Då Rune Dahlstrand 1938 mönstrade ombord på Gripsholm visste han inte att kriget skulle förändra allt. Gripsholm fick tjänstgöra som diplomatskepp och Rune fick uppleva krigets fasor. Hemma gick hans kära Berit och väntade på livstecken.
Kärleksbrev. Rune Dahlstrand i sitt hem i Göteborg. Framför honom ligger bland annat några av de 200 brev fästmön Berit Helgesson skrev till honom.
Han är den siste överlevande från andra världskrigets utväxlingsresor med M/S Gripsholm. I dag vid 97 års ålder minns Rune Dahlstrand med både fasa och glädje sitt arbete på Svenska Amerika Liniens stolta skepp när det under åren 1942–1946 korsade världshaven.
Tyskarna kallade fartyget ”Spökskeppet” medan de allierade döpte det till ”Barmhärtighetens skepp”. Gripsholm, byggt 1925, for över mörka vatten fullt upplyst med namn och land samt ordet ”Diplomat” målat på de vita sidorna om skrovet, för att de tyska ubåtarna under vattenytan inte skulle trycka på avfyringsknappen.
Rune Dahlstrand har trots aktningsvärd ålder ett glasklart minne. Han reser runt och berättar om vad han varit med om och det väckte en viss irritation hos dokumentärfilmaren och regissören Martin Jönsson under arbetet med den aktuella filmen Gripsholm – en kärlekshistoria som SVT2 visar den 4 juni.
M/S Gripsholm under utväxlingsuppdrag under andra världskriget. Tydliga markeringar på det vitmålade skrovet och att det var fullt upplyst hindrade tyska ubåtar från att sänka fartyget.
– Jag behövde ibland ha kontakt med Rune under arbetet, och när jag inte fick tag på honom blev jag förstås orolig, inte minst med tanke på hans höga ålder. Men det ordnade sig alltid till slut tack och lov.
Rune Dahlstrand växte upp i Borås och utbildade sig till frisör. Hans första stora mål i livet var att få resa till Amerika. Chansen kom när Gripsholm annonserade efter folk till en av sina kryssningar. Rune Dahlstrand åkte ner till Göteborg och fick jobbet som barberare. Året var 1938.
– Jag började längst ner på rangskalan med att klippa och raka personalen, berättar Rune. Men snart avancerade jag till turistklass och så småningom upp till första klass. Där fick jag både bättre lön och mer dricks.
Skadade utväxlade krigsfångar förs i land från Gripsholm.
När tyskarna i april 1940 invaderade Danmark och Norge förändrades situationen för Gripsholm. Båten befann sig i Västindien på kryssning med amerikanska turister då kaptenen fick order om att omedelbart återvända till Sverige. Besättningen mönstrades av och Gripsholm lades upp i fjorden utanför Uddevalla. Rune Dahlstrand fick rycka in som signalist nere i Skåne och vara med och försvara landet mot en eventuell invasion.
– En dag kom ett samtal från Gripsholm igen som frågade om jag kunde komma tillbaka som barberare. Fartyget hade fått ett nytt uppdrag och höll på att samla ihop en 400 personer stor besättning. Det var viktigt att alla var medborgare i det neutrala Sverige.
Stil och elegans. En klassisk affisch från Svenska Amerika Linien som erbjuder fantastiska resor till New York.
Rune Dahlstrand gick till furiren på regementet och anhöll om permission. Han fick blankt nej, delvis beroende på att han kommit ihop sig med befälet tidigare. Men Rune gav sig inte. Han sökte efter kaptenen som var oanträffbar. Desperat tog Rune mod till sig och som sista chans sökte han upp regementschefen i hans bostad. Något förvånad lyssnade översten på Rune Dahlstrands argumentation. När han var klar fick han omedelbart svaret ”beviljas” och lättad kunde Rune Dahlstrand återvända till sitt tidigare arbete på Gripsholm.
Men nu var det 1942, mitt under krig, och denna gång var det inte enbart frisörsjobb ombord på Gripsholm som gällde. Efter förhandlingar mellan tyskarna, det internationella Röda Korset och den amerikanska staten hade Gripsholm chartrats som fångutväxlingsfartyg. Det var ett riskfyllt uppdrag där speciella krav ställdes på besättningen.
