Kanske hade Nalle Elfqvist aldrig blivit fotograf om han inte råkat hitta en kvarglömd lådkamera. Då hade han heller inte tagit de unika bilderna hemma hos två blivande ABBA-stjärnor. Här är berättelsen om hans omväxlande liv.
![L_dkameran p_ stubben_lowres]()
Det var en tidig sommardag 1957 och brorsan och jag kutade som vanligt ner till sjön Billingen, i Aspeboda mellan Borlänge och Falun, för ett morgondopp. Men den här gången skulle det bli annorlunda. För där, på en stubbe vid badland, fick jag plötsligt syn på en kvarglömd lådkamera som solade sig.
Antagligen var det någon som efter ett kvällsdopp hade glömt sin svarta Kodak Brownie där. Fast just då kunde jag ju inte ana att den här kameran skulle komma att spela en avgörande roll i mitt liv. Göra mig till en hängiven fotograf. I annat fall, om kameraägaren inte varit så glömsk, hade jag kanske i stället gått i farsans fotspår och blivit målare.
![Ögonblicksbild. Här har en vårlig vindil fått fatt i Agnethas lockar.]()
Ögonblicksbild. Här har en vårlig vindil fått fatt i Agnethas lockar.
Snabbt tog jag till mig den här eleganta lådkameran, men först efter att ha följt morsans råd att sätta upp efterlysningar på träden. Förhoppningsvis hamnade någon av dessa lappar nere vid badland, men flertalet satte jag upp inne i skogen där bara skogsluffare kunde hitta dem. Därmed hade jag i alla fall något dövat mitt samvete.
Den där sommaren var jag nio år gammal och skulle till hösten börja i trean hos fröken Ingrid Westergren. Men det skulle dröja ytterligare två år innan jag verkligen bestämde mig för att bli pressfotograf. Det var när jag låg sjuk hemma i sängen och bläddrade i en bok om fotografer som jag plötsligt fick se en bild på en ovanligt häftig plåtis. Han stod på trottoaren och väntade på skjuts med en jättelik kamera på magen och en samling väskor omkring sig, den ena större än den andra. Inför den synen föll jag pladask.
![Dubbel-seende. Kan man gissa att Agnetha har Björn i tankarna?]()
Dubbel-seende. Kan man gissa att Agnetha har Björn i tankarna?
Senare blev det andra och bättre kameror även för mig, trots att jag aldrig glömde min svarta låda. Efter att ha gjort i ordning ett mörkrum började jag sälja bilder till kultursidan i Borlänge tidning. Det var bilder med titlar alltifrån Tonårstös till Blixtnedslag.
Efter ett jobbigt halvår på handelsskola hoppade jag av och började i stället som elev i en fotoaffär i Borlänge. Då hade jag gått endast sju och ett halvt år av skolans obligatoriska åtta, men rektor Hugo Lind var vänlig nog att ge mig en ”frisedel”. Samme Hugo hade drygt tio år tidigare skrivit låten Flottarkärlek som Snoddas slog igenom med 1952. Kanske förstod denne rektor vad det kunde betyda för en ung elev att få ägna sig åt sin passion.
![Eftertänksamt. Lill Lindfors visar sin bättre ansiktshalva – det var noga med det. Från 1969.]()
Eftertänksamt. Lill Lindfors visar sin bättre ansiktshalva – det var noga med det. Från 1969.
Och en passion blev det när jag började på Thoréus Foto den 2 januari 1963. För samma kväll var jag på Borlängerevyn och plåtade twistmästarna Björn Häggquist och Gunilla Brandt, som nyligen introducerat modedansen limbo i Dalarna. Jag fick den lysande idén att filma Björns limbodans och skicka den till Måndagsposten i TV, utan att någonsin tidigare ha hållit i en filmkamera. Men Björn och jag lyckades efter visst sökande hyra en 16 millimeters kamera. Inslaget sändes bara någon månad senare, jag var 14 år och kom i tidningarna att kallas landets yngste TV-filmare. Då blev man både glad och stolt.
Ytterligare några filminslag gjorde jag samma vår, till Ulf Thoréns program Hänt i veckan. Först om en 21-årig katt i granngården och sedan om en tam grävling i Stora Tuna.
En annan av mina filmer, ett svartsjukedrama på 15 minuter kallat En tanke, var med på den internationella ungdomsfilmfestivalen i Milano 1966 där den vann en ”Decima musa”. Än i dag står denna sköna ängel på min hylla och glänser. Året efter visades filmen vid världsutställningen i Montreal, på en speciell ungdomspaviljong.
![Känsligt. Siw Malmkvist fotograferad hemma i mitten på 70-talet.]()
Känsligt. Siw Malmkvist fotograferad hemma i mitten på 70-talet.
