KUSINLEK. Varje år samlades vi en dag på gården Hästilt i Breared, Halland. Där bodde min farmor Lotta Nilsson och mina ogifta farbröder Joel och Erik. Alla vuxna räfsade och gjorde fint på ängarna, medan vi kusiner fick en rolig lekdag. Vi lekte bland annat ”Gubben i knuten” som gick ut på att ta sig ett antal varv runt ett hus utan att den som var ”Gubben” såg en röra fötterna. Joel var med och lekte och Erik tog 1959 bilden på honom och från vänster Ingrid, Vera, Märta, Bittan, Ingemar, Anna-Lena och längst fram Bibbi.
Inskickat av Anna-Lena Wiktorsson, Bolmsö.

Sommaren som vi minns den är camping, dans och utflykter med cykel och bil. Bilderna i detta nummer av Minnenas Journal har vi hämtat ur en av våra underbara böcker om livet på landet förr, Semester och fritid. Böckerna bygger på läsarnas egna bilder och i år kommer bok nummer tio som heter Livet i byn. Beställ på webbshoppen!

En stilla sommarkväll

SOM EN SPEGEL. Jonasbosjön ligger spegelblank 1957 när Kjell Ohrmér och hans lillasyster Gudrun är ute på fiskeäventyr i ekan. Kjell och Gudrun bodde på gården Sindertäkten med sina föräldrar och tre syskon. På dagarna fick de hjälpa till med allehanda sysslor, men på kvällarna kunde de njuta av bad och fiske.
Inskickat av Rune Jansson, Kolsva.

Det gick att sova fiffigt och gott i PV-n

GOD NATT.  Siv och Ivar Sjödin reste sommaren 1955 runt i Jämtland och njöt av det vackra landskapet. När det var dags att sova fällde de ner sätena i sin Volvo PV och bäddade bland hattar och växelspak. Den fiffiga lösningen med kökshandduken (till vänster) gjorde att de kunde sova i fred.
Inskickat av Åse Stattin, Bjärtrå.

Gondoljär i Småland – då var det varmt

STAKAR SIG FRAM. En sommar på 1940-talet gav sig syskonen Greta, Gullan och Kurt Levin ut med ekan och stakade runt i sjön vid Virestad. Det var riktigt varmt att döma av klädseln.
Inskickat av Gull-Britt Karlsson, Älmhult.

Mercan och husvagnen testas inför sommaren

SNART SOMMAR. Sven och Marianne Karlberg i Forshaga var 1968 ute och åkte med sin eleganta Mercedes-Benz, modell 1961, och sin husvagn inför sommarens semesterplaner.
Inskickat av Sven och Marianne Karlberg, Forshaga

Stenkakor och småkakor

MUSIKALISKT. Einar Andersson har tagit ut hustrun Margit på en utflykt i Odensjö 1937 och bjuder på musik från vevgrammofonen. Hon tackar genom att bjuda på kakor och nykokt kaffe. Vilken idyll!
Inskickat av Ingmar Andersson, Lidhult.

KREATIVT HEM. Varje år öppnar Dunkers kulturhus i Helsingborg ett tiotal nya utställningar som gestaltar historia och samtid och där man blandar olika konstformer. Just nu kan ni besöka en mindre utställning om konstnärsparet Ester (1892–1949) och Hugo Gehlin (1889–1953). Hugo ligger bakom en rad kända utsmyckningar i Helsingborg, bland annat i Simhallsbadet och Ester var framförallt en skicklig textilkonstnär. Deras hem var också ett centrum för andra kulturskapare under många år.

Titel: Ester och Hugo Gehlin – två konstnärer under samma tak.
Plats: Dunkers kulturhus i Helsingborg.
Pågår: Fram till 18 september.
Läs mer: www.dunkerskulturhus.se.

Charlie Norman var en av våra mest folkkära artister som fick stela svenskar att stampa takten till medryckande boogies. Trots sin snällhet ställde han till med en riktig praktskandal i Norge. 

Charlie Norman var tidigt inställd på att bli musiker. Hans far trakterade förtjänstfullt både blås och fiol, och farfadern hade spelat orgel i Wesleyistiska ludvikagruppen. Från moderns sida kom en viss kärv humor, som senare skulle visa sig också hos sonen, och hon spelade även gitarr och sjöng till eget ackompanjemang. Charlie, vid tiden mer känd som Karl-Erik, lärde sig snart att traktera familjepianot, och han blåste också trumpet i skolorkestern i Ludvika. Orkestern leddes av kompositören och dirigenten Knut Söderström, som i unga år rönt vissa framgångar med valsen I sommarnatt, Denne såg till att träna den unge Charlie i såväl pianospel som harmonilära.

För det var pianot som lockade mest. Inte ens den stränga pianolärarinna han genomlidit innan Söderström hade lyckats avskräcka honom med sina skalor och etyder. Föräldrarna uppmuntrade honom; hans far hjälpte till med sonens pianoläxor, och han protesterade inte när sonen kom hemsläpande med bullriga jazzplattor som spisades på familjens grammofon. Däremot var det aldrig tal om att sonen skulle satsa på musiken, utan ett “riktigt” yrke skulle man ha. Istället för Iggesunds musikskola, som Karl-Erik drömde om, blev det till att vara springschas åt transformatorlaget på Asea.

Turligt nog för honom klubbades lagen om minderårig arbetskraft igenom, och den 14-årige Norman blev arbetslös lika snabbt som han börjat. Sysslolös var han däremot inte, utan han övade flitigt på både piano och orgel och började även spela i dansorkestrar. Hösten 1936 övertog han pianostolen i Berglöws orkester, vilken i samma veva bytte namn till Charles orkester. Med den kuskade han runt Västerbergslagen och spelade där det bjöds, vilket var en utmärkt skola för den blivande boogiekungen. Nu hade han även återgått till ASEA, den här gången som svarvare, men musicerandet var så framgångsrikt att han tog tjänstledigt ett år för att prova på det på heltid. Föräldrarna var skeptiska, men till ASEA återkom han aldrig.
1937 vann han solistpriset i en orkestertävling i Borlänge, och tack var det fick han arbete hos Sven Fors orkester. Eftersom gruppen saknade basist var det upp till Charlie att sköta basen med vänsterhanden – en utmärkt förövning till boogie woogie, som ju vilar på en stadig, rytmisk bas. Snart gick flytten till Stockholm, där han bland annat spelade med Pierre Colliander och Seymor Östervall och kom att jamma med storheter som Edgar Hayes och Joe Garland (som skrev Glenn Millers jättehit In the mood). Jammet ägde för övrigt rum på ett ställe vid namn La grand visite, vilket senare skulle byta namn till Fashing. Tillsammans med Håkan von Eichwalds orkester åkte han ner till ett övermodigt Tyskland 1939, vilket var en skrämmande men fascinerande upplevelse för en artonåring svensk.

Just som hans musikkarriär började ta fart på riktigt höll den på att avslutas. En misskött lunginflammation övergick i lungtuberkulos, och den krävde ett par månader på vilohem. Hans arbetslust fick honom snart på benen igen, och han inledde nu sitt samarbete med Alice Babs, ett som skulle bli ett av de mest klassiska i svensk underhållningshistoria. Men hans hälsa var på honom igen. I samband med en bilolycka blev han återigen sämre, och han hamnade nu på Söderby sanatorium. Inte heller där lyckades han ligga på latsidan, utan från sjukbädden skrev han låtar och grammofonarrangemang, och han startade även en korrespondenskurs i arrangemang för orkestrar.
Hans lungsjukdom med återkommande gasningar av den sjuka lungan kom att prägla hans liv under hela krigsperioden. Trots det arbetade han när det gick, bland annat med Alice Babs i ett krigsdrabbat Finland, men även i Holland och Frankrike. I den franska huvudstaden gjorde han sitt första teveframträdande, då han kompade superstjärnan Edit Piaff. Dalmasen var däremot inte särdeles imponerad av den franska divan. Särskilt starkt ogillade han hennes ide att förvandla innanmätet på en fin gammal rokokocembalo till ett Edit Piaff-altare med grammofon och Piaff-skivor. Tillbaka i Sverige gjorde han en del reklamjobb, bland annat för tandkrämen Jodkaliklora. Detta ledde till att han fick göra filmmusik. Sina största framgångar inom denna genre nådde han då han gjorde musiken till den amerikanska tv-serien Foreign Intrigue, och även dess filmversion med Robert Mitchum i huvudrollen. I samband med det var Norman gäst hos den berömde programledaren Steve Allen i dennes talkshow, en ära få svenskar förunnat.

