Nygifta. Jag träffade min man Bosse på Ljungskile folkhögskola 1960. Han kom från Alingsås och jag från Karlskoga. Vi gifte oss i Götalundens kyrka i Trollhättan den 1 augusti 1964. Det var en solig dag!

Inskickat av Inga Hedqvist, Ludvika.

Gilla oss på Facebook 

Se alla våra fina läsarbilder

Förundrad. Snart 2-åriga Anneli har blivit storasyster 1961. Barnstolen gick att fälla ner så att den fick ett bord. Här får hon för första gången se på lillebror som mätt och omskött somnat. Just när jag tar bilden har Anneli i sin undersökning kommit till tårna. Förundrad säger hon: Han har naglar på tårna också!

Inskickat av Inger Dahlgren, Skene

Gilla oss på Facebook 

Se alla våra fina läsarbilder

När Ewy och Ursula ställde upp i Argentinas tuffa Grand Prix-rally 1962 trodde männen att det var ett skämt. Efter elva dagar hade de satt skrattet i halsen när tjejerna stod som segrare.

Den orädde 18-åringen trampade ned gaspedalen så till den milda grad att körskolläraren spärrade upp ögonen och höll sig hårt i dörrhandtaget:
– Nu går det för fort! Vad ska du bli när du blir stor? Rallyförare?
Ja och det blev hon. Ewy Rosqvist blev till och med världshistorisk. 1962 vann hon Argentinas landsvägs-Grand Prix för standardbilar, en extremt farofylld tävling över 444 mil i sex etapper. Med en snitthastighet på 126 kilometer i timmen ledde Ewy och kartläsaren Ursula Wirth loppet från start till mål. Marginalen till tvåan blev osannolika tre och en halv timme. Men inte bara det. På stekheta och dammiga vägar som ibland blev leriga och sliriga av häftiga regnoväder var svenskorna det enda kvinnliga ekipaget – som övriga 279 deltagande fordon bara såg akterspegeln på.
Den mansdominerade rallyvärlden satte rattmuffen i halsen.
– När vi kom till Argentina trodde alla att vi var några kuttersmycken som skulle göra reklam för Mercedes. Det blev en del snack när de förstod att vi skulle vara med i tävlingen. Men Juan Manuel Fangio, som var femfaldig världsmästare i Formel 1, trodde på oss: ”Det här kan ni vinna, Ewy! Killarna kommer att vara vilda, men kör precis som du alltid har gjort och lita på dig själv så blir det bra till slut”, berättar Ewy Rosqvist när Minnenas Journal träffar henne.

54 år har snart gått sedan det klassiska rallyloppet i Sydamerika som innebar att Ewy Rosqvist och Ursula Wirth toppade världsnyheterna. Segern var lika sensationell som överlägsen. Två blonda unga tjejer från ett kallt land långt upp i norr hade kört ifrån alla män.
– Den första starten gick vid midnatt då ett fruktansvärt skyfall var på gång. Det var tur att vi följde rådet att ta det lugnt för det bara vräkte ner de första timmarna. Men de andra körde ju på för fullt direkt och många fick ganska snabbt bryta efter att ha fastnat i olika vados, de stora vattensamlingar som bildades. Eugen Böhringer, vår förstaförare, var en av dem och han försvann ur tävlingen redan efter tio mil, berättar Ewy Rosqvist och på den andra etappen skedde något som skakade om Mercedesstallet än mer:
– Andreföraren Hermann Kiihne körde ihjäl sig efter att en flock vildhästar dykt upp och sprungit mot bilen. Den slog runt så kraftigt att Kiihne bröt nacken. Då tyckte jag att det var nog och ville inte fortsätta. Men mina chefer var bestämda: ”Du måste fortsätta, Ewy! För du är den enda bil vi har kvar i tävlingen.”

Argentinas internationella landsvägsrally var ingenting för ynkryggar. De strapatsrika färderna på Pampas eviga grusvägar, upp och ner genom bergskedjan Anderna och över saltöknen Salinas Grande innebar en mängd livsfarliga moment. Vilda djur kunde dyka upp när som helst, kurvor kunde plötsligt vara som hårnålar och den höga farten innebar ständig fara för våldsam avåkning. Varje år förolyckades flera förare och 1962 kom bara 55 ekipage i mål. Tre år senare ansågs loppet vara så vådligt att det ställdes in för att aldrig mer köras.
– I elva dagar var anspänningen makalös. Det var alltid en ledig dag mellan etapperna, och då slöade vi på hotellet och var på olika middagar där det alltid grillades nyslaktat kött. Men det gick ändå inte att koppla bort allting. Vi var ju hela tiden villebråd för TV och radio och annan press. De tyckte det var jättemärkligt att vi var så duktiga. Först trodde alla att det var Fangio som körde vår bil och att vi låg gömda i baksätet, säger Ewy Rosqvist.
De svenska rallybrudarna skapade stor uppståndelse från dag ett. Argentinska män överöste dem med blombuketter, ville ta på håret och gärna snika åt sig en kram. Efter varje etapp fick poliser patrullera runt hotellet för att hålla beundrare borta. Inte blev det lugnare av att Ewy och Ursula såg till att kliva ur bilen med startnummer 711 som rena fotomodellerna efter varje målgång.
– Vi snyggade alltid till oss lite så gott det nu gick. Mascara och rouge och sådant kunde vi inte använda eftersom det var så stekhett hela tiden. Men efter att ha haft hjälm på oss i sex-sju timmar rättade vi i alla fall till oss i håret i backspegeln. Då såg vi hyggligt fräscha ut jämfört med de manliga förarna som alla var skäggiga och solkiga, säger Ewy Rosqvist och skrattar.

