Kristina Sandbergs boktrilogi om hemmafrun Maj blev inte bara en läsarsuccé. Den gjorde oss också nostalgiskt hungriga. Nu kan du själv laga Majs mat.

Unga Maj träffar Tomas och blir tidigt med barn. De gifter sig, men äktenskapet är inte särskilt lyckligt och Maj har ständig ångest. Hon kommer från enkla förhållanden i en familj med många barn i trångbodd lägenhet och ska nu passa in i en helt ny miljö. Tomas tillhör en övre medelklass i Örnsköldsvik och det ställs höga krav på mat och etikett när släkten träffas. Hur ska det gå för Maj? Tack och lov bär hon med sig kunskap och känsla för matlagning, mamman har jobbat som kokerska. Vid spisen lyckas Maj på något sätt att hitta sin plats och till och med accepteras (nåja) av den förnäma och krävande svärmodern. Vi ska inte avslöja för mycket om innehållet i Kristina Sandbergs gripande trilogi som sålts i 200 000 exemplar och belönats med Augustpriset 2014. Men historien om Maj, som utspelas från 30-talet till 70-talet, är redan en klassiker och kommer att leva länge som en av de stora skildringarna av folkhemmet.

Under läsningen blir vi väldigt hungriga när Maj bjuder på allehanda pärlor ur husmanskostens rika skafferi. Pepparrotskött, höns i curry, makaronipudding – hjälp, vad gott. Och så Toscapäron till efterrätt! Tack och lov har nu Kristina Sandberg i samarbete med Lotta Kühlhorn kommit ut med en kokbok om Majs mat. Recepten är hämtade ur de kokböcker som Maj själv använder, främst Prinsessornas kokbok och Husmoderns köksalmanack. ”Dåtidens husmödrar hade mycket kunskap om hur man bäst skulle ta hand om råvarorna. Att laga mat efter deras recept är att göra en spännande tidsresa”, skriver Kristina Sandberg i kokboken I köket hos Maj (Norstedts)  som kom ut i höstas. Kokboken bjuder till exempel på en hel gåsmiddag med svartsoppa och allt det andra underbara som ingår. En aktuell meny i dessa Mårten Gås-tider. Här bredvid får du tips ur boken på en snabb, men läcker sockerkaka, som familjen kan avnjuta till kaffet medan ni tillsammans planerar en nostalgisk middag från förr. Förhoppningsvis är vi numera mer jämställda i köket än hemma hos Maj som fick dra hela lasset själv.

Böckerna blev en storsuccé
Kristina Sandbergs trilogi om Maj består av delarna Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012) och Liv till varje pris (2014). De handlar om en hemmafrus liv i Sverige under några decennier i mitten av 1900-talet. Bland många hyllande recensioner passar den här bra ur Norra Skåne: ”Kristina Sandberg  har en besynnerlig förmåga att göra vardagliga, små händelser till något nagelbitande spännande”.

Smaka på Majs sockerkaka
Ur böckerna:
” Nu ångrar hon sig, vill verkligen gå hem och koka en kopp starkt kaffe och mammas sockerkaka på två ägg, två koppar socker, två koppar mjöl, jäspulver och vanillin, men inte för mycket, ett halvt hekto margarin, helst smör förstås, en knapp kaffekopp vatten.
(Att föda ett barn, sidan 145)
”De äter den ännu varma kakan, som fågelungar i deras kupade händer, ja kanske ser de inte just den bilden, men något ömtåligt, heligt, kan man tänka så om en kaka, de äter under tystnad, andakt.”
(Sörja för de sina, sidan 104)

Gör så här: Sockerkaka
Smörj och brödbeströ formen. Sikta eller blanda samman mjöl och bakpulver. Vispa ägg och socker pösigt. Sätt till smaktillsatsen. Rör ned det smälta smöret växelvis med mjölken eller grädden och mjölet. Slå smeten i den iordninggjorda formen. Grädda kakan i svag ugnsvärme omkring 35–45 minuter.

2 ägg
200 g strösocker
1 och en halv msk smör
1 och kvarts dl mjölk eller grädde
2 tsk bakpulver
175 g vetemjöl

Smaktillsats:
En halv msk rivet citron- eller apelsinskal eller 2 tsk vaniljsocker eller 5 skållade, rivna bittermandlar
(Recept ur Stora kokboken 1946)

OBS! Matskedarna var större förr, ta därför 50 g smör. Svag ugnsvärme är ungefär 150 grader.

SPRÅNGTJUR. Otto Karlsson arrenderade gården Skuru i Rumskulla, Vimmerby 1916-1942. Här står han utanför mangårdsbyggnaden och visar stolt upp gårdens språngtjur. Otto Karlsson var min morfar och bilden är tagen 1930.
Inskickat av Arne Klint, Ingatorp.

Vilket napp. Gammelgäddan fick sätta livet till när Per-Olof Olsson och Erik Johnsson, Hästveda, fiskade med nät. Nätet hade snott ihop sig till en säck så vi fick klippa loss den. Gäddan vägde över 11 kilo och året var 1957.
Inskickat av Per-Olof Olsson, Hästveda.

En korsett associeras ofta med synd men även fromma kvinnor kunde bära detta älskade och hatade underplagg. Men varför har den hängt med så länge?  

I de flesta kulturer väljer man att framhäva eller dölja vissa kroppsdelar. Man hjälper naturen på traven med diverse medel; fodral, skärningar och draperingar eller kuddar, urringningar och korsetter. De sistnämnda har fått namn av franskans ord för kropp, corps.

