat en film- och radioman som var intresserad av utvecklingen i Europa. Pappa tyckte om nya idéer och var affärsman. Han såg en möjlighet att tjäna pengar och samtidigt fylla en lucka, berättar Jan.

I dag är han stolt och nöjd att det blev en bok om en fantastisk historia och en far vars minne lever på egna meriter.

Radio Nords sände på mellanvåg från fartyget Bon Jour mellan 8 mars 1961 och den 30 juni1962.

Fotnot: Radio Syd (tidigare Radio Mercure) sände via FM från Öresund, medan Radio Nord sände på mellanvåg från Stockholms skärgård, och var den första svenska piratradion.

Sveriges Radios uttagning till Eurovisionsschlagern 1962 fick Radio Nord att utmana med egen schlagertävling. Den vann Ann-Louise Hanson med Vinden talar om.

Ann Louise Hanson

”Jag blev listetta två gånger”

Ditt bästa minne från Radio Nordtiden?
– De var ju först med topplistor och man spelades ju ganska mycket på radion. Det var ju annorlunda, på vanliga svenska radion spelades inte schlager alls. Jag låg högst upp på topplistan två gånger och varje gång man låg etta fick man ett vackert litet skepp. Jag har två stycken. Stationen anordnade också en alternativ melodifestival. Lyssnarna röstade då fram min låt Vinden talar om som nummer ett.

Hur påverkade din medverkan karriären?
– Ja, så tillvida att man spelades mer på radion och kanske att man också sålde lite mer skivor i och med det.

Din största hit hos Radio Nord?
– Det var Vinden talar om och Vita rosor från Aten.

Siw Malmkvist var en av schlager­drottningarna.

Siw Malmkvist

”Det var kanon att komma med på listan!”

Ditt bästa minne från Radio Nordtiden?
– Det var kanon att komma med på deras listor. Då fick man ett fint vikingaskepp.

Hur påverkade din medverkan karriären?
– Det betydde ökad skivförsäljning. Radio Nord spelade ju musik hela dygnet.

Din största hit hos Radio Nord?
– Jag tror att det var Läs inte brevet.

Owe Thörnqvist , still going strong, såg positivt på Radio Nord.

Owe Thörnqvist

”Radio Nord påverkade min karriär alldeles kolossalt”

Ditt bästa minne från Radio Nordtiden?
– Vi artister blev ju bjudna ombord ibland för intervjuer i samband med listplaceringar. På Bon Jour fanns radioteknikern Archie från Texas med sin röda jacka och breda sydstatsdialekt. Han gav mig ett tips, som sannolikt räddade mig från ekonomisk ruin.

– Jag hade min låt Wilma på Radio Nords topp 20-lista för sjunde veckan i följd. Då brakade helvetet löst i form av ett stämningshot från USA för ”varumärkesintrång”. Columbia Pictures och Screen Gems, som producerade den populära tecknade serien The Flintstones, ansåg sig  äga uttrycket Jabbadabbadoo och egennamnet Wilma. De kom med skadeståndskrav på miljontals dollar.

– Archie gav mig ett telefonnummer till en polare i New York som jobbade på Columbias huvudkontor i New York. Denne i sin tur lotsade mig vidare till Ed Justin, reklamchef på Screen Gems. Jag förklarade att Wilma var ett mycket vanligt flicknamn i Sverige. Ja, till och med min egen farmor hette Wilma (hon hette Hulda, men det visste ju ingen på Screen Gems!). Och Jabbadabbadoo, fortsatte jag, var ett stridsrop uppfunnet av en gammal vikingahövding vid namn Gunnar ”Siljabloo” Nilsson.

– Då sa Edward Justin: ”Okej, man… we like your song. Can we buy it?  We can even include it in one of the Flintstone episodes”. Och hör och häpna: Min inspelning Wilma från 1962 blev huvudtema i Flintstone-avsnittet Cousin Owe Goes to Bedrock, som fortfarande vevas i repriser världen runt. Rullandes dollar åt mitt håll!

Hur påverkade din medverkan karriären?
– Radio Nord påverkade således min karriär alldeles kolossalt, i både direkt och överförd bemärkelse, typ vinna eller försvinna. Jack Kotchack skrattade gott och gratulerade.

Din största hit hos Radio Nord?
– Minns inte exakt vilken hit som blev störst. Någon har berättat att jag hade åtminstone tre låtar växelvis på Radio Nordlistorna. Nyssnämnda Wilma, Alptoppens ros och Per Olsson (han med Bonnagården). Sammanlagt 28 veckors liggtid försäkrar mitt list- medvetna vittne.

Lill-Babs lika poppis då som nu.

Lill-Babs

”Radio Nord satte schlagern på kartan”

Hur påverkade din medverkan karriären?
– Den gjorde mycket för oss allihop och att schlagern satt på kartan. Det var ju Radio Nord som gjorde det.

Din största hit hos Radio Nord?
– Jag kommer inte ihåg. Det är ju ett tag sedan. Men det ska bli jätteroligt att resa ut med tjejerna och hylla Radio Nord. Vi har haft en föreställning i Norrköping som var utsåld till sista platsen. Och vi hade jätteroligt. Vi har ett potpurri på 27 minuter och där kommer allt att vara med.

Gilla oss på Facebook

Nu blommar körsbärsblommorna! Som rosa puffar av sockervadd som trasslat in sig i träden, klär de hela Kungsträdgården i ett rosa skimmer.

På dagarna är det fullsmockat med folk här. Så för att få till fina bilder och slippa folkmassorna så bör man ta sig hit tidigt. Jag och mina vänner satte oss på nattbussen kl 04.10. När vi kom fram gick solen upp mellan byggnaderna i Kungsträdgården och speglade sig så att hela fontänen glödde. Och det var inget folk, bara vi och två andra fotografer.