Hon blev en rackare på att köra bil när hon började arbeta som veterinärassistent i Ystad på 1940-talet. När utbildningen var klar i Stockholm och körskolläraren hemma i Skåne hade blivit vettskrämd under hennes framfart frågade hon pappa Herman, lantbrukare i Store Herrestad med många djur och mycket mark, om det var möjligt för henne att få en bil.
– Vi hade ingen i familjen. Men jag behövde någonting att åka i för att kunna ta mig mellan gårdarna. Pappa köpte en Mercedes i Malmö. Den kostade 11 000 kronor, vilket var oerhört mycket pengar på den tiden.
Arbetsdagarna var snärjiga. Ewy hade sju-åtta bönder varje dag som skulle hinnas med. Hon fick gasa på ordentligt på de slingriga grusvägarna, vilket var så roligt och spännande att hon började klocka åktiderna. Att ha bråttom med inseminationshjälpen var en alldeles utsökt rallyskola. Gallringen av betor på föräldragården gav också en ovanligt stark överkropp.
Men tankarna på att tävla i gebitet kom först efter att hon hade träffar militären Yngve Rosqvist, hennes första make.
– Han var motorintresserad och körde speedway. Vi började med bilorientering. ”Nu kör du, Ewy, så läser jag kartan”, sa han och det var så jag lärde mig.

Skickligheten bakom ratten ledde till att Ewy började tävlingsköra för Volvo och tre år i följd (1959–1961) blev hon Europamästare i rally för damer. Hon lockades över till tyska Mercedes som var så imponerade av sin första kvinnliga förare någonsin att de gav henne en plats i det våghalsiga landsvägsrallyt i Argentina 1962.
– Stallchefen Karl Kling ringde: ”Det är inget vanligt Europarally, utan tufft och riskfyllt med fri fart på allmän väg. Med bara män som kört tidigare.” Jag sa ja direkt, säger Ewy Rosqvist.
– Jag var aldrig rädd. Men innan etappstarterna undrade jag hur jag skulle orka sitta där i så många timmar utan kisspaus och nästan ingen mat, vi åt oftast bara lite frukt. Men det var ju bara att släppa, för jag ville gärna visa vad jag kunde. Jag är stolt eftersom jag är enda kvinna som vann det där livsfarliga loppet. Och olyckorna uteblev förutom en gång då jag for in en vägbom som gick genom framrutan. Som tur var hann både jag och Urusla ducka i tid.
Ewy körde ytterligare två Grand Prix–rallyn i Argentina (kom tvåa 1963 och trea 1964). Då bodde hon redan i Stuttgart i Tyskland efter att ha gift sig med Alexander von Korff, chef för Mercedes sportavdelning, och hösten 1965 var rallykarriären till ända.
– Mercedes slutade med de stora loppen då, deras bilar hade blivit för stora och tunga. Audi och andra märken hade kommit fram med lättare och bättre bilar. Audi ville ha mig, men jag tyckte att jag var klar med det där. I stället jobbade jag i många år som guide på Mercedes museum och provkörde nya modeller. Många imponerades av att en kvinna kunde så mycket om olika bilar.
1977 dog maken Alexander efter en svår sjukdom och tre år senare träffade Ewy bilfirman Philipsons koncernchef Karl Gustav Svedberg och flyttade hem till Sverige och Stockholm (de levde tillsammans fram till Svedbergs död 2009). Än i dag är Ewy Rosqvist-von Korff en liten nationalidol i Tyskland och vid varje jul och födelsedag kommer det blommor och presenter från Mercedes.
– I fjol hade vi en uppvisning på banan i Stuttgart. Det kom över 60 000 åskådar när vi som en gång tävlat för Mercedes körde runt i våra gamla tävlingsbilar. Jag hade inte suttit i min på många herrans år och tänkte: ”Har jag verkligen kört denna stora och tunga bil så fort i rallytävlingar!?” Det var inte klokt vad bilen var klumpig.

Utsågs till Årets Motorman
Namn: Ewy Rosqvist-von Korff.
Mest känd för: Segern i det prestigefyllda Grand Prix-rallyt i Argentina 1962 (50 mil asfalt och 394 mil grusväg) där hon tävlade mot enbart män.
Ålder: 86 år.
Familj: Änka.
Bor: I lägenhet på Strandvägen i Stockholm.
Gör i dag: Medverkar sedan decennier tillbaka regelbundet i olika motorevents i framför allt Tyskland och Sverige, och blir fortfarande hyllad som den kanske allra främsta kvinnliga rallyföraren genom tiderna.
Kuriosa: Manuset till den svenska biofilmen Rallybrudar (2008) inspirerades av Ewy Rosqvists och Ursula Wirths framgångar. Sedan 2009 producerar Mercedes-entusiasten Mats Brunberg DVD-filmer med innehåll från Ewys rallykarriär och driver även webbplatsen ewyrosqvist.com.

Den gamla kunskapen om läkeörter är på modet igen. Flera huskurer har fått vetenskapligt stöd på senare år och säljs som naturläkemedel och hälsokost. Men vissa recept har tack och lov fallit i glömska – som daggmaskolja och kvick­silversalva.

