Året är 1927 och Kapten Wasell demonstrerar hur den moderna läkare-bilen fungerar; en ombyggd Dodgebil. Röda Korset och Prins Carl tittar nyfiket på medan bilen transformeras framför deras ögon.
Redan år 1910 köptes den första ambulansen in till Sverige, men det var fortfarande ovanligt år 1927 då det endast fanns 6-7 ambulanser i bruk.
Aktuell humor från 1960-talet!
Se om du minns dessa sketcher med Tage Danielsson och Hans Alfredson från det klassiska satirprogram Mosebacke Monarki.
Fick skjuts. Så här färdades jag efter avlagd folkskollärarexamen i Linköping 1951. Då var det inga traktortåg eller maffiga lastbilar som hämtade de examinerade. Men min syster och svåger, Ulla och Gerhard Andersson, skjutsade mig på framskärmen till sin Chevrolet 1936/37.
Inskickat av Lars Joelsson, Ydre.
Hela helgen är full med nostalgi! Foto: Sjöberg Bildbyrå
Ja, herregud vad ska man välja? I helgen händer det alldeles för mycket roligt för ens eget bästa:
Slottsmarknad i Wenngarn: På söndag är det dags för vintagemarknad vid det vackra slottet ute i Wenngarn. Fröken Pralin och Good old vintage har skapat en riktig vintagedag med en stor vintagemarknad, 50-talsfika på slottet och dessutom en bilträff för folkvagnar. Jag kan ju säga att jag gjorde ett besök vid Wenngarn i våras och slottet och slottsträdgården var så vackra att jag tappade andan!
Vintagebloppis: Om du är sugen på att fynda och få inspirerande retro-föreläsningar så får du inte missa Vintagebloppisen nu på söndag. Här har bloggare som Elsa Billgren, Silversaga, ElsaLisa Larsson, Retrolover och Emma Sundh samlats tillsammans med vintagebutiker som Old Touch, Retrotrend och Vintagefabriken för att sälja ut fantastiska ting från sina garderober! Tips om vackra vintagefrisyrer, smink och retrotänk får man när vintagefrisörskan Retroella, de fina flickorna från Vintagestudion och Elsa Billgren håller i föreläsningarna. Allting händer i den vackra lokalen på Stortorget i Gamla stan i Stockholm, och om du inte kan vara där så har man kunna fynda på Tradera.se. Alla intäkter går till Kvinna till kvinna.
Tänk om man skulle kunna hitta lite badkläder till i sommar! Foto: Sjöberg Bildbyrå
Prins Bertils Memorial – en vintagefest: Om du är sugen på att klä upp dig i din bästa vintagestass och se fantastiska gamla fordon så är du välkommen ut till Djurgården i Stockholm på söndag. Här är nämligen Prins Bertils Memorial, vilket lockar hundratals besökare i bilar från sekelskiftet och framåt. Det blir bilrace i tre olika klasser; Vintage (bilar fram till år 1930), Post vintage (bilar fram till år 1946), Post war (bilar fram till år 1962) och man uppmuntras till att ta med sig sin picknickkorg och komma och visa upp sig eller bara njuta av omgivningen.
Galoppis: För mig är det stort, för på lördagen har den stora bakluckeloppisen på Galoppfältet i Täby premiär! Galoppisen är Sveriges största bakluckeloppis och här är jag varje år (nästan varje helg) under hela sommaren. På både lördagar och söndagar kommer folk med sina bilar och säljer ut det de inte längre vill ha kvar vilket innebär att det är billigt – väldigt billigt. Oftast så finns det en 5 kronors-låda under vart och vartannat bord. Och visst måste man sålla ut gobitarna för här är det ren garageutförsäljning, men jag har lyckats hitta både en rosa 1950-talsbaddräkt för 25 kronor (!) och en Märthaskolan klänning för 150 kronor (!!!). Galoppisen är nästan varje helg under hela sommaren, mellan klockan 12-16.00. Så nu blir det till att packa picknicken och åka dit, för här ska det fyndas.
Vem vet vad man kan hitta på en båtloppis? Foto: Sjöberg Bildbyrå
Båtloppis: På lördag öppnar båtarna upp sina fyndförråd vid Söder Mälarstrand i Stockholm. Här kommer det att finnas stora fyndchanser, dessutom kommer man att kunna spana in maratonlöparna medan man äter våfflor.