Den musik Charlie Norman skulle bli mest förknippad med, boogie woogie, började han spela redan i början på 1940-talet. Under perioden i Seymor Östervall orkester på Nalen lånade han hem några plattor med de amerikanska boogiepianisterna Albert Ammonds och Meade Lux Lewis. Han fastnade omedelbart för formen, och när den visade sig gå hem för såväl kapellmästare som publik skrev han en egen boogie, Charlies boogie. Denna skulle bli lite av hans titelsång och förekom i repertoaren ända till slutet. Det gjorde även den sång han skulle ställa till skandal med, nämligen boogie-versionen av Anitras Dans. Tanken var aldrig att hans svängiga version av detta stycke ur Griegs tonsättning av Ibsen’s Peer Gynt skulle gå annat än obemärkt förbi. Men eftersom Norman satt den norske kompositörens namn på skivan istället för sitt eget – han ville inte ha betalt för en låt han mest lekt ihop – blev det en med tidens mått mätt stor skandal. Griegstiftelsen i Norge ansåg att man besudlade nationalkompositörens namn och tog det hela till domstol. Skivan drogs visserligen in, men den hann ändå sälja tiotusen exemplar och gav dessutom massor med ovärderlig reklam.

1950-talet blev för Charlie Norman det decennium då han på riktigt etablerade sig i svensk underhållning. Dels via krogshower med sin egen trio bestående av honom själv, Roffe Berg och Anders Burman, men också i och med att han blev radiopratare. I detta medium passade hans naturliga humor och önskan att underhålla perfekt, först i Nattugglan, sedan i bland annat Det ska vi fira och en rad program i eget namn: Charlie Norman show, Charlie i skolan och Charlies taffel. Uppskattad var även hans medverkan i Dagens revy, där han tillsammans med Stig Järrel, Sickan Carlsson och Gösta Bernhard framförde material av bland annat Rune Moberg. Även teven kom att bli hans medium, och han var faktiskt en av de första att synas i svensk teve överhuvudtaget, då han deltog i Sandrews tv-vecka, som sände kommersiellt två år innan radiotjänst. Men även i den statliga varianten figurerade han flitigt, särskilt i program riktade till unga, bland annat Källarklubben med Karin Sohlman (senare Falck) och Vi unga. 1963 medverkade han i melodifestivalen med två melodier, Storstadsmelodi och Hong-Kong-Song, som slutade tvåa respektive oplacerad.
På 1960-talet blev det krogshow på Hamburger Börs, Berns och Bacci vapen – den sistnämnda tillsammans med en viss Anni-Frid Lyngstad. Under 1970- och 80-talet  underhöll han bland annat svenska turister på Kanarieöarna och Mallorca. Vid det här laget hade hans orkester krympt till en trio, med sonen Lennie på bas och Ronnie Gardiner på trummor. Detta gav honom frihet musikaliskt, då han kunde ta ut svängarna ordentligt. Att underhålla svenska grisfestresenärer var inte för Charlie något negativt, utan han såg ett egenvärde i att göra människor glada, oavsett sammanhang. Han hade svårt med det Sverige som ville politisera konsten och som menade att musik var allvarliga saker. Och visst höll han med om att musik var på allvar, men inte riktigt på samma sätt som de politiska kommissarierna ansåg.

Charlie Norman fortsatte att turnera och spela ända in i det sista. Uppskattat blev det nygamla samarbetet med Alice Babs mot slutet av 1990-talet. Swingdrottningen hade en lång tid bott i Spanien utan någon kontakt med den svenska underhållningsbranschen, men Charlie Normans vädjan kunde hon inte motstå. Det resulterade i flera turnéer tillsammans med bland andra Putte Wickman, i vad som gick under det inofficiella namnet “Antikrundan”. Det blev även en populär skiva, Swingtime again. Medan Charlie sökte sig bakåt i tiden i och med “Antikrundan” blickade han också framåt i och med det bejublade samarbetet med Robert Wells. Tillsammans med den unge adepten, som hade Charlie som idol, gav han ut flertalet skivor och turnerade flitigt. Det är också Wells som numera håller den svenska boogiefanan högt med sina framträdanden i Charlie Normans anda.

Prisad pianist med humor

Namn: Karl-Erik Albert Norman men mest känd som Charlie Norman.
Född: 4 oktober 1920 i Ludvika.
Död: 12 augusti 2005.
Familj: Hustru Dagny, sonen Lennie och dottern Lena.
Yrke: Pianist och artist och framförallt känd för sin boogie woogie. I sin självbiografi Musikant med brutet gehör skrev han underfundigt: ” Det låg i släkten att hamra och slå, farfar var smed och spelade orgel i frikyrkorna.”
Utmärkelser: SKAP-stipendiet 1966 och blev 1993 års Fred Winter-stipendiat. År 1997 mottog han Grammisgalans hederspris och Lisebergsapplåden.

Sakta rullade den anrika kägelbanan i Sala mot sin död. Då dök ett gäng entusiaster upp och idag är banan i full gång igen.

Tack för fina tips om hur gamla tider får nytt liv. Minnenas Journal har på sistone berättat om skvaltkvarnar, vattenhjul och gamla radio-apparater för att ta några exempel på läsartips. Jan Brandberg i Sala hörde av sig och berättade om kägelbanan i Sala som renoverats och återigen samlar utövare till tävling och glad gemenskap. Kägelspel är ett urgammalt nöje och har spelats i Sverige åtminstone sedan 1500-talet. Efterhand blev det vanligt att större värdshus och stora herrgårdar hade minst en kägelbana för sina gäster. Herrarna tog gärna ett parti till punschen och kaffet efter middagen. Men även bland allmoge och ”enkelt folk” var spelet populärt på söndagar och helger under sommaren.

Banan i Sala byggdes i mitten av 1800-talet, en blomstringstid för sporten. Men från början av 1900-talet sjönk intresset och många banor ruttnade bort eller brann ner. Så också i Sala där byggnaden som rymde banan förföll och delvis revs 1970, berättar Jan Brandberg. Ingen vågade nog ens drömma om vad som sedan skulle hända. Kägelbanan ligger naturskönt med anrika värdshuset Måns Ols som centrum.  Området är historiskt knutet till Sala silvergruva och namnet Måns Ols kommer från dammvaktaren Måns Olsson som öppnade en liten servering här på 1700-talet. Platsen utvecklades alltmer till ett nöjes- och rekreationscentrum för Sala och håller ställningarna än idag.

För snart 20 år sedan väcktes tanken om att rusta upp området på olika sätt, inklusive den gamla kägelbanan.
– Efter ett väldigt fint samarbete mellan kommunen, eldsjälar och företag kunde vi inviga den renoverade kägelbanan 2003, berättar Christer Ekman, en Salaprofil som bland annat är  en drivande kraft i Sala Stadsutvecklingsförening. En del av byggnaden var relativt intakt, men själva banan fick återskapas. Eldsjälarna besökte några av de få banor i Sverige som fanns kvar och fick också tips från äldre i bygden som jobbat som ”kägelresare” när de var barn. Måns Ols Kägelsällskap med ett 30-tal medlemmar bildades och ansvarar  idag för verksamheten. Ordförande Martti Lundgren visar oss stolt den fina anläggningen som ligger inbäddad i djup grönska när Minnenas Journal hälsar på.

Självklart testar vi att rulla ett klot på den 19 meter långa träbanan och klotet fäller elegant nästan alla de nio käglorna av masurbjörk.
– Bra rullat, berömmer Martti Lundgren denna turliga nybörjarinsats. Martti känner alltid historiens vingslag när han är här och tävlar. Och det är lätt att förstå. Det finns inga maskiner, käglorna reses manuellt och det doftar ljuvligt när Jan Brandberg öppnar banans sidoluckor ut mot naturen. Vi är långt från nya tiders svettiga inomhushallar. Kägelspel är spännande och har historiskt inte bara glatt många människor utan också inspirerat till nya spel och varianter. Bowling är väl den mest kända som kom till Sverige från USA i början av 1900-talet och övertog kägelspelets plats på idrottskartan och som folksport.