Under antiken snörde kvinnor sig med läderremmar för att forma bröst och höfter. På 1400-talet skulle bysten tvärtom döljas och tryckas ihop så mycket som möjligt. Men magen skulle framhävas, troligen som ett sätt att hylla fruktbarheten. Under 1500-talet i Henrik den VIII:s England, skulle kvinnans överkropp konformas med hjälp av en pansarliknande korsett. Urringningarna var fyrkantiga, midjan framhävdes och baken bullades upp. Längre fram på 1700-talet blev urringningarna mer vågade och klyftan mellan brösten skulle synas. Höfterna gjordes så breda att det var svårt för adelsdamerna att ta sig igenom ett vanligt dörrhål, de fick gå på snedden. Korsetterna hade insydda valben eller metallskenor, att klä sig kunde ta flera timmar och var omöjligt att klara ensam. Korsettanvändandet inom högadeln blev till slut absurt; man bar dem även nattetid och barn och gravida snördes hårt.

Under franska revolutionen 1789 förbjöds korsetten, den associerades till den hatade överklassen. Idealet ändrades; bysten var fortfarande i fokus, men klänningarna var avskurna under brösten och midjan fick mindre uppmärksamhet. Modet har inte bara varit förbehållet de rika och välmående. Även enklare folk påverkades, men deras tyger och dekorationer var av enklare sort. Men den siluett som eftersträvades var densamma för fattig som för rik. Kvinnans veka kropp och psyke mådde väl av att hållas i ett fast grepp, så lät det när korsetten gjorde entré igen en bit in på 1800-talet. De som först började använda den igen var skådespelerskor och kurtisaner, de sistnämnda var en blandning av sällskapsdamer och prostituerade. De bar inte sina korsetter som underkläder, istället visades de öppet. De var färgglada och dekorerades med band och spetsar, vilket gav dem en sexuell laddning. Mer sedesamma kvinnor använde vita och gömde dem under kläderna.

Getingmidjan och den fylliga barmen var ett skönhetsideal under La Belle Époque från 1870-talet fram till första världskriget. Den Algerietfödda skådespelerskan och revyartisten Polaire, stack ut särskilt. Hon var långt före sin tid med korta kjolar, kortklippt hår och ring i näsan. Men det mest spektakulära var nog hennes korsetterade midja, med måttet 41 centimeter. Hur hon lyckades både dansa och sjunga och vara så hårt snörd, är en gåta. Några år in på 1900-talet ansågs det vara vackert med en lätt framåtböjd överkropp och ankstjärt, som korsetten hjälpte till att forma. Tio år senare kastades den återigen, de raka linjerna var på modet, idéer hämtades från Orienten och de skira klänningarna var löst hängande. På väg in emot tiden för första världskriget, var midjan tillbaka, men den skulle sitta lite högre upp, några centimeter ovanför naveln. Fortfarande eftersträvades en rak siluett, men bysten framhävdes mer. Modeskaparen Christian Dior visade sin första kollektion 1947 i modemetropolen Paris. Han hade hämtat inspiration från krinolinerna vid hovet hos franska kejsarinnan Eugénie 1850–1870. Stilen kallades The New Look och markerade byst och midja, och de vadlånga kjolarna buffades upp med många meter tyll i underkjolen. Modet krävde en korsett för att komma till sin rätt. Fram till mitten av 1950-talet bars det heta modet av celebriteter som Audrey Hepburn, Grace Kelley och Marilyn Monroe.

Korsettnördarna i dag menar att plagget i första hand inte finns till för att forma en getingmidja. Det handlar om att skapa en slät yta för kläderna som gör att tyget faller vackert och siluetten framträder. Kanske är dagens tränande och plastikkirurgi en ersättning för äldre tiders korsetter. För till syvende och sist handlar det om olika sätt att skulptera om kroppen till den form som är på modet.

Korsetten tog liv
Den som ständigt använde hårt snörade korsetter plågades ofta av magont och ständiga svimningsanfall. Det sistnämnda berodde på att de helt enkelt inte fick luft, men förklarades med att kvinnor var extra känsliga. De inre organen, tarmar, revben och höftben trycktes ihop och kunde leda till både astma, missfall och missbildningar. Korsettanvändande kunde också leda till döden. I en av Paris tidningar publicerades en nyhet sommaren 1859. En drygt 20-årig kvinna, beundrad för sin smala midja, hade dött två dagar efter en bal. Inte av sjukdom eller olycka, obduktionen visade att levern var perforerad av hennes revben.

Korsettfabriken finns kvar
En god korsett kan göra underverk … det visar KRONAN. Mjukt, smidigt men stadigt formar och förskönar KRONANS underbara korsetter figuren”. Så börjar en annons i Husmodern, i ett nummer från 1944, bevarat på Göteborgs Stadsmuseum. Annonsens avsändare var Konfektionsaktiebolaget Karlsson och Starck vid Korsettfabriken i Göteborg. Den rikt ornamenterade byggnaden med gult och rött tegel och koppartak byggdes 1898. Den är ett exempel på den status som fabriksbyggnader hade under denna tid och trots rivningshot under 1970-talet, står den kvar än i dag. Korsettfabriken är den äldsta i sitt slag i Sverige, och hade 200 kvinnliga anställda. Man sydde korsetter, korseletter och höfthållare med namn som Comfort, Sportflickan och Halldis Stabell på modellerna. Den sistnämnda var en sjukgymnast som skrev böcker om hälsa, skönhet och kroppskultur.

Fest på gång. Det lackar mot jul i Imnäs, Ramsele, i Ångermanland, och bröderna Bror och Johan Danielsson tar itu med att slakta julgrisen 1957. Av den blir det mycket gott på julbordet så småningom.
Inskickat av Karl-Erik Johansson, Sollefteå.