Gud nåde den som blev sjuk för 100–200 år sedan. Då fanns knappt några läkare eller vetenskapligt utprovade mediciner tillgängliga. I stället var de flesta hänvisade till traktens kloka gumma/gubbe eller till sina egna kunskaper. I bästa fall byggde huskurerna på läkeörter, av vilka många i dag har visat sig ha en viss medicinsk effekt. I sämsta fall byggde boten på ren vidskepelse, något som levde kvar en bit in på 1900-talet i flera trakter.
– I dag vet vi ju att många sjukdomar orsakas av virus och bakterier, men förr hade man inte den kunskapen. Man trodde att det var onda makter eller de underjordiska som låg bakom, berättar Håkan Tunón, etnobiolog vid Centrum för biologisk mångfald i Uppsala.
Västernorrlands hembygdsmuseum har samlat in flera berättelser om vidskeplig läkekonst. Till exempel ett vittnesmål om ett slags offer till småfolket för att slippa värk. ”Man skrapar ihop lite guld, silver, mässing, tenn, koppar och olika små tygbitar och lindar in alltsamman i ett papper, går en bit bortifrån huset och kastar det baköver vänster axel – sedan går man därifrån utan att se sig om”.
Annat magiskt läkande var att man skulle knyta bort det onda med en ulltråd med nio knutar, eller hugga bort det genom att med en yxa hugga tre gånger på var sida om den ömmande leden,
– Det byggde ofta på de heliga talen, tre, sju eller nio som ansågs ha en särskild kraft. Det finns fortfarande kvar exempel på sådan andlighet i dag. De flesta har säkert hört talas om kuren mot magsjuka, att man ska äta sju eller nio hela vitpepparkorn för att slippa bli sjuk, säger Håkan Tunón.

Den andra stora grenen inom folkmedicinen förr var läkeörter och de kunde faktiskt ha effekt. Flera gamla örtkurer har fått vetenskapligt stöd genom åren och deras läkeämnen har både ingått i läkemedel eller kopierats och framställts syntetiskt. Salicylsyran i älggräs till exempel, är grunden till acetylsalicylsyran i värktabletter som Magnecyl och Treo.
Och flera hjärtmediciner utvanns förr ur läkeväxter, som digitalis och belladonna. Jan G Bruhn är farmakolog med mångårigt intresse för läkeväxter. Han minns att det fortfarande på 50- och 60-talen fanns läkeörter att köpa på apoteken.
– Det var till exempel blåbärsextrakt som användes mot diarré, linfrön mot magbesvär, kamomillte mot magkatarr eller lätta sömnbesvär, berättar han.

Dessutom förde apoteket rester av det tidiga 1900-talets ”patentmediciner”, ett slags industriellt framställda huskurer i färgglada flaskor och burkar som enligt reklamen kunde bota både det ena och det andra.
– Det kunde vara tinkturer och örtsalvor som var hjärtstärkande eller hjälpte mot ledvärk. Hoffmans droppar och Sloan´s liniment var några klassiska märken, säger han. Under 70-talet exploderade utvecklingen inom läkemedelsindustrin och apoteken tog in nya, vetenskapligt utvärderade mediciner och slängde ut de gamla örtmedicinerna ur sortimentet.
– Det är ganska synd egentligen, för flera av läkeörterna har i dag visat sig ha effekt på lindrigare åkommor, ofta minst lika bra som många receptfria egenvårdsmedel, säger Jan G Bruhn.

Huskurer vi inte vill ha tillbaka

Gråsalva: Av lika delar pulvriserat kvicksilver och fett, ofta fårtalg eller ister. Användes ända fram till 1900-talets början mot svullna leder, parasiter och hudproblem. Enligt Nordisk Familjebok från 1800-talet ”ska salvan ingnidas noggrant i huden, genomtränga denna och upptagas i organismen, samt åstadkomma lokala och allmänna verkningar”
Kommentar: Frågan är hur många som denna starkt giftiga medicin tog död på.

Daggmaskolja: En kur mot stela leder som bygger på signaturläran, det vill säga leta i naturen efter egenskaper som man vill överföra. Vad i naturen har minst stela leder om inte en daggmask? Maskar i glasburkar ställdes att ruttna i solskenet och den smörja som bildades, gneds in på de stela lederna.
Kommentar: Äckligare kur får man leta efter och inga bevis finns för dess effekt.

Anti-fräknenkur: Ett recept ur Fru Prostinnans Huskurer: Ansiktet ingnides varje afton med citronsaft. Gör man detta också, innan man går ut i solen, i synnerhet på våren, verkar citronsaften så mycket kraftigare.
Kommentar: Fräknar är ingen sjukdom och kuren kan inte vara bra för huden.

Huskurer som fungerar

Förkylningsörter: Att andas in ångor från ett vattenbad med timjan, kamomill eller mynta, kan lindra nästäppa, eftersom de eteriska oljorna verkar avsvällande i luftvägarna. Timjan är särskilt bra eftersom den har bakteriedödande, slemlösande och avsvällande effekt och används ofta i hostmediciner och naturläkemedel.
Anti-gaskryddor: Det var kanske ingen slump att ärtsoppa kryddades med timjan, mejram och senap, eftersom alla tre har en kramplösande effekt och motverkar väderspänningar efter svårsmält mat som ärtor.
Kåda: Tunnflytande grankåda lades förr över sår som ett slags plåster. Det var helt rätt eftersom kådan är starkt bakteriedödande och skyddade såret som en hinna. Att tugga på kåda var också bra mot munbakterier och gav C-vitaminer.
Läkande blad: Groblad är en läkeört som många människor känner till och använder än i dag. Och den innehåller flera sårläkande ämnen, som både mjukar upp såret, drar ut var och skyndar på läkningen.
Naturliga sömnmedel: Valeriana (vänderot) och johannesört har länge använts som lugnande och sömngivande medel i folkmedicinen. Modern forskning stöder växternas effekt och de ingår i flera naturläkemedel. Även kamomill har visat sig ha en lugnande effekt.