Men det spelas faktiskt både EM och VM i kägel, berättar Martti Lundgren. När Minnenas Journal ska resa hem drar kvällens drabbning igång på Måns Ols. Ett dussintal spelare möter upp och det dröjer inte länge förrän skratten och kommentarerna kommer igång. Kägelspel är klassiskt roligt! Och tro inte att nostalgiplanerna är slut.
– Vi har idéer om att bygga en dansbana också, avslöjar Christer Ekman, och det vore väl underbart att kunna ta en klassisk svängom vid Måns Ols efter kägelspelet.

Så spelar du kägel
Klotet är av trä och något mindre än ett bowlingklot. Det finns inga urtag för fingrar, så du rullar iväg klotet med hela handflatan. Ett parti består av tre delar som heter Långpott, Rensning och Kungsspelet. Du  ska på olika sätt fälla de nio käglorna. Resultatet förs in i ett protokoll och räknas samman till en platssiffra. Den som har lägst platssiffra vinner.Läs mer om Måns Ols Kägelsällskap och regler på www.laget.se/MANSOLSKAGELSALLSKAP.

HUNDRA ÅR SEDAN. Dans i Hälsingeskogarna någon gång i början av 1900-talet, i Söderhamnstrakten. Vi vet inget om personerna, men visst verkar det vara en härlig stämning. Och vilka eleganta kläder och hattar!
Inskickat av Lars Brolin, Söderhamn.

Det var dans bort i vägen…
Varma toner. Olga Karlsson, Karl Aronsson, Rudolf Eriksson, Jenny Karlsson och Gustav Aronsson tar igen sig efter kvällens spelning. De var ofta anlitade när det var spelning på bygden i Frykerud på 1920-talet.
Inskickat av Mikael Aronsson, Grums.

Han var kompis med The Beatles, startade en nattklubb döpt efter kungens flickvän och fixade Rod Stewarts första inspelning. För Jan Olofsson räckte det inte med att vara Rock-Ola – i stället blev han Sveriges stora popdoldis i 1960-talets London.

När The Beatles spelade på Top Ten i Hamburg våren 1961 visade den tyska publiken inte enbart sin uppskattning genom att tjoa och applådera. Fansen brukade också köpa öl och ställa på scenkanten. Varje gång Jan Olofsson var på klubben och gick fram till raden med immiga flaskor vid bandmedlemmarnas fötter ropade John Lennon:
– Hallo, Jan! Have a beer – help yourself!
16-åringen från Malmö hade lärt känna ynglingarna från Liverpool ett halvår tidigare. Då hade han för första gången liftat ner till Tyskland efter att ha blivit förälskad i pop- och rockbranschen och tyckt att Sverige inte bjöd på tillräckligt häftiga äventyr.

När han nu återsåg engelsmännen började de umgås flitigare. Jan Olofsson diskade på restauranger på dagarna och levde rock´n´roll-liv på nätterna. Snart fick han den säng som blev ledig i Beatlarnas hotellrum när basisten Stuart Sutcliffe flyttade ihop med sin tyska flickvän. Beatles hade ett par år kvar till världsgenombrottet och deras svenske kompis var med om många av händelserna i myten kring bandets tid i Hamburg.
– De var väldigt trevliga och roliga. Men John Lennon kunde också vara helt galen. Han retade publiken genom att bryta på tyska och ironisera över nazismen, berättade Jan Olofsson senare i en intervju i Kvällsposten.
Han försökte introducera Beatles i Sverige långt innan segertåget började med singeln Please please me 1963. Olofsson ville skaffa gruppen ett längre engagemang på Törringelund mellan Malmö och Svedala i Skåne.
– Gitarrgrupper och rock´n´roll är ute. Jag skulle nog får mer publik om du gjorde comeback, meddelade dansställets boss bestämt.
1958 hade Jan Olofsson som 13-åring haft en kort karriär som Rock-Ola hemma i Sverige, efter att ha gjort några Elvis-låtar och vunnit en talangtävling. Men när han insåg att han inte kunde sjunga lanserade han i stället sig själv som Sveriges och världens yngsta rockmanager. Det var därför han hellre levde i Hamburgs nöjeskvarter än att lyssna på pappans tjat om att bli rörmokare.

Jan tog sig till London och den större musikvärlden. Som det sociala geni han var blev han snabbt hej och du med Joe Meek, en nyckelfigur i Londons skivbolagsbransch. Jan övertalade honom att satsa på Gunilla Thörngren (Gunilla Thorn i England). Men efter singeln Merry Go Round 1963 föll den skånska sångerskan i glömska.
Olofssons egen karriär i 1960-talets London var däremot ännu bara i startblocken. Han blev snabbt en mångsysslare i den svängande stadens virvlande värld. Han var talangscout och skivbolagsboss, manager, klubbarrangör, fotograf (bland annat för Bild-Journalen) och journalist (han skrev en popkolumn i varje nummer av den svenska tidningen Idolnytt). Visst var han ung, men alltid klädd i kostym för att tas för äldre tog han nyfiket och oblygt för sig av allt. De runt honom sa att Jan Olofsson egentligen inte hade talang för någonting – men en oändlig lidelse för pop- och rockmusik.
Jan Olofsson blev kompis med världsstjärnor som Brian Jones, Keith Moon, Elton John och Johnny Cash, om än kanske bara perifiert. Omslagsbilden till boken Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix om Jan Olofssons liv är signifikativ. Strax bakom de båda gitarrhjältarna sticker det blonda hårsvallet upp. Han träffade dem alla. Jan Olofsson använde också VIP-kön på alla hippa nattklubbar.
– Blandar man sig med de människor man vill vara med blir man till slut en av dem, deklarerade Jan Olofsson.

Hans startade klubben Tittis, döpt efter kung Carl XVI Gustafs flickvän och Jans vän. Då slog det brittiska hovet näven i bordet Att kalla en klubb för något som kan liknas vid tits (bröst) var väl magstarkt. Det svenskinspirerade stället fick i stället namnet Flicka.
Vart än det hände något var Jan Olofsson på plats och han upplevde smått osannolika saker. Han var husfotograf på BBC-programmet Ready steady go! och tog bilder på alla kända artister vid sidan av scenen, han bjöds på köttbullar av Cat Stevens mamma, vaknade bakfull på Beatlesmanagern Brian Epsteins kontor efter releasefesten för Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band, jobbade med att få Manfred Manns skivor spelade i radion, han var med när Paul McCartney första gången träffade sin blivande amerikanska fru Linda Eastman och hjälpte Stikkan Anderson med att försöka etablera Björn & Benny i USA innan Waterloo-genombrottet 1974.
När det svenska skivbolaget Olga skaffade ett Londonkontor fick Jan Olofsson jobbet som boss. Men den internationella lanseringen av bland annat Hep Stars och Slam Creepers misslyckades och Olofsson satsade i stället på ett eget skivbolag med kompisen Stefan Schröder. De förstod att det fanns en hit i Israelites med jamaicanen Desmond Dekker – och blev miljonärer i pund.
– Vi köpte rättigheterna till låten för Holland och Belgien för hundra pund. Tre veckor senare var Israelites etta i Holland. Stefan köpte en Porsche och jag gifte mig och reste på bröllopsresa i två månader, berättade Jan Olofsson.

Senare startade han ett annat skivbolag där den australiska gruppen Python Lee Jackson skulle spela in In a broken dream men då sångarna inte höll måttet gick Olofsson till Flamingo Club i Soho. Väl där erbjöd han killen som råkade stå på scenen en slant för att sjunga på skivan. Det blev den då okände Rod Stewarts allra första skivinspelning.
Jan byggde upp musikförlaget Olofsson Songs som gav möjligheter till vidlyftigt leverne. Ett fint klipp gjorde ”the swedish selfmade man” när han snabbt fick ut Eddy Ouwens ballad I remember Elvis Presley (The king is dead) efter rockkungens död i augusti 1977. Skivan sålde i 3,5 miljoner exemplar och Olofsson bosatte sig några tomter från The Who-basisten John Entwistle. Olofsson tog aldrig av sig spenderbyxorna. Efter ett misslyckat hotellprojekt på Kuba hopade sig skulderna och han tvingades bland annat sälja lyxvillan där han i trädgården hade 29 sköldpaddor, favoritdjuret.