– Vi fick inte vara kriminellt belastade och inte medlem i något politiskt parti. Resans första anhalt var Lindesnes i Norge där tyskarna granskade alla ombord ytterst noggrant. Alla utom två klarade sig igenom det tyska nålsögat innan det bar av till New York. Vi fick heller inte skriva dagböcker om vad som hände ombord eller i hamn. Hade vi med oss några kameror togs dessa i beslag eftersom fotografering var förbjudet. Breven som kom censurerades och genomlystes för att man ville se att inget var skrivet med osynligt bläck.
Havets vargar kallades de tyska ubåtarna som angrep konvojer på Atlanten.
Väl framme på amerikansk mark fortsatte kontrollerna. Först av kustbevakningen och sedan av både FBI och CIA innan den första utväxlingen kunde ske. Det var 1 000 japanska krigsfångar, advokater, diplomater, affärsmän och deras familjer, som togs ombord. Sedan fick Gripsholm ligga och vänta hamn i några veckor på båtarna med de allierades fångar som skulle utväxlas. Till skillnad från de välklädda japanerna var de allierade utmärglade och hade trasor till kläder.
– Vår skeppsläkare tog hand om de svårast sjuka medan de andra gjorde stora ögon när det dukades upp ett äkta svenskt smörgåsbord. Många föll på knä och grät.
Första anhalten på Gripsholms första utväxlingsresa var Rio de Janeiro i Brasilien där ytterligare 500 togs ombord innan fartyget gav sig ut på Atlanten och via Goda Hoppsudden nådde slutmålet Maputo i Moçambique.
Under resan kom Rune Dahlstrand från sin friserstol i kontakt med fångarna. De hade inkvarterats efter klasstillhörighet, berättar Rune.
– Vi följde helt samma regler som vid en vanlig kryssning. Det var enklast så. Lyxmenyer för diplomater och höga officerare i första klass. Meniga och arbetare i tredje klass. Det var inte särskilt mycket att göra under resan. Barliv, prata och promenera på däck samt att rita. Det sistnämnda orsakade snart pappersbrist och till slut fanns det endast toalettpapperet att rita på.
Rune hade ibland svårt med de japanska gästerna. De hade en attityd att inte lita fullkomligt på besättningen och frågan är om det inte var ömsesidigt.
– Det var speciellt amiralen och diplomaten Nomura som gjorde ett obehagligt intryck på mig. Mannen som två dagar innan anfallet mot Pearl Harbor försäkrade president Roosevelt att japanerna ville ha fred, inte krig.
Den italienske konstnären M Mazsca gjorde dessa porträtt efter polyfoton i Neapel mitt under brinnande krig 1943. Hans ersättning blev matpaket från Gripsholm.
Rune Dahlstrand var inte enbart frisör ombord. Han drev också en butik som sålde byxor, skjortor och kalsonger. Allt hade en strykande åtgång. Rune hade inga problem att få tiden att gå ombord. Ung, bara 24 år, hade han en intressant tillvaro i krigets skugga. Visserligen var kontakten med Sverige liten. Mest i brevform från fästmön Berit som var en flitig brevskrivare. Men för flera andra i besättningen hade inte breven alltid ett angenämt innehåll.
– Det kunde stå om uppbrutna förlovningar, skilsmässor, dödsfall och andra tragedier. I vissa fall gick det så långt att någon gick och hängde sig i sin hytt. Jag blev liksom andra arbetskamrater illa berörd men jag var ung och kanske i mina bästa år så jag lyckades efter en tid skaka av mig de fruktansvärda händelserna.
Dessutom fanns alltid en obehaglig känsla hos många att tyskarnas effektiva ubåtar en dag ”av misstag” skulle sänka Gripsholm ute på havet.
– Det fanns hela tiden en krypande spänning. Den underströks av att de tyska ubåtarna flera gånger bara dök upp och prejade Gripsholm så att befälen kunde komma ombord och göra inspektion. Jag minns särskilt vid ett tillfälle ute på Atlanten då en av deras ubåtar oväntat kom upp till vattenytan. Några befäl var på väg ombord och skulle börja inspektera. Men plötsligt tvärstannade de och återvände blixtsnabbt till sin båt. De hade knappt stängt luckan förrän ubåten dök ner igen. Vi undrade förstås vad som var på gång. Svaret kom en stund senare när en allierad jagare dök upp vid horisonten.
