I mitten av 1900-talet var Ljungsbro en mönsterstad och kallades Sveriges chokladstad. Det var Cloetta som byggde upp ett samhälle kring fabriken. Christina Lindaryd växte upp där och berättar här historien om chokladstaden som försvann.
![Unknown-2_lowres]()
Ljungsbro ligger 15 km nordväst om Linköping, mellan Göta kanal och Motala ström. I dag arbetar de flesta Ljungsbrobor i Linköping, men för femtio år sedan var det annorlunda.
När jag växte upp på 1950- och 1960-talen hade Ljungsbro cirka 3 000 invånare och 800 av dem arbetade på chokladfabriken Cloetta. Det innebar i stort sett att någon i varje familj arbetade där och Cloetta hade en stor plats i människornas liv.
Min far arbetade på Cloetta i hela sitt yrkesverksamma liv, min mor slutade när hon fick barn. De var alltid mycket stolta över Ljungsbro, över bebyggelsen och över hur fabriken tog hand om alla i samhället. Själv hade jag svårt att förstå denna stolthet; jag tyckte att samhället var tämligen trist och längtade tills jag kunde flytta därifrån.
![Unknown-5_lowres]()
Det är nu över fyrtio år sedan jag lämnade Ljungsbro, men med åren har jag blivit intresserad av hur det blev som det blev, av tankarna bakom Ljungsbro. Ju mer jag har läst och lärt mig, desto mer förstår jag mina föräldrars stolthet: Ljungsbro var verkligen ett mönstersamhälle.
Chokladfabriken låg fram till förrförra sekelskiftet i Råby, en liten by i Ljungs socken. Marken arrenderades och efter bråk med markägaren beslutades att fabriken skulle flytta till Malforsfallen, någon mil österut längs Motala ström. Vid den tiden fanns där endast en kvarn. Dock var läget bra – inte långt från Göta kanal, som redan tidigare hade använts för transporter, och med en järnvägsstation på en halvmils avstånd.
![Idyll i Östergötland. Ljungsbro ligger i hjärtat av Östergötland, 1,5 mil nordväst om Linköping.]()
Idyll i Östergötland. Ljungsbro ligger i hjärtat av Östergötland, 1,5 mil nordväst om Linköping.
Platsen fick namnet Ljungsbro. Där uppfördes en fabrik under de första åren på 1900-talet och ett antal arbetarbostäder flyttades med från Råby.
Under kommande decennier utvecklades Ljungsbro gradvis till ett livligt, välmående samhälle. Företaget kände stort ansvar för invånarnas trivsel – det var Cloetta som ordnade gatuhållningen, bekostade gatubelysningen och lät bygga ortens vattenverk.
För tjänstemännen byggdes villor med jungfrukammare för hembiträdet och för unga kvinnor uppfördes personalbostäder med möblerade rum. Där fanns en anställd portvakt som såg till att inga objudna gäster kom in kvälls- och nattetid … Företaget stöttade också dem som ville bygga själva med subventioner och lån.
![Accragården. Stod färdig 1945 och var ett av de första moderna hyreshusen i Ljungsbro.]()
Accragården. Stod färdig 1945 och var ett av de första moderna hyreshusen i Ljungsbro.
Det speciella med Ljungsbro var att ingenting byggdes på måfå utan efter en klart utstakad plan. För fabriksledningen stod det från början klart att Ljungsbro inte skulle bli ett vanligt industrisamhälle med hopträngd bebyggelse utan en luftig och hälsosam trädgårdsstad med vackra alléer längs gatorna.
På 1940-talet anställde Cloetta en chefsarkitekt, dansken Henry Fraenkel, och det var i hög grad han som formade Ljungsbro till vad det senare blev: Sveriges chokladstad. Han tog det bästa av funktionalismens stil och idéer och blandade det med trädgårdsstadens småskalighet. De byggnader som han stod bakom utstrålar kvalitet då hans åsikt var att hög kvalitet alltid lönar sig i längden.
Henry Fraenkels första insats var tre hyreshus som stod klara 1945. De var mycket genomtänkta med uteplatser, trädgårdar, vacker utsmyckning – och eget badrum! Där flyttade mina föräldrar in då de gifte sig i december 1945. Släkten häpnade: Vilken ofattbar lyx att ha toalett och badrum inne i lägenheten!
![Mötesplats. Bussen till Linköping är redo för avgång. Trafikkiosken i läcker funkisstil innehöll kiosk, korvkiosk, uppehållsrum för chaufförer, väntsal, telegramlucka och telefonhytter. I dag är den pizzeria.]()
Mötesplats. Bussen till Linköping är redo för avgång. Trafikkiosken i läcker funkisstil innehöll kiosk, korvkiosk, uppehållsrum för chaufförer, väntsal, telegramlucka och telefonhytter. I dag är den pizzeria.
Henry Fraenkels byggnader visar ofta på stort nytänkande. Ett exempel är provinsialläkarmottagningen, som även inrymde läkarbostad, barnavårdscentral, laboratorium och röntgen – och en barnvagnsramp! När den stod klar 1945 betecknades den av tidningarna som en skapelse utan motstycke på den svenska landsbygden.
Även daghemmet var någonting alldeles extra. På spädbarnsavdelningen fanns skötbord med nedkast för smutstvätt rakt ner i tvättstugan. På en stor balkong kunde småttingarna sova och i solariet bestrålades lite större barn med kvartslampa. Isoleringsrummet för sjuka barn hade glasväggar så att de inte skulle känna sig ensamma. Dessutom hade daghemmet klämfria dörrar, en nyhet som krävde specialtillverkning.