2006 flyttade Jan Olofsson hem till Malmö efter 43 år i London. Han drömde om att bli en av musikvärldens största managers och entreprenörer, men den entusiastiske överlevnadskonstnären fick i stället sin status i pop- och rockhistorien genom sitt fotograferande. Kameran hängde ofta på axeln och Olofsson tog en rad klassiska bilder under Swinging Londons högtid på 1960-talet. Rolling Stones, Beatles, Jimi Hendrix, Kinks, The Who, Johnny Cash, Walker Brothers … i princip alla stjärnor hamnade framför linsen och Jan Olofsson har utsetts till en av världens 20 främsta musikfotografer genom tiderna. Hans mest berömda bilder finns samlade i boken My 60s´ från 1994 som sålt i över 100 000 exemplar.

Den 1 juli 2014 dog Jan Olofsson i en hjärtattack. Under sina sista levnadsår sa han ofta:
– Jag är tacksam för att jag föddes i rätt tid och hann med rock´n´roll.

Källor: Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix (Sven Lindström, Nordstedts 2013), kvp.se, expressen.se.

Musikalisk mångsysslare

Namn: Jan Olofsson.
Yrke: Fotograf, musikförläggare och mångsysslare.
Född: 1945.
Död: 2014.
Familj: Gift två gånger, barnen Annika, Nick och Kristina.
Aktuell: För några år sedan kom Sven Lindström ut med boken Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix, som beskriver Jan Olofssons sanslösa liv.

Socialdemokraterna hade regerat Sverige nästan oavbrutet i 44 år. Det kändes som en statskupp, sa S-profilen Marita Ulvskog uppriktigt om valförlusten 1976.

Socialdemokratin klarade inte att stå emot 70-talets miljörörelse och fick en stämpel som betongparti. Partiet var dessutom märkt av olika affärer, till exempel skattebråket med Astrid Lindgren.
Centern med Thorbjörn Fälldin (1926–2016) som ordförande red på den gröna vågen och gjorde kampen mot kärnkraften till en paradfråga.
Den medvetet sävlige Thorbjörn Fälldin manövrerade skickligt ut den aggressive Olof Palme i valdebatterna och lyckades med konststycket att få ihop en borgerlig regering.
Det höll inte så många år och Fälldin svek sitt vallöfte om kärnkraften, men maktskiftet revolutionerade det politiska klimatet. Så stoppades till exempel LO:s radikala förslag om löntagarfonder.

Lantbrukaren Thorbjörn Fälldin tog över Centerpartiet 1971 och hade som mest var fjärde väljare bakom sig. Han var en mycket skicklig politiker men gick kanske mest hem i stugorna för sin jordnära personlighet. Blossande på sin pipa uttryckte han sig eftertänksamt och lite gammeldags.
Han fångade både den nya tidens frågor och svenskarnas kärlek till landsbygden och dess historia.
När dödsbudet kom i somras hade jag just bläddrat i Minnenas Journals nya succébok om livet på landet förr. Det hårda arbetet och gemenskapen i byn skildras på ett magnifikt sätt och det var i den miljön som Fälldin hämtade kraft i sin politiska gärning.

Hasse Ekmans film Lågor i dunklet slog ned som en bomb när den skulle censurgranskas. Den ansågs vara så otäck att det var tveksamt om den skulle få visas. Den skildrade pyromani samtidigt som ett flertal bränder härjade runt om i landet.

Året var 1942. Hasse Ekman hade lämnat in sin tredje film, Lågor i dunklet, till granskning hos Statens Biografbyrå. Normalt sett tog det en dag för censuren att fatta beslut kring en film. Men denna gång tog faslig tid. Efter en dryg veckas tystnad började Hasse och producent Lorens Marmstedt att bli nervösa. Premiärdatumet var redan satt och mycket stod på spel.

Lorens tog tjuren vid hornen och ringde upp chefen för Statens Biografbyrå, Gunnar Bjurman, för att fråga vad det var frågan om: ”Jag kan inte ge något besked för ögonblicket, men så mycket kan jag säga direktör Marmstedt att det är den obehagligaste film jag har sett under min tid som censor.”, sa Bjurman. Bjurman hade varit censurchef i hela 24 år sedan han tillträtt posten 1918. Hans uttalande ville alltså inte säga lite. Hasse och Lorens fick även som besked att filmcensuren ville behålla filmen för granskning på obestämd tid.
Den planerade premiären fick ställas in. Det var tveksamt om filmen överhuvudtaget kunde släppas. En kvarts miljon kronor, en svindlande summa i början av 1940-talet, stod på spel för det lilla bolaget Terrafilm. Hasse och Lorens kunde inte göra annat än att vänta.
Anledningen till all uppståndelse var flera. Det huvudsakliga handlade dock om filmens ovanliga och vågade ämne, pyromani.

Bara en gång tidigare hade ämnet berörts i svensk filmhistoria, då i en stumfilm från 1926 under titeln Mordbrännerskan. Där kretsade historien kring en flicka som kommer fel i tillvaron genom att tända eld på en dansbana och sedan förföljs av dåligt rykte.
Men slutet gott, allting gott. Hon ändrar sitt levnadssätt, möter den stora kärleken och gifter sig. En gullig liten pyroman med andra ord. Lågor i dunklet var av en helt annan kaliber.  Huvudpersonen är den till synes skötsamme latinläraren Birger Sjögren, som har en fasansfull hemlighet som följt honom sedan barnsben. Han är pyroman och det styr hela hans liv.

Publiken får en ruggig inblick i hans förvridna psyke – och här finns det inte utrymme för några tankar om bot och bättring. Birger har en enda passion i livet och det är eld.  Filmen betraktas allmänt som den första svenska psykologiska thrillern. Den tillförde alltså utan tvekan något nytt i lilla Svedalas filmhistoria. Stig Järrel, handplockad av Hasse till rollen, gjorde här en av sina mest skrämmande rollgestaltningar, vilket säkerligen även det gjorde sitt till när filmcensuren skulle bedöma filmen.
Rollen var en förstudie till hans livs roll i Alf Sjöbergs Hets två år senare, där han gestaltade den sadistiske Caligula, även denna en latinlärare. Ingmar Bergman, som skrev manus till Sjöbergs film, blev väldigt tagen av Stigs gestaltning i Lågor i dunklet.

Men det fanns fler anledningar än att filmen var ovanligt ruggig som gjorde att Bjurman tvekade att släppa den. Oturligt nog för filmteamet sammanföll inspelningarna med att en riktig pyroman härjade runt Örebrotrakten, vilket gjorde filmen kusligt aktuell. Hasse Ekman skriver i sin memoarbok Den vackra ankungen (1953):
”Knappt hade inspelningen startat förrän den ena oförklarliga branden efter den andra började härja i Örebro. Det var ingen tvekan om att en pyroman var i farten och vecka efter vecka fortsatte bränderna i den panikslagna staden. Innan gärningsmannen slutligen togs fast hade historien hunnit växa till den största mordbrandsserie som förekommit i landet. Samtidigt var Lågor i dunklet färdig och lämnades upp till censuren.” Tidpunkten för premiären var alltså inte den bästa. Örebro-pyromanen var dessutom inte den enda som spred skräck i landet för tillfället och Bjurman kände ett samhällsansvar. Han var rädd för att kontroversiella filmer skulle kunna uppmana till ungdomsbrottslighet och kände ett moraliskt ansvar att noga fundera över konsekvenserna av varje film som släpptes till biograferna.

Därför behövde han och hans kollegor extra lång betänketid. Och bestämmelserna var sådana att det inte fanns någon tidsgräns för hur länge en film kunde fastna i censuren. Denna historia fick lyckligtvis ett relativt gott slut för Terrafilm. Statens Biografbyrå klippte bort ungefär 3 minuter film och återkom till Hasse och Lorens med beskedet att de kunde bestämma ett nytt premiärdatum. De fogade sig, trots att flera scener var borta och tröstade sig med att filmen överhuvudtaget fick visas. De grämde sig visserligen lite över att de hade bränt ner en lada helt i onödan, då bilderna nu var bortklippta.
När filmen nådde publiken fick den stor uppmärksamhet och skapade het (!) debatt i pressen. Många recensenter ägnade spaltmeter åt psykologiserande utläggningar om filmen och dess huvudperson. Hasse var nöjd. Det var just den reaktion han hade hoppats på och i linje med hans ambition för filmen.

