SATT PÅ HUVEN. På bilden från Lyckebo i Jämtland 1962 står min morfar bredvid sin bil, en Morris Minor 1000 från 1957. Jag sitter på motorhuven och morfar körde försiktigt 50 meter med mig på huven. Morfar och jag gjorde allting tillsammans, en riktig kompis.
Inskickat av Ove Lundemo, Vedum.

Ulf Svensson, 86, räddade på 60-talet kommunen med ett storslaget projekt. Han lyckades övertala herrarna att satsa på Kolmårdens Djurpark – en vild idé som i dag är en världssuccé. 

I början av 60-talet var Kolmården en av Sveriges sämsta kommuner. Stor utflyttning och det fanns inte ens pengar till att byta trasiga gatlyktor. Då träder räddningen in i form av en 32-årig blond man med intensiva blå ögon. Det visar sig snart att han inte är en vanlig Svensson. Förnamnet är Ulf med erfarenhet från bland annat svenska scoutrörelsen samt stort intresse för både människor och djur. Han vill förvandla en del av det stora bergs-och skogsområdet i huvudsakligen Östergötland till en djurpark av aldrig tidigare skådat slag. De hårt pressade kommunalråden tvingades mer eller mindre att säga ja till förslaget. Något var tvunget att hända med Kolmården. Ulf Svensson blev landets första betalda kommunalkonsulent och fick ett år på sig att förverkliga sin dröm.
– Jag minns att jag tänkte att här finns varje år tusentals människor som vandrar omkring i Kolmården och plockar bär och svamp. De badar i Bråviken utan att betala ett enda öre. Jag ville till en början göra ett fritidsområde och få in lite inkomster. Det blev så småningom Kolmårdens djurpark.

Ulf Svensson började kontakta olika djurparker runt om i Europa. Det enda svar han fick kom från Parken Zoo i Eskilstuna som öppnade redan 1954: ”Starta aldrig en djurpark, det blir bara förluster!” Men Ulf gav inte upp. Han besökte dåvarande finansminister Gunnar Sträng som bara skakade på huvudet och sa: ”Det är två fel med projektet. Du ligger tio år före din tid och Du kan aldrig skaffa fram pengar till byggandet.”
Strängs kommentar var som tändvätska för Ulf Svensson. Han ringde upp arkitekten Tage Hedlund i Borås. En barndomsvän han i unga år spelat fotboll med. Hedlund som ritat Borås populära djurpark var intresserad och erbjöd sig att göra några utkast för ett minimalt arvode. Det dröjde inte länge förrän de två strövade omkring i skogarna, trampade över myrarna och klättrade i bergen. Ulf hade tre olika platser i det stora området att placera djurparken på. Till slut fastnade han för området som låg 18 km nordost om Norrköping vid Bråvikens norra strand beläget 100 meter över havet.
– Det var den bästa platsen med tanke på närhet till vatten och den fantastiska bergutsikten över vattnet.

Den sommaren tillbringade Ulf Svensson med att läsa så mycket litteratur om djurparker han hann med när han inte för egen bekostad gav sig ut på resor och besökte olika djurparker runt om i Europa. Han tog kontakt med en erfaren djurhandlare i Köpenhamn och fick av honom en lista på antalet djur som behövdes och vad kostnaden ungefär kunde bli för dem. Med hjälp av den informationen och arkitekten Hedlunds beräkningar lade Ulf Svensson fram kostnadsplan för kommunfullmäktige i december 1962. Den godkändes enhälligt trots att finansieringen ännu inte var klar. Fattiga Kolmården behövde skaka fram 1,5 miljoner i startkapital.
– Det var en tuff tid, berättar Ulf. Enda möjligheten var att övertyga privata finansiärer att hoppa på tåget. Tage Hedlund trodde på projektet och var först med att köpa in sig. En känd byggmästare i Stockholm och en restaurangägare i Malmö var också med.

Sommaren två år efter att idén fördes fram var kapitalet i hamn. Sista augusti 1964 tog dåvarande landshövding Per Eckerberg första spadtaget i marken och nu började ett intensivt arbete. Orten bidrog själv med runt 100 arbetslösa bland byggnadsarbetarna. Allt gick i rasande fart. I december samma år fick Svensson ett insidertips om att det kunde finnas mul- och klövsjuka i Danmark.
– Jag kan berätta det nu eftersom händelsen är preskriberad i dag. Vi hade köpt in över tvåhundra djur hos handlaren i Helsingör vilka skulle levereras strax innan den annalkande premiären. I all hast åkte jag och mina medarbetare i fem lastbilar ner för att hämta hem apor, antiloper, kameler och tigrar. När vi kom till Helsingör med vår last runt elvatiden på kvällen gick en av lastbilarna sönder. Gränsen skulle stängas vid midnatt. Jag lyckades hitta en bonde som med hjälp av en traktor drog ombord den trasiga lastbilen på färjan en kvart innan gränsen stängdes.

Så kom dagen då det skulle visa sig om Ulf Svensson planer om en djurpark i Kolmårdens storslagna natur skulle hålla måttet. Tidningar, radio och TV hade följt tillkomsten av djurparken. Nu väntade Ulf, hans medarbetare och alla djuren bara på publiken. Redan tidigt på morgonen ringde det hem till Ulf Svensson. Det var jäktad och pressad polis i luren som meddelade att de fått svårigheter med trafiken fram till Djurparken. På förmiddagen uppstod kaos. Trafiken fick dirigeras om. När det var som värst hade en kö bildats med bilar på över två mil! Över 40 000 tog sig in genom djurparkens grindar första dagen! Stämningen var hög när landshövdingen Per Eckerberg klippte de blågula banden som satt mellan två bräkande getter som lugnt gick och betade på den gröna marken.
Succén var ett faktum redan efter första dagen. Greppet att inte ha några burar utan att djuren fick röra sig fritt inom vissa områden gjorde att folk fick en helt annan kontakt med dem. Det är klart att de 17 tigrarna som också snabbt blev populärast hade en egen inhägnad. Den var då Europas största och gav ett exotiskt intryck när de vandrade runt bland tallar och andra nordiska träslag i sin omgivning.

Första halvåret kom över 400 000 till Kolmårdens djurpark. Bland publiken fanns också besökare från olika djurparker runt om i Europa. De utflyttade ortsborna från kommunen började återvända och äntligen andades det optimism i Kolmården. Ulf Svensson borde var helnöjd men säger:
– Det farligaste i det här läget var om vi slagit oss till ro och trott att allt var färdigt. Det vore inte bra att slå av på takten. Då kunde projektet förlora sin livskraft. Andra stora nöjesparker som Liseberg eller Gröna Lund presenterade en nyhet varje år. Vi tog efter fastän här handlade det inte i första hand om karuseller och andra åkdon utan om attraktiva djur i så naturlig miljö som möjligt.
Ulf Svensson blev snabbt hemtam i djurparksbranschen. 1968 byggdes en av världens största anläggningar för isbjörnar. Ett naturligt berg med en nio meter djup bassäng där fyra miljoner liter vatten ständigt cirkulerade för att de vita björnarna skulle trivas. 1969 kom ett omtyckt delfinarium. Och så höll det på. Med 250 hektar blev Kolmården också Europas till ytan största djurpark. Det märkliga var att djuren från Afrika som noshörningar, sebror, kameler, elefanter och tigrarna väl anpassade sig till det svenska klimatet. När snön föll under vintertid tog elefanterna in snön in sina snablar och sprutade den över ryggen. Tigrarna var kanske det djur som älskade de vita flingorna mest. De rullade runt och slog med sina tassar i den ibland meterdjupa snön.