Jag ville passa på att visa er några av mina favoritfynd. Den lilavita klänningen är en äkta 1950-talare. Den lyckades jag snoka fram på Solnahallen Megaloppis för 50 kr! Den är gjord i grov bomull och är helt fantastisk. Under har jag en tyllkjol och som jag också inhandlade på loppis för 20 kr. Skorna är också ett loppisfynd, de kostade bara 10 kr på Galoppisen förra året!

Den turkosa klänningen kostade mig inte ett skvatt.  Hatten var också gratis, den hade jag turen att få från en försäljare på Galoppisen förra sommaren. Jo, man tackar ja! Och under den turkosa klänningen sitter den enorma tyllkjolen. Under 1950-talet var det vanligt med stora underkjolar för att ge klänningarna vidd. Ju vidare, desto bättre. Underkjolarna skapades i allt möjligt material; antingen kunde man sätta på sig flera över varandra för att skapa volym eller sätta på sig en som var gjord i skumgummi eller skumplast!

Och slutligen så har vi den fantastiska grå kappan och blå klänningen som jag har fått från Gudrun Sjödén. Jag vill ha på mig de jämt, de är så otroligt mjuka. Kappan är vävd av bomull och lin. Det känns så fint, för många av deras basplagg är gjorda i ekologisk bomull och de stödjer Naturskyddsföreningens Projekt 2020 – Vi är ett land fullt av levande skogar. Hatten är ett fynd från Kungliga Operans utförsäljning (vilken dröm det var!) Nu är jag superpeppad på att se vad den här loppissommaren kommer att erbjuda.

Kvinnligt självförsvar är ingenting nytt. Se greppen från år 1947, av den fantastiska instruktören Mary Parker.

Harald ”Bildsköne” Bengtsson sprängde kassaskåp och skojade till sig pengar och prylar som ingen annan. Hans liv som en svensk ”Robin Hood” charmade kvinnorna och blev en följetong i pressen.

Lagens långa arm nådde till slut Harald Bengtsson. I 26 år satt han i fängelse.

Vid några klippblock, nära stranden av Filkesjön i nordöstra Skåne, döljer sig ett stycke svensk kriminalhistoria. Här gömde sig de riksbekanta förbrytarna Bildsköne Bengtsson och hans kumpan Axel Folke Johansson, känd som Tatuerade Johansson, under åren 1932–1934.

De hade byggt en hydda som var väl dold för omvärlden och här kunde de båda männen gömma sig mellan sina stöldraider i södra Sverige.
– Hyddan såg oansenlig ut, men var rejält inredd med bekväma sängar, grönblommiga plyschtapeter och köksspis, berättar radiojournalisten Bertil Sandström som bor i Sibbarp utanför Osby.

Hyddan upptäcktes av en slump och de båda kumpanerna kunde så småningom gripas i Göteborg. För Bildsköne Bengtsson blev det långa fängelsestraff som följde slutet på hans brottsliga bana.

I denna välinredda hydda gömde sig Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson för polisen.

Efter frisläppandet 1945 slog han sig ner som skräddare i Markaryd och där bodde då den lille grabben Bertil Sandström.
– Det var ju någonting enormt att den beundrade och fruktade kassaskåpssprängaren slog sig ner just i vår lilla by, berättar Bertil, som allt sedan dess varit fascinerad av den bildskönes öde. Och det är han inte ensam om. Bertils föreläsningar och radioprogram drar storpublik.

– Harald Bengtsson var en egensinnig, bångstyrig men mycket begåvad människa. Han fick högsta betyg både i skolan och efter konfirmationen trots att han tidigt fick lämna föräldrahemmet och bo hos sin morfar och mormor, som behandlade honom illa. Unge Haralds begåvning blev också hans olycka. På hans första jobb vid järnvägsstationen i Strömsnäsbruk väckte hans driftighet arbetskamraternas avundsjuka. De stal stinsens klocka och gömde den i Haralds matbox, naturligtvis fick Harald både skulden och sparken.

Harald Bengtsson lyckades bryta sin kriminella bana och arbetade sedermera som skräddare i Markaryd.

Han glömde aldrig oförrätten och svor att hämnas på samhället.
– Har ni gjort mig till tjuv ska jag också bli tjuv, sa den bittre 14-åringen när han lämnade Strömsnäsbruk 1907.

Fram till 1945 tillbringade han 26 år i olika fängelser och på anstalter. Under sin tid på fri fot var Bengtsson ständigt på flykt efter brott som han begått eller misstänktes ha begått. Han var känd på alla polisstationer och förekom dagligen på tidningarnas förstasidor.

Redan 1915 blev han den förste i Sverige att använda dynamit vid kassaskåpssprängning. Och hans fräcka postorderkupper blev legendariska. Bengtsson beställde kläder och andra prylar till fingerade personer. När varorna anlänt till järnvägsstationen bröt han sig in och stal dem.
– Ja, han var verkligen fräck, skrockar Bertil Sandström och berättar en av sina många historier om legenden.

Harald Bengtsson tog in på ett hotell, men kunde inte betala för sig. Då visade han en blankett för portieren där det framgick att han förvarade ett stort bagage på stationen. Portieren blev imponerad och tog blanketten som garanti för att Bengtsson skulle kunna betala för sig när det var dags. Men Harald Bengtsson hade stulit blanketten och själv fyllt i den. Ett par veckor kunde han äta och dricka gott på hotellets bekostnad innan han försvann.

– Bildsköne Bengtsson skadade aldrig någon människa. Han gjorde ofta rätt för sig när han ”lånade” mat hos bönder och annat vanligt folk, berättar Bertil.

Och han låg bra till hos kvinnorna. Bildsköne Bengtssons uppövade charm och stiliga utseende var viktiga tillgångar i skojarkarriären. Öknamnet fick han 1926 efter att ha lurat stadsfiskalen i Askersund.