I samband med inspelningen berättade han i Filmjournalen: ”Folk har så lätt för att döma. Man hör om ett patologiskt brott och vips hör man yttranden som ’den där skulle skäras i småbitar’ etc. Man gör inte något försök att finna en förklaring till den skyldiges handlingssätt. Tro för all del inte att jag sympatiserar med figuren. Tvärtom. Men jag anser honom i alla fall värd chansen att bli rättvist bedömd. Och det är den chansen jag velat ge honom i den här filmen. ”Filmen kom på tredje plats på topplistan över 1942 års bästa filmer, framröstade av de svenska filmjournalisterna. Det rådde därmed enighet om att det var tur att filmen undslapp filmcensurens klor.

NYTTA OCH NÖJE. Missionsförsamlingen i Valö i Uppland gjorde sommaren 1934 två resor till dalarna för rekreation och för att möta likasinnade, berättar Lars Norén. ”Ena resan gick till Djura och gänget övernattade på en höskulle. Bilden togs av en fotograf på platsen, utanför hans ateljé. Längst till höger står reseledaren, pastor Henning Eugenius.”
Inskickat av Lars Norén, Östhammar.

Åldersdomshem. Danderyds ålderdomshem var nybyggt 1957. Där fick två smålandsflickor jobb och ser glada ut på bilden. Flickorna står längst fram och heter från höger Anita Andersson och Mariann Carlsson.
Inskickat av Anita Johansson, Jönköping.

Ta en prilla, bjuda på en pris, lägga in en mullbänk; kärt barn har många namn. Vanan att mala tobaksblad och förvara under läppen uppstod mot slutet av 1700-talet, och sedan dess har varken EU eller folkhälsomyndigheterna lyckats få oss att spotta ut snuset.

Ge mig svenskar, whisky och snus och jag skall bygga en järnväg ända in i helvetet. Citatet tillskrivs den berömde järnvägsbyggaren James J. Hill och visar på de amerikaemigrerade svenskarnas kärlek till snus. När den stora emigrationen ägde rum sjudubblades den amerikanska snuskonsumtionen på kort tid. Huvudgatan i Chicago, dit många svenskar kom, kallades en tid till och med för Snusboulevarden på grund av det snus som svenskarna spottade ut. Också andra svenskstäder, såsom St Paul och Minneapolis, hade snusboulevarder, och norr om Seattle fanns en liten ort vid namn Snus Hill.

Snusets historia i Sverige börjar med Columbus som den 12 oktober 1492 anlände till den lilla ö som han kom att kalla San Salvador. Där mötte han dess invånare som var vänliga, fredliga och generösa. Gåvorna de skänkte européerna uppskattades mycket, förutom några torra blad som man inte visste vad man skulle göra av och därför kastade överbord. Med tiden märkte man att invånarna i denna förunderliga nya värld använde bladen som en källa till njutning, och man kopierade snart beteendet. Bladen var givetvis tobak, och bruket av det letade sig över Atlanten till Europa, där det spred sig som en löpeld över kontinenten. Främst röktes bladen, men på sina håll tuggades de också. Ytterligare ett sätt att konsumera växten på introducerades av den franske ambassadören i Portugal, Jean Nicot, som 1560 botade Drottning Katarina av Medicis svåra migrän med hjälp av luktsnus. Den första tobaken tros ha kommit till Sverige i början av 1600-talet. Ombord på regalskeppet Vasa, som sjönk 1626 och bärgades 1954, hittades mängder av kritpipor, och ungefär runt samma tid tros vanan att snusa ha kommit till den kalla norden. Det verkliga uppsvinget för svensk tobaksproduktion- och konsumtion kom dock på 1700-talet. Det var nämligen då som potatiskungen Alströmer lyckades att som förste man odla tobak i stor skala i Sverige. Fenomenet spred sig, och snart fanns tobaksodlingar i många svenska städer. Det odlades ända upp till norrlandskusten, men allra vanligast var det i Skåne.

Ändå var snusandet främst en vana hos aristokratin. Det märks inte minst på de många vackra snusdosor som finns bevarade från den här tiden. Att ha en påkostad snusdosa blev ett sätt att visa status, och vissa dosor gjordes av rent guld med ädla stenar som dekoration och små konstverk målade på locket. Dessa dosor inbringar idag ett stort värde på auktioner. Exakt när det välbekanta – och numera världsberömda – svenska våtsnuset uppstod vet man inte, men troligen har det sprungit ur allmogens tobaksvanor mot slutet av 1700-talet. Tobaksplantan var nämligen en utmärkt hushållsprodukt, och många var de bönder som sådde tobaksfrön i dynghögen och avnjöt dess frukter. Detta skedde oftast genom tuggning, ty några rökpauser var det inte tal om under arbetstid, och själva rökandet var dessutom opraktiskt och tidsödande. Ett problem med tuggbussen var däremot att den gav ett utseende som om man hade en potatis i munnen. Dessutom plockades den ut endast vid måltiderna, och då bussen förvarades långt inne i munnen kunde det vara en obehaglig syn att se drängen gräva fram den under djup koncentration. Istället uppstod vanan att mala tobaken, jäsa den och kanske även smaksätta den med de örter man hade hemma. Denna tobak kunde förvaras under läppen utan att vara störande för omgivningen, och inte heller hindrade den arbetet. Snart uppstod en kommersiell marknad för just denna typ av snus. Under början av 1800-talet ökade försäljningen av våtsnus och var snart ikapp både rök- och tuggtobak.

En av anledningarna till våtsnusets framgångar stavas Jacob Fredrik Ljunglöf. Som 14-åring började han arbeta på tobaksfabrik i Stockholm, och en tid senare övertog han fabriken och började producera snus under eget namn. Än idag använder vi oss av hans produkt, som på den tiden benämndes No. 1, men som numera heter Ettan. Ljunglöf hade stränga kvalitetskrav i flera led och vågade därför erbjuda returrätt och pengarna tillbaka om man inte var nöjd med produkten, vilken för övrigt höll lägre pris än konkurrenternas. Han lyckades också påskynda snusets mognadsprocess till ett par veckor, något som innan kunde ta upp till sex – och aldrig mindre än tre – månader. Det gjorde under för såväl produktionstakt som smak, och snart var Ljunglöfs snus ledande i Sverige och världen.

Sonen Knut fortsatte faderns livsverk och var även han besatt av kvalitet. I Lubbe Nordströms biografi över fabrikören Knut Ljunglöf berättas att han på sitt skrivbord hade två silverskålar, där det varje morgon lades snus för honom att avsmaka innan det skickades ut i landet. Enligt en klassisk anekdot hände det ofta att man frågade Knut efter hemligheten bakom hans framgångar. Då pekade han på sin näsa och sa: Här! Det var inte för inte som Knut Ljunglöf kom att bli känd som “Snuskungen”. Det svenska våtsnuset blev allt vanligare i var mans mun. Främst var det grovarbetare såsom bönder, drängar, rallare, timmerflottare och kolare som snusade, vilket gjorde snuset till en något udda klassresenär. 1914 togs ett kontroversiellt riksdagsbeslut. Bakgrunden var att staten behövde pengar till pensions- och försvarsreformer, så efter 230 år av fritt företagande inom tobaksverksamheten blev det dags för ett monopol på tillverkning av tobaksvaror i landet. Det var ett dråpslag för många företagare, och trots att man gått samman i en egen förening kallad Förenade Svenska Tobaksfabriker i ett försök att bilda motvikt mot monopolet lade snart de flesta ner sin verksamhet. Staten övertog ett hundratal olika märken i en mängd förpackningar i form av fjärdingar, karduser och bleckburkar. Dessa bortrationaliserades snart för den ovala pappdosan, vilken hängde med ett par årtionden framöver. Konsumenterna tycktes dock inte haft något emot en monopolisering; tvärtom var 1919 en aldrig tidigare skådad höjdpunkt i snuskonsumtionen, då hela 7 000 ton snus såldes i Sverige, vilket var 1,2 kg per invånare. Denna siffra uppnåddes inte igen förrän under 2000-talet.