Nordens största loppis: Återvinningsfesten i Hornstull i Stockholm är en årlig happening som förväntas bli nordens största loppis. Och vet ni vad, det är dags för den redan nu på söndag! Här kommer det att finnas supermånga försäljare, roliga återvinningslekar för barn, klädbyte och mycket mer!
Runt om i Sverige: Bor man inte nära några av de här fantastiska eventen så behöver man inte bli ledsen. Här kan du hitta en vintagemässa eller loppis nära dig. För nog känns det tryggt att säga att sista helgen i maj är en riktig loppishelg i Sverige!
På Prins Bertils Memorial kommer det att finnas fagert folk och fina bilar, som här år 1931. Foto: Sjöberg Bildbyrå
Välkommen till Minnenas Journals månadskalender. Du får också små notiser om de viktigaste händelserna i juni under 1900-talet.
Möt det Saab-tillverkade flygplanet J 35 Draken, ett av världens mest moderna flygplan år 1960!
Här får man även se hur man tillverkade helikoptrar och bilar från grunden i Saabs stora anläggningar vid Linköping, Jönköping och Göteborg.
Underbar nyhet. Jag var 19 år och nyss hemkommen till mor och far efter arbete på annan ort. Radion var påkopplad. Rätt som det var lystrade alla till när en allvarlig röst upplyste om att det kom ”en extra nyhetssändning från TT”. Jag blev alldeles kall och trodde att kriget kommit även till oss. Då kom de glädjande orden: ”Kriget i Europa är slut.” Det var svårt att ta till sig detta efter alla år av oro och rädsla, även om vi hört rykten om att Hitler var död. Först blev det alldeles tyst men sedan bröt glädjen fram. Nu tog min mor fram kaffepannan och började mala de äkta kaffebönorna som hade sparats till ett alldeles speciellt tillfälle. Nog var detta ett sådant! Min farbror tog fram sitt lilla dragspel och spelade en glad låt. Hade det varit ett önskeprogram skulle jag ha önskat En soldat kommer hem för att aldrig mer draga ut.
Många år har försvunnit sedan dess, mycket har hänt och många krig har utspelats men inget minne står så klart i min hjärna som detta.
Inskickat av Mary Olsson, Svängsta.
Året är 1978 och raggarna samlas!
Se filmklippet som fångat raggarnas bilar från träffarna i bland annat Skövde och Helsingborg under 1970-talet.
Körde runt. I slutet av 50-talet körde min far Herman Hansson och jag mjölkskjutsen mellan Fogdarp och Hörby mejeri. Jag körde lastbilen och min far plockade mjölkkannorna. Han var handikappad med bara ett ben men jobbade trots detta mer än de flesta. Som flicka var jag populär bland alla gubbarna på mejeriet.
Inskickat av Eva Öberg, Göteborg.
Vi stötte ihop med bekantskaper från Järnvägsmuseums 100-årsfirande!
Det var så mycket som hände den här söndagen; Vintagebloppisen som var fantastisk, Återvinningsfesten med en massa folk och så Slottmarknaden ute i Wenngarn. För att få se det vackra slottet igen, träffa våra kära kamrater och se vad den nya vintagemarknaden erbjöd så for jag och Susanna dit – och vi blev långt ifrån besvikna!
Det är ju någonting självklart vackert med slott + vintage; det blir en perfekt kombo. Under de målade taken och bland utsökta kakelugnar kunde man äta dessertbuffé och fynda kläder, smycken och gamla prylar. I de stora salarna från 1600-talet och de små slottsrummen hängde det fullt med vintageklänningar, 50-talsbaddräkter och fantastiska kostymer. Och hattar, en hel del hattar!
LILLE-LOs vackra retroskapelser!