Dyrbart. Min farmor Anna Karlsson, Rydöbruk, Småland, är lycklig för sina hönor. Det var en verklig rikedom för en arbetarfamilj på 1930-talet.
Inskickat av Eivor Sundqvist, Hyltebruk.

GAMMALDAGS. Många tycker att det roliga med julen är det som händer före själva helgen. Redan i förra numret av Minnenas Journal var det dags att tipsa om klassiska julmarknader runt om i landet. Sådana som vi minns från förr. Nöjesfältet Liseberg i Göteborg drar snart igång sitt digra julprogram som innefattar gammaldags marknad med doft av glögg och knäck, julbord, skönsång och många aktiviteter för barnen.

Titel: Jul på Liseberg.
Var: Liseberg i Göteborg.
Inleds: 18 november 16.00–22.00.
Läs mer: www.liseberg.se

Hon sol-och-vårade män på löpande band och domaren häpnade över hennes känslokyla. Män skämdes men vissa tyckte det var värt att bli lurade. En bankdirektör erkände öppet och fick Inez Magnusson inom lås och bom. 

Stadsfiskal Werner Ryhninger hade aldrig varit med om maken. Uppläsningen av det huvudsakliga i den 4 000 sidor tjocka domen den 22 oktober 1941 tog 30 minuter. Redan vid slutpläderingen himlade han med ögonen:
– Den anklagades hela livsföring visar prov på en brottlighet av dessbättre sällsynt beskaffenhet. Lögn, svek och brott har varit hennes medel för att tillfredsställa penningbegär och egoistiska intressen.

På den åtalades bänk satt en dam i leopardpäls. Hon hade burit plagget under hela den nio månader långa rättegången. När straffet basunerades ut i Stockholms rådhusrätt var hon lika kylig som under sin skrupellösa tid av förbrytelser. Inga tecken på botfärdighet, men 44-åringen undslapp sig i alla fall en lätt nigning inför juryn innan hon fördes till Växjö kvinnofängelse.
”Nicolina Teresia Johannesdotter tilldöms härmed fem och ett halvt års straffarbete och ett skadebeståndsbelopp om 75 000 kronor för 15 fall av bedrägeri, trolöshet mot huvudman, förfalskning och ärekränkning.” Svindleribeloppet uppgick sammanlagt till tre miljoner kronor, i dagens värde en bit över 60 miljoner kronor. I en karusell av lögner och svek hade den svarande i över två decennier med honungslen tunga bluffat och utpressat förmögna män med vigselringar. Fordringsägarna stod i kö till kriminalpolisen och 17 av dem var målsägande. Skumrasket hade nystats upp sedan bankdirektör Fredrik Almqvist förvägrat att känna skam och krävt att myndigheten skulle gå till botten med hur han hade lurats i personlig konkurs.

De största åtalsposterna hade Theodor Adelswärd, en baron som 1911–1914 varit finansminister i Karl Staaffs liberala regering, den framgångsrike apotekaren Elias Wendbladh och den ansedde direktören och familjefadern Karl Martin Johansson. Deras amorösa utsvävningar hade inalles kostat dem 1,2 miljoner kronor. Den iskalla och samvetslösa kvinnans penningtörst var outsinlig. Under rättegången genomgick Nicolina Teresia Johannesdotter, som långt tidigare hade döpt om sig själv till Inez Johansson och sedermera blev gift Magnusson, en sinnesundersökning. Docent Gösta Rylander gav henne diagnosen moral insanity, det vill säga förminskat tillräknelig, och skrev: ”Hon måste vara psykiskt abnorm och har framträtt som en isande känslokall människa, nästan fullständigt i avsaknad av moraliska och etiska korrektiv. Självfallet är att hon överdriver och ljuger hänsynslöst, varför hennes lögnaktighet, ehuru den inte kallas mytoman, ändå måste betecknas som patologisk.” När fattigtorpardottern från Ås i Jämtland 1911 arbetade som städerska på ett hotell i Åre bevittnade hon Stockholmsnoblessens excesser och utvecklade fascination för syndens lockelser till sådan grad att hon placerades hos en pastor i Härjedalen för andlig uppfostran. Några år därefter anställdes hon hos O T Axell i Östersund och en kväll klev homeopaten in i hembiträdets rum och fumlade med byxknapparna:
”Åh… så ni har håret utsläppt när ni sover. Så tilltalande”, sa han samtidigt som han lade sin väldiga gestalt tillrätta över den tunna flickkroppen.

Dagen efter övergreppet överräckte arbetsgivaren 50 kronor i en förhoppning att slippa polisens inblandning. För Inez var det startskottet till det som kom att bli en livslång vana – att förföra bemedlade äldre män och därefter sätta åt tumskruvarna för att kunna leva i spendersam lyx. Homeopaten Axell utpressades så att han tvangs emigrera till England och parallellt blev Inez en av de prostituerade i Östersunds nattliv.