Barnen hade en egen trädgård, där de fritt kunde husera med brädor, gamla cykelhjul och andra roliga saker som satte deras fantasi i rörelse. I trädgården fanns också plaskdamm och rutschkulle och de större barnen fick egna blomsterrabatter att sköta.
![Unknown-6_lowres]()
Själv hade jag en mamma som var hemma på dagarna så daghemmet var inte aktuellt för min del. I stället fick jag gå på Barnfilmklubben och NTO – föreningslivet var livligt i Ljungsbro på den tiden.
Henry Fraenkels kanske allra största verk var kommunhuset, som uppfördes 1948 för dåvarande Vreta Klosters kommun. Mitt i Ljungsbro byggdes det, i funkisstil med koppartak, gula tegelväggar och vackra lister av sandsten. Inuti fanns en trappa som nästan svävade och utanför huvudentrén anlades en liten park. På något sätt har jag alltid tyckt att detta hus är för vackert för det – i mitt tycke – rätt fula samhället.
Vid 1970-talets kommunsammanslagningar blev Vreta Kloster en del av Linköpings kommun och kommunhuset förlorade sin status och det är numera bibliotek.
![scannat+Cloetta_lowres]()
I början av 1950-talet började man planera Ljungsbro centrum intill kommunhuset. Där uppfördes ett stort, vinkelbyggt hyreshus med affärslokaler i bottenvåningen och två våningar med lägenheter ovanför. Huset döptes till Theobroma, vilket betyder kakaoböna på latin.
Intill Theobroma byggdes en ny busstation. Där fanns väntsal med telefonhytter, kiosk och uppehållsrum för chaufförerna – allt inrymt i en läcker byggnad i funkisstil. Härifrån avgick bussarna åt olika håll och bussbolaget ägdes förstås av Cloetta.
Under 1950- och 1960-talen byggdes ytterligare ett antal hyreshus. De flesta var grupperade kring den så kallade Evaparken, där det fanns broar, vattensamlingar, promenadstigar, gräskullar och gräsgropar. I ett av dessa hus bodde vi under åren 1956–1965. Omgivningarna var fantastiska – där kunde vi åka skidor och pulka, spela brännboll, ha picknick och plocka blommor på en stor äng. Ändå var det bara ett stenkast till skolan.
![Retro choklad]()
1965 flyttade vi till centrumhuset Theobroma, till en lägenhet högst upp med utsikt över hela det centrala samhället. Bättre kunde man inte bo i Ljungsbro, tyckte mamma som var så lycklig över vår trerumslägenhet. När jag själv slutade skolan och började gymnasiet i Linköping kunde jag bara hålla med; huset låg onekligen väldigt nära bussen …
Cloetta var i högsta grad en del av alla Ljungsbrobors liv. När skolan behövde bygga nytt var det Cloetta som skänkte marken, när idrottsföreningen behövde ny fotbolls- eller ishockeyplan likaså. På midsommarafton fick vi barn åka lövad skrinda efter Cloettas musikkår och sedan dansa kring midsommarstången och leka lekar i Cloettaparken.
Varje morgon löd ångvisslan på fabriken för att kalla samman arbetarna och varje kväll ”blåste det ut”. Även vid lunchtid kunde man höra ljudet från ångvisslan; då steg pappa upp från sin middagslur och begav sig på cykel ner till fabriken. I Ljungsbro kände alla invånare en stor samhörighet med Cloetta.
![Kexchoklad-annons-1940_lowres]()
I många år var Ljungsbros historia synonym med Cloettas men sedan hände någonting. Bussbolaget liksom fastighetsbolaget såldes till Linköpings kommun. Det var inte längre självklart att Cloetta skulle sponsra föreningarna eller ta ansvar för invånarnas fritidsaktiviteter.
På 1950- och 1960-talen fanns ett stort utbud av affärer av alla de slag, i dag är de flesta borta. Det fanns postkontor och två banker, nu finns ingen kvar trots att folkmängden har mer än fördubblats. Ljungsbro har helt enkelt förvandlats till en sovstad, där de flesta arbetar i Linköping 15 kilometer bort och inte har någon koppling till samhällets tidigare historia.
”Ingenting byggdes på måfå utan efter en utstakad plan”, står det ovan, men detta har verkligen förändrats med åren. Ett antal moderna hus har klämts in bland de gamla, till synes planlöst, och jag tror att Henry Fraenkel skulle vända sig i sin grav om han såg det. Dammen och den romantiska bron i Evaparken är borta, liksom de vackra alléerna som ursprungligen planterades längs gatorna i centrala Ljungsbro.
![Cloetta-text-II_lowres]()
Göta kanal finns förstås kvar och uppskattas numera inte så mycket för sina fraktmöjligheter som för sin skönhet. Dock är den stora skylten ”Sveriges Chokladstad”, som mötte alla båtfarare på kanalen, sedan länge borta. Men Cloetta finns kvar och har än i dag en stor del av sin tillverkning i Ljungsbro.
Fotnot: Företagets namn är Svenska Chokladfabriks AB, medan Cloetta är varumärket. Dock har Ljungsbroborna alltid sagt Cloetta även om företaget så det har jag fortsatt med i artikeln.