Rum efter rum blev till en labyrint av vintagefynd. Det fanns hur mycket som helst att titta på! På översta våningen hittade vi åldrande teaterkläder från Lilla Skattgömman. Sivletto och Good Old Vintage hade finnfina grejer och PILL JEWELRY sålde sina utsökta smycken. Min vän Sofie hittade perfekta bebiskläder uppsydda i retrotyger från LILLE-LO (här snackar vi återvinning)
Sen fastnade mina ögon vid en tvådelat-piece från 60-talet från Vintage by Callicoat; en mintgrön klänning i rakt snitt tillsammans med en kappa i samma tyg. Jag kunde inte släppa 60-talssettet så vi gick ner till den vackra bröllopssviten där enorma guldspeglar skapade ett lyxigt omklädningsrum (här hade man utsikt mot slottsträdgården medan man bytte om). 60-talskappan och dess klänning satt perfekt, det blev helt klart helgens finaste fynd.
Vilka dagar det har varit; en massa vintage, nya vänner och dessutom stötte jag och Susanna på fina bekantskaper från 100-årsfirandet av Järnvägsmuseum förra lördagen. Under de tre loppisarna och marknaderna som vi hann med under helgen fick jag sammanlagt ihop 7 stycken fynd; tre klänningar, två par byxor, en spexig kjol och en kappa. Totalt gick kalaset på 530 kronor.
Dessutom fick jag höra rykten om att man ska försöka ha en Slottsmarknad i Wenngarn i höst igen. Då kommer jag gärna, för det här vill man inte missa! Det är svårt att tänka sig att denna vackra plats i Wenngarn höll på att förfalla för bara några år sedan. Jag var och spanade på slottet i våras och förälskade mig i det (tänk att få gifta sig här!) Man har lagt ner så mycket tid och hjärta i att få det att blomma igen och det kändes som att slottet mådde riktigt bra över att ha alla dessa fina människor och plagg inuti sina gångar. Slottet kom till liv!
PS: Vi fick också tips om Vintagefestivalen i Stallarholmen vid Gula Industrihuset 29 augusti – med vintagekläder och prylar från förra seklet. Det blir nog en sommar full med fynd!
Svensk-amerikanen Eric Erickson blev rik på olja. Men han var minst lika framgångsrik som spion. Under andra världskriget hjälpte hans insatser de allierade att besegra Tyskland.
Urmakaren Fritz W Eriksson, född 1862 i Ystad, anlände till New York med fartyget Circassia i juni 1887. Han bosatte sig i Brooklyn där han hade en liten butik för klockor och smycken. Fritz gifte sig med Lydia från Västergötland och de fick fyra barn, två söner och två döttrar.
Sonen Henry stannade i Brooklyn och blev försäkringsmäklare, medan sonen Eric drog till Texas för att skapa sig en förmögenhet i oljebranschen. Där träffade han Joseph S Cullinan, grundaren av The Texas Company, som blev något av en mentor för honom. Cullinan övertalade honom att läsa vidare och 1921 utexaminerades Eric från Cornell University.
Han återvände till The Texas Company och skickades vid 25 års ålder till Tokyo som operativ chef för Asien. Året därpå förflyttades han till Stockholm där han blev företagets Skandinavienchef.
Äkta par. Eric med sin hustru Elsa. De bodde på Djurgården i Stockholm.
Nu inledde Eric jakten på den perfekta hustrun. I ett brev till brodern Henry beskrev han i detalj hur hon skulle vara beskaffad: utåtriktad, språkkunnig, berest – och så skulle hon ha perfekta tänder … Han tycks ha hittat rätt kvinna, för 1925 gifte han sig med Elsa. Paret bosatte sig på Djurgården och hans kontor hade ett fashionabelt läge mellan Kungsträdgården och Nybroplan.
Efter ett par år lämnade han The Texas Company och startade ett eget oljeföretag. Affärerna blomstrade, Eric och hans hustru umgicks i Stockholms societet och Eric hade uppnått det liv han drömt om.
Prins Carl
En av Erics allra bästa vänner var prins Carl, son till prins Carl av Sverige och prinsessan Ingeborg av Danmark, sonson till Oscar II. Carls tre systrar Margaretha, Märtha och Astrid gifte sig alla kungligt, medan Carl var något av familjens svarta får, charmerande, festglad och liksom Eric lite av en playboy.
Carls familj tillbringade somrarna på egendomen Fridhem i Kolmården. Eftersom han själv var hertig av Östergötland får man anta att han ofta samlade sina vänner på Fridhem och kanske var detta anledningen till att Eric skaffade ett eget sommarnöje i närheten?
Företaget gick strålande och var huvudleverantör av olja till Tyskland. Eric själv hade många kontakter i Tyskland och reste ofta dit, även efter krigsutbrottet.