1918 anmälde sig Inez som hembiträde hos G T Sundberg i Stockholm. Inez blev gravid i samband det traditionella umgänget på torsdagskvällarna då riksbankskassörens hustru hade bridgeafton. Ett utomäktenskapligt barn var inte att tala om, varför Sundberg under resten av sin levnadstid i skymundan betalade underhåll till Inez för sonen Harry som föddes 1920. Baron Adelswärd hamnade i samma rävsax. Äventyret med Inez, som innebar att sonen Gösta som kom till världen 1921, kostade honom 300 000 kronor, en hisnande summa i mellankrigstiden. Båda sönerna utackorderades för att Inez med hjälp av sin förunderliga förmåga till manipulation skulle kunna fortleva i vidlyftig tillvaro. Efter några år som hålldam i societeten prostituerade sig Inez på ett pensionat på Biblioteksgatan i Stockholm drivet av Hanna Hagman, en tillika sedeslös kvinna från Gideå i Ångermanland som kom att bli medbrottsling i utpressningsaffärerna. Hedman fotograferade samlagen och kunderna hotades med offentliggörande av bilderna. Inez fick pengar att även strömma in även genom en annan form av könslig affärsverksamhet – hon fick män att tro att hon var i grossess och begärde pengar för aborten. Hon vidgick gärna sina goda poliskontakter som innebar att hon raskt kunde ge en konstapel en vink om vem som hade iscensatt den på den tiden illegala fosterfördrivningen:
”Blir aborten känd innebär det inget för mig eftersom brottet preskriberas så snabbt för kvinnor. Värre är det för er män. Ni får både strängare straff och dessutom kan ni åtalas ändå upp till tio år efteråt”, ljög Inez som till på köpet anförde bukhinne- och ögoninflammation för att kunna vittja herrarnas sedelfodral.

1929 gifte sig Inez med hovmästaren Charles Magnusson och de köpte hotell Eden vid Humlegården och en villa i Stocksund. Inez körde omkring i lyxbilar och spred sken av att vara av rik börd, men fnaskade bakom ryggen på sin make och mjölkade oupphörligt besuttna herrar. Begäret efter kapital fick Inez att till och med ta båten till USA för att försöka snärja Ivar Krüger, ovetandes om att finansmannens trassliga ekonomi snart nästan skulle stjälpa hela Sverige. Resan slutade med att Charles fick telegrafera över pengar till hemfärden. Investeringsbedrägerier och pantlån blev också ett inslag i Inez arsenal som bondfångare. 1936 duperade hon till sig fastighetsbolaget Ima AB med fashionabelt kontor i Norra Kungstornet på Kungsgatan i Stockholm och började pungslå i en härva av växlar, checkar och reverser. Inez fann en kompanjon i Eric Linnér, som varit arbetsledare för strejkbrytarna i Ådalen 1931 och därefter blivit en slipad lurendrejare. I början av andra världskriget försökte de sälja vapen till Finland och järnmalm till Tyskland, dock långt ifrån med samma goda resultat som när Inez satte klorna i kärlekskranka rikemän med vacklande äktenskap. Föga hjälpte att Inez i brevväxlingen med Hermann Göring, chef för den tyska krigsmaterielindustrin, skrev: ”Jag kan skaffa fram malm för nio miljoner kronor!”

Inez värld rämnade när hennes tidigare kollega Hanna Hagman inledde ett förhållande med Thyra Peterson, en journalist som också sysslade med uppskörtning och nu utsatte Inez för hennes egen medicin. Thyra drog slutligen Inez inför rätta i en rad växelmål, vilket blev upprinnelsen till avslöjandet av Sveriges genom tiderna i särklass skickligaste sol-och-vårare. Inez Magnusson var en intelligent och djupt intagande kvinna, men på samma gång totalt hänsynslös och känslokall. I ett läkarutlåtande om massförförerskan stod: ”En psykopat med grova moraliska defekter”. Om detta fanns otaliga vittnesmål i förundersökningen och en av de många drabbade vädjade i ett brev till stadsfiskalen: ”Jag är nu en gammal man, som inte har ett öre för fru Magnusson har tatt allting för mej. Döm henne därför, hon har gjort mycket ont. Hon tog 50 000 för mej.” När samtliga förehavanden med Karl Martin Johansson kom upp i rätten frågade åklagaren den tilltalade om hon ändå inte hade ljugit för att tillskansa sig pengar av direktören.
”Jag skulle ha fått pengarna även om jag hade talat sanning. Men det skulle kanske ha gått långsammare”, svarade Inez Magnusson till synes oberörd av den uppståndelse hon ställt till med. Den sista tiden av sitt straff avtjänade Inez Magnusson på Långholmen i Stockholm och hon blev en fri kvinna den 16 november 1947. Livet fortgick i stillhet, av det som var upphovet till epitetet Vampyren märktes inget. Under fängelsevistelsen maskinskrev Inez en hundra sidor lång version av sin syn på händelseförloppet. Hon betonade att hon inte enbart hade haft ekonomisk vinning i sikte – det hade också varit ett berikande sexuellt utbyte med alla de män som hamnade i hennes garn.

När Inez Magnusson 56 år gammal dog i tjocktarmscancer 1953 hittades i hennes närhet ett gammalt blomsterkort från en av alla de som hade drabbats av hennes omfattande begär efter pengar:
”Var det värt att bli fattig för din skull? Jag är benägen att svara ja!”
Källor: Nicolin Teresia: En svindlande historia (Bengt Eriksson, Budrik Förlag), dn.se, wikipedia.se

Skicklig och manipulativ
Namn: Nicolina Teresia Johannesdotter, mer känd som Inez Magnusson.
Känd för: Var sol-och-vårare och bedragerska på 1920- och 1930-talet.
Född: 26 februari 1897 i Östersund.
Död: 13 september 1953 i Stockholm.
Ökänd för: Sol-och-vårade rika gifta män på fantasibelopp.

Nassebad. Vi får så många härliga bilder på människor och djur i samspel från olika tidsepoker. På bilden är det lilla Nasse som får ett härligt bad i diskhon hemma hos Elsie i Järlanda 1975. Vi noterar också delar av den klassiska 70-talsdesignen i köket.
Inskickat av Elsie Andersson, Järlanda.