Huskurer som är på gång

Iglar: Blodiglar användes flitigt av kloka gummor mot allt från tandvärk till att rena blodet från sjukdomsämnen. I dag används den av handkirurger på vissa svenska sjukhus igen, för att få igång blodcirkulationen i avkapade fingrar som sys fast igen.
Beska droppar: Förr var det vanligt att använda beska örter i brännvin, aperitifer och dekokter för att hjälpa matsmältningen. Ny forskning visar att bitterämnen i örter som maskros, rölleka och malört kan stimulera både magsaft och gallvätska. Svenska droppar är en känd bitter örtblandning.

Spar alltid dina gamla bilder de kan vara värda en förmögenhet.

I oktober 2015 visade det sig att ett foto, köpt för två dollar i en loppisbutik i Fresno, USA, var värt miljoner dollar. På fotot från 1878 ses nämligen västernlegenden Billy the Kid spela krocket (!) iklädd stickad tröja och hatt. Bilden är blott en av två existerande av Billy the Kid som tre år senare sköts till döds av sheriffen Pat Garrett. Den 22-årige William Henry McCarty, som han egentligen hette, hade då rymt från fängelset och dödat två vicesheriffer.
Se så lönsamt det är att spara gamla bilder!

Inga jämförelser i övrigt med finansminister Gunnar Sträng (1906–1992) som skulle ha fyllt 110 år i december i år. Men bilden från Hässelby utanför Stockholm visar också den hur viktigt det är att spara på gamla foton som kan ge spännande perspektiv.
Det till synes alldagliga motivet på arbetare som jobbade på Lövsta sopstation i Hässelby, en förort till Stockholm, visar nämligen en 13-årig Gunnar Sträng (t v). Bilden är tagen 1919 och inskickad till Minnenas Journal av Harald Walczok.
Gunnar Sträng växte upp i den här miljön. Gunnars far arbetade på renhållningsverket vid Lövsta sopstation och därifrån kunde Gunnar, som älskade att läsa, ta hand om de intressanta böcker som kom dit för att brännas. Det var böcker av bland andra Strindberg, Maksim Gorkij, Lev Tolstoj och Upton Sinclair, har han berättat.
1922 började Gunnar själv arbeta på renhållningsverket men fick avsked på grund av arbetsbrist. Sex år senare var han tillbaka vid Lövsta som arbetare på Skogsbergs handelsträdgård och inledde sin fackligt-politiska karriär genom att bli styrelsemedlem i Hässelbys trädgårdsarbetarfackförening. Efter uppdrag som ombudsman i Svenska lantarbetareförbundet där han bland annat rekryterade medlemmar på cykelturnéer blev han ordförande i förbundet. Tiden i regeringen inleddes på 1940-talet men legendarisk blev Gunnar Sträng som finansminister 1955–1976.
Ingen som sett och hört Gunnar Sträng myndigt redogöra för statsbudgeten glömmer honom. Vilken kraft det fanns i killen med keps från sopstationen i Lövsta.

Att färdas med bjällerklang över Särnasjöns is på vintern och njuta av sommaren på en fäbodvall. Visst kan man längta tillbaka till gamla tider när man läser Urban Rosbergs berättelse om sin gammelfarmor Kristina på Enkes-gården i Särna.

Att Kristina skulle ha blivit änka tidigt är inte sant utan Enkes är namnet på gården där hon bodde. Det ståtliga bostadshuset byggdes av Kristinas pappa Enkes-Per på 1880-talet. Utan att överdriva kan man säga att det var ett skrytbygge på sin tid. Övervåningen inreddes först på 1920-talet då en av sönerna behövde bostad till sin familj.
Men nu går vi händelserna i förväg. Anna Kristina Persdotter föddes 1876 i byn Nordomsjön nära tätorten Särna i norra Dalarna. Att bedriva bondeliv på dessa breddgrader var stundom mycket tufft. Korn var enda sädesslaget som hann gå i ax och det var en kamp att få potatisen färdig innan frosten. Fjällkor, getter och några hästar ingick i de flesta gårdar på den här tiden.
Långa, mörka och kalla vintrar gjorde att sommaren var efterlängtad. Vardag som helg vintertid började klockan 4 med att slå hål på isen i dricksvattenhinken, tända i köksspisen och därefter gå ut och mjölka. Besöket på utedasset, när det var – 40 grader, gick förmodligen ganska snabbt.
1901 gifte sig Kristina med Emil Blomqvist och de fick tre gossebarn med födelseår 1902, 1905 och 1908. Runt 1910 tog de över Enkesgården efter Kristinas åldrande föräldrar.

För att framförallt kor och getter skulle överleva ett kalenderår var man tvungen att flytta till närliggande fäbodvallar under sommaren. Barnen och kvinnorna följde med djuren och männen skötte gården på hemmaplan.
Enkes-gården hade hus på tre fäbodvallar som man efter ett visst mönster betade av. Djuren gick fritt under dagarna och man lockade hem dem framåt kvällen. Att somrarna med fäbodliv var den bästa tiden på året kan man förstå.
Först flyttade Kristina till Myrvallen som låg fem kilometer från Nordomsjön. Efter några veckor var det dags att flytta till Älgaråsen några kilometer längre norrut. Efter ytterligare några veckor var det dags för en längre flytt till Fröbergsvallen som ligger vid foten av Vedungsfjället.
Vägen dit var ganska strapatsrik då man bland annat vadade över Fjätälven. Fröberget är en mycket vacker fäbodvall med den brusande Yxningen som slingrar sig mellan husen. Här trivdes Kristina som bäst.