År 1942 fick han ett brev från sin bror Henry, som kritiserade honom för att göra affärer med nazisterna när hans fädernesland nu var i krig med Tyskland. Dessutom var Erics brorson, Henrys son, inkallad i den amerikanska armén för att bekämpa tyskarna.
Brevet tycks ha gjort intryck på Eric, för han kontaktade USA och erbjöd sina tjänster. Han kände väl till var de tyska oljeanläggningarna låg och kunde lämna noggranna koordinater för dessa till de allierade. Dock hade tyskarna stor produktion av syntetiska bränslen och var dessa anläggningar låg var mycket hemligt.
Låtsad vänskap. Eric odlade sina kontakter med Hermann Göring för att få information.
Eric utökade nu sina kontakter med tyskarna och låtsades själv vara nazist. Även prins Carl följde med på resorna till Tyskland, han tycks ha varit den ende som var helt införstådd med vad som pågick. Eric umgicks i de högsta kretsarna, hade en tysk älskarinna och ett obegränsat resetillstånd undertecknat av Heinrich Himmler. Han umgicks även en hel del privat med Hermann Göring och hans fru, som var ofta sedda gäster i sommarhuset. Detta medförde att han förlorade sina vänner och svartlistades av de allierade. Hans hustru fick ett nervsammanbrott när hon såg hur societeten vände henne ryggen; inte ens hon kände till vad Eric egentligen höll på med.
Men Eric var framgångsrik; han lyckades få fram var de syntetiska bränslena tillverkades, vilket ledde till att de allierade kunde bomba anläggningarna och tyskarna fick slut på bränsle till krigsmaskineriet.
Dwight D Eisenhower
I juni 1945 hölls en stor bankett till Erics ära i New York. Där avslöjades det för svensk press, näringslivet, kungafamiljen och ledande politiker att Eric på intet sätt hade varit nazistsympatisör, utan hela tiden hade spionerat för de allierades räkning. General Dwight D Eisenhower berättade att Erics insatser under kriget var ovärderliga, de hade lett till att kriget slutade ett eller till och med två år tidigare än det skulle ha gjort utan hans hjälp. Eric fick också ta emot Amerikanska presidentens frihetsmedalj ur president Trumans hand. Efter detta välkomnades Eric med öppna armar tillbaka till den svenska societeten.
I början av 1950-talet skrev Alexander Klein en bok om Erics bravader under kriget, The Counterfeit Traitor. Tio år senare gjordes det även en film, baserad på denna bok, med William Holden i rollen som Eric Erickson.
Eric stannade i Sverige efter kriget. Hans äktenskap var i praktiken slut, men av olika skäl tog det många år innan de skildes. Så småningom gifte han om sig och flyttade till Sydfrankrike, där han dog 1983. Hans andra hustru skänkte då tolv lådor med efterlämnade papper, brev och fotografier till Riksarkivet, där de finns än i dag.
David slåss mot Goliat. När det lilla städföretaget Absolut Rent, som funnits sedan 1987, blev stämt av The Absolut Company som bland annat äger Absolut vodka, trodde de inte sina öron. Skälet är att de har ordet absolut i företagsnamnet, som det stora företaget anser sig ha rätten till. ”De sa att vi skulle byta namn annars skulle de stämma oss”, säger Hans Dahlbom, en av de två ägarna, till Driva Eget.
”Jag önskar att de kunde förstå att vi är ett småföretag och inget hot. Och hur kan man uppleva att man har ensamrätt till det ordet? Det vi erbjuder ligger dessutom långt ifrån vad de tillverkar.”
Det lilla företaget erbjöds 50 000 kronor för att ta bort ordet men Hans påpekar att det inte räcker långt för att ändra allt som är förknippat med företaget. Så han tänker slåss, som David mot Goliat. ”Annars riskerar vi att få lägga ned.”
Det påminner om gammaldags brännvinsbaroner som styrde och ställde efter eget skön och i kraft av sina av pengar ville ha oinskränkt makt över andra.
Att fickparkera kan kännas svettigt för en ny bilförare – och kanske även för den som sitter bredvid. Här är det bilinstruktören fru Bergmark som tålmodigt följer sin elevs manövrer när hon backar folkvagnen. Bilden är från 1955.