Anledningen till den minskade snusningen från 1920-talet och framåt var främst att cigarren och särskilt cigaretten slog igenom på allvar. Uppbackat av filmstjärnor som Clark Gable och Humphrey Bogart blev det nu inne att alltid ha en cigarett i handen. Stjärnor såsom Joan Crawford och Betty Gable visade att en kvinna inte bara kunde röka offentligt – hon blev dessutom vackrare när hon gjorde det. I efterhand har det framkommit att stjärnorna fick stora pengar av tobaksindustrin för sitt ständiga rökande på film och i intervjuer, och uppenbarligen var det väl investerade slantar. Snuset levde en undanskymd tillvaro och nyttjades främst av arbetare, och 1964 var snuskonsumtionen nere på 2 500 ton per år. I mitten av 1960-talet hamnade dock snuset åter i var mans mun. Anledningen var den debatt om rökningens hälsorisker som blossat upp i och med att amerikanska forskare hittat kopplingar mellan rökning och lungcancer, och många övergick då till snus. Bytet blev troligen lättare i och med portionssnuset, som lanserades under 1970-talet.

Redan på 1920-talet hade olika försök med “påsprillor” genomförts, men det var först nu man hittat en tillfredsställande metod att förvara snuset i en påse som släppte igenom smak- och njutningsämnen. Under 1970-talets snusvåg uppstod för övrigt dock en rad nya märken som letade sig in under läppen på mången svensk. Rallarsnus, Svenskt exportsnus, och Micks Mint är numera nedlagda märken som ännu väcker smaksensationer i minnet hos många. När Sverige gick med i EU 1995 var det stor oro bland snusarna att deras älskade prilla skulle förbjudas, eftersom snusförbud antagits inom EU 1992. Men efter intensivt arbete av bland annat snusande svenska parlamentariker kunde Sverige undantas från regeln. Snuset lever vidare – på ont och gott. 

Isens hjältar. Det verkar vara både bandy och hockey som spelas i Häckelsäng i Gästrikland 1955. På samma gång! Målvakten Anitha, 7, har ju en hockeyklubba medan Björn Berger till vänster och hennes tvillingbröder Kaj och Kurt Hägglund spelar med bandyklubbor. Kolla gummistövlarna, det var vanliga skodon på vintrarna förr.
Inskickat av Anitha Olsson, Östervåla.

Jag älskade morfar Bernhard
Hämtat hö. Som liten bodde jag i stan men på helgerna och loven åkte alltid min mamma Sol-Britt, min lillebror Fredrik och jag till mormor och morfar på landet. Att få vara på landet med allt vad det innebar var något jag tog för självklart, men i vuxen ålder förstår jag att uppskatta det som unikt och ovärderligt. Här har jag hämtat hö med min älskade morfar Bernhard i Fogeryd 1974. Mamma tog bilden.
Inskickat av Magdalena Bertilsson, Motala.

AnnMargret Wendt fann sin historia i Skromberga. Både hennes far och farfar arbetade vid Skrombergaverken. Hon har tillsammans med andra skrivit två böcker om hur livet var förr i den skånska byn.

Dörren till AnnMargrets röda gruvhuslänga från 1888 står inbjudande på vid gavel. Det är bara att kliva in. Vid vardagsrumsbordet sitter Sven Lundgren, 74 år, tillsammans med, AnnMargret, 75. De är båda medlemmar i Skromberga Akademi, en förening som Ann-Margret startade för sju år sedan.
– Det är lite självironi i namnet vi valde till vår förening, säger AnnMargret. Jag är arbetarbarn, min pappa och farfar arbetade på fabriken, men vi tyckte att vi skulle ha ett pampigt namn. Vår kunskap har lika mycket värde som den akademiska.

Att AnnMargret tycker om att samla på gamla minnen från förr blir uppenbart då hon visar runt i huset där hon är född, och där hennes mor bodde under 75 år tills hon dog, 96 år gammal, år 2002. Här finns mängder av fotoalbum, skrifter, böcker och gamla saker.
– Jag har inte förändrat någonting i huset, allt är bevarat så som det var när vi levde här under min uppväxt, säger AnnMargret stolt, och lämnar över ordet till Sven. Sven växte upp i en annan del av Ekeby, byn som är sammanvuxen med brukssamhället Skromberga i Bjuv kommun i nordvästra Skåne.

Hans far Vilhelm föddes 1906 och började arbeta som dräng direkt efter sin sexåriga skolgång. Lite senare i livet utbildade han sig till sko- och toffelmakare och startade egen verkstad i Helsingborg. Sedan bröt andra världskriget ut och folk hade det fattigt och kunde inte alltid betala och göra rätt för sig efter utförda arbeten, så Svens far hade svårt att få sin rörelse att gå ihop. År 1943 lade han ner sin verksamhet och familjen flyttade till Ekeby där fadern fick jobb på Skrombergaverken. Där stannade han sedan till sin pensionering.

– Själv jobbade jag vid verken under sju år. Det var under den tid då bruket blomstrade och levererade klinker till byggandet av Operahuset i Sydney, berättar Sven. Under 1960-talet brände Skrombergaverken i nära samarbete med den danske arkitekten Jørn Utzon alla de tusentals klinkerplattor som täcker det världsberömda byggnadsverket i Australien. Redan i slutet av 1800-talet startades framställning av trottoarsten, dekorerad i den tidens populära mönster, som än i dag bland annat kan ses på gator i Riga, Berlin och Sankt Petersburg. Och på närmre håll i Helsingborg och Landskrona.
– Adelsmärket för Skrombergas klinker är att det sägs vara mindre vatten i den än i kinesiskt porslin, säger AnnMargret, därför är den frostbeständig. Allt som tillverkades här stämplades som varumärket Höganäs eftersom vi tillhörde Höganäsbolaget.

I början av 1900-talet då gruva och fabrik var som störst utvecklades Ekeby snabbt. Här fanns två posthus, elva mataffärer, flera slaktare och charkuterier, klädesaffärer, många skolor, ett sjukhus (bland annat för difterismittade), ett aktivt Folkets hus med lördagsdans, bank, ett rikt föreningsliv och inte mindre än 12 toffelmakare som tillverkade specialspikade trätofflor till gruv- och fabriksarbetarna och deras familjer.
– Jag fick mina första trätofflor när jag var tre år gammal. Varje familj hade sin egen toffelmakare, som tog mått på familjemedlemmarnas fötter. Sedan fick man gå tillbaka och prova. Botten var tillverkad efter måttet på min egen hålfot, säger Ann-Margret.

Klinkerindustrin startade med att ägaren till Skromberga gård år 1875 fick tillåtelse att bryta kol på sin mark. Men verksamheten gick inget vidare så gården fick säljas. Stenkolen hade ingen hög kvalitet. Det var leran mellan kollagren som visade sig vara värdefull. En tysk ingenjör vid namn Franz Daumann skickades efter från Berlin. Han upptäckte genast att leran var alldeles utmärkt och lämpade sig väl för att brännas vid höga temperaturer till skillnad från lergods och kakel. Tillsammans med den nye ägaren av gården byggde han på några år en välfungerande stor industri och brukssamhälle. Arbetskraften kom från när och fjärran. Det var mestadels lantarbetare som trots allt tyckte att de fick bättre villkor inom industrin.
– När verket var som störst hade man 1 200 anställda. Det var Skånes allra största industri runt förra sekelskiftet, säger Sven. Samhället som byggdes upp kring bruket kretsade kring arbetsplatsen.
– De som var anställda hade fri sjukvård för sina familjer. Brukssamhället byggdes upp efter engelsk förlaga. Fabriken skulle ta hand om allt och alla. Här fanns ingen direkt framåtanda, allt var tillrättalagt och ingen behövde bekymra sig, berättar AnnMargret. Och även om livet var fattigt så fanns det mat på borden och en trygghet i arbetet och gemenskapen i byn. Kvinnorna var hemmafruar och tog hand om matlagning, tvätt och städning. Sven och Ann-Margret gick inte i samma skola och de kände inte varandra under barndomen. Ekeby är stort till ytan, inte mindre än en mil i diameter.
– Här i byn hade vi allt som vi behövde, det var sällan vi hade anledning att alls lämna Ekeby. Det fanns ju knappt några bilar när vi växte upp här. Vi rörde oss kring husen där vi bodde. Här vimlade av ungar och det byggdes flera skolor. Själv gick jag fyra år i skola här i Ekeby. När jag var tio år började jag på läroverket inne i Landskrona, berättar AnnMargret.