Ovanligt. En fasantupp hade fastnat på ladugårdstaket i Bläsinge på norra Öland hos Hugo Påhlsson. Svärsonen Erling Leandersson gick upp och räddade honom. Mannen  till höger är Henning Nilsson från grannsocknen Källa. Han var där och skodde hästarna. Vid denna tid, på 1950-talet, var det mycket ovanligt med fasaner på norra Öland.
Inskickat av Barbro Sturesson, Färjestaden.

Trots att det var straffbart propagerade Elsie Ottesen-Jensen för fri abort och fri upplysning om preventivmedel. Hennes starka engagemang ledde till bildandet av RFSU – och en helt ny syn på sexualitet i Sverige.

Explosionen i laboratorierummet under utbildningen var helt oväntad. Ett par fingrar flög all världens väg. Den rigide prästen Immanuel Ottesen manade strängt sin dotter, det sjuttonde av hans arton barn, att i alla händelser skaffa sig ett ordentligt yrke, om hon nu mot all rim och reson hade underlåtit att konfirmera sig och vägrade en bana inom religionen.
– Vad ska det bli av dig, unge! Nu när du inte längre kan bli tandläkare får du allt hitta dig en annan vettig väg till en god framtid!

Elsie tog plats i politiken, först indirekt som stenograf i stortinget, den lagstiftande församlingen i Norge. Intresset för samhällsfrågor fick henne att gå vidare som journalist. Hon kom i kontakt med arbetarrörelsen och iklädde sig raskt rollen som dess kvinnors försvarare. Den frihetlige socialisten Elise kom att väsentligen engagera sig i sexualpolitiska frågor, som i 1900-talets inledning främst definierades som kvinnofrågor. Anledningen till Elises förespråkande för sexualupplysning och preventivmedel var en händelse hon inte kunde släppa. 16 år gammal hade hennes syster Magnhild blivit gravid utanför äktenskapet och barnet adopterades bort. Magnhild hamnade på mentalsjukhus och tog livet av sig i längtan efter sitt barn. Den intensiva kampen mot könslagarna, det vill säga förbuden mot abort och upplysning om preventivmedel, gjorde Elise till en av Sveriges mest radikala och revolutionerande feminister genom tiderna. Vid första världskrigets utbrott träffade hon ungsocialisten Albert Jensen från Landskrona. 1919 kom de till Stockholm och Elise började under signaturen Ottar att skriva sexualpolitiska artiklar i den syndikalistiska pressen. Hon ivrade för att kvinnor skulle få slippa leva i skräck för graviditet och själva få bestämma om de ville ha barn eller inte. Många kvinnor dog efter illegala aborter hos kvacksalvare. Elise Ottesen-Jensen agiterade också för homosexuellas rättigheter.

Den dynamiska norsk-svenskan formulerade ett motto som i all tid drev gärningen och var hennes egen religion:
– Jag drömmer om den dag då alla barn är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet. För många, inte minst präster och läkare, var Elise irriterande och rent av samhällsfarlig. Som anställd på tidningen Arbetaren kunde läsarna fick skicka in frågor till hennes kvinnosida. Tillsammans med signaturen Helga (pseudonym för Moa Martinson, senare känd som den enda kvinnliga svenska proletärförfattaren) skrev hon artiklar och besvarade brev. Snart hade de fått sparken – Elise med hänvisning till bristande svenska och Moa för att hon ansågs stava för dåligt. Elise återkom på allvar i branschen 1950 som redaktör för och ansvarig utgivare av Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap. Precis som många andra vänsterradikaler på 1920-talet föreläste Elise gärna i sitt hjärteämne. Hon åkte Sverige runt med sexualfrågor och upplyste om preventivmedel. Läkaren Anton Nyström hade undervisat Elise i sexualkunskap och lärt henne att prova in pessar. Under fem år fick 1 800 kvinnor över hela landet pressar utprovat av Elise.

På alla platser var hon dock inte välkommen. I en radiointervju från 1958 berättar Elise Ottesen-Jensen att hon vid ett av dessa tillfällen fick stå ute i iskallt vinterväder och tala med kvinnorna eftersom traktens själavårdare och skollärare förvägrat dem tillgång till lokalerna.
– En vanlig fråga jag brukade få från kvinnorna var om man alltid måste ha sex bara för att mannen ville. Då var jag noga med att förklara att även kvinnan skulle kunna känna njutning vid sex och att hon hade rätt att bestämma över sin kropp. För sin verksamhet riskerade Elise fängelse eftersom det var straffbart att propagera för abort (som blev fri i Sverige först 1975) och upplysa om preventivmedel (den så kallade kaninlagen som avskaffades 1939). Möjligen var det ett trots allt inre förnuft hos de styrande som gjorde att Elise bara vid ett tillfälle ställdes inför rätta och ålades några hundra kronor i böter. Hon hade rekommenderat en abortläkare till ett blint par som inte önskade fler blinda barn. 1933 bidrog Elise Ottesen-Jensens rebelliska driftighet i hög grad till grundandet av RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning, och hon var den ideella och obundna medlemsorganisationens ordförande fram till 1959. För att få ekonomin att gå ihop såldes preventivmedel och sjukvårdsartiklar i skymundan. Än i dag vilar RFSU:s verksamhet på tre friheter: att få vara, att få välja och att få njuta. Det fanns en skuggsida till Elises starka yttre. Hennes liv kantades av regelbundna djupa depressioner (exempelvis efter att den son hon fick med Albert överlevt i bara ett par dagar) och 1936 försökte hon köra ihjäl sig. Elise uttryckte också ljusskygga åsikter genom att bejaka 1920-talets rashygieniska ideologi och förespråka tvångssterilisering med formuleringen ”man måste skilja mellan rätten att leva och rätten att ge liv.”