Sommaren kan göra en riktigt sugen på glass.
Se den klassiska GB-glassreklamen från år 1966!
Strandhugg. Den övre bilden visar sommarliv i Vasa skärgård i Finland omkring 1935. Man har färdats i roddbåt, fikat och ska snart återvända till staden.
På besök. Det är som vanligt brodern Bertel med sin fru Ami och döttrarna Irmelin, Iris och Stella (på verandan).
Den andra bilden är tagen cirka 30 år senare, 1963. Hjördis Malm har fått besök i sin röda sommarstuga i Gerby i Vasa. Faster Hjördis hade ingen familj, hon brukade ”låna” oss till stugan då vi var barn. Vi sjöng hennes egen sång ”Ingen har så skönt som vi … med gröt i kannan, med gröt i kaffekannan”. Nästan varje dag promenerade vi en kilometer till stranden för att simma. Skönt var det!
Inskickat av Iris Malm, Helsingfors, Finland.
Öga för öga, tand för tand. Från Andra Mosebok med betydelsen att varje ond gärning eller brott ska bemötas med en lika obehaglig handling.
Allt är inte guld som glimmar. Bara för att något verkar jättebra vid första anblicken behöver det inte vara det.
Bättre fly än illa fäkta. Ibland kan det vara klokast att dra sig tillbaka om man befinner sig i underläge. En ny variant på detta ordspråk är: Bättre fly än illa häktad. Populärt i skumma kretsar.
Fint folk kommer alltid sent. Kungaparet kommer alltid sist till en tillställning förutom till Nobelprisutdelningen.
Upprepning är kunskapens moder. Det gäller att öva för att bli riktigt bra på något.
Övning ger färdighet. Om du övar tillräckligt länge blir du till slut bra på det som du vill be-mästra.
Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Goda föresatser är meningslösa om de inte följs upp av goda handlingar. En annan betydelse: Människor som tror att de gör rätt och gott skadar i själva verket ibland andra människor.
På rullande sten växer ingen mossa. Har två motsatta betydelser. Om man hela tiden byter jobb, bostad och relationer blir man aldrig förkovrad och utvecklad som person. Eller: För att fortsätta att vara vital krävs det att man hela tiden sysselsätter sig och är aktiv och driftig.
Gräv där du står. Utgå från din egen och din omgivnings kunskap och färdigheter.
Ändamålet helgar medlen. Om målet med det man gör är gott så är det okej med mindre goda handlingar på vägen dit.
Kläderna gör mannen. Oklart vad som menas med det. Men Oscar Wilde sa i alla fall: Kläderna gör mannen. Nakna människor har ett ytterst begränsat eller inget inflytande alls i samhället.
Pengar växer inte på träd. Vi måste hushålla med resurserna.
Gräset är alltid grönare på andra sidan. Det man inte har lockar alltid mer än det man har men det kan vara bedrägligt. Uppskatta det du har i stället!
Tillfället gör tjuven. Gör det inte lättare att begå brott genom att lämna ytterdörren eller cykeln olåst.
Kasta inte sten i glashus. När man kritiserar någon för något man själv gör sig skyldig till.
I de lugnaste vattnen går de största fiskarna. Bovar kan finnas på de mest oväntade platser. De mest respektabla personer kan i själva verket vara ena riktiga skurkar.
Måla inte fan på väggen. Befara inte genast det värsta.
Lagt kort ligger. Det går inte att ändra sig när man väl slutit en överenskommelse om något.
Rom byggdes inte på en dag. Det tar lång tid att skapa något stort och komplicerat.
Små grytor har också öron. Prata inte om barnförbjudna saker om det finns barn inom hörhåll för de förstår mer än vad man kanske tror.
Då Rune Dahlstrand 1938 mönstrade ombord på Gripsholm visste han inte att kriget skulle förändra allt. Gripsholm fick tjänstgöra som diplomatskepp och Rune fick uppleva krigets fasor. Hemma gick hans kära Berit och väntade på livstecken.
Kärleksbrev. Rune Dahlstrand i sitt hem i Göteborg. Framför honom ligger bland annat några av de 200 brev fästmön Berit Helgesson skrev till honom.