Efter 1931 användes bara Älgaråsen och Fröberget. En vintersäsongsarbetare, så kallad bolackare, lånade Myrvallshuset under en period när han högg i skogen. Boningshuset brann ner till grunden och bolackaren försvann.
Förutom att sköta grödor och få in tillräckligt med hö inför vintern var det männens uppgift att besöka fäboden en gång i veckan. Detta för att leverera varor till sina kvinnor och ta med messmör, ost och bär i retur till hemgården. För att ta sig till Fröberget cyklade Emil först 20 km till byn Öjvassla med sin tunga packning. Därefter var det en gångstig på 6 km upp till Fröberget.

Min mamma Ellen minns: ”Farfar var alldeles slut när han kom in i stugan i början av 40-talet. Vi ungar kastade oss över packningen för att det brukade finnas något gott till oss. Farfar lade sig i sängen och sa pustande till Kristina.
– Aldrig mer hit! Då förstod hon att det var slut med sommarviste på sin älskade Fröbergsvall och tårarna syntes i hennes ögon.”
Sista åren då Kristina hade kvar kreatur var det Älgaråsen som gällde.
Jag visades upp för gammelfarmor på ålderdomshemmet 1959 och hon frågade vad ”pöken heter”.
– Urban, svarade mamma.
– URBANUS??? är det ett namn dé, svarade hon. Hon följde oss en bit på vägen och någon undrade efter ett tag hur långt farmor skulle gå?
– Jag ska gå så långt vägen räcker, blev svaret.
1960 tog Enkes-Kristina Blomqvists väg genom livet slut.

Epilog
2016 är det endast en familj som bedriver fäbodliv med fjällkor i Särna-trakten. Barnbarnsbarn till Kristina äger och förvaltar familjens hus idag. Älgaråsens hus är flyttade då vallen numera är igenväxt. Dialekten i Kristinas värld var speciell då Särna tillhörde Norge fram till mitten av 1600-talet. Mina föräldrar startade ett projekt för att dokumentera dialekten för framtiden. En intresseförening i Särna har utvecklat projektet med nya utgåvor. Det är min mamma Ellen Rosberg, född 1929, som berättat den här historien för mig. Inte många efter henne fick uppleva att färdas med bjällerklang över Särnasjöns is och somrar som barn på en fäbodvall.

Maj-Britt Nilsson hamnade kanske i skuggan av andra aktriser under yrkeskarriären men många minns den mångsidiga och vackra skådespelerskan som också var TV-pionjär!

Det finns skådespelare som förkroppsligar en epok, och för mig är Maj-Britt Nilsson tidigt 50-tal – Ingmar Bergmans Sommarlek och flera av Hasse Ekmans bästa filmer. Det fanns ett ljus omkring henne som Bergman använde för att besvärja döden. Det övergav henne aldrig, hon förblev den mest spontana och vardagsnära i en generation som skämde bort oss med stora aktriser”, skrev teaterkritikern Leif Zern i Dagens Nyheter när Maj-Britt Nilsson gick bort 2006. Han beundrade hennes engagemang och hantverksskicklighet och mindes henne med glädje. Det gjorde också Minnenas Journals läsare som hörde av sig i massor när vi på redaktionen i en bildtext missade hennes namn härförleden.

Hon hade vid sin död sedan länge bott i Frankrike med maken Per Gerhard (1924–2011) som med början på 1950-talet drev Vasateatern i Stockholm i över 30 år. Hans pappa var Karl Gerhard så det var ett äktenskap som luktade högklassig scenkonst lång väg. På Vasateatern skördade Maj-Britt Nilsson stora triumfer som komediskådespelare i långkörare som Kaktusblomman 1966–1968 som spelades femhundra gånger. Men hon spelade även dramatiska roller som Maggie i Katt på hett plåttak, en roll som Elizabeth Taylor gjorde i den berömda filmen med Paul Newman och Burl Ives i andra bärande roller. På Vasateatern fick Maj-Britt Nilsson roller att bita i som hon saknade på Dramaten.

Maj-Britt Nilsson föddes i Stockholm där hon växte upp på Södermalm. Hon arbetade i ungdomen på antikvariat och kontor. Efter att ha gått på Gösta Teserus teaterskola kom hon in på Dramatens elevskola 1944. Genombrottet på Dramaten kom 1948 i rollen som Solange i Mimi Pollaks uppsättning av Jean Genets Jungfruleken. Vid denna tid var hon gift med sångaren Anders Börje (1920–1982). Han slog igenom 1942 med melodin Två små röda rosor och var en populär röst på skiva och så småningom i radion.

Maj-Britt Nilsson kom under sin karriär att arbeta med många av de stora svenska regissörerna; till exempel Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Alf Sjöberg, Arne Mattsson och Kjell Grede. Hennes filmkarriär omfattar fyra decennier, från debuten i Tänk om jag gifter mig med prästen 1941 till den sista Bluff stop från 1977. Hon gjorde också succé internationellt med några tyskspråkiga filmer. Maj-Britt Nilsson tillhör de verkliga TV-pionjärerna. Hon var med i det som anses vara den första TV-sändningen i Sverige. Lennart Hyland ledde den 29 oktober 1954 En skål för televisionen som var ett underhållningsprogram med manus av Staffan Tjerneld och i regi av Per-Martin Hamberg. Programmet var utformat som en sorts kärlekshistoria med en ramberättelse som handlade om ett televisionsjubileum någon gång i framtiden. Maj-Britt Nilsson prisades av Teaterförbundet med flera tunga stipendier under årens lopp. Hon avled i Cannes, den berömda filmfestivalens stad, och vad kan vara mer passande för en stor skådespelare än att sätta punkt just där.