När polismannen förstod att det var Bengtsson som han hade haft att göra med sa han:
– Inte kunde jag tro att det var den ökände dynamitarden, för in kom en bildskön yngling med förtroendeingivande utseende.

Den svåra uppväxten, alla åren i dåtidens brutala fängelser och rollen som jagad förbrytare kunde ha knäckt den hårdaste. Men bildsköne Bengtsson lyckades inte bara överleva utan också bryta med sitt kriminella förflutna. Han försonades med samhället och de sista 20 åren levde han ett hederligt liv.

I Markaryd hyrde han rum i brandchefens hus och lyckades stöta bort de gamla kumpanerna som försökte locka ut honom på nya stöldraider.
– Han var en snäll farbror, uppenbart mycket begåvad, berättar brandchefens dotter i ett av Bertil Sandströms radioprogram. Men han var ensam och aldrig glad.

Nej, Bildsköne Bengtsson var plågad av sin historia och ville inte prata om den. Det visste Markarydsborna men alla lät honom inte vara i fred. Märkligt nog ställde han upp i ett reportage i tidningen Se på hösten 1946. Reaktionen blev enorm och Bildsköne Bengtsson drog skaror av turister till Markaryd. Människor stod på tå i rabatten för att kika in på honom och från kvinnor kom det ena kärleksbrevet efter det andra.

Till slut fick han nog och flyttade till Göteborg där han levde anonymt under de sista 15 åren av sitt liv.
– Ja, man vet ingenting om honom från den tiden, säger Bertil Sandström. Någon förmögenhet lämnade i alla fall inte den gamle dynamitarden efter sig.

Historier om Bengtsson…

Det finns ett otal skrönor om Bildsköne Bengtsson, enligt vissa är han fortfarande i livet! Här är några exempel som dock är alldeles sanna:

Under två vintrar bodde Harald Bengtsson i en grosshandlarens sommarvilla utanför Borås. När grosshandlaren kom på sommaren flyttade Bengtsson upp på övervåningen. Grosshandlaren märkte ingenting.

För att förvilla polisen lyckades Harald Bengtsson i smällkalla januari ta sig från Stockholm till Helsingborg genom att hålla sig fast under (!) sovvagnen i ett snälltåg. Framme i Helsingborg bytte han tåg och åkte på samma sätt till Göteborg. Där tinade han upp på Frälsningsarméns ungkarlshotell.

Kuplettsångaren Artur Rolén uppträdde i Umeå när han fick veta att två av musikerna i orkestern hade haffats av polis på öppen gata för att de påminde om Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson. Artur Rolén fick personligen hämta ut musikerna hos polisen.

Göte Olsson i Torsby bjuder på några fantastiska ögonblicksbilder från arbetslivet under 19-talets första årtionden. 

Som en tavla. Målarverkstad i Torsby runt 1910. Från vänster står Lars Erik Dufström från Dalarna som bodde och verkade i Torsby i några år och sedan emigrerade till USA. Till höger om honom står målaren Wallin från Oleby, Henning Olsson, som senare blev järnhandlare i Torsby, och målarmäster Otta Stålhammar.
Alla bilder är inskickade av Göte Olsson, Torsby.

Vacker vägskrapa

Ludvig Bredsberg poserar för fotograf Victor Larsen med sin Bitvarg på järnvägsgatan i Torsby. Året är 1927.

Mjölkmästarna
Uppställda på mejeriets lastbrygga står mejerinnan Astrid Andersson, Hildur Nilsson, Bojan Brodin, mjölkprovare Harry Fors, Gun Nilsson och Signe Johansson. Sittande från vänster: Erik Ekbro, Jarl Norbäck och Hilding Rådström. Torsby mejeri, 1942.

Rätt mätt
Föreståndaren på Torsby Mejeri, Astrid Andersson, har full koll på måtten. Tiden är tidigt 1940-tal.

Dricka på väg
Huga Sandberg kör ut dricka från EA Sandbergs svagdricksbryggeri.

Bryggeriet
Svagdricksbryggeriet i Torsby 1905. Det ägdes av Erik Axel Sandberg och var tidigare ett vitvaruväveri. Frän vänster står Uno Sandberg, Ester Fugelberg och Lovisa Sandberg. Vem som står intill husväggen är okänt men på kuskbocken sitter Huga Sandberg.

Tala om yrkesstolthet!
Arbetsdagen kan börja. Tuffa killar på Larssons slakteri i Torsby runt 1907–08. Från vänster står Lars Larsson, som senare drev Blå Bandets servering, Arvid Asker, som emigrerade till USA, Johan Larsson, som senare blev vaktmästare på Tingshuset i Torsby och fick medalj i Norge för sitt arbete med krigsflyktingar under 2:a världskriget och Fridolf Asker, som senare som byggnadsarbetare. Fridolf och Arvid var svåger med Johan Larsson.

Gå gärna in på vår webbshop

Mekarmöte. Vi var tre grabbar som träffades för att prata moped och meka. Oöm klädsel med stövlar och skinnjacka behövdes för att klara väder och vind. Min moped var en Victoria Vicky. Från början var motorn så hårt strypt att den hotade att skära ihop. En motorcykel- och mopedhandlare i Sundsvall skulle fixa så att mopeden kunde gå fort och få en kraftig motor. Efter diverse åtgärder kunde man likställa den med lätt motorcykel som gick mycket snabbare än lagstadgat. Den blev med andra ord trimmad. Därefter gick det fort att åka till kompisarna i trakten.
Inskickat av Rolf Eriksson, Liden.

Gå in på vår webbshop

Minns ni Tumba-Tarzan, tjuven som föräldrar skrämde sina barn med? För över 50 år sedan var han Sveriges mest jagade man. Men var han verkligen en ”desperado”? Eller bara en olycklig man som trivdes bäst i skogen?