Han är den siste överlevande från andra världskrigets utväxlingsresor med M/S Gripsholm. I dag vid 97 års ålder minns Rune Dahlstrand med både fasa och glädje sitt arbete på Svenska Amerika Liniens stolta skepp när det under åren 1942–1946 korsade världshaven.
Tyskarna kallade fartyget ”Spökskeppet” medan de allierade döpte det till ”Barmhärtighetens skepp”. Gripsholm, byggt 1925, for över mörka vatten fullt upplyst med namn och land samt ordet ”Diplomat” målat på de vita sidorna om skrovet, för att de tyska ubåtarna under vattenytan inte skulle trycka på avfyringsknappen.
Rune Dahlstrand har trots aktningsvärd ålder ett glasklart minne. Han reser runt och berättar om vad han varit med om och det väckte en viss irritation hos dokumentärfilmaren och regissören Martin Jönsson under arbetet med den aktuella filmen Gripsholm – en kärlekshistoria som SVT2 visar den 4 juni.
M/S Gripsholm under utväxlingsuppdrag under andra världskriget. Tydliga markeringar på det vitmålade skrovet och att det var fullt upplyst hindrade tyska ubåtar från att sänka fartyget.
– Jag behövde ibland ha kontakt med Rune under arbetet, och när jag inte fick tag på honom blev jag förstås orolig, inte minst med tanke på hans höga ålder. Men det ordnade sig alltid till slut tack och lov.
Rune Dahlstrand växte upp i Borås och utbildade sig till frisör. Hans första stora mål i livet var att få resa till Amerika. Chansen kom när Gripsholm annonserade efter folk till en av sina kryssningar. Rune Dahlstrand åkte ner till Göteborg och fick jobbet som barberare. Året var 1938.
– Jag började längst ner på rangskalan med att klippa och raka personalen, berättar Rune. Men snart avancerade jag till turistklass och så småningom upp till första klass. Där fick jag både bättre lön och mer dricks.
Skadade utväxlade krigsfångar förs i land från Gripsholm.
När tyskarna i april 1940 invaderade Danmark och Norge förändrades situationen för Gripsholm. Båten befann sig i Västindien på kryssning med amerikanska turister då kaptenen fick order om att omedelbart återvända till Sverige. Besättningen mönstrades av och Gripsholm lades upp i fjorden utanför Uddevalla. Rune Dahlstrand fick rycka in som signalist nere i Skåne och vara med och försvara landet mot en eventuell invasion.
– En dag kom ett samtal från Gripsholm igen som frågade om jag kunde komma tillbaka som barberare. Fartyget hade fått ett nytt uppdrag och höll på att samla ihop en 400 personer stor besättning. Det var viktigt att alla var medborgare i det neutrala Sverige.
Stil och elegans. En klassisk affisch från Svenska Amerika Linien som erbjuder fantastiska resor till New York.
Rune Dahlstrand gick till furiren på regementet och anhöll om permission. Han fick blankt nej, delvis beroende på att han kommit ihop sig med befälet tidigare. Men Rune gav sig inte. Han sökte efter kaptenen som var oanträffbar. Desperat tog Rune mod till sig och som sista chans sökte han upp regementschefen i hans bostad. Något förvånad lyssnade översten på Rune Dahlstrands argumentation. När han var klar fick han omedelbart svaret ”beviljas” och lättad kunde Rune Dahlstrand återvända till sitt tidigare arbete på Gripsholm.
Men nu var det 1942, mitt under krig, och denna gång var det inte enbart frisörsjobb ombord på Gripsholm som gällde. Efter förhandlingar mellan tyskarna, det internationella Röda Korset och den amerikanska staten hade Gripsholm chartrats som fångutväxlingsfartyg. Det var ett riskfyllt uppdrag där speciella krav ställdes på besättningen.
– Vi fick inte vara kriminellt belastade och inte medlem i något politiskt parti. Resans första anhalt var Lindesnes i Norge där tyskarna granskade alla ombord ytterst noggrant. Alla utom två klarade sig igenom det tyska nålsögat innan det bar av till New York. Vi fick heller inte skriva dagböcker om vad som hände ombord eller i hamn. Hade vi med oss några kameror togs dessa i beslag eftersom fotografering var förbjudet. Breven som kom censurerades och genomlystes för att man ville se att inget var skrivet med osynligt bläck.