Kolmårdens djurpark var inte bara djur. Ulf Svensson med sinne för PR såg till att parken också lockade till sig kändisar. Vår kungafamilj har besökt Kolmårdens djurpark flera gånger, statsminister Tage Erlander fick på sin tid träffa en närgången tiger och hans efterträdare Olof Palme var med sin familj där flera gånger. För att inte tala om alla artister, ingen nämnd ingen glömd. Ove Rainer generaldirektör på Postverket innan politiken kallade ordnade så att Kolmårdens djurpark fick egen poststämpel och eget postnummer. Parken hade även en egen bank.

Ulf Svensson reste ofta runt och besökte andra djurparker runt om i Europa. I Rostock i dåvarande Östtyskland inledde han 1968 ett samarbete med två djurparker. Två djurvårdare skulle vartannat år gästa respektive parker.
– Vad jag inte visste då var att chefen för Rostock Zoo, Dieter Schwartz var Statsiagent. Han hade i unga år tvingats skriva på ett dokument för att få pengar till sina juridikstudier. Hans uppgift förutom att sköta om djurparken var att vart fjortonde dag lämna rapporter om personer som kunde vara intressanta för DDR:s säkerhetspolis att bevaka.
Djurparkschefen utförde sitt uppdrag med största noggrannhet. Han hade redan 1957 under täcknamnet ”Imme” börjat sitt arbete för den statliga östtyska spionageorganisationen Statsi. Bland alla personer som registrerades var Ulf Svensson, två kommunalråd och tre fullmäktige från Norrköping!
– Det hela avslöjades på 90-talet av Expressenjournalisten Alf Montan efter berlinmuren fallit. Förutom de här nämnda fanns också ett trettiotal medarbetare från Kolmårdens djurpark i listorna. När detta kom fram förhördes vi alla av Säpo. I dag skrattar jag mest åt uppgifterna.
Ulf Svenssons insats räddade Kolmårdens kommun i ett prekärt läge. Han var ansvarig för Djurparken fram till 1988. Sedan fortsatte han som koncernchef fram till 1991. I dag räknas Kolmårdens djurpark till en av landets stora turistattraktioner. 2015 kom över 700 000 besökare till parken som numera är i privat ägo. En kommunalman utryckte för en del år sedan sin åsikt om Kolmårdens djurpark. Han sa:
”Vår kommun har blivit en oas för både människor och djur”.

Hyllad av staten i offentlig utredning

Namn: Ulf Svensson.
Ålder: 86 år.
Familj: Hustrun Marianne Sterner-Svensson.
Yrke: Entreprenör. Sitter i styrelsen för barndiabetesfonden.
Bor: I Norrköping.
Omnämnd i SOU 2003:90: ”Ulf Svensson gick från ord till handling trots hårt motstånd från många håll. Projektet lyckades mot alla odds och satte kommunen på världskartan. Uppbyggnaden gjordes genom innovativa finansieringslösningar. Inget var omöjligt.”

Ringmärktes. Jag växte upp på landet i Bältarebo, Småland,  och trivdes med alla djuren. Min höna kallade jag Ringhönan därför att pappa satte en ring runt ena benet så att jag skulle känna igen den i hönshuset. Ibland satte jag den på cykeln och tog en åktur. Ringhönan var snäll och tam och gillade nog att komma ut på en runda.
Inskickat av Bodil Lundberg, Vrigstad.

I TIDEN. Utställningen om kungliga klockor genom 400 år förlängs och pågår nu fram till 25 september. Så här sa kung Carl XVI Gustaf när han invigde utställningen i våras: ”Genom seklen har klockor spelat en viktig roll här på slottet. Både för att hålla ordning på tiden, och som utsmyckning. Det är en fascinerande ljudupplevelse när slottets alla klockor slår tolv precis samtidigt. Det tyckte jag redan som liten. Så det är kanske inte så konstigt, att klockor och urmakeri har blivit ett stort personligt intresse för mig! Nu visar vi upp fler än femtio olika klockor från slottets samlingar, här i Bernadottevåningen. Var och en med sin egen historia. Och sin egen funktion. Den äldsta tillverkades redan 1585. För 430 år sedan. Men den går fortfarande rätt!”

Titel: I tiden – kungliga klockor under 400 år.
Plats: Kungliga slottet i Stockholm.
Datum: Pågår till 25 september.
Öppettider: 1 september–14 september: dagligen kl. 10.00–17.00.
15 september–13 maj: tisdag–söndag kl. 10.00–16.00.
Läs mer: www.kungahuset.se

FINT KLÄDDA. Pappa spelar fia med mina brorsbarn Olof och Stefan hemma i sin trädgård i Osbyholm 1969. På den andra bilden är det mina döttrar Ann-Charlott, Eva-Karin, Britt-Louise och Pia-Lena som har klätt upp sig till midsommarfirande. Stången står färdigklädd och snart börjar dansen hemma hos min syster i Tollarp. Bilden är från 1975.
Inskickat av Eva Öberg, Göteborg.

Torpederades. Fartyget Wilhelm Gustloff torpederades i Östersjön den 30 januari 1945 av en rysk ubåt. Katastrofen krävde niotusen döda och är världens största fartygskatastrof i människoliv räknat. Passagerarna var till stor del kvinnor och barn på flykt undan den sovjetiska framryckningen. En utställning belyser dels själva händelsen, dels visar den verk av konstnärer runt Östersjön som utgått från sänkningen av fartyget.

Titel: M/S Wilhelm Gustloff – världens största fartygskatastrof.
Plats: Utvandrarnas hus i Växjö.
Datum: Fram till den 29 januari 2017.
Öppettider: Tisdag–fredag: klockan 10:00–17:00, lördag–söndag, klockan 11:00–16:00, måndagar stängt.

Kul minne. Bosse Fahlström muckade från Såtenäs i Västergötland den 15 augusti 1963 och det syns väl tydligt på den fina folkabubblan. Senare samma år gifte vi oss och år 2013 var det guldbröllop. Jag var bara 17 år när vi gifte oss och olyckskorparna kraxade, men äktenskapet höll!
Inskickat av Marita Fahlström, Järpås.

FIFFIGT. Olga och Philip Grunditz med sina två döttrar Märtha och Stina i Jönköping ska åka och gratulera morfar Johan Albert på hans 60-årsdag 1907. Philip har byggt en ställning mellan Olgas sadel och sitt styre där flickorna sitter tryggt. Hunden Karo får springa bredvid.
Inskickat av Margareta Johansson, Strömstad.

I stället för att leva ett bekvämt överklassliv gav hon sig ut i första världskriget för att hjälpa fångar med risk för sitt eget liv. Hon fick smeknamnet Sibiriens ängel och då Hitler ville träffa henne var hennes korta svar: NEIN!