Den 16 november 1954 grep polisen Rolf Johansson. Han gjorde inget motstånd och verkade närmast lättad.

Rolf Eskil Johansson föddes fattig och obemärkt 1925 och dog lika anonymt 1978.  Men under ett år av sitt liv stod han i rampljuset, omskriven, fruktad och säkert även en smula beundrad. Då kallades han Tumba-Tarzan och var Sveriges mest kände brottsling. Än i dag framkallar namnet vällustiga rysningar, till och med hos människor som inte ens var födda på den tiden.

Men vem var han? Och vad gjorde han egentligen?
Som så många som hamnar snett i samhället kom han från så kallade enkla förhållanden. Föräldrarna Eskil och Amanda Johansson var fattiga och sjukliga och bodde med sina tre barn i en stuga i Tumba. Bostaden på ett rum och kök tillhörde Botkyrkas fattigvård.

I skolan var Rolf enligt överläraren snäll och ”ej obegåvad”. Men han var mer i skogen än i skolan och fick gå om flera år. 15 år gammal hoppade han av skolan efter att bara ha avverkat fem klasser.

Frånsett lite tjuvskytte höll sig familjen på rätt sida om lagen, men föräldrarnas dåliga hälsa var ett stort problem. 1940 hamnade Amanda på sanatorium, Eskil på sjukhus med lunginflammation och Rolfs småbröder Sune och Olle, 10 och 7 år, på ett barnhem i Norrtälje.

Rolf flyttade till en halvsyster i Stockholm och fick jobb på lampfabriken Luma. Han var musikintresserad och började ta fiollektioner.

Rolf, Tumba-Tarzan Johansson, fördes till häktet i juni 1955.

Men liksom i skolan hade han svårt med fasta tider och instängdhet. När pappa Eskil kom hem från sjukhuset flyttade Rolf tillbaka till Entorp i Tumba och började dika, hugga ved och göra andra småjobb i Tumbatrakten.

1944 förälskade han sig i Alice och genom hennes mor fick de båda jobb på Tumba pappersbruk, men Rolf vantrivdes och slutade snart. Militärtjänsten som hundförare blev han hemförlovad från efter fem månader på grund av klena nerver.

Alice och Rolf gifte sig våren 1946 och fick två döttrar, 1946 och 1948. Genom fattigvården fick de hyra en stuga på två rum och kök i Tumba.

1945 hade resten av familjen Johansson återförenats i Entorp. Under barnhemsåren hade Sune och Olle lärt sig snatta och stjäla och hemma i Tumba började de bryta sig in i sommarstugor och förråd. De kom över mat, kläder och även en del vapen, som de dock inte använde.

Polisen jagade dem, men de var snabbare och hittade bättre i skogarna. Våren 1952 greps de dock och för första gången hamnade bröderna i tidningen när Aftonbladet skrev ”200 kupper av Tumba-trio”. Rolf kom med på ett hörn eftersom tjuvgods hade hittats i hans och Alices bostad.

Pistolen var av märket Walther.

När Sune i juni skulle vallas på en av brottsplatserna flydde han och Expressen skrev ”Tumbas ’Tarzan’ fri som fågeln”. Smeknamnet användes alltså först om Rolfs lillebror.

Även Olle rymde och polisen jagade dem i veckor. I den detaljrika boken Tumba-Tarzan fri som fågeln har journalisten Gunnar Ståhl intervjuat flera som var med på den tiden, bland annat åklagare Lennart Printz.
”Det är rätt besvärliga skogar, men dom kunde varenda buske där ute. Dom var fenomenala på att hålla sig undan.”

Men polisen lyckades till sist. Olle och Sune fick fängelse och Rolf villkorligt för häleri.
Lennart Printz säger: ”De var skäligen enkla bovar och (—) inga storförbrytare på något sätt. Dom bröt sig in i en sommarstuga och tog lite grann av vad som fanns.”

I samband med att Rolf satt i häkte omhändertogs hans och Alices döttrar och placerades i fosterhem, vilket föräldrarna tog väldigt hårt.
1953 rymde Sune och Olle, byggde sig en koja i Tumbaskogarna och började åter stjäla ur sommarstugor. Rolf och Alice smög ofta ut med mat till dem och sov ibland över.

Polisen började leta och Expressen satte rubriken ”Tumbaligan på fri fot igen, är beväpnad”. En inspirerad reporter skrev ”De lever fritt i skogarna som hjältar i gamla indianböcker”.

Alice fattade tycke för Sune och bestämde sig för att flytta ut till kojan. Rolf var svartsjuk och flyttade med. Och det var nu Rolf Johansson började släppa taget om en ganska eländig, men ändå i stort sett laglydig, tillvaro. Bärplockare upptäckte kojan och de fyra flydde innan polisen hann dit. Det blev inledningen till en stöldturné kors och tvärs över Södertörn. Nu var även Rolf med vid inbrotten.

I augusti upptäcktes ett av deras tältläger av svampplockare och polisen lyckades efter att ha skjutit flera varningsskott få fatt på Sune, Rolf och Alice. Gripandet blev förstasidesnyhet i Stockholms-Tidningen, och Expressen skrev ”Tumbaligan sprängd efter skottlossning”. Olle kom frivilligt till polisen i oktober.

Rolf fick sitt första fängelsestraff, ett och ett halvt år. Alice fick villkorligt. Hon ångrade förbindelsen med Sune, och när Rolf besökte henne på permission i mars 1954 hade hon tillfälligt döttrarna hos sig. Mötet fick Rolf att lova sköta sig i framtiden, så att de skulle kunna bli en familj igen.

Men det brast genast. Inför hot om förflyttning till Norrland och långt från hans kära Alice, kastade han sig den 8 maj 1954 ut från ett fönster i fängelset i Vångdalen utanför Uppsala, landade i en björk och försvann i skogen. Han sökte upp Alice, och med 75 kronor på fickan och en ryggsäck med mat gav de sig den 17 maj ut på ännu en hopplös vandring i Södertörns skogar.