Samtidigt vägde det positiva över. Förutom att hennes pionjäranda omstörtade de inhemska sexualfrågorna gjorde Elise Ottesen-Jensson tack vare sina internationella kontakter en beundransvärd insats för att hjälpa flyktingar under andra världskriget. Hon drev Ottargården på Ekerö utanför Stockholm, ett hem där ogifta mödrar hade en fristad för att föda. Som medlem i IPPF, en internationell organisation för familjeplanering, blev Elise i efterkrigstiden en världskändis som reste jorden runt och hyllades för sina föreläsningar. Elise Ottesen-Jensen talade sista gången på RFSU:s kongress 1973, några månader innan hon avled 87 år gammal. Hon blev aldrig tandläkare. Men gott och väl en revoltör som låg bakom den svenska sexuella demokratiseringen.
Källor: gp.se, svd.se, rfsu.se. Wikipedia.

Erhöll kunglig medalj
Namn: Elise Ottesen-Jensen.
Yrke: Journalist och sexualupplysare.
Född: 2 januari 1886 i Høyland utanför Stavanger i Norge.
Död: 4 september 1973 i Stockholm.
Familj: Gift med Albert Jensen 1919–1945.
Några av Elises böcker: Ovälkomna barn: Ett ord till kvinnorna (1926), Människor i nöd: Det sexuella mörkrets offer (1932) och Säg barnet sanningen (1945). Memoarerna Och livet skrev (1965) och Livet skrev vidare (1966).
Utmärkelser: Tilldelades av regeringen den kungliga förtjänstmedaljen Illis Quorum 1951. Utnämndes för sitt sexualupplysningsarbete till medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet 1958.

ISIGT. Här pågår isupptagning på sjön Kogaren vintern 1938-39. Sjön ligger i Hallingebergs socken, numera tillhörande Västerviks storkommun. Personerna på bilden är från vänster bygrannen Seth Petersson, min far Valentin Gustafsson, min fars svåger Emil Nilsson samt den anställde jordbruksarbetaren Sven Björk. Isblocken förvarades i så kallade isdösar och täcktes med ett tjockt lager gammal sågspån. Blocken användes sedan under sommarhalvåret  för kylning av mjölk och livsmedel.
Inskickat av Torvald Gustafsson, Västervik.

Han är jämte Kurt Wallander Ystads stora turistattraktion. Tornväktaren som sedan 1700-talet varje kväll blåst i sin lur i S:ta Maria kyrka för att meddela stadens innevånare att allt är lugnt. 

Tornväktaren 2016 heter Borg i efternamn och har gjort så i fyra generationer. Den nu aktuelle Roland tog över som lurblåsare efter pappa Helmer på femtiotalet. I fyrtionio år har han tutat varje kvart i alla väderstreck mellan klockan 21.00 till 01.00 från sitt tornrum. Givetvis finns det reserver att ta till vid förhinder och ledighet.

Uppdraget som lurblåsaren har är att han ska vaka över staden och meddela medborgarna om någon fara uppstår. Förr i tiden vid eldsvåda eller någon annan fara ringde tornväktaren med en klocka utanför fönstret. Hördes då inte lurblåsaren betydde det oro i byn. I dag är klockringningen ersatt av brandmyndigheten medan lurblåsarens uppdrag är att föra traditionen vidare.
– Efter avslutat pass går jag hem och så har det hållit på, berättar Roland. Jag tog helt över efter pappa när han gick bort 1968. Han hade frågat mig flera gånger innan. Till en början var jag helt ovillig. Jag hade mitt vanliga jobb som truckförare på Hammenhögs frö och trivdes bra med det. Men efterhand förstod jag mer att pappa ville att traditionen skulle leva vidare och när jag väl satt mig in i hans ovanliga arbete insåg jag att det kunde vara värt att göra ett försök. Det har jag aldrig ångrat.

Nu är det sonen Robert som skolats in i yrket. Men han är för ögonblicket ledig. Hans familjs fem barn pockar på berättigad uppmärksamhet och Roberts tid kommer. Han har redan varit uppe i tornet och träningsblåst i luren. Innan Roland Borgs pappa hade hans far liksom farfar far varit tornväktare. Att ta sig upp i kyrkans tornrum är ingen lätt uppgift. För närvarande har inte allmänheten tillåtelse komma dit upp. De 108 trappstegen går i en virvel 35 meter upp och det är inget för den som har anlag för svindel. När vi sakta på knarrande steg sakta närmar oss själva tornrummet går tankarna till Hitchcocks klassiker Vertigo (Studie i brott) men vi når i alla fall vårt mål till slut. För Roland Borg är det ingen match. Han har ju mångårig träning och nästan springer upp. Nu i kyrkan ska förstärkningsarbeten påbörjas och sedan är det fritt fram igen. Under tiden berättar Roland om sitt jobb inne i kyrkan för intresserade turister. Han ger sig även ut på föreläsningar och talar om hur det är att vara tornväktare. Under åren har många kända ansikten lyckats ta sig upp till S:ta Marias tornrum. Den mest kände är kung Gustaf VI Adolf som 1956 spänstigt klättrade upp och gjorde ett besök. Inte ens hans livvakter ville följa med honom upp. En omtyckt person som hälsat på var skådespelaren Åke Grönberg. Dessutom har alla som spelat kommissarie Wallander i olika sammanhang hälsat på. Av dagens TV-folk har Mat-Tina bjudit Roland Borg på middag på plats och Ernst Kirschsteiger tittat in.