Rune Dahlstrand i ledighetsklädsel ombord på Gripsholm.
Gripsholm var inte enda fartyg från Svenska Amerika Linien som hade utväxlingsuppdrag. Den mindre M/S Drottningholm utförde parallellt samma arbete men rörde sig inom mindre områden.
Gripsholm gjorde sammanlagt tolv resor och gick 85 000 sjömil på minerat vatten. 27 700 krigsfångar utväxlades under fyra år. Rune Dahlstrand såg fartyg torpederas, brinna och sjunka i djupet med manskap och allt. Det har gjort honom lite bitter på att svenska regeringar enligt honom aldrig uppmärksammat insatserna som Gripsholm och Drottningholm gjorde.
– De vita bussarna som transporterade folk under andra världskriget har många hört talas om, men ”de vita båtarna”, som jag döpt dem till, har aldrig fått den uppmärksamhet de borde ha haft. Vi räddade ju människoliv. Det tycker jag är en märklig inställning hos dem som styr och har styrt landet.
Runes & Berits kärlekshistoria
”Överlever jag kriget så gifter vi oss”
Kärlek som höll. Berit Helgesson var Rune Dahlstrands stora kärlek.
Vid sidan om andra världskrigets fruktansvärda händelser finns också en solskenshistoria med ett lyckligt slut för Rune Dahlstrand. Senvåren 1934 träffade han under en kvällspromenad i Ramnaparken hemma i Borås sitt livs stora kärlek, den då 16-åriga Berit Helgesson.
– Jag skulle gå över en bro i parken samtidigt som två söta tjejer kom gående. Jag lyfte chevalereskt på hatten och frågade artigt om jag fick promenera över tillsammans med dem. Det fick jag och sedan gav det ena det andra. När Berits väninna gick hem till sig följde jag med Berit till Centralstationen i Borås för att hon skulle ta tåget hem till Göteborg.
Men det blev inte så. Deras samtal upptog all tid och när paret kom till stationen hade tåget redan gått. I väntan på nästa bjöd Rune på kaffe och fortsatta diskussioner.
– Jag var helt fascinerad av Berit och frågade vid avgången om jag fick lov att ringa henne några dagar senare. Det fick jag.
Berit och Rune blev stormförälskade i varandra. Mot detta fick Rune ställa sin egen längtan till Amerika. Så kom dagen 1938 när Rune skulle göra sin första resa med Gripsholm. Berit var förstås inte glad men lovade att vänta på honom tills han kom hem igen. Under tiden uppehölls kontakten brevledes.
– Berit var en fantastisk brevskriverska. Även om de kom oregelbundet så blev glädjen desto större när jag fick en bunt. Det blev sammanlagt 200 stycken. Jag har dem alla här, säger Rune och visar stolt upp dem.
Det skulle dröja ända till hösten 1944 innan de två möttes igen i Göteborg. Rune Dahlstrand hade en tvådagarspermission från Gripsholm.
Men det var en förändrad Rune märkt av krigets fasor som träffade sin fästmö.
– Jag minns att jag sa till Berit att vi skulle göra slut och att hon inte skulle skicka några mer brev till mig. Jag kunde ju dö när som helst ute på Atlanten.
När Gripsholm gav sig ut igen var det två brustna hjärtan med på resan. Ett ombord på fartyget, ett hemma i land.
– Men redan ute vid Vinga längst ut i Göteborgs hamn hade jag ångrat vad jag hade sagt. Svårigheterna var att få kontakt med Berit igen trots att vi just då inte var så långt ifrån varandra. Enda möjligheten var att telegrafera när vi kom fram till New York. Jag skickade ett telegram med orden ”Fortsätt och skriv. Klarar jag mig så gifter vi oss när jag kommer hem.”
Rune Dahlstrand höll sitt löfte och när kriget var över gifte sig äntligen de två, den 16 augusti 1946. Rune Dahlstrand lämnade frisöryrket och började på en ny karriär som affärsman i export- och importbranschen i USA. Med Berit vid sin sida. Berit Helgesson gick ur tiden 1997, 74 år gammal.