De tog mat och utrustning i sommarstugor och sov i kojor.  Rolf stal också ett armbandsur i guld till Alice samt en pistol av märket Walther.
Inbrotten satte förstås polisen på spåren och Expressen skrev att ”äldste brodern i den beryktade Tumbaligan åter är i farten”.

Samtidigt som polisen jagade Rolf kände de viss aktning för honom. Dels för att han var en ”skicklig skogskarl”, dels för att han aldrig gjorde ”mer skada än nödvändigt” i sommarstugorna.
Den 22 juni stegrades dramatiken. Polisen var paret i hälarna och plötsligt kände polismannen Gösta Svensson doften av nykokt kaffe mitt ute i skogen. Han klev fram med dragen pistol och där satt Alice och Rolf vid ett spritkök och skulle just äta pannkakor.

Platsen kallas Tegelvreten och vad som sedan hände skulle bli mycket omtalat.
Gösta Svensson riktade pistolen mot dem och uppmanade paret att ge sig. Rolf vägrade och sköt ett skott upp i luften medan han började springa. Gösta Svensson sköt mot hans ben, men missade. Alice satt som paralyserad.

En annan polisman, Roland Pettersson, sprang uppför berget och sköt minst fyra skott mot Rolf utan att träffa.
Gösta Svensson sköt flera skott i luften för att tillkalla förstärkning och när pistolen till slut klickade passade Rolf på att återvända, dra Alice med sig och sedan fly i rasande fart. Tidningarna fick fnatt. På Expressens förstasida publicerades ett foto av en stekpanna som ”blev genomskjuten då desperadon öppnade eld”. Ett skott från Rolf påstods också ha snuddat Gösta Svenssons huvud.

Rolf kallades för första gången ”Tumba-Tarzan” och Roland Pettersson sade att ”Tumba-Tarzan sköt inte för att skrämma utan för att döda”.
Senare visade det sig att skottet i stekpannan kommit från Gösta Svenssons pistol. Rolf hade bara avlossat ett enda skott, rakt upp i luften.

Polisen tog hjälp av helikopter, tullkryssare och till och med militär i jakten. Förgäves. Tidningarna överträffade varandra i att kalla Rolf för desperado, livsfarlig, kall och oberäknelig. Tumba-Tarzan blev rikskändis i nivå med dåtida storheter som Snoddas, Stålfarfar och Varg-Olle.

Folk söder om Stockholm blev uppskrämda och en kvinna sköt flera skott med gevär mot en oskyldig fjärilssamlare, lyckligtvis utan att träffa. Två smultronplockare jagades i tron att de var paret Johansson.

I rädsla för att bli upptäckta flyttade Johanssons ut i skogarna utanför Norrtälje, där de satte upp sitt tält. Rolf stal mat och kläder ur stugor för att hålla sig och Alice vid liv. Lillebror Olle anslöt efter att ha avvikit från permission.

Den 2 november gav Alice upp och anmälde sig till polisen. Skogslivet i höstkylan hade blivit för slitsamt. Pressens uppmärksamhet blev stor och till Expressen sade Alice att ”vi skildes som vänner” och ”han förstod att jag inte orkade bo i en riskoja i skogen”.

Hon beskrev Rolf som ”en människa utan hopp om att någonsin kunna bli annat än vad han är. Olycklig och osäker!”.

Polisen förmådde henne att peka ut tältlägret. Det var otroligt väl kamouflerat, men blött, unket och sotigt. Rolf var inte där. Jakten tog ny fart. Rolf och Olle sov i sommarstugor och nystulna tält, flydde i roddbåtar över sjöar och stal så småningom en bil. Vägspärrar sattes upp i hela Roslagen, men utan resultat. Expressen skrev att Tumba-Tarzan är ”en så vältränad skogsman, att det förefaller omöjligt att fånga honom genom att förfölja honom”.

Då grep slumpen in. En brödutkörare såg den stulna bilen morgonen den 16 november och tipsade polisen. På väg in till Stockholm, där de tänkt försvinna i stadsvimlet, stoppades bröderna på Stocksundsbron.

Polisen grep en mager och orakad Rolf Johansson, som hade Waltherpistolen i ena byxfickan och en smörgås i den andra. Han gjorde inget motstånd och verkade närmast lättad. Efter en lång period av undersökningar och förhör dömdes Rolf Johansson den 23 juni 1955 till tre år och sex månaders straffarbete för de nästan 100 brott, i princip bara stölder, han anklagades för.

Ett år efter skotten i Tegelvreten, då Rolf Johansson blev Tumba-Tarzan med svenska folket, tog historien slut. Han satt sedan av sitt straff och levde i små omständigheter och så gott som laglydigt till sin död 1978.
Han, Alice och de två döttrarna skildes åt för alltid.

I boken Tumba-Tarzan fri som fågeln säger Nils Magnus ”Massi” Svensson, som var DN-reporter på den tiden:
”Dom här tre grabbarna gjordes till samhällets fiende nummer ett, men dom var bara inne i sommarstugor och stal mat och sånt där. Men Tumba-Tarzan var ett bra rubrikord och det blev en myt runt dom.”

Läs även om Bildsköne Bengtsson

Häst, hässja och hötjuga. Så här gick skördearbetet till förr. Rigmor Andersson i Lidhult berättar steg för steg.

Steg 1. Förr, här på 1950-talet, började höstskörden i regel efter midsommar och gräset slogs med slåttermaskin. Här sitter Einar Karlsson, Färgaryd, Småland, och manar på hästen Dora. Tvärs över fältet står döttrarna Myrtel, Ingvor och Rigmor själv.