Havets vargar kallades de tyska ubåtarna som angrep konvojer på Atlanten.
Väl framme på amerikansk mark fortsatte kontrollerna. Först av kustbevakningen och sedan av både FBI och CIA innan den första utväxlingen kunde ske. Det var 1 000 japanska krigsfångar, advokater, diplomater, affärsmän och deras familjer, som togs ombord. Sedan fick Gripsholm ligga och vänta hamn i några veckor på båtarna med de allierades fångar som skulle utväxlas. Till skillnad från de välklädda japanerna var de allierade utmärglade och hade trasor till kläder.
– Vår skeppsläkare tog hand om de svårast sjuka medan de andra gjorde stora ögon när det dukades upp ett äkta svenskt smörgåsbord. Många föll på knä och grät.
Första anhalten på Gripsholms första utväxlingsresa var Rio de Janeiro i Brasilien där ytterligare 500 togs ombord innan fartyget gav sig ut på Atlanten och via Goda Hoppsudden nådde slutmålet Maputo i Moçambique.
Under resan kom Rune Dahlstrand från sin friserstol i kontakt med fångarna. De hade inkvarterats efter klasstillhörighet, berättar Rune.
– Vi följde helt samma regler som vid en vanlig kryssning. Det var enklast så. Lyxmenyer för diplomater och höga officerare i första klass. Meniga och arbetare i tredje klass. Det var inte särskilt mycket att göra under resan. Barliv, prata och promenera på däck samt att rita. Det sistnämnda orsakade snart pappersbrist och till slut fanns det endast toalettpapperet att rita på.
Rune hade ibland svårt med de japanska gästerna. De hade en attityd att inte lita fullkomligt på besättningen och frågan är om det inte var ömsesidigt.
– Det var speciellt amiralen och diplomaten Nomura som gjorde ett obehagligt intryck på mig. Mannen som två dagar innan anfallet mot Pearl Harbor försäkrade president Roosevelt att japanerna ville ha fred, inte krig.
Den italienske konstnären M Mazsca gjorde dessa porträtt efter polyfoton i Neapel mitt under brinnande krig 1943. Hans ersättning blev matpaket från Gripsholm.
Rune Dahlstrand var inte enbart frisör ombord. Han drev också en butik som sålde byxor, skjortor och kalsonger. Allt hade en strykande åtgång. Rune hade inga problem att få tiden att gå ombord. Ung, bara 24 år, hade han en intressant tillvaro i krigets skugga. Visserligen var kontakten med Sverige liten. Mest i brevform från fästmön Berit som var en flitig brevskrivare. Men för flera andra i besättningen hade inte breven alltid ett angenämt innehåll.
– Det kunde stå om uppbrutna förlovningar, skilsmässor, dödsfall och andra tragedier. I vissa fall gick det så långt att någon gick och hängde sig i sin hytt. Jag blev liksom andra arbetskamrater illa berörd men jag var ung och kanske i mina bästa år så jag lyckades efter en tid skaka av mig de fruktansvärda händelserna.
Dessutom fanns alltid en obehaglig känsla hos många att tyskarnas effektiva ubåtar en dag ”av misstag” skulle sänka Gripsholm ute på havet.
– Det fanns hela tiden en krypande spänning. Den underströks av att de tyska ubåtarna flera gånger bara dök upp och prejade Gripsholm så att befälen kunde komma ombord och göra inspektion. Jag minns särskilt vid ett tillfälle ute på Atlanten då en av deras ubåtar oväntat kom upp till vattenytan. Några befäl var på väg ombord och skulle börja inspektera. Men plötsligt tvärstannade de och återvände blixtsnabbt till sin båt. De hade knappt stängt luckan förrän ubåten dök ner igen. Vi undrade förstås vad som var på gång. Svaret kom en stund senare när en allierad jagare dök upp vid horisonten.
Rune Dahlstrand i ledighetsklädsel ombord på Gripsholm.
Gripsholm var inte enda fartyg från Svenska Amerika Linien som hade utväxlingsuppdrag. Den mindre M/S Drottningholm utförde parallellt samma arbete men rörde sig inom mindre områden.