Natten den 25 augusti 1918 satt Elsa Brändström och 6 andra Röda Korsarbetare inspärrade i en boskapsvagn, strängt bevakade av tjeckiska soldater. De var på väg mot den ryska staden Jekaterinburg för att avrättas för spioneri. I Ryssland hade världskriget avlösts av inbördeskrig och i Sibirien fanns tyska och österrikiska krigsfångar som var i skriande behov av hjälp. Förutom Röda och Vita styrkor fanns det i Ryssland även beväpnade tjeckiska soldater. De var österrikiska undersåtar som hade gått över till fienden i hopp om att vinna ett självständigt land. Tjeckerna var snara att utdela dödsdomar både mot sina före detta österrikiska vapenbröder och suspekta utlänningar. Under den långa natten tuggade Elsa så diskret som möjligt i sig sin rapportbok av rädsla för att innehållet kunde tolkas som spioneri av misstänksamma ögon. Väl framme i Jekaterineburg ställdes hjälparbetarna inför krigsrätt och förhörsledaren ”muntrade upp” dem med att 2 danska Röda Korsarbetare skjutits för spioneri dagen innan. Han sade att deras sak låg mycket illa till, de kunde räkna med att bli ”expedierade” inom 24 timmar. Så fördes hjälparbetarna tillbaka till arrestvagnen, dagarna gick med olika bud om de skulle avrättas eller inte. Fångarna sysselsatte sig med att räkna hur många av de plågsamma lopporna de kunde döda och Elsa var mycket belåten när hon en dag slog rekord med 17 stycken. Några sängkläder fick inte fångarna men deras nattläger blev något mjukare av att de hade stora summor pengar insydda i kläderna. Samtidigt var sedlarna en källa till oro, vad skulle hända om de upptäcktes? Men efter flera veckor osäkerhet frigavs de med pengarna i behåll och kunde fortsätta in i Sibirien.

Elsa föddes år 1888 och hade en lycklig barndom i Linköping där hennes far, general Edvard Brändström, var regementschef. Hon gick på lärarinneseminarium men passade inte in i den gammalmodiga och svärmiska atmosfären. Rektorn tyckte att fröken Brändström, som föredrog människor framför romaner, var så besynnerlig att hon borde emigrera till USA. Dit skulle också Elsa komma på vägar ingen kunnat ana, men först reste hon österut till Sankt Petersburg där hennes far var diplomat. Hon njöt av societetslivet men kunde inte blunda för förtrycket och fattigdomen. Elsa sympatiserade med de revolutionära och samlade in pengar för att hjälpa fattiga svenskar i staden.

När första världskriget bröt ut utbildade hon sig till Röda Korssyster. Det var fashionabelt bland ryska societetsdamer att vårda soldater, helst lätt sårade officerare som de kunde hålla i handen och kanske gifta sig med. Men Elsa väjde inte för smuts och blod och tröttnade inte heller när kriget fortsatte månad för månad och blev allt förskräckligare. En grupp som särskilt väckte hennes medlidande var sårade tyska och österrikiska krigsfångar som var långt borta från sina familjer i fiendeland. Här kände Elsa att hon hade en viktig uppgift att fylla och hösten 1915 följde hon med en Röda Korsdelegation till Sibirien för att dela ut kläder och andra förnödenheter till fångarna. Edvards Brändströms vänner besvor honom att förbjuda Elsa att åka. Färden var inte bara farlig, den var skandalös för en ung ogift kvinna. Till Sibirien färdades normalt bara kvinnor som dömts till deportation. Men Brändström ansåg att dottern hade samma rätt som en man att följa vad hon ansåg vara sin plikt. Julen 1915 kom Elsa och en annan Röda Korssyster till ett läger för krigsfångar i  sydöstra Sibirien. Fläcktyfus härjade och vaktposterna hade sett till att stationera sig så långt bort från lägret de bara kunde. Elsa skulle aldrig glömma den syn som mötte henne i sjukbaracken. Svårt sjuka låg halvklädda direkt på det iskalla golvet, de som var lyckligt lottade fick dela en naken järnsäng med en kamrat. Stanken från överfyllda pottor förpestade rummet. En dödssjuk ung man bad Elsa hälsa hem till hans mor men inte berätta för henne i vilket elände han dött. Den förtvivlade läkaren hade varken filtar eller vatten att ge patienterna. Den som begav sig till floden för att hämta vatten riskerade att återvända med förfrusna händer och fötter som måste amputeras.

Kvinnorna sökte upp lägerkommendanten och krävde att han följde med dem till lägret. De knuffade in honom i sjukbaracken, han bleknade, rusade ut och gav Röda Korssystrarna fria händer att åtgärda förhållandena. Iklädda handskar för att nålarna inte skulle frysa fast på händerna satt kvinnorna utomhus och sydde halmmadrasser åt de sjuka. Sängkläder skaffades liksom hästar för att hämta vatten. Alla fångar avlusades och 2 månader senare var epidemien hävd. Medan Elsa var fullt sysselsatt i Sibirien gick kriget sämre och sämre för tsaren. Till sist störtades han och inbördeskrig bröt ut mellan Vita och Röda. Men det innebar inte att krigsfångarna kunde åka hem. Istället blev deras läge än mer förtvivlat när infrastrukturen bröt samman och olika arméer stred om kontroll över Ryssland. Men Elsa fortsatte ändå sitt hjälparbete trots att hon flera gånger hade dödsdomar hängande över sig. Långa perioder bodde Elsa självvalt i fånglägren och delades fångarnas elände. En gång blev hon svårt sjuk och i feberyrsel avslöjade hon sin stora skräck för att kastas ned i en massgrav. För att lugna henne snickrade en vänlig fånge en likkista åt henne. En makaber tröst kan tyckas, men det lugnade Elsa och snart var hon på benen igen. Elsa hade en sällsynt förmåga att inge fångarna livsmod och de kallade henne ”Sibiriens ängel”. ”Hon gav oss inte bara hela skor och lusfria uniformer – hon återgav oss vårt människovärde.” sa en krigsfånge. Men Elsa var också en skicklig organisatör och en seg förhandlare som kunde ryta till och slå näven i bordet när så krävdes. Och det behövdes ofta i samröret med misstänksamma, korrupta och brutala militärer och ämbetsmän. Först 1920 kände Elsa att hon kunde återvände hem till Sverige. Hennes far som var dödssjuk i cancer behövde henne.