Roland Berg kommer till sin arbetsplats redan vid 20-tiden på kvällen. Allt för att han i lugn och ro ska kunna förbereda kvällen jobb. Han möts av en Elvis Presley-kavalkad på väggarna. Roland är stor Elvis-fan och det vet de som varit och hälsat på. Det sitter massor av Elvis-affischer runt om i tornet och också inne i hans ”privata” rum. Trots ett späckat schema (se separat artikel) hinner Roland Borg med att både läsa och se på TV och de medförda DVD-filmerna. Kan tänka att det är en hel del Elvis bland dem. Han äter också en lättare måltid och äter mycket frukt. Att blåsa i den tio kilo tunga luren kräver förstås en del teknik.
– Man ska blåsa med magen och inte ta i för mycket, påpekar Roland. Tonen ska klinga ut sakta. Jag lärde mig tekniken av min far. Det gäller att forma ljudet med läpparna. Det finns ingen som blåser lika i de två lurarna som finns här. Folk märker faktiskt när det är jag som tutar och de påpekar det när jag möter dem. En gång har Roland Borg slumrat till på sin post. Något folk omedelbart reagerade för.
– Jag fick ett telefonsamtal från ett närbeläget hotell som påpekade det olämpliga att sova i sitt arbete. Det har inte hänt sedan dess. Skulle jag känna att det drar i ögonlocken finns ju alltid kaffe att tillgå.

Naturligtvis har det förekommit förslag om att automatisera Tornväktaren. Men den idén dog snabbt när den kom till allmänhetens kännedom. Så just nu föreligger inga sådana planer. Och visst vore det tråkigt om kommissarie Wallander ensam skulle bli stadens toppkändis. Inte ens skurkarna skulle gilla det.

Gillar Elvis, Malmö och Rögle
Namn: Roland Borg.
Ålder: 68 år.
Yrke: Tornväktare.
Familj: Hustrun Yvonne och barnen Robert och Carolina.
Bor: I Ystad på sommaren, på Österlen på vintern.
Hobby: Elvis Presley, läser gärna memoarer, barnbarnen, sport (varit tyngdlyftare), håller på Malmö FF i fotboll och Rögle i ishockey.

En tornväktares arbetstider
Det kan vid en första anblick tyckas att Tornväktaren inte kan hinna med så mycket mer än att gå runt i de fyra väderstrecken varje kvart för att blåsa i sin lur. Men med tiden har Roland Borg lärt sig att få tid till annat också. Så här ser ett tidsschema ut för honom. Han går runt i tornet och blåser i alla väderstrecken genom en liten glasruta.
21.15: Blåser en gång i alla väderstreck.
21.30: Blåser två gånger i alla väderstreck.
21.45: Blåser tre gånger i alla väderstreck.
22.00: Blåser fyra gånger i alla väderstreck.
Sedan börjar proceduren om igen fram till
01.00 då Roland Berg slutar och går hem.

God jakt. På 1700-talet fanns inga älgar att jaga i våra trakter. Vargen tog både tama och vilda djur. På 1800-talet efter förföljelsen av vargen börjad en svag älgstam att spira. Men först efter krigsåren på 1900-talet kom älgen att bli mera vanlig. Bilden på Ingemar Bäckesjö, Kalv, är från 1953 och jakten var som synes lyckad.
Inskickat av Tage Bengtsson, Kalv.

Under 1900-talet drillades miljoner unga män i att försvara nationen i händelse av krig. Att göra lumpen var ett vedertaget mandomsprov trots att alla längtade efter muck. Här får du värnplikten berättad i 10 steg!

Värnplikten har varit en vattendelare i unga mäns liv, före och efter lumpen. 2010 avskaffades värnplikten men till 2018 kommer den införas igen. Skälet är detsamma som förr; hotbilden är att Ryssland rustar och spänner sitt bröst mot väst. Här berättar Daniel Estefors, fil kand i historia, om hur värnpliktiga gossar fostrats till män och fått oändliga lumparhistorier att berätta för (gäspande) generationer framåt.

1. Varför har vi värnplikt?
Den svenska värnpliktstanken går långt tillbaka i historien. Redan under vikingatiden fanns en protovariant av folkligt försvar i form av ledungen, en process där kungen tog bönder till sitt förfogande för att skydda riket, och främst kusterna. Ledungen var dock till största delen en lokal företeelse, och ett egentligt landsförsvar kom först på Gustav Vasas tid. Detta skedde av ekonomiska skäl, då det var dyrt att avlöna knektar, men det var också ett sätt för kungen att knyta befolkningen närmare sig. Genom skattelättnader för bönderna fick Gustav Vasa med tiden också en relativt stor armé till sitt förfogande, och stundtals var så hög andel som tio procent av landets manliga befolkning utskriven till krigstjänst. Ändå bestod den svenska armén fortfarande till största delen inhyrda soldater, i många fall utländska.

För att minska kostnaderna skapades under Karl XI:s tid indelningsverket. Detta system var kostnadseffektivt, särskilt då man samtidigt via reduktion återtog bostäder av adeln, vilket gjorde att soldater och officerare kunde tilldelas boplatser och därmed bli närmast självförsörjande. Visserligen var bönderna skyldiga att ställa upp med soldater, men att bli soldat var ändå frivilligt. I samband med det katastrofala kriget mot Ryssland 1808–1809 insåg man att den svenska armén av indelta soldater behövde förstärkning. 1812 infördes därför beväringssystemet i hela riket. Alla svenska män som var mellan 21 och 25 år gamla fick nu genomgå en militär utbildning på tolv dagar, för att kunna kallas in i händelse av krig. Om man inte hade råd att köpa sig fri, vill säga – något som var tillåtet ända fram till 1872. Utbildningstiden ökade allt eftersom, och i samband med att beväringen avskaffades och ersattes med allmän värnpliktsarmé 1901 fastställdes tiden till 240 dagar.