Dog i Frankrike

Namn: Maj-Britt Nilsson.
Född: 1924 på Södermalm i Stockholm.
Död: 2006 i Cannes, Frankrike.
Karriär: Kom in på Dramatens elevskola 1944, slog igenom 1948 i Jungfruleken.
Mest känd för: En rad publikknipande roller på Vasateatern som drevs av maken Per Gerhard, men hon medverkade också i uppmärksammade filmer under fyra decennier.
Profil på scenen: Den mest spontana och vardagsnära i sin generation aktriser, enligt teaterkritikern Leif Zern.

Är jag en Spara eller en Slösa? Frågan har genom åren fått miljontals skolbarn att fundera på hur de använder veckopengen. Tacka 90-åriga Lyckoslanten för det!

Barn var sannerligen inte bortskämda på 1920-talet med egna tidningar. TV fanns inte och radion var helt färsk. Det skulle dröja åratal innan det fanns medier som vände sig till barn och ungdom.
Mot den bakgrunden föddes tidningen Lyckoslanten och blev en succé. I oktober 1926 kom första numret och utgivare var Svenska Sparbanksföreningen efter en idé från USA.
Tanken var att fostra barn i ekonomiskt tänkande. Ordföranden i Sparbanksföreningen, Victor Schneider, slog an tonen direkt när han frågar vad barnen ska göra med en slant de håller i handen, köpa en bakelse eller en karamell?
”Vet du, då skulle jag vilja säga något till dig, bara två korta ord som inte äro svåra att komma ihåg: Spara den!”
Namnet Lyckoslanten kläcktes av hushållerskan Emma Andersson i en tävling och det gjorde henne säkert lycklig för belöningen var 50 kronor vilket motsvarar över 1 300 kronor i dag.
Nyttiga pekpinnar i all ära, men inte hade de räckt för att tidningen skulle leva i 90 år.
Lyckoslanten innehöll redan från början roliga serier, tävlingar och tips vilket gjorde den populär hos som mest nära en miljon läsare.
Så hög var rekordupplagan 1957. I dag når Lyckoslantens fyra årliga nummer 350 000 barn i klasserna 4–6 och har hyllats för sin förmåga att begripligt förklara svåra ekonomiska frågor för en ung läsekrets. År 2009 fick den priset Årets Guldblad.

Ett älskat inslag i tidningen redan från början var figurerna Spara och Slösa som skapades av konstnärinnan Birgitta Lilliehöök (1899–1990) och som fanns med ända fram till 1963 då figurerna tillfälligt gick i pension. Men nu är de tillbaka, tecknade och moderniserade av Lena Forsman.
Hur det kunde låta i serien framgår av ett exempel från 1937 (läs här under). Moralen kan förefalla mossig, men visst håller grundbudskapet att vi inte ska slösa utan hushålla med våra resurser?
I våra dagar handlar det dessutom inte bara om privatekonomin i spargris och plånbok utan om hela jordens ändliga tillgångar.

Den här versen om Spara och Slösa är ju föredömlig i sin syn på återvinning:
Kläder är så dyra, usch!
Spara går på ändringskurs
Slösa köper allting nytt
Kläder har hon aldrig sytt
Spara syr och sparar bra
Sina pengar ska hon ha
Till en cykeltur i vår
Slösa bara skulder får

År 1948 gjordes också en film som du kan se på Filmarkivet.se. Få seriefigurer har blivit så slitstarka i samhällsdebatten som dessa två karaktärer. I oräkneliga reportage har finansministrar och direktörer i mer eller mindre smickrande ordalag liknats vid Spara och Slösa. Frågan är vem som är vem bland dagens makthavare?
Läs mer om dagens Lyckoslanten Swedbank.se.

Ett bländvittt leende har i alla tider stått för framgång och hälsa. En mänsklig strävan och en strålande affärsidé. I 110 år har skönhetsindustrin sålt undergörande tandkräm med hjälp av vackra kvinnor och perfekta smil.

Redan långt före reklamens Stomatol-smil, själva sinnebilden för en vinnare, har det borstats, gnotts och putsats för tandhälsan. Läkarkonstens förste fix-stjärna Hippokrates förespråkade borstning med ett tandpulver av aska från brända möss 4 000 år f Kr. I Norden nöjde vi oss med grankåda. Och tandborstarna ska vi inte tala om. Stickor, tuggpinnar och ulltussar. I princip allt har använts för att skrubba rent bland tandraderna.

Cederroths Stomatol var först med att komma på tub i Sverige år 1900. Och den berömda Stomatol-ljusskylten lyste upp stockholmarnas nattliv vid Slussen redan 1909 då bara var femte hushåll hade tillgång till el. Men innan dess hade många andra tandkrämsliknande produkter sålts, inte i metalltub, men i små askar av glas eller porslin.