I Sverige förväntade sig Elsas vänner att hon skulle återvända till sitt bekymmerslösa societetsliv. Men hon hade lovat många döende soldater att sörja för deras barn och kunde inte svika detta löfte. I Tyskland grundade Elsa ett barnhem som hon försökte göra till ett kärleksfullt ombonat hem. Hon öppnade också ett hem för krigsinvalider. I Tyskland fann Elsa också kärleken, hon gifte sig med pedagogikprofessorn Robert Ulich och fick dottern Brita. Elsa beundrades oerhört av tyskarna något som Hitler försökte utnyttja när han gripit makten, han skrev till henne och bad om ett möte. Svaret kom snabbt och koncist: ”NEIN Elsa Brändström-Ulich.” Istället för att gå i nazisternas ledband flyttade hon och hennes man till USA där han fått en universitetstjänst. Detta var ett streck i räkningen för nazisterna som de noga såg till att hemlighålla för den tyska allmänheten. Så sent som 1944 skrev vanliga tyskar till hennes tyska adress och bad om hjälp. I USA arbetade Elsa för att hjälpa flyktingar undan nazismen och efter krigets slut startade hon organisationen CARE som skickade mat till de svältande i Europa. Men då var hon redan svårt sjuk i cancer och hon dog 1948. Hennes aska fördes tillbaka till hemlandet och begravdes på Norra kyrkogården i Solna. Efter första världskriget föreslogs Elsa Brändström till Nobels fredspris. Det fick hon aldrig, men än mer än priset, skulle hon nog ha glatt sig över alla de skolor och förskolor som är uppkallade efter henne i Tyskland, Österrike och Sverige.

Källor: Elsa Brändström. Elsa Björkman-Goldschmidt. Norstedts 1969. Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien. Elsa Brändström. Norstedts 1921. Das Leben der Elsa Brändström. Magdalena Padberg. Herder 1989.

Räddade tusentals liv i Sibirien
Namn: Elsa Brändström.
Född: 26 mars 1888 i S:t Petersburg i Ryssland.
Död: 4 mars 1948 i Cambridge i USA.
Familj: Pappa generalen Edvard Brändström och hennes mor Anna. Hon gifte sig 1929 med den tyske pedagogikprofessorn Robert Ulich och de fick dottern Brita.
Yrke: Hon var utbildad till lärare och blev med tiden också krigssjuksköterska.
Känd för: Hon utbildade sig som frivillig till krigssjuksköterska och reste 1915 för Svenska röda korset till Sibirien för att hjälpa krigsfångar. Under vistelsen där lyckades hon rädda tusentals liv, och hon blev känd som ”Sibiriens ängel”.

Älskad poet. I nummer 8 av Minnenas Journal berättade vi om den älskade poeten Karin Boye. (Tack för alla positiva reaktioner). Har du vägarna förbi Fullersta gård i Huddinge utanför Stockholm kan du titta in i Karin Boye-rummet.
Klädd i resdräkt är en permanent installation på Fullersta Gård som innehåller Karin Boyes egna teckningar, möbler, fotografier, litteratur och korrespondens.
Karin Maria Boye föddes den 26 oktober 1900 i Göteborg. 1909 fick fadern anställning på Försäkringsinspektionen i Stockholm och familjen flyttade till Vasastan i Stockholm. Sex år senare lät familjen uppföra villa Björkebo i Huddinge. Här skrev Karin Boye ungdomslyrik, noveller och pjäser samt tecknade och målade akvareller. Hon författade flertalet dikter och 1922 utgavs hennes första diktsamling Moln.

Plats: Fullersta gård i Huddinge.
Öppettider: Torsdag 12–19, fredag–söndag 12–16, fri entré.
Övrigt: Fullersta gård har också en samling fina konstverk av Peter Dahl samt ett antal  EWK-teckningar. Ewert Karlsson (1918–2004), den världsberömde tecknaren, bodde många år i Huddinge och Peter Dahl inledde sin karriär i kommunen.

Raymond Sandkvist gör gärna utflykter i sin PV60, den är bekväm och skön att sitta i. Bilen väcker uppmärksamhet varhelst han kommer. Dessutom har bilen något kungligt över sig.

Minnenas Journals läsare älskar gamla, fina bilar och i detta nummer bjuder vi på ett riktigt praktexemplar. Chefredaktören Catharina Olsson-Lindh på tidningen Bil & Verkstad träffade Raymond Sandkvist och blev nyfiken. Här är hennes berättelse om mötet med Raymond:
”Vi träffas av en slump på en veteranmarknad och blir nyfikna på bilen och dess historia. Men när Raymond Sandkvist för sex år sedan kunde lägga vantarna på sin PV60 var det inte enbart slumpen som gjorde att det blev just denna.
– Jag kände till modellen sedan jag var liten. En gammal farbror i Bromma hade ett exemplar. Jag har tidigare haft lite andra ”skruttbilar”, men ville ha en sådan här för att det är en riktigt gedigen, svensk bil, en kvalitetsvagn man kan ge sig ut på långresor i, säger Raymond.

Bilen hittade han i tidningen Classic Motor. Den tidigare ägaren, Lars Walldén, är känd i bilkretsar och hade haft bilen sedan 1960-talet. Men när han var runt 90 år gammal, tyckte han det var dags att sälja av några bilar, bland annat denna PV60. Åk kungligt i PV 60 från 1946, stod det i annonsen. Och så är det. Bilen är ju årsbarn med kungen som därför fick ett exemplar på sin 50-årsdag 1996. Den åker han fortfarande runt i på Öland på somrarna, bland annat i Svenska Kungsrallyt som startade i samband med kungens 50-årsdag.

PV60 tillverkades 1946-50 och bara i 3000 exemplar.
– Volvo var inget märke som sålde särskilt många personbilar vid den här tiden. Man sålde lastbilar, traktorer och sådant, berättar Raymond. PV444 var storsäljaren och den här hamnade i skymundan. Stora amerikanska bilar var inte särskilt populära under efterkrigstiden. Men nu väcker den uppmärksamhet var man än kommer.
– Min bil är från det första tillverkningsåret, men en rolig sak är att bilen hade samma årsmodell (1946) under alla åren. PV60 var den sista stora med fyra dörrar innan Amazonen kom och kallas också för den sista amerikanaren från Volvo. I dag finns bara cirka fem procent av antalet bilar bevarade. Raymonds exemplar var redan vid köpet i fint skick och för honom har det bara varit att sköta underhållet av bilen.
– Den var i jättebra skick. Det var i princip bara att stoppa i nyckeln och köra, säger han. Motorn är en sexcylindrig sidventilare, en klassiker som fanns redan på 30-talet i Volvos bilar. Något som är mindre vanligt är däremot den elektriska överväxel som modellen är utrustad med.
– Det var lite ovanligt på den tiden. Det hade inte de andra amerikanarna, de hade bara tre växlar.

Vindrutetorkarna går på vakuum, något som inte är helt praktiskt.
– Det är jättepåfrestande och det är det enda dumma med bilen. Man kan inte köra om det regnar! Vindrutetorkarna får vakuum från insugningsröret och ju mer man gasar ju långsammare går de tills de stannar. När man sedan släpper på gasen går det att använda torkarna igen.

Bilen är rymlig och stor och skön att sitta i, något som gör att Raymond gärna tar en tur i den. Men som de flesta veteranbilar körs den förstås oftast sommartid.
– Jag gör lite utflykter och det brukar bli några hundra mil om året, avslutar Raymond.”

Har en gästgivaregård
Namn: Raymond Sandkvist, 59.
Bor: Bromma, Stockholm.
Kör till jobbet: Fiat kombi.
Hobby: Byggnadsvård, har en gammal gästgivaregård i Voxna som han tog över 1985 och rustar upp.
PV60: Tillverkades 1946-50 i cirka 3000 exemplar, motorn är en sexcylindrig sidventilare och växellådan har tre växlar plus överväxel.