Under fem års tid bar det varje morgon av ner till stationen i Ekeby där ångloket stannade till som hastigast klockan tio minuter i sju. Och när ångloket lades ner tog rälsbussen över. Efter studierna vid läroverket fortsatte hennes utbildning till småskollärarinna. Den första lärartjänsten fick hon år 1961 i Arlöv. Och under hela sin yrkeskarriär, på 45 år, återkom hon ständigt till sina rötter hemma i Ekeby.
– Som pensionär ville jag fördjupa mig i Ekebys förflutna. När Skrombergaverken lades ner år 2008 startade jag en förening för att dokumentera vår unika lokalhistoria. Högbrända klinker går inte att få tag på idag, säger AnnMargret med emfas. Numera samarbetar vi med föreningar i de andra skånska gruvorterna Bjuv, Billesholm, Nyvång och Höganäs, allt för att fokusera på det skånska gruvbältet.

Skromberga Akademi har idag har 50 medlemmar varav 15 är mycket aktiva. Bok nummer ett gavs ut år 2011 och fick namnet Ung i Skromberga och Ekeby under förra seklet. I boken berättas om det vardagliga livet på ett personligt sätt. Och AnnMargret är noga med att poängtera att boken är skriven av flera skribenter.
– Vi vill berätta om det enkla livets kvalitéer. Det alldeles vanliga, stillsamma vardagslivet som skedde i närheten av de gamla människorna, säger AnnMargret. När medlemmarna i Skromberga Akademi samlas i ett av AnnMargrets två gruvhus (hon ärvde det ena efter sina föräldrar och det andra av sin farbror och faster) flödar det fritt av minnen från förr.
– Vi kommer ihåg så många trevliga detaljer när vi möts, säger Sven, och det är väldigt inspirerande när vi fyller på varandras minnen.
– Ja, för vem skriver om oss den dagen vi inte finns längre? Undrar AnnMargret, det var därför vi var tvungna att skriva två böcker. Den senaste boken skriven och utgiven av Skromberga Akademi heter En nostalgisk vandring genom Ekeby och Skromberga. Den släpptes lagom till hemvändardagen i mitten av juni 2016. En dag som firas med bildvisning och guidade turer med veteranbuss och som lockar hem människor som har levt i bygden tidigare.
– I boken kan man läsa om hur man byggde upp samhället efter de behov som fanns. Förr i tiden umgicks man på ett annat sätt. Vi gick hem till varandra och pratade. Som liten flicka brukade jag ta reda på vem som serverade den godaste middagsmaten i huset, här bodde ju flera familjer, säger AnnMargret och skrattar och visar upp den alldeles nyutkomna boken.

När det pep till middag klockan 12 i fabriksvisslan, kunde det alltså hända att familjen med den godaste maten fick besök av lilla AnnMargret, som tack vare den trygga och harmoniska uppväxten vid bruket, i dag ser som sin livsuppgift att föreviga vardagslivet under det förra seklet i Skromberga.

Jobbade som lärare

Namn: AnnMargret Wendt.
Ålder: 75 år.
Familj: Ensamstående.
Bor: I lägenhet i Helsingborg och i sitt föräldrahem i Ekeby.
Yrke: Arbetade som lärare.
Gör: Aktiv som skribent i föreningen Skromberga Akademi.

Sven var sjöman

Namn: Sven Lundgren.
Ålder: 74 år.
Familj: Fru och 3 barn.
Bor: I lägenhet i Ekeby.
Yrke: Arbetade som sjöman, fabriksarbetare.
Gör: Aktiv som skribent i föreningen Skromberga Akademi.

KÄRA AMAZON. Bilden är tagen i slutet av 1980-talet men den visar en klassisk Amazon, bilmärket som fyller 60 i år. Bilen blev min en kväll när maken hade landat min högerstyrda bil runt en lyktstolpe och jag måste ha en ny bil under kvällen, jag skulle nämligen köra lantbrevbäring morgonen efter. Nu var goda råd dyra och det var bara att sätta sig och ringa runt till kompisarna. Jag fick napp hos dagmamman, hennes mans mamma kunde inte köra sin bil längre och jag fick ta över denna pärla för 2000 kronor. Den gick under flera år i brevbäring och startade alltid i alla väder. Bilden är tagen en midsommarafton. Jag och kompisarna gjorde en nostalgitripp tillbaka till vår barndoms midsommarfirande. Och jag hade en lövad bil! Körde alltid med lövad bil till midsommar, även vid postkörning. Straxt efter fotot är taget sålde jag Amazonen till en ung kille i Vingåker, golvet var rätt ruttet och jag hade ingen möjlighet att laga den. Tänker ibland på min Amazon, den har alltid varit min favoritbil, och tanken slår mig. Kanske ELG 780 åker på vägarna fortfarande?
Inskickat av Gunnel Malm, Julita.

Tänk att tjejen från Valsjöbyn i Jämtland var en av dem som kom Elvis Presley närmast in på livet! Men superstjärnan Ann-Margret, 75, har framförallt en egen karriär att vara stolt över.

Viva Las Vegas från 1964 blev en av de populäraste Elvisfilmerna. Den handlar om racerbilföraren Lucky Jackson (Elvis) som kommer till Las Vegas för att delta i en tävling, men som behöver pengar till en ny motor i bilen. Han träffar Rusty (Ann-Margret), blir förälskad och efter diverse äventyr och förvecklingar så slutar det lyckligt med giftermål. Den nya motorn betalas av Rustys pappa. Elvis, 28, är i fin form och filmen anses vara en av de bättre med rockkungen i huvudrollen. Mötet med den unga, häftiga Ann-Margret är nog en av anledningarna och Elvis blev inte bara förälskad på filmduken, enligt myterna. De båda ska ha haft en kort, men intensiv romans. Hur som helst grundlades en vänskap som höll livet ut. Ända fram till sin död 1977 skickade Elvis en blombukett till Ann-Margret när hon hade premiär på en krogshow. Buketten var bunden i form av en gitarr! När Elvis begravdes 1977 var Ann-Margret på plats för att ta farväl av sin ”själsfrände” som hon kallade rockikonen.

Ann-Margret (Olsson) föddes 1941 i Stockholm. Efter bara några månader flyttade familjen till Valsjöbyn i Jämtland. Kort därefter lämnade pappan familjen för att resa till USA. Redan vid två års ålder uppträdde Ann-Margret för soldater som kom till hennes farmors bageri i Jämtland. Men 1946 flyttade mor och dotter till Wilmette, Illinois i USA, där familjen återförenades. Ann-Margret lärde sig engelska, tog danslektioner och började uppträda. Hon upptäcktes i början av 60-talet av den legendariske komikern George Burns som gav henne en roll i sin Las Vegas-show. Det blev upptakten till en makalös karriär som sångerska, artist och filmstjärna. Hon har medverkat i ett 70-tal filmer och TV-serier, släppt ett 60-tal skivor och gjort succé i en rad krogshower. Den vackra svenskan fick smeknamnet ”Djuret” och uppmärksammades som välsvarvad sexsymbol. Det kanske är mindre känt att hon blivit Oscarsnominerad två gånger för sina roller i 70-talsfilmerna Tommy och Köttets lust. Men hon har också drabbats av svåra olyckor. År 1972 föll hon ner från en ramp, skadades svårt i ansiktet och bröt fyra revben. Ann-Margret låg i koma i flera dagar, men stod på scenen 10 veckor senare. Hon har också brottas med alkoholproblem och sorgen över att inte få egna barn, men har hela tiden tagit sig igenom kriserna, också när maken, skådespelaren Roger Smith, blev svårt sjuk i mitten av 80-talet. Hans hälsa stabiliserades och 2017 kan de fira ett 50-årigt äktenskap. Inte så vanligt bland kändisvärldens superstjärnor.

För superstjärna är hon, Ann-Margret, och fortfarande aktiv. Hon gör till exempel en roll i filmen Going in Style med bland andra Morgan Freeman och Michael Caine. Filmen har premiär 2017. Ann-Margret har inte tappat kontakten med Sverige trots alla år i USA. Hon har utsetts till Årets svenskamerikan flera gånger och fått ta emot Vasaorden av kungen. ”Den största utmärkelse som jag någonsin tilldelats”, kommenterade en lycklig  Ann-Margret som ändå kan jämföra med att hon fem gånger vunnit det prestigefyllda filmpriset Golden Globe och en gång det eftertraktade TV-priset Emmy. Under Vietnamkriget uppträdde hon för de amerikanska soldaterna och prisades för det 2015.