Gripsholm gjorde sammanlagt tolv resor och gick 85 000 sjömil på minerat vatten. 27 700 krigsfångar utväxlades under fyra år. Rune Dahlstrand såg fartyg torpederas, brinna och sjunka i djupet med manskap och allt. Det har gjort honom lite bitter på att svenska regeringar enligt honom aldrig uppmärksammat insatserna som Gripsholm och Drottningholm gjorde.
– De vita bussarna som transporterade folk under andra världskriget har många hört talas om, men ”de vita båtarna”, som jag döpt dem till, har aldrig fått den uppmärksamhet de borde ha haft. Vi räddade ju människoliv. Det tycker jag är en märklig inställning hos dem som styr och har styrt landet.
Kärlek som höll. Berit Helgesson var Rune Dahlstrands stora kärlek.
Vid sidan om andra världskrigets fruktansvärda händelser finns också en solskenshistoria med ett lyckligt slut för Rune Dahlstrand. Senvåren 1934 träffade han under en kvällspromenad i Ramnaparken hemma i Borås sitt livs stora kärlek, den då 16-åriga Berit Helgesson.
– Jag skulle gå över en bro i parken samtidigt som två söta tjejer kom gående. Jag lyfte chevalereskt på hatten och frågade artigt om jag fick promenera över tillsammans med dem. Det fick jag och sedan gav det ena det andra. När Berits väninna gick hem till sig följde jag med Berit till Centralstationen i Borås för att hon skulle ta tåget hem till Göteborg.
Men det blev inte så. Deras samtal upptog all tid och när paret kom till stationen hade tåget redan gått. I väntan på nästa bjöd Rune på kaffe och fortsatta diskussioner.
– Jag var helt fascinerad av Berit och frågade vid avgången om jag fick lov att ringa henne några dagar senare. Det fick jag.
Berit och Rune blev stormförälskade i varandra. Mot detta fick Rune ställa sin egen längtan till Amerika. Så kom dagen 1938 när Rune skulle göra sin första resa med Gripsholm. Berit var förstås inte glad men lovade att vänta på honom tills han kom hem igen. Under tiden uppehölls kontakten brevledes.
– Berit var en fantastisk brevskriverska. Även om de kom oregelbundet så blev glädjen desto större när jag fick en bunt. Det blev sammanlagt 200 stycken. Jag har dem alla här, säger Rune och visar stolt upp dem.
Det skulle dröja ända till hösten 1944 innan de två möttes igen i Göteborg. Rune Dahlstrand hade en tvådagarspermission från Gripsholm.
Men det var en förändrad Rune märkt av krigets fasor som träffade sin fästmö.
– Jag minns att jag sa till Berit att vi skulle göra slut och att hon inte skulle skicka några mer brev till mig. Jag kunde ju dö när som helst ute på Atlanten.
När Gripsholm gav sig ut igen var det två brustna hjärtan med på resan. Ett ombord på fartyget, ett hemma i land.
– Men redan ute vid Vinga längst ut i Göteborgs hamn hade jag ångrat vad jag hade sagt. Svårigheterna var att få kontakt med Berit igen trots att vi just då inte var så långt ifrån varandra. Enda möjligheten var att telegrafera när vi kom fram till New York. Jag skickade ett telegram med orden ”Fortsätt och skriv. Klarar jag mig så gifter vi oss när jag kommer hem.”
Rune Dahlstrand höll sitt löfte och när kriget var över gifte sig äntligen de två, den 16 augusti 1946. Rune Dahlstrand lämnade frisöryrket och började på en ny karriär som affärsman i export- och importbranschen i USA. Med Berit vid sin sida. Berit Helgesson gick ur tiden 1997, 74 år gammal.
De har hittat den perfekta platsen, plockat all campingutrustning ur bilen, rest tältet och kokat kaffe. Humöret är på topp och solen skiner denna ljuvliga junidag 1959.
Vem vill inte ta sig ett dopp på morgonen?
Hos Simfrämjandets morgonbadarklubb får det inte finnas några badkrukor! Se männen dyka, simma och sprattla runt med levande ljus i vattnet.
Fick nog. Bläsen och jag var oskiljaktiga vänner. Men när han tröttnade på att bära mig brukade han ”passera” ett träd där grenarna satt lågt. Då hade jag ridit färdigt för den gången.
Inskickat av Laila Blomstedt, Oskarshamn.