Ännu längre tillbaka under 1800-talet fanns pulver och tvållösningar för att göra rent tänder och munhåla. Märken som amerikanska Pepsodent och svenska Vademecum från Barnängen har länge varit populära tandkrämer här hemma. Även firman Henrik Gahns var tidigt med på tåget med sin ”Amykos tandpasta” som såldes redan på 1870-talet. De var även tidiga med första generationens fluortandkrämer i mitten av 1950-talet och det var förresten Henrik Gahns AB som myntade uttrycket ”tandtroll”.

En knäckfråga för tandkrämstillverkarna var löddret. De tidiga tvålbaserade tandkrämerna löddrade fint, men smakade liksom för mycket… tvål. Ett stort kliv på vägen mot det perfekta löddret togs av en grupp tyska forskare år 1933. De uppfann ett nytt rengöringsmedel med bättre löddrande och polerande egenskaper än tvål och som dessutom var mildare mot slemhinnorna. Ämnet fick namnet Irium och lanserades hårt efter andra världskriget av Pepsodent med budskapet; ”Pepsodent med irium får edra tänder att lysa”. De största varumärkena Stomatol, Vademecum och Pepsodent tävlade om kunderna och i sköljvattnet skvalpade produkter som Colgate, Oxygenol, Radiolit, Amykos och Lazarol. Den sista blev dock aldrig blev någon storsäljare.

Ett sätt att knipa konsumenter blev att satsa på reklamfilm. I dåtidens smala mediautbud fick reklamkampanjer stort genomslag. Det lär till och med ha varit Stomatols reklamchef som övertalade SF (Svensk Filmindustri) att visa reklam i pauserna. På 1920-talet var det tecknade sekvenser, sedan kom spelfilmen. I en av filmerna syns Povel Ramel och Martin Ljung. Även Vademecum och Pepsodent hade förstås sina säljbudskap klara. Vademecum lanserades som ”Vita, vackra, Vademecum” vars tuber ett tag såldes med en press-nyckel för att konsumenten skulle kunna pressa ut innehållet till sista droppen.

Pepsodent presenterades under 1950- och 1960-talen med leende unga kvinnor som dragplåster med uppmaningar som ”Vågar du visa ett kyss-mig-din-dumbom-leende?”. Och trots pågående frigörelse, 68-vänster och Grupp 8-tryck så kvarstod de kommersiella budskapen som könsstereotypa. Bilder på vackra kvinnor med perfekta tänder och fixade frisyrer användes tillsammans med texter som ”Det tänder!”.

1970-talet blev fluortantens decennium och fluoret kom att revolutionera hela tandvården. År 1970 stod fluortandkrämerna för cirka 70 procent av den totala försäljningen. Parallellt med fluoret kom den så kallade ”gnuggmetoden” från tandläkarhåll och utbudet av tandborstar växte. Barnen blev en viktig målgrupp i reklamsammanhang, annonserna fylldes med leende barn.
Pepsodent menade att der var den ”gula hinnan” som skulle bort från tänderna och 1975 log den då unge tennisstjärnan Björn Borg sitt bländvita leende på annonserna.

Sedan dess har experimentlustan i branschen bara fortsatt: Tandkräm med klorofyll var poppis ett tag och just nu är det tandkrämer med blekeffekt som trängs i butikshyllorna. Och man förstår ivern från branschen för vi svenskar gillar att borsta tänderna. 85 procent borstar lydigt morgon och kväll. Det är inte ögonen som är själens spegel – det är tänderna.

Många samlingar. Orsa, Uddevalla, Kramfors, Umeå och Halmstad är bara några exempel på orter där det ordnas veteranbilsträffar i sommar. Har du inte själv ett vrålåk så ta chansen att se dem glida fram i Sommarsverige.

Evenemang: Veteranbilsträffar.
Axplock: 15–16 juli: Wheels Nationals Classic Motormeet, Haparanda.
16 juli: Veteranmarknad Svea Park, Kaxås.
23 juli: Halmstad Sports Car Event, Halmstad.
1–3 augusti: Orsa Drag Fest, Orsa.
6 augusti: ThreeCornerLake Meet, Trehörningssjö.
12–13 augusti: Riverside Rock’n roll nostalgic Weekend, Kramfors.
13 augusti: Umeå Gatbilsträff, Umeå.
20 augusti: Uddevalla Wild and Crazy, Uddevalla.
27 augusti: Svedala Motor och Veterandag, Svedala.
27 augusti: Lergökarallyt, Ängelholm.
För detaljer om tider, platser och program: www.evenemangskalender.se.

Vilket lyft. Studentexamen den 11 maj 1962 vid Eslövs Högre Allmänna Läroverk. Då byttes min grå mössa ut mot den vita med firande på Stora Torg i Eslöv. Tillsammans med mina studentkamrater Sten Persson och Arne Nilsson åkte vi i egen vagn från skolan till torget där jag hissades.
Inskickat av Majken Sepponen, Stehag.

Låt inte värmen hindra dig från att klä dig vackert och smakfullt. Känn dig sval & stilfull i sommar.

www.emmelieaslin.se

Helhetsgrepp. Varför är det så svårt att hitta bostad? Hur kunde det bli så här? Hur ska vi lösa krisen?
Utställningen Bo. Nu. Då: Bostadsfrågor och svar under 99 år tar ett helhetsgrepp på en av samtidens mest brännande frågor: Bostadskrisen. Utställningen skildrar problem och lösningar på bostadskriser från 1917 till i dag och vidare in i framtiden. Utställningen blickar också framåt och samlar de allra senaste försöken att hitta lösningar i vår egen samtid.
– Efter den här utställningen ska man känna att det går att förändra, det går att tänka nytt, det går att göra saker, säger projektledaren Dan Hallemar. I utställningen visas exempel på arkitektoniska och designmässiga svar på bostadskriser genom tiderna, mycket baserat på material ur Arkitektur- och Designcentrums rika samlingar. Här kan du bland annat se hus formade som stjärnor i Gröndal 1946, villor staplade på höjden i Göteborg 1960 och tillfälliga nödbostäder i Stockholm 1917. Men här finns också exempel på de allra senaste förslagen på bostadslösningar i vår samtid, till exempel Snabba hus i Högdalen.