5 andra klassiska Volvomodeller

Lördagen den 5 oktober 1946 tog Per Albin Hansson spårvagnen hem till radhuset i Ålsten. Klockan var strax över midnatt då han klev av vid hållplatsen. Kvällen innan hade varit lång med möten och middag på Operakällaren. På väg från konseljen med Gustav V och Norges statsminister hade han klagat över smärtor i vänsterarmen. Finansminister Ernst Wigforss hade, trots allt, noterat hans goda humör under middagen och den efterföljande bridgen.

Då spårvagnen gnisslande stannade vid Ålstenstorget reste sig Per Albin Hansson och gick mot dörrparet. Då han steg ut slog inte hjärtat mer och han föll död ned mot stenläggningen. Dagen efter var rubrikerna svarta och en vecka senare var Tage Erlander statsminister. Per Albin var den politiker som med sitt tal om folkhemmet kunde ena ett samhälle om ett ordnat liv, där både arbetare och besuttna kunde mötas, alla skulle få sin beskärda del. Han lyckades lotsa Sverige genom ett världskrig, utan att bli ockuperat, men samtidigt med en eftergift till den ondska som drabbade våra grannländer.

Per Albin tog alltid spårvagnen till Ålsten, det lilla radhuset där han bodde med sin Sigrid och tog emot i morgonrock då han fyllde 50 år. Det blev en sensation i tidningarna: Morgonrock, ett radhus, en statsminister! Han blev socialdemokratin personifierad, enkel och med en vision om ett samhälle som tillhörde alla. Själv bar han på en inofficiell hemlighet genom att leva med två kvinnor och ha två barn med båda. Pressen visste om detta bigamiförhållande men höll tyst. Den andra kvinnan, Elisabeth Fryckberg, gav honom två barn och levde periodvis med Sveriges statsminister. Han orkade lotsa oss genom kriget med en slipad politik, men kanske blev hans privatliv för mycket för ett mänskligt hjärta.

HALLÅ DÄR. Min lillebror Inge Karlsson ser ju ganska liten ut framför den väldiga hästen som tillhörde grannen Hugo Sköld i Ekhult. Bilden är tagen i Björkstugan, Locknevi, i början av 1950-talet.
Inskickat av Inger Jonsson, Mariannelund.

Bröderna Björk föddes med några minuters skillnad och är svåra att skilja på. De har skapat en klädkod som stilsatt de flesta kändisar i världen. Nu firar de tillsammans 160 årsjubileum. 

Leif och Ronnie Björk har från tidiga skolår haft ett stort intresse för herrkläder. Det föll sig naturligt eftersom pappa Axel till yrket var skräddare. Han utförde sina uppdrag på köksbordet i hemmet på Framnäsgatan i stadsdelen Johanneberg och där följde bröderna både tillverkning av kostymer och provningar med stort intresse.
– Men pappa höjde ett varningens finger för yrket, berättar Ronnie. Han sa att det låg inga pengar i skräddaryrket men däremot att sälja plaggen det var något vi skulle satsa på.

En praktisk sak var barnens kläder som pappa Axel ”trollade fram”.
– Vi hade förstås likadana men efter konfirmationen var det slut med det. Sedan dess har vi alltid burit olika plagg. När Leif och Ronnie skulle börja i skolan fördes diskussioner med främst mamma Inga om att pojkarna skulle gå i olika klasser men det satte hon sig bestämt emot.
– Hon lyckades förhindra det så från första klass i Buråsskolan gick vi alltid i samma klass skoltiden ut, säger Leif. Efter avslutande studier på Filip Holmqvists handelsinstitut var tvillingarna redo att ge sig ut i affärslivet. Året var 1953 och båda började hos Bergströms herrekipering på Norra Hamngatan. En välkänd göteborgsbutik med över 150 anställda.
– Vi var inte lika klädda, men kunderna tog ändå fel på oss och det uppstod problem berättar Leif och ler. Därför flyttade han efter tre år över till konkurrerande Törnstens i Arkaden.

Ronnie Björk skrattar.
– Men inte hjälpte det. Kunderna förstod inte vad Bergströms och Törnstens hade för något gemensamt. De hade ju samma personal.

Leif Björk fortsatte som textilagent, sålde kläder medan Ronnie blev försäljningschef för HUC of Sweden, en firma som huvudsakligen sysslade med skinnkläder uppe i Malung. Samtidigt hade båda en dröm om att själva öppna en herrekipering i stan.
– Vi lyckades på 60-talet komma över en 16 kvm stor lokal uppe vid Götaplatsen. Det fanns flera etablerade herrekiperingar som vi skulle försöka konkurrera med, säger Leif. Vi inredde butiken efter ett koncept vi tog från en affär i Brighton i England. Det innebar att vi ville ha bräder med kvistar kvar. Något snickarna tyckte var märkligt och inte särskilt snyggt. Men när allt väl var på plats så ändrade de uppfattning.

Herrmodet vid den här tiden var mycket engelskt influerat. Så Leif och Ronnie vände blickarna till andra europeiska länder, främst från Paris och Milano och Florens. Här fanns ett annat kvalitétsmode som stack ut lite grann.
Fredagen den 2 december 1968 slog bröderna Björk upp portarna för ”Twins”. De var väl förberedda och nyfikenheten bland allmänheten var stor. Det fanns förstås olyckskorpar som kraxade. På måndagen veckan efter öppnandet tittade en lång herre in och frågade om han fick filma en scen till sin nya film inne i affären. Ja, det var helt ok sa vi, minns Ronnie. När vi kom dit dagen därpå stod det massor av folk utanför. En stor kran var uppmonterad och stora lampor lyste. Gatan kantades av undrande personer. Mannen var regissören Janne Halldoff som höll på med En dröm om frihet med Per Ragnar och Stig Törnblom i huvudrollerna.

Lokal media och skvallerpress uppmärksammade det hela. Från den dagen var ”Twinsen” ständigt återkommande i spalter och TV.
– Det är klart att vi fick en lyckosam start men samtidigt satte det press på oss att leva upp till en annorlunda herraffär, säger Leif. Utbudet handplockade vi själva samtidigt som Ronnie och jag byggde upp ett stort kontaktnät. Flera ”kändisar” har köpt kläder här. En gång i det ungdomliga livet var tvillingbröderna ute på en kryssning med god mat och dans. Dessvärre var det en kväll också stor sjögång. Ronnie hade just avslutat en dans sagt adjö till sin danspartner och skyndat ner till sin hytt eftersom han kände sig illamående. Leif var kvar en kort stund innan han gick för att se hur det stod till med sin bror. Då kommer Ronnies dansanta partner upp och frågar några av besättningen var hennes trevlige kavaljer tagit vägen. När hon fick svaret blev hon ledsen men personalen bad henne vänta för de skulle skaffa en minst lika trevlig person som dessutom såg likadan ut. Så de gick och hämtade Leif …

Ronnie och Leif har i sina liv gjort det mesta tillsammans. Det har när de nu ser tillbaka kanske inte alltid varit lyckosamt. De gifte sig 1958 i som de själva uttrycker det i ett ”mycket planerat bröllop”. Äktenskapen var lyckliga trots att bröderna ständigt hängde ihop.
– Med facit i hand fanns det förstås saker som skulle gjorts annorlunda. När jag skulle bygga mitt hus ute i Hovås var Leif den första jag vände mig till, säger Ronnie. Det kändes naturligt att diskutera exempelvis kakel trots att jag först kanske skulle rådfrågat min fru. Det har varit självklart för mig att tala med honom liksom att han vänt sig först till mig med sina problem. 30 år senare 1988 skiljde sig paren med bara tre veckors mellanrum. I dag har Leif pensionerat sig och lever med sin särbo Ingrid, sju månader nere i spanska Marbella och resten av året inte långt ifrån Ronnie i Hovås. Ronnie gifte om sig 1993 och är alltjämt kvar i butiken vid Götaplatsen.