Steg 2. Sedan sattes hässjan upp. Längden var beroende av hur mycket gräs som skulle hängas upp för att torka till hö. Erik Sundqvist, Färgaryd, Småland, har med en ståltråd märkt ut var hässjan ska vara. Sedan gör han med hjälp av ett järnspett hål i marken med knappt två meters avstånd. Hustrun Eivor står redo med riar som sätts ner i hålen och sedan spänns ståltråden upp mellan riarna. Hässjan är nu redo att fyllas med gräs. Tiden är 1970-tal.

Steg 3. Myrtel Karlsson i Färgaryd, kör ihop gräset med Släpräfsan och mamma Frida hänger upp det. Vilken arbetsglädje!

Steg 4. Det är slutet av 1950-talet. När gräset på hässjan torkat till hö togs hövagnen fram och ännu ett arbetsamt och svettigt moment tog vid. På bilden från Odensjö i Småland, är hästen Fronda dragare, Ingmar Andersson lastar hö med hötjugan och Gerhard Wik packar det hårt. Sommarbarnet Lena fån Göteborg gör hästen sällskap.
Alla bilderna på denna sida är inskickade av Rigmor Andersson i Lidhult.

Gilla oss på Facebook

Se 1950-talets semester! Möt campinglivet i Malmö, festligheterna i Kalmar och bus med barnen.

Den här hemmafilmen har lyckats fånga en helt vanlig familj, deras turer till badstränderna, påskfirandet och semesterar från slutet av 50-talet till början av 60-talet. Känner du igen dig?

Sugen på semester?

Missa inte:

Lyx i Lysekil!

Det härliga Campinglivet

Webbshoppen – fullproppad med nostalgi!

Mamma har lånat sonens indianskrud. Själv vill han helst köra med sin nya fina leksaksbil i trä. Precis som en riktig bil så har den ett gengasaggregat på släp. För detta är på 40-talet, då de flesta fordon drevs med gengas. Bilden är från Skansen i Stockholm.

Missa inte vår fantastiska Sommartidning

Oxkraft. Fotot är taget 1944 i Listerby och inskickat av Hans Karlsson. Det var mitt under brinnande krig och när militären behövde böndernas hästar till beredskapen fick oxarna rycka ut som arbetskraft, berättar han:

”Dessa oxar blev många småbönders räddning. De användes till nästan alla jordbruksredskap. Bilden visar arrendator Robert Karlsson i Listerby. Sonen Hasse, 10 år, (jag själv) går barfota i stubben och håller piskan om farten skulle minska. Maskinen är en självbindare och det är korn som skördas.”
Inskickat av Hans Karlsson i Ronneby.

Besök vår webbsida

I söndags var det dags för den glamorösa Burleskloppisen. Denna loppis har varit i farten 9 gånger, men det här var min allra första gång. Och jag inser att jag verkligen har missat något!

Nu var det tema ”Besatt av hatt” så alla besökare och försäljare fick sätta på sig sin stiligaste, finaste, roligaste eller mest fåniga hatt. De 50 första besökarna med huvudbonad fick sig en liten present och sen var det hattävling och annat skoj. Men framförallt fanns det fantastiska försäljare som sålde av sina gömmor av vintageplagg, burleskkorsetter och handgjorda hattar!

Jag stod länge och suktade vid en 1950-talsklänning med plommonmönster. Och sen såg jag massor med vintagebaddräkter, bland annat något så ovanligt som en baddräkt i ylle från 1920-talet. De är ovanliga för de åts ofta upp av elaka malar. Men här hängde en; i mörkblått och orange. Jag vet att min kära vän Kris i Paris skulle ha dödat för den (samtidigt som den inte är speciellt praktiskt, man vill kanske inte bada i något så skört och en baddräkt i ylle kan väga över 30 kilo i blött tillstånd). Så jag lät den vara, men jag är lycklig över att ha fått se att den finns.

Det var också roligt att få se så många hattmakare och designers på plats. Här stod Marika Smith och sålde helt underbara koaffer. Och en trappa ner fanns det flera stånd som sålde fina hattar.

Den här pinglan sydde 20-talsinspirerade kläder, gjorde vackra huvudbonader och sålde äkta 20-talsplagg!

Själv hade jag tur och fyndade stort! Nu har jag inte bara en 1920-talsklänning i min samling – utan två. Det stod nämligen en fantastisk kvinna i en hel nyskräddad 1920-talsinspirerad outfit och sålde kläder som hon själv hade skapat (superfina) tillsammans med äldre plagg. Och där hängde den; en svart, grov klänning i rak 1920-talsmodell med spetskant. Svart som natten men med broderier av rött, blått och guld. Den är dessutom en byxdress, eftersom den går att knäppa mellan benen. Tänk ett så gammalt vackert plagg har klarat sig så länge, för över 90 år sedan har någon sytt den för hand och handbroderat den. 200 kronor skulle försäljaren ha för den, så det var ett självklart köp. Den gör mig alldeles lycklig.

Och så hittade jag en tjej som sålde den här gula 1960-talsklänningen. En riktig piece med en fastsydd slips. Jag kollar alltid upp historien bakom de kläder som jag köper, så att de får bära med sig sin historia. Säljaren berättade att det var hennes mammas klänning som bars i skolan på 60-talet. Den är gjord av 90 % ull och blir en perfekt höstklänning.

Så många tjusiga försäljare!

Sist men inte minst hittade jag en superbra stråhatt. Den kommer att passa utmärkt till sommaren och kanske till och med till sekelskiftsklädnaden som jag ska ha på mig när Järnvägsmuseum har sitt 100-årsjubileum i maj och man ska ut och åka ånglok!

Dessutom hade jag otroligt tur. Jag vann ett presentkort till en koaffkurs med Marika Smith! Här ska det tillverkas vackra och fantasifulla koaffer – det vill jag lova.