Titel: Bo. Nu. Då: Bostadsfrågor och svar under 99 år.
Plats: Arkitektur- och Designcentrum på Skeppsholmen i Stockholm.
Visas: Till den 8 januari 2017.
Läs mer: www.arkdes.se.

Sommarbarn. Några somrar hade vi ett sommarbarn som det kallades på den tiden. Anders kom från Stockholm och han fick möjlighet att vara hos oss under några år. När han kom hade han ofta för små kläder. På den här bilden har vi varit i Ödeshög och inhandlat kläder och fått håret klippt. Anders älskade tiden hos oss och alla djuren. Bilden är tagen i Fogeryd sommaren 1959 och förutom Anders ser vi mig Sol-Britt, min mamma Ingrid och hunden Zita.
Inskickat av Sol-Britt Bertilsson, Vikingstad.

Alternerande skola. Ambulerande söndagsskola i Skea, strax utanför N.Mellby kyrkby, Skåne. Söndagsskolan drevs av missionsförsamlingen i Sösdala och alternerade mellan olika hus. På bilden sitter fr.v. Tord, Kjell, Barbro, Boel, okänd, ,okänd, Agneta, Sven (min son), Eva (min dotter), Rigmor, Kurt och Anders. Eva och Anders håller söndagsskoletidningen i händerna. Fotot är från 1956.
Inskickat av Marta Svensson, Sösdala.

Klassisk. Många minns den klassiska lanthandeln som ofta också var (och är) en samlingsplats för orten. År 1952 köpte Lennart och Gunvor Gunnarsson en lanthandel i Vikersvik som ligger mellan Karlskoga och Nora. De drev den fram till 1956 och på bilden från 1953 står Lennart och skivar upp korv.
Inskickat av Gunvor Gunnarsson, Kristinehamn.

Resa genom Sverige. Tillsammans med mormor Ragnhild, morfar Arvid, mamma Henny och pappa John reste vi 1954 från Malmö i vår PV 444 för att hälsa på Hennys kusin Gösta Edenborg. Han ägde en möbelaffär på Svartbäcksgatan i Uppsala och ett sommarhem i en liten by vid Mälaren söder om Uppsala och det fick vi låna. Jag var tio år då och det är pappa som ligger i hängmattan och morfar som vilar i stolen.
Inskickat av Birgitta Paulsson, Uppsala.

Det blev dåligt med fisk idag

Pappa lärde oss. När jag växte upp var det inte vanligt att köpa fisk i affären. Vi bodde vid en sjö och fick tidigt vara med pappa och ro och lägga ut nät och långrev. Det var gädda, abborre, gös och lake som vi fick mest. Men även ”skräpfisk” som brax och ruda. Här är det min syster Caisa och jag som har vittjat näten. Fångsten var dålig denna gång, men då slapp vi äta fisk! Året är 1962 och vi bodde på gården Hägerudden, Borgvik, Värmland.
Inskickat av Maiken Olsson, Värmlands-Nysäter.

Det var dans bort i Odensvi

Hög stämning. Min mor Dagny dansar med sin syster Olga vars dotter Barbro spelar dragspel. Vivianne och Hans dansar medan Olle och Alida tittar på. I Björkmossen, Odensvi, umgicks vi ofta, spelade, sjöng och dansade. Detta är en härlig sommarkväll 1968.
Inskickat av Roland Karlsson, Odensvi.

Så snopna vi blev. Spring ut så blir ni filmade av morbror Lennart, sa mamma till oss. Och vi sprang i full fart ut och stannade precis här. Vi trodde att vi blev fotograferade, men till jul när släkten samlades så fick vi se hur vi sprang fram hit. Gissa om vi blev snopna. Vi hade verkligen blivit filmade. Men det blev även ett foto. Det är i augusti, slutet av 50-talet, och Karindagen och eftersom vår mormor heter det, så vi är här från Borlänge och firar henne. Lillasyster Gunilla Andersson står först och så jag, Kristina Andersson. Klänningarna har mamma sytt och vi har fått en ficka på kjolen och det syns att vi plockat äpplen och lagt i för de hänger lite. Mormor hade en vacker trädgård med blommor, bär och fruktträd så vi kom till en verklig sommaridyll för barn när vi åkte dit. Platsen Barrskogen ligger i Stjärnhov mellan Gnesta och Flen.
Inskickat av Kia Andersson, Smedjebacken.

Söndagsklädda. Mjölkborden var en samlingsplats på många sätt. Vi satt och tittade på bilar som passerade, skrev upp bilnummer som då hade länsbokstav vilken visade var de kom ifrån. Här är det familjens tre yngsta barn (av sju syskon) som sitter på pass. Ulla-Britt, född 1948, Roland, född 1950, och på cykeln Karl-Ewert ”Charlie”, född 1951. Troligen är det söndag för de ser helgdagsfina ut. Mjölken kom från våra fyra kor. I retur från mejeriet tog vi ibland smör. Bilden är från 1960-talet i Östanbyn, Grytnäs, Dalarna.
Inskickat av Sune Hansson, Kalmar.