Dagens herrmode ser annorlunda ut än den gången Leif och Ronnie Björk öppnade sin affär. Ronnie är kritisk till hur många män klär sig i dag.
– Många män över 50 år klär ner sig i stället för upp sig, säger han. Däremot finns det många unga mellan 18–25 år som köper både kostymer, blazer och byxor i dagens mode.
När vi frågar om priser berättar bröderna att när de började i herrmodebranschen kunde man få en kvalitétkostym för runt 895 kronor. Samma vara i dag skulle kosta 8 950 kr. Leif och Ronnie föddes på dåvarande Svenska Flaggans dag 1936. När de fyllde fem år tog mamma Inga med dem upp till Vattentornet i Johanneberg pekade ut över staden och sa att i dag flaggade hela Göteborg för dem.
– Vi trodde henne till en början innan vi insåg varför flaggviftandet var så intensivt, säger Ronnie.

Ronnie är två minuter äldre än Leif. Deras fingeravtryck är så lika att det inte går att avgöra med säkerhet vem som är vem utifrån den identifikationsmetoden. Sedan 1946 har de deltagit i Karolinska Institutets tvillingforskning. När de fyllde 40 år fick de var sitt halsband med en tvilling-symbol. Dessa har de sedan den dagen aldrig tagit av sig. Vi frågar avslutningsvis hur bröderna ser på framtiden. De skrattar högt båda två och svarar nästan unisont:
– Då gör vi som alla andra 100-åringar. Vi hoppar ut genom fönstret. 

Leif och Ronnie Björk
Namn: Leif Björk.
Ålder: Fyllde 80 år på nationaldagen 6 juni.
Yrke: Köpman.
Bor: I Hovås och i Marbella.
Familj: Särbo med Ingrid, två barn.
Hobby: Dagliga promenader, läser mycket svensk litteratur.
Namn: Ronnie Björk.
Ålder: Fyllde 80 år på nationaldagen 6 juni.
Yrke: Köpman.
Bor: I Hovås.
Familj: Hustrun Catrina, två barn.
Hobby: Hundar och vara i naturen.

Twins ”kändiskunder”

Det har varit kändistätt genom åren i Leif och Ronnie Björks affär. Här några namn.
Den siste sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov. Prins Reza Palevi, Shahen av Persiens bror. Pehr Gyllenhammar. Anders Wall. Dåvarande kronprinsen Carl Gustaf. Povel Ramel. Lars Lönndahl. Ingvar Oldsberg. Lennart Hyland. Leif Mannerström. Lasse Berghagen. Sven-Bertil Taube. Sven Wolter. Lenny Norman. Putte Wickman. Claes Malmberg. Tommy Körberg. Ulf Lundell.

En stor dag. Kurt Karlsson i Smedjebacken är 17 år 1960 och har fått sin första moped. Den är av märket Fram och han finansierade den delvis själv efter att ha jobbat på ett snickeri. Kurt är moderiktigt klädd med en riktigt frän mössa lite på svaj.
Inskickat av Kristina Andersson, Smedjebacken.

Nu efterlyser vi bilder till Livet på landet förr – Rekordåren. Den elfte boken ska berätta om tiden efter andra världskriget då folkhemmet växlade upp. Då Sverige blev ett föredöme för resten av världen. 

Efter andra världskriget satte indus­trins hjul igång att snurra ordentligt samtidigt som folk tröttnat på ransoneringar och att ständigt behöva dra åt svångremmen. Vi fick allt mer pengar i plånboken, vi kunde njuta av semester och hade råd att köpa bil. De 30 åren kom att kallas rekordåren. När stora delar av Europa reste sig ur ruinerna kunde Sverige direkt producera med sin intakta industri. Nu söker vi bilder till den 11:e boken av succéserien Livet på landet förr – Rekordåren. Så sätt i gång att vittja lådor och leta upp dina gamla album med bilder från rekordåren. Tiden får vara efter andra världskriget och fram till mitten av 1970-talet. Berätta gärna i stort och smått om dina bilder så att vi kan ge ut ännu en spännande bok baserad på era minnen. Titta gärna på bilderna på uppslaget och få inspiration att berätta om ditt eget liv.

Skrivtips
Skriv en kärnfull historia kring bilden och berätta gärna detaljer om kläder, bilmärken och vad ni kommer på. Ange alltid plats, landskap och årtal. Skriv kort och tydligt.

Så här gör du för att skicka bilder
Har du bilder från 1945 och fram till 1975? Då ska du skicka dem till: Gamla tider, Minnenas Journal, Box 30133, 104 25 Stockholm (märk kuvertet Rekordåren).
Vi vill ha ditt brev senast den 17 januari 2017. Glöm inte din adress och ditt telefonnummer.
Skicka in högst tre bilder. Berätta vilka som är med på varje bild, var (ort) och när (tid) bilden är tagen.
Skicka gärna kopior i stället för originalbilder. Inte fotostatkopior utan fotokopior. Kolla med din fotohandlare som gärna hjälper dig med det till ett överkomligt pris.
Har du digitala bilder är det ännu bättre men kom ihåg att de inte ska vara för små. Minst 1 Mb tung med en upplösning på 300 dpi.
Skicka digitala bilder till gamlatider@minnenasjournal.nu.
Alla originalbilder returneras efter det att boken tryckts våren 2017. Den som får en eller flera bilder publicerade erhåller ett exemplar av Livet på landet förr – Rekordåren.

Tuff trio. I Kohlswa Jernverks AB:s skogar arbetade från vänster Gösta Lagg (hästkörare), Rolf Ward (skogsförman) och Henry Andersson (skogshuggare).
Ett mycket hårt jobb eftersom det inte fanns några skogsmaskiner som det finns idag. Bilden är tagen 1960 i Kolsva, Västmanland.
Inskickat av Kristina Jansson, Kolsva.

Titta på bilderna, som båda är tagna från Stadshusets torn i Stockholm. Det skiljer 70 år mellan hur det såg ut då och det citysaneringen skapade. Den vackra öppningen ut mot Riddarfjärden togs bort av beslutsfattare som ville modernisera och slänga ut allt det gamla. De såg bilismen som framtiden och tog bort flanerande människor från vattnet och glömde bilden av ett Stockholm som tronar vid den vackra Riddarfjärden.