Ann-Margret besökte Valsjöbyn häromåret i samband med en dokumentärfilm om hennes liv som visades i SVT. Hon fick ibland leta efter orden, men svenskan fungerade trots att Ann-Margret lämnade landet redan före skolåldern. ”När hon nu talar om sin födelseby gör hon det med ett ytterst charmigt norrländskt ö, och det glittrar om hennes obrutna svenska vokaler när hon talar om sina släktingar och vänner, om Eva, Johanna och sin uncle Kalle”, skrev Kurt Mälarstedt i DN när han träffat Ann-Margret 2001. Hon och maken Roger bor i Beverly Hills, Hollywood, som det anstår en riktig filmstjärna. Hon har mött och spelat mot de allra bästa skådepelarna ur tre generationer och liksom Marilyn Monroe sjungit för president John F Kennedy. Vilken resa det blev för tjejen från Valsjöbyn.

Hjälpsamma. Vid infarten till byn Mörön i Norrbotten fanns en grind för boskapen som fick beta i skogen, men inte komma fram till de odlade ägorna. Min fru Irmas bröder Sivert, Evert och Rune Eriksson var där och öppnade för passerande bilar. De kunde få fem, tio eller 25 öre för besväret. Bilden är från slutet av 1930-talet.
Inskickat av Ivar Fjellström, Luleå.

I demonstrationstågen syntes mönstrade skjortor, T-shirts med politiska budskap och trendiga jeans. Stil och mode var inte längre kopplat till pengar, nu var det miljötänk och second hand som gällde. 

Efter Woodstockfestivalen år 1969 började hippietiden att blomstra. Man ville bränna behån och bära blommiga långklänningar och runda solglasögon. Regler var till för att brytas och plötsligt vågade män och kvinnor bära samma kläder.

De etiniska influenserna och folkdräktsromantiken gjorde att kaftaner, kimonos och Nehru-jackor fick klä de trendmedvetna. Färger som brunt, orange, gult och grönt blev populärt. Gärna i material som velour, sammet och frotté. Bomullsfrotté användes till mer än bara handdukar, det var till exempel perfekt till strandklänningar. Samtidigt började affärskvinnan bära kostym som liknade mannens.

Blommor, broderat och batik syntes överallt. Handarbete fick sig ett uppsving och man använde stickning, lapptäcksmönster och broderi för att skapa sin egen look. De kortkorta shortsen stickade man själv. Stilen skulle vara en blandning mellan hemgjorda kläder, modemärken och second hand – och gärna lager på lager. Mode skulle inte behöva kosta.

Sportmodet blev trendigt även utanför sporthallarna. Björn Borgs bravader gjorde att pannbandet, träningsoveraller och gympashorts bars av var och varannan person. Ingemar Stenmark gjorde att vi suktade efter skidoveraller i murriga färger och Stenmarksmössan när vintern kom.

Kvinnor och män började bära samma slags kläder. Fransiga läderjackor och afghanpälsar bars av alla, liksom kaftanen. Det dök även upp särskilda unisex-overaller i velour. Uttrycket velourpappa beskrev pappor som var mjuka och mysiga, likt velour. Helst ville man gå klädd i något från Mah-Jong.

Behån skapade debatt. Vissa ville ”bränna behån”, eftersom den ansågs förtryckande. För de som ändå ville bära behå fanns modeller som Abecitas ”lilla undret” i tunn, elastiskt nylontrikå. Den sas passa nästan alla bröststorlekar. Den första joggingbehån skapades under 1970-talet av två pungpåsar från trikåkalsonger med en resår under bysten. Men helst ville man inte ha underkläder överhuvudtaget. Trosor och kalsonger var små och gjordes i crêpenylon.

Jeansjackor, jeanskjolar, jeansshorts, snickarbyxor och byxdräkter syntes överallt och kunde bäras vid alla tillfällen. Bara Gul&blå sålde 400 par jeans om dagen under det tidiga 1970-talet. Ett universalplagg hade gjort intåg och många klädkoder bröts i och med att män och kvinnor kunde bära jeans till fest. Byxorna var så tighta att man behövde hjälp för att få igen dem och de blev allt mer utsvängda nertill.

Till sitt långa hår bar hippies läderremmar som pannband. Huvudet kunde även kläs av filthatt med breda brätten, sotarmössa i trikå eller en turban. Exotiska örhängen, skramlande armband, halsband och scarfar kunde bäras av både män och kvinnor. Stora glasögon fick en att se intellektuell ut. Man bar väskor med glasbroderier, virkade torgkassar eller något skapat av mattrester. Platåskor eller träskor klädde fötterna – om man inte var barfota. Proggare bar palestinasjal, näbbkängor och Kånken-väska. Allting klätt med pins och politiska budskap.

Ögonen skulle sminkas med ögonskugga i grönt, ljusblå och lila. Ögonfransarna markerades spretigt med mascara i svart, vitt, blått eller rött. De modiga inspirerades av glamrocksidoler som Ziggy Stardust med sitt androgyna ansikte och glitter.

Håret skulle vara lättskött. Det fick växa långt, hos både kvinnor och män. Vissa bar peruk för att få ha ett afro. Musikalen Hair och svenska idoler som Björn Skifs, Ted Gärdestad och Björn Borg influerade hårtrenderna. Man lät även mustaschen och polisongerna växa. Kvinnorna lockade håret med sämskskinnspapiljotter och flätor, det skulle se slarvigt och ruffsigt ut som Brigitte Bardots frisyr. Det färgades hennarött, blont och svart.

Samma år som den ökända nattklubben Studio 54 öppnade i New York släpptes filmen Saturday Night Fever med John Travolta. Discomodet blev hett över en natt. På dansgolven kunde man ana satinkavajer, hot pants, spandextoppar och stretchoveraller. Allt som var glittrigt, glansigt och stretchigt sågs som attraktivt.

Mot slutet av 1970-talet växte sig punken allt starkare. Ett antimode dök upp och band som The Ramones, Sex Pistols och modedesignern Vivienne Westwood stod främst i ledet. Trasiga strumpbyxor, nedklottrade skinnjackor och extrema frisyrer upprörde de vuxna.

Vårat gäng. I Eksjö fanns på 40-talet en grupp ungdomar som kallade sig Alla tiders gäng. De uppträdde i Folkets park och Godtemplarsalen och på andra ställen i Småland. Min mor Stina Sallborn (trea från vänster) var en primadonna som imiterade den tidens sångerskor. Hon hade en bra röst och drömde om att bli sångerska eller skådespelerska. Gänget övade hemma på gårdarna i Eksjötrakten.
Inskickat av Viveka Rostedt, Eksjö.

LANDET RUNT.  Höst är skördetid med massor av härlig mat och nostalgiska miljöer. Två av våra mest älskade höstmarknader arrangeras på Skansen och på Öland.
”Höstmarknaden anno 1900 är en härlig marknad med krogmadamer‚ hästkarlar‚ bönder och torpare. Allehanda varor till försäljning: nyslungad honung, fina sylter och marmelader‚ grönsaker, bakverk, textilier‚ husgeråd och mycket annat som hör en marknad till. Spådamen tyder din framtid medan gycklare och positivhalare roar. Pröva på porslinskross och knuffstock eller mät din styrka på kraftmätaren. Marknader spelade en stor roll i äldre tiders folkliv. Marknadsdagarna var bland de viktigaste festdagarna och betraktades som fridagar för herrgårdarnas drängar och pigor där deras ytterst lilla kontantlön ofta förbrukades”, skriver Skansen i sin presentation.

Var: Vid Skånegården på Skansen i Stockholm.
När: Lördag och söndag 24–25 september klockan 11:00–16:00.
Läs mer: www.skansen.se

Ölands skördefest är landets största och firar sitt 20-årsjubileum 2016. Massor av aktiviteter runt hela ön. Ta tid på dig och åk runt i lugn och ro. Smaka på lokala läckerheter som kroppkakan och beundra alla de pampiga pumporna som lyser så fint i det vackra höstljuset. Ölands skördefest har rötter i det gamla bondesamhället och väcker minnen av alla de slag.

Var: Borgholm på Öland.
När: 28 september–2 oktober.
Hela programmet: www.skordefest.nu
Fler höstmarknader i Sverige: cityshoppa.se/hostmarknader-i-sverige/