Så när påsarna var fulla med kläder och intryck tog jag och Susanna oss ut till Humlegården för en vårpicknick. Där låg vi i gräset, såg de nykläckta bladen i trädtopparna och åt en massa kakor.

Tack Burleskloppis, för en fantastisk helg!

I ateljén. På äldre dagar fick Astri Bergman Taube mer tid för eget arbete. Bild från 1970.

Lovande skulptör. Astri Bergman Taube (1898–1980) utbildade sig till skulptör och var en begåvad elev till Carl Milles. I Paris träffade hon Evert Taube och snart var de två förlovade. Astris far, hovkonstgjutaren Herman Bergman, tyckte inte att den unge vissångaren var något gott parti och Astri hade själv tänkt satsa på ett konstnärsliv. Men 1925 gifte hon sig med Evert och blev hans inspiratör, hjälpreda och lojala hust­ru. Sin egen konst fick hon oftast försaka. I en sommarutställning visar Gustavsbergs porslinsmuseum nu upp hennes bredd som konstnär, förutom de fina barnskulpturerna även teckningar, akvareller, litografier och konsthantverk. Dessutom finns en koppling till familjens älskade Sjösala som låg i Värmd­ö kommun. Sjösala var i mycket Astris skapelse, hon hittade tomten och bebyggde den.

Här hittar du fler utställningar 

Välkommen till Minnenas Journals månadskalender. Här får du en nostalgisk almanacka att sätta upp på väggen. Du får också små notiser om de viktigaste händelserna i maj under 1900-talet.

Klicka här

I trakterna kring Sala inträffade på 1930-talet flera mystiska dödsfall och mord. Först efter otaliga tips kunde polisen gripa fem unga män. De ägnade sig åt ockultism och hypnos och kallade sig Den magiska cirkeln – men är mest kända som Salaligan. 

Skenet bedrar. Polisens bilder visar en spinkig man med nedsjunkna axlar. Att den tystlåtne och stillsamme Sigvard Thurneman var mördarligans ledare förvånade.

Midsommarhelgen 1936 var upprördheten stor i Sala. Nyheten hade just kommit att flera personer gripits för ett ovanligt rått rånmord som skett några dagar tidigare. Ingen hade väl anat att förövarna var till synes välanpassade ynglingar från denna sömniga småstadsidyll.

Den 25-årige elektrikern Erik Hedström befann sig i ett rum ovanpå sin verkstad när polisen kom och knackade på. Revolvern hade han tillgänglig vid sängen men han valde att inte göra motstånd. Det gjorde inte heller den 27-årige homeopaten Sigvard Thurneman som hämtades hemma hos sina föräldrar. Även Åke Lindberg, Roland Abrahamsson och Herbert Jansson kunde snabbt fångas in. Därmed befann sig hela den liga, som så länge gäckat polisen, bakom lås och bom.

Alltihop hade börjat en novemberkväll sex år tidigare då taxichauffören Sven Eriksson mördats i sin bil. Han hittades i Sörboån, en halvmil från Sala, skjuten med två skott i nacken och dränkt. Mordet var både hänsynslöst och obegripligt. Rån var det inte, offrets plånbok hade lämnats kvar och något annat motiv kunde man inte se.

En septembernatt tre år senare inträffade en eldsvåda i Kölfors norr om Sala. Schaktmästaren Axel Kjellbergs bostad brann ner till grunden och både han själv och den 20-åriga hushållerskan Karin Holmberg omkom i lågorna. En olycklig händelse trodde polisen tills man undersökte det kassaskåp som stått i huset. Det borde ha innehållit 11 000 kronor (cirka 330 000 kronor i dag), avlöningspengar som nu saknades. Underligt eftersom schaktmästaren, som var chef för ett vägbygge, alltid var noga med att låsa in pengarna.

Infångad. Erik Hedström kunde gripas utan motstånd. Han var en av ligans huvudpersoner.

När de förkolnade kropparna obducerats visade det sig att båda blivit skjutna. Ett rånmord alltså. Men hur kunde gärningsmännen veta att kassaskåpet var fullt med pengar just då?
Enligt vittnen hade en mystisk bil med släckta lyktor kört från platsen i hög fart. Fast det fäste polisen inget större avseende vid. Hundratals personer förhördes, däribland en Herbert Jansson som arbetat vid vägbygget. Inga misstankar riktades mot honom.

Följande år brann det igen, nu i en stuga i Västerfärnebo. Offret var den ensamstående Matilda Blomkvist. Kriminalutredarna ansåg att det rörde sig om en självförvållad olycka, en fotogenlampa hade nog råkat falla i golvet. Polisen avfärdade tipset om att en Sigvard Thurneman och en Roland Abrahamsson hade med saken att göra.

Mycket på sitt samvete. Sigurd Thurneman, till höger, vallas vid en brottsplats. Förutom mord gjorde sig Salaligan skyldig till många andra brott.

Först när ligan långt senare stod inför rätta kom sanningen fram. Matilda Blomkvist hade förgiftats med koloxid. Medan hon sov hade ett hål borrats i husväggen och avgaser från en bil letts in med en slang. Gärningsmännen hade tagit sig in i stugan och letat efter en förmögenhet som de trodde att kvinnan gömt – men det enda de fann var en portmonnä med sex kronor. För att utplåna alla spår tände de eld på huset.

Dagarna före midsommar 1936 var det dags igen. Vid Strå utanför Sala lurpassade några män i bil på ett bankbud som kom på cykel. Elon Pettersson rånades på över 20 000 kronor (cirka 580 000 kronor i dag) och förföljdes när han försökte fly. Han sköts i ryggen med många skott. En ren avrättning.

Den här gången sa ögonvittnen att mördarna maskerat sig med vita overaller, motorhuvor och solglasögon. De hade kört en grå Chevrolet. Och in kom nu ett avgörande tips. En man kunde berätta att han tillfrågats om att delta i ett rån på ett bankbud. Erbjudandet kom från en viss Erik Hedström.