Innan man byggde om för att bli trafiksmidig, kallades platsen ”Tegelbackseländet” i folkmun. Då var det stopp i trafiken minst fyra gånger i timmen när bommarna fälldes för att tågen skulle passera. (Se bilden längst ned från 40-talet.) Det var ju knappast optimalt men frågan som många äldre ställer sig: Måste man förstöra det som är vackert då man anpassar sig till det nya? En fråga som i dag är än mer relevant då allt fler stora städer världen över vill bygga på att vi går, cyklar och har tillgång till det som är vackert, skapa en bättre ekonomi för det småskaliga. Att bilismens behov, som länge styrt alla städers beslut, i längden inte är hållbar, funktionell eller mänsklig.

På bilden från 40-talet syns Kronprinsens stall från 1783 som innehöll café Cirkeln och en spårvägsvänthall med kiosk, där finns i dag ett funktionellt distributionssystem av människor där ingen vilar i den magnifika utsikten över vattnet. Den byggnad som finns på båda bilderna är Centralpalatset, övriga byggnader längs Vasagatan är rivna och ersatta av hotell Sheraton och kontorsbyggnader. Inget byggdes för folklivet, den enda lösningen var inriktad på att trafiken skulle cirkulera. Det var som den världsberömde arkitekten Le Corbusiers ande vilade över de styrandes beslut. Han ville att Gamla Stan skulle rivas och ge plats för det nya. En stark opinion lyckades slå ned denna idé, ledd av Evert Taube. I dag är Gamla Stan en världsattraktion med sin unika bebyggelse som får stadens alla entreprenörer att överleva. En stad är stadd i ständig utveckling men en stad utan historia, utan styrande med respekt, förlorar sig lätt i tanken att de är viktigare än de beslut som under 762 år legat till grund för hur Stockholm formats. Låt det nya råda men aldrig utan att det gamla får bestå.

På 1900-talet försåg Algot Johansson hela Sverige med kläder. Ett tag var Algots Skandinaviens största konfektions­fabrik, men konkursen var snart ett faktum. Hur kunde ett så stort företag gå upp i rök?

Historien om Algots är fascinerande och mångbottnad. Vad som från början var ett anspråkslöst hemsömnadsföretag blev med tiden landets största, och den rekordartade expansionen var en briljant uppvisning i hur kapitalismen kan belöna den arbetsvillige. Men det är också en sedelärande historia som visar på risken av alltför stor och illa hanterad chefsmakt. Den synliggör behovet av flexibilitet, anpassning efter tidsandan och förståelse för när det är dags att bromsa. Och det är en sorglig berättelse om hur pengar kan slita sönder familjer och vända vänner till fiender. Det är historien om Algots, och i mitten står givetvis Algot Johansson själv – mannen som klädde svenska folket! Den blivande konfektionskungen föddes under knappa förhållanden i Roasjö söder om Borås 1886. Visserligen var föräldrarna bönder och inte torpare som de andra i byn, men nästan lika fattigt och eländigt hade de det likväl. Några särskilda affärstalanger märktes inte av i Algots barndom, utan som med många andra framgångsrika personer visade sig talangerna först i tonåren. Efter de sex åren i folkskola ville föräldrarna att han skulle bli skräddare, men Algot hade egna planer. Han började knalla runt trakten med bygdens storknalle Emil Andersson och lärde sig konsten att sälja av denne. Snart såg sig Algot mogen att starta eget. Startkapitalet var 3 kronor och 50 öre, samt 40 kronor i varor på kredit av Emil.

Det gick fort för Algot Johansson att etablera sig i Sjuhäradsbygden, och snart köpte han direkt av grossisten istället för av Emil Andersson. Barndomshemmet fungerade som verksamhetens bas, och när familjen flyttade till Borås 1905 följde Algot med. Han bodde fortfarande “hemma” när han två år senare gifte sig med Hildur Johansson, och med henne skaffade han så småningom eget bo i knallestaden. Företaget var vid den här tiden en ren familjeangelägenhet. Så skulle det förvisso alltid mer eller mindre vara, men det skulle dröja innan Algot valde att anställa utifrån. Istället var det hustrun Hildur och modern Augusta som skötte sömnaden, främst arbetskläder i form av blåblusar och byxor, medan Algot sålde medelst dörrknackning. Priserna var låga och kvaliteten god. Affärerna gick såpass bra att Algot 1913 blev grosshandlare istället för knalle. Nästan samtidigt blev han också fabrikör. Anledningen var att familjens produktion inte täckte efterfrågan, så Algot startade en fabriksverksamhet på Lilla Brännerigatan i Borås centrum med ett tjugotal kvinnor anställda. Parallellt med det drev han en hemsömnadsverksamhet, och det var mycket på grund av denna klassiska Sjuhäradbygdssyssla som Algots företag kunde expandera, även under de oroliga krigsåren, då de flesta företag hade svårt att hanka sig fram. Omkring 1920 bestod Algot Johanssons företag av trettio anställda, och till detta kom cirka 1 500 sömmerskor som satt hemma och sydde.

Expansionen fortsatte under det glada 1920-talet. Nu var Algots ett etablerat begrepp i Borås, och företaget sysselsatte mängder av människor. På lördagarna kom hundratals bönder från omgivningen med färdigsydda kläder som de lämnade hos Algot för att sedan gå därifrån med nytt tyg. Samtidigt fortsatte han med grossistverksamheten och var bland annat en av Sveriges Förenade Trikåfabrikers största kunder. Att ligga på latsidan låg absolut inte för Algot Johansson. Förutom att vara företagets chef arbetade han även som resande och försäljare. Då han krävde samma arbetstakt av sina anställda skar det sig ofta mellan Algot och hans personal, något som skulle bli ett återkommande tema genom hela företagets historia.

1932 infördes det som kom att bli något av Algots signum: löpande-band-systemet. Principen hade gjorts berömd av Henry Ford på dennes T-Ford-fabrik, och med den lyckades amerikanen massproducera bilar till ett lågt pris. Denna industrialismens kärnprincip infördes på Algots av en tysk vid namn Albert Sonntag. Sonntag var en person som kom att spela stor roll för företagets utveckling och framgång. Han var också nazist, vilket skulle bli ett bekymmer med tiden. Men för Algot Johansson spelade det ingen roll, så länge Sonntag lyckades med konststycket att öka produktionen utan att tvingas anställa fler. Löpande bandet var på gott och ont. Gott var att Algots kom att nå stora framgångar de närmaste trettio åren med hjälp av detta arbetssätt. Ont var att det kvävde all individualitet och förvandlade sömmerskorna till kugghjul i ordets värsta bemärkelse. Det löpande bandet bestämde arbetstempot, och då tempot var högt ledde det ofta till svimningar hos personalen. Avskedanden var vanliga, men ny arbetskraft fanns alltid att tillgå under depressionens 1930-tal, och personalstyrkan fördubblades 1930–1933. Sonntags nazism märktes inte av i hans yrkesroll, men många i Borås såg inte med blida ögon på “tysken”. När han 1942 blev hemkallad drogs en lättnadens suck i tron att man sett det sista av honom. Men efter kriget ville Algot Johansson fortsätta samarbetet. Under en tid befann sig Sonntag också på svensk mark, innan facket slutligen satte stopp för det.