I januari 1966 började jag på Christer Strömholms tvååriga fotoskola i Stockholm. Men när det återstod en termin hoppade jag min vana trogen av och fick i stället jobb på bildbyrån Kamerabild. På den tiden var det mest bara att gå upp och fråga om jobb. Och repliken kom snabbt: ”Du får en vecka på dig att visa vad du går för.”
Det räckte tydligen. Och efter att jag hade gått den långa vägen från att torka bilder och framkalla svartvita filmer, väntade färgstudion med något så avancerat som inkopieringar på dia. Det var en nyttig skola och ett eldorado, där man fick en försmak av nutidens digitala finesser.
En av våra kunder var mästerfotografen Lennart Nilsson. Ur sin slitna portfölj plockade han fram den ena märkliga diabilden efter den andra. Alla från en spännande upptäcktsresa i människokroppen. Något så märkligt hade vi inte skådat på år och dar. Lennart beställde kopior, duplikat, för sin fortsatta lansering utomlands.
![Blivande fotograf. Nalle fångad av en skolfotograf i tredje klass 1957.]()
Blivande fotograf. Nalle fångad av en skolfotograf i tredje klass 1957.
För egen del kom det mer att handla om människans utsida. Med bilder på kändisar som Lill Lindfors och Christina Schollin samt inte minst den vänliga Siw Malmkvist.
Våren 1973 tog jag Folkan ut till radhusområdet Vreten i Vallentuna. Där bodde Agnetha Fältskog och Björn Ulvaeus med sin nyfödda dotter Linda. När jag knackade på och Agnetha öppnade låg lilla Linda och jollrade inne på soffan. Men någon bild på mor och dotter blev det aldrig, ville väl inte slösa på film, utan valde i stället att satsa på föräldrarna. Jag tog inte heller några bilder på Benny och Anni-Frid, trots att de var grannar och bodde på samma väg. Fick väl räcka med ett av paren, tänkte jag!
Då Björn ännu inte kommit hem gick Agnetha och jag ut på bakgården, med dörren öppen för att ha koll på Linda. Jag tog några porträtt med hennes blonda hår skönt lekande i de milda vårvindarna. Strax därefter kom Björn hem. Han gick genast in på toa för att fixa i ordning håret med en märklig frisyrgelé, det var som rena torrschamponeringen. Trots denna avancerade procedur hann jag ändå ta alla bilder innan skymningen kom krypande över Vreten. Färgbilder från en nu svunnen tid som sedan dess legat gömda i en kartong.
![Nästa generation. Nalle Elfqvist med barnbarnet Olof. Snart är det kanske dags att placera ut en kamera som Olof får hitta?]()
Nästa generation. Nalle Elfqvist med
barnbarnet Olof. Snart är det kanske dags att placera ut en kamera som Olof får hitta?
Bara några veckor tidigare hade gruppen Björn & Benny Agnetha & Anni-Frid, som de då kallade sig, hamnat på andra plats i Melodifestivalen med låten Ring ring. Följande år, 1974, väntade det stora genombrottet för ABBA med Waterloo i Eurovisionsschlagertävlingen i Brighton. Efter det blev det genast lite marigare att åka hem till dem för mer privata reportage.
Efter tio år med veckotidningar följde en period av eget arbete hemma i Falun. Från 1978 till 1985 producerade jag ett flertal Dalaböcker med text och bild. För nu hade det blivit roligt att skriva också, försöka hitta en helhet i sitt skapande. I byn Rönnäs hittade jag en själsfrände i gamle Jan Caris’n. Förutom att han visste det mesta om byn hade han även varit en sväng till Hollywood och bonat filmstjärnornas golv. Och detta räckte mer än väl till en bok: Bort i Rönns.
![trävsamt liv. Ester Maria föddes i Täby utanför Örebro 1909 och slet hela livet på sin gård. Ernst Kirschsteiger renoverade det nedgångna huset i TV förra sommaren.]()
trävsamt liv. Ester Maria föddes i Täby utanför Örebro 1909 och slet hela livet på sin gård. Ernst Kirschsteiger renoverade det nedgångna huset i TV förra sommaren.
Mitt sista långa arbetspass varade från 1985 till 2014, då jag gick i pension efter drygt 50 år i yrket. Det var på Länsposten i Örebro där det blev reportage från Kopparberg i norr till Askersund i söder. Bland annat om bondkvinnan Ester Maria, med inbyggd urkraft, som även resulterade i en film och en utställning på länsmuseet 1992.
Trots allt roligt skapande kom livet ändå att innehålla en del mörka sidor. Ett mörker som gav vika när jag träffade Harriet i september 1994. Tillsammans kunde vi bara någon månad senare, med kompisen Inga, öppna en skrotutställning i Munktorp. Jag fick alltså en kär lekkamrat i allt skapande. Däremot inga egna barn, men en hel del barnbarn. Hur nu det kunde gå till? Men livet kan ju ofta ta lite märkliga kringelkrokar. n