Sammanbitna. Roland Abrahamsson, Erik Hedström, Sigvard Thurneman och Herbert Jansson under rättegången.

I och med detta kunde ett av de märkligaste fallen i svensk kriminalhistoria lösas. Förvånat insåg polisen att en liga låg bakom de senaste årens brottsvåg i trakten. Förutom fem mord handlade det om inbrott, bilstölder och en hel del annat.

Mördarna var inte vilken kriminell liga som helst. I centrum stod Sigvard Thurneman, en av stadens söner. Hans far hade haft en ansedd herrekipering där sonen arbetat, så han var ett bekant ansikte för de flesta.

Thurneman var en blek och oansenlig person som inte gjorde mycket väsen av sig. Men bakom fasaden pågick desto mer. Han var fascinerad av ockultism, mysticism och yoga och ansåg sig ha magiska krafter. Hemma i familjens villa ägnade han sig nattetid åt hypnotiska experiment och seanser. Runt sig samlade han några ynglingar, vanliga jobbare, som blev medlemmar i en hemlig klubb, Den magiska cirkeln. Tillsammans satt de i ring på golvet och inandades rökelse från en glaskula. Bland annat användes bolm­ört för att försätta dem i trans.

Sigvard Thurneman ville pröva den mänskliga förmågan och se hur långt man kunde gå. I den lättmanipulerade gruppen inpräntade han att det inte var fel att döda, det innebar bara att själen befriades. Några samvetskval skulle man inte ha.

Gänget var även inspirerat av Al Capone och amerikansk gangsterromantik som man läst om: Det var beväpnade kupper och kidnappningar, maskerade våldsmän och flykt i rånarbilar med falska plåtar.

Mordet på taxichauffören Sven Eriksson utförde Sigvard Thurneman på sin 22-årsdag med Erik Hedström som kumpan. Plånboken struntade de i, dådet var bara en test på vad man kunde göra. Vid senare brott blev pengar ett viktigt motiv. Thurneman kunde kosta på sig stiliga kostymer och körde omkring i dyra bilar. När någon frågade hur han hade råd sa han att det var pengar han tjänat som homeopat.

Vid polisförhören ansåg han sig inte ha någon skuld. Han menade att morden utförts på order av högsta ledningen i Den magiska cirkeln, bland dem en dansk magiker. Men ingen trodde på dessa personers existens.

I de psykiatriska utlåtandena ansågs Thurneman moraliskt känslokall och oberäknelig. Han hade en stor övertalningsförmåga och var skicklig på att upptäcka andras svagheter, vilka han visste att utnyttja. Ligaledaren njöt av att döda och att göra inbrott utan att slå ihjäl någon var inte lika intressant, förklarade han.

Den 22 februari 1937 föll domen. Sigvard Thurneman ansågs vara psykiskt abnorm och spärrades in på Säters sjukhus. Övriga fyra fick livstids straffarbete på Långholmen men ingen av dem satt mer än tolv år. De fortsatte därefter sina liv i undanskymdhet. Thurneman släpptes 1969 och bosatte sig i Stockholmsförorten Abrahamsberg. Han tog tillbaka sitt gamla familjenamn Nilsson, arbetade några år i ett arkiv och dog 70 år gammal.
Men minnet av den rysliga ligan levde länge kvar, inte bara i Sala.

Läs även om Bildsköne Bengtsson

Läs även om Tumba Tarzan

I detta filmklipp får vi spana in en veckas händelser, år 1948. Det blir valborgsfirande och Första maj-tåg, besök hos 2-åriga Carl Gustav på Haga Slott och studentspex i Göteborg.

Man varför ville Stockholmarna fira Första maj den andra maj, egentligen?

För vem kan väl motstå en elegant brittisk bil av senaste årsmodell? Bilen som det unga paret har fastnat för är en Humber Hawk. Detta märke fanns mellan 1945 och 1967 och känns igen på sin karakteristiska grill. Detta är 1950-tal.

Missa inte vår fantastiska Sommartidning

Studentsångare står ute i naturen och sjunger in våren – ett klassiskt inslag i vårt valborgsfirande. Denna helg är en blandning av flera mycket gamla traditioner. ”Valborg” kommer från Sankta Walpurgis, en abbedissa som levde i Tyskland på 700-talet och fick sin namnsdag den första maj. Det lär ha varit tyskar som under medeltiden förde med sig firandet av detta helgon hit. Walpurgisnacht den 30 april ansågs också vara tiden för häxsabbaten då bål tändes för att hålla häxorna borta – en föregångare till majbrasan.

I Sverige fick det religiösa inslaget mindre betydelse och helgen kom i stället att markera den efterlängtade övergången från vinter- till sommarhalvår. På 1300-talet var detta en viktig festhelg bland städernas köpmän och hantverkare och till traditionerna hörde att ungdomar drog runt mellan husen med olika upptåg. Majbrasan hade i det gamla bondesamhället ett praktiskt syfte. Första maj släpptes boskapen ut på bete och eldarna skulle skrämma bort rovdjur. 1749 skrev Carl von Linné om brasor i Uppland: ”Eldar sågos på många ställen lysande långt från vägen: ty lantmannen har för sed allt ifrån hedenhös att natten före valborgsmässodagen upptända eldar på marken”.

Vid landets universitet är den 30 april sedan mitten av 1800-talet en av årets stora högtider, som firas med studentsång och mösspåtagning. På Skansen i Stockholm började man 1894 hälsa vårens ankomst med sång och bål. Och numera tänds denna kväll eldar runt om i landet att värma sig kring.

Akademiska kören sjunger Sköna maj, i Trädgårdsföreningen i Göteborg, Valborg 2011.