Den som skötte arbetet med att få tillbaka Sonntag var Algots näst äldste son, Göte. Att han lyckades med den herkuliska uppgiften att få inresetillstånd för en aktiv nazist så tidigt efter kriget säger en del om hans viljestyrka. Tillsammans med de andra sönerna slussades han in i företaget under 1930-talet, men det stod snart klart att det var Göte, som var den ende av dem som tog studenten, som var arvtagaren. Han hade ett gott huvud och en arbetsvilja som inte låg långt efter faderns, något som säkert bidrog till att han var Algots favorit bland sönerna. De övriga bröderna, Åke, Elis och Arne, ansåg Algot inte höll måttet. Det var Göte som var den framgångsrike i det han företog sig. Men bröderna kom ändå att påverka företagets utveckling. 1936 blev Algots aktiebolag, och alla bröderna delägare, vilket skulle bli betydelsefullt när tekokrisen drabbade Algots på 1970-talet. Som med så många företag i västvärlden kom den verkliga expansionen efter andra världskriget. Den köprusch som uppstod med freden hade förutsetts av Algot Johansson, som hade gott om produkter på lager. Och företaget växte: från 440 anställda 1944 till över 1 000 anställda åtta år senare. En av nyckelpersonerna bakom utvecklingen var fabrikschefen Ernst Hernqvist, som övertagit Sonntags roll. Med nästan tysk effektivitet upprätthöll han Sonntags standard och kunde därför förse landet med kläder. Även om Algots fortfarande tillverkade arbets- och skyddskläder kom fokus alltmer att ligga på sport- och fritidskläder. I och med att befolkningen numera hade både fritid och semester behövdes klädsel därtill, och Algots levererade. Med massiva reklamkampanjer i veckopressen i form av kolorerade affischer pepprade med ord som “käck”, “flott” och “rejält” sålde Algots fritidskläder i mängder. Också barnkollektionerna med fantasifulla namn som Stoj och Stass, Billy Boy och Kitty Kid, blev storsäljare.

Algots största bekymmer vid den här tiden var egentligen lyxproblem: råvarubrist och arbetskraftsbrist. Det första tillgodosågs av Algot Johanssons breda kontaktnät, vilket gjorde att det alltid fanns material att arbeta med. Det andra löstes med hjälp av arbetskraftsinvandring. Löpande bandets industriella brutalitet parat med Hernqvists och Algot Johanssons benägenhet att avskeda godtyckligt hade gjort att Algots fått dåligt rykte som arbetsgivare. En utifrån kommande arbetskraft var däremot inte lika angelägen att varken säga upp sig eller stöta sig med arbetsgivaren så pass att avsked följde. Den första vågen av arbetskraftsinvandrare bestod av estländare och sudettyskar, följt av en stor ström finländare och jugoslaver på 1950- och 1960-talet. Bostadsbristen gjorde att Algots själva byggde bostäder åt dem. Vid ett tillfälle bestod Algots arbetskraft av 70 procent invandrare som utgjordes av ett tjugotal nationaliteter. Efter idogt arbete av Göte introducerades Algots på börsen 1964. Han hade blivit VD 1957, men Algot var fortfarande styrelsens ordförande, och inget stort beslut togs utan att Algot haft något att säga till om. Det ledde ibland till konflikter mellan far och son, varav den äldste oftast gick segrande ur striden. Men börsintroduktionen var de helt överens om, och det blev genast en stor efterfrågan på Algots-aktier, vilket fick kursen att rusa uppåt. Stärkta av framgångarna beslöt Göte att satsa på världsmarknaden. Här var far och son däremot oense, men Göte lyckades slutligen köra över sin far. 1966 öppnades fabrik i Portugal, året efter i Finland. Som chefer i Portugal och Finland tillsatte Göte Johansson sina söner, utan att ta upp det i styrelsen, vilket inte var populärt hos de övriga i familjen Johansson. Den familjekonflikt som funnits i bakvattnet sedan 1930-talet, då Göte favoriserades av Algot, slog nu ut i full, tragisk blom.

Än djupare blev konflikten när Algots slutligen drabbades av rådande tekokris. Konkurrerande låglönefabriker i Asien, höga skatter och liberal handelspolitik hade gjort att Sverige fått allt svårare att upprätthålla sin inhemska textilindustri. Med hjälp av rationaliseringar och låglönefabrikerna i Portugal och Finland hade Algots ändå lyckats hålla sig undan krisen. Ännu i början av 1970-talet såg det bra ut. I en tid då alla svenska konfektionsfabriker skar ner kunde Algots fortsätta att expandera. I den dittills största satsningen på ett privat företag sköt staten till 70 miljoner till tre Algotsfabriker i Norrland – belägna i Skellefteå, Lycksele och Norsjö. Med valet 1973 i faggorna såg regeringen det som positiv reklam att kunna utlova 1 000 nya jobb i landets norra delar.

När lönekostnaderna ökade med 50 procent mellan 1974 och 1976 hamnade Algots i ekonomisk kris. Detta spädde på familjefejden. Under goda tider kunde man acceptera Göte och Algots styre, men när det började krisa blev situationen en annan. Strider uppstod mellan Algot, Göte och Götes barn på ena sidan, och Algots övriga söner på den andra. Alla ville ha sin bit av den kaka som nu blev allt mindre. Från 1974 till 1975 sjönk försäljningen med 30 miljoner, och slutade sedan aldrig att sjunka. Man tvingades varsla, och trots försök att rekonstruera företaget gick det inte, utan 1977 försattes Algots i konkurs. Det var första gången sedan 1930-talet som ett börsnoterat företag tvingats till det. Några av anledningarna till att det gick som det gick med Algots har nämnts ovan. Tilläggas kan att Algots hela tiden drevs utifrån två individers huvuden. Algot själv hade under sin tid som VD vakat över alla nivåer och kollat av försäljningen varje dag. Sonen Göte övertog pappa Algots roll, och inget beslut av vikt fick tas utan att Göte hade godkänt det. Men till styrelsen kom sällan några förslag, utan det mesta gick genom Algot och Göte, och de dominerade de få styrelsesammanträden som ändå hölls varje år. Historien om Algots hade kunnat sluta helt annorlunda. Om saker och ting skötts med större ödmjukhet, om tempot varit lägre och beslutsfattandet mer decentraliserat, hade Algots kanske blivit ett bestående och världsberömt företag. Viljan fanns där, ambitionen fanns där och kunskapen fanns där. Men istället för att bli ett H&M blev Algots snarare en instruktion i hur man inte bör driva företag.

Algot var en mycket driftig man
Namn: John Algot Johansson.
Född: I Roasjö församling 18 juni 1886.
Död: 12 juli 1976 i Borås.
Familj: Gifte sig 1907 med Hildur Johansson och fick sönerna Åke 1908, Göte 1911, Elis 1913, Arne 1915 och Alf Olle 1918 (död samma år).
Känd för: Grundade företaget Algots 1907 som blev ett ledande textilföretag i Europa.

JAKTSAMLING. I byn Norreskog i Skåne samlas jägarna och drevfolket för att visa upp sina rävar som har stupat under hösten 1954. Det blev en hel del som synes.
Inskickat av Per-Olof Olsson, Hästveda.