Under 1900-talet var den svenska värnplikten varierande i omfattning och i aktivitet, beroende på världsläget. Efter första världskriget såg framtiden med ens ljusare ut, och 1925 beslutade riksdagen att nedrusta det svenska försvaret. Tio år senare växte spänningarna återigen i Europa, och en upprustningsplan tog vid. Från och med 1939 rådde förstärkt försvarsberedskap, orsakat av andra världskrigets utbrott. Eftersom Sverige var neutralt under kriget kom man ut på andra sidan med ett ovanligt starkt försvar. Detta medförde också höga kostnader, och försvaret var återigen på väg att nedrustas när Sovjetunionens maktutbredning förändrade spelbrädet. Man beslutade då att försvaret skulle stanna på samma nivå som under kriget. Detta ledde till att Sverige under 1960-talet hade ett av världens starkaste flygvapen, och den svenska soldaten var respekterad internationellt. Samtidigt förändrades världen vid den här tiden av nya samhälleliga strömningar, och även militären påverkades. Talande var namnbytet från Krigsmakten till det mjukare Försvarsmakten år 1974. Även debatterna om kvinnans vara eller inte vara i lumpen speglade samhällsandan. När kalla kriget i början av 1990-talet upphörde avrustades den svenska försvarsmakten alltmer, innan den i och med riksdagsbeslutet 2010 blev vilande. Numera när det åter mullrar i Europa har röster börjat höras om att väcka liv i värnplikten. Kanske blir det så att även kommande generationer svenskar får drillas i att utgöra nationens försvar. Trots den variaton som den svenska försvarsmakten uppvisat har ändå många företeelser varit återkommande under 1900-talet.

2. Kamratskap oavsett klass
Det var ingen slump att det moderna försvaret växte fram just vid sekelskiftet. Hos eliten fanns ett nationsbyggande syfte, då värnplikten var ett sätt för människor ur olika samhällsklasser att mötas och svetsas samman till en enhet med Sveriges bästa för ögonen. Oavsett syftet så var verkligen tiden i lumpen för de allra flesta en period i livet där kamratskapet stod i fokus. Med uniformen på togs ingen hänsyn till om man var son till en bankdirektör eller till en städerska, och många lumpare har, oavsett om de gillade själva tjänstgöringen eller inte, beskrivit just det militära kamratskapet som ett av de finare minnena i sina liv. Kanske är det just saknaden efter denna kamratskap som gör att lumpennostalgin numera flödar, exempelvis på internet.

3. Mönstringen sållade agnar…
Förutom själva tjänstgöringen var mönstring och muck två viktiga händelser i den värnpliktiges liv. Mönstringen kunde vara en obehaglig historia för somliga. Att som osäker tonåring tvingas iväg från sitt vanliga, trygga liv var omvälvande, och det förekom att man satt med gråten i halsen under processens gång. Alla var inte heller lämpade av olika fysiska och psykiska skäl och sållades bort. Det fanns även de som på olika sätt försökte slippa lumpen av andra skäl, och otaliga är de historier om försök att få frisedel som det berättas om. Oftast handlar det om att med mer eller mindre bisarra metoder visa sig otillräknelig under psykologtestet. Att börja prata osammanhängande om tankar på massmord eller rulla in sig i en matta är två vanligt förekommande varianter.

4. Att mucka var rena romanin
För de som ändå skrevs in blev, oavsett om man trivdes med tjänstgöringen, “muck” något som hägrade i framtiden. Trots att uttrycket med tiden blev en akronym för Militär Utryckning, Civila Kläder, så kommer ordet egentligen från romanins “mukk”, som betyder “fri”. Ritualerna kring muck var många. Det var vanligt att använda sig av en så kallad muckarkam, med vilken man räknade ner tiden genom att bryta bort tänder från kammen. Ibland användes även ett måttband, där den värnpliktige klippte av en centimeter per dag. Ett visst mått av spratt spelades också av de som närmade sig muck, särskilt mot de som precis hade ryckt in. En fest, så kallad muckaskiva, blev ofta en passande avslutning på militärtjänstgöringen.

5. Den omhuldade snuskburken
Många före detta värnpliktiga kan vittna om att mat var en ständig följeslagare i tankarna. Dagarna i det militära var långa och hårda, och ute i fält kunde det ibland gå åtskilliga timmar innan man fick något i magen. Maten blev därmed belöningen framåt kvällen, oavsett om den åts kall direkt ur burken eller varm från fältköket. Svenska soldater utrustades med fältkök/kokutrustning redan på 1700-talet. Den mest berömda varianten är dock den så kallade snuskburken (m40), ett enkelt fältkök bestående av kokkärl, vindskydd, tredelat bestickset, konservöppnare, brännare och en liten flaska med t-sprit. Öknamnet kom av kökets egenskap att aldrig vilja bli riktigt rent och luktfritt, oavsett hur mycket man diskade det. Soldatens ovilja att diska noggrant i fält kan möjligen också ha haft något med saken att göra.

6. Kosten var inte hundra
Den mat som serverades i kantinen skulle först och främst vara näringsrik, vilket gjorde att smaken ibland kunde få ge avkall. Ett sätt att ersätta den mat som serverades var givetvis att gå till markan och spendera dagpenningen på civil kost. Ett annat var att frossa i guldburkar, den konserverade beredskapsmat som under 1900-talet fyllde Sveriges bergrum. Berömda rätter var – förutom den klassiska ärtsoppan – bland annat lappskojsen och präriegrytan, som har fått lika delar ris och ros. Även ”likfingrarna”, alternativt ”död mans fingrar”, de små korvarna i tomatsås med bönor, har etsats fast i minnet hos många. Inte all beredskapsmat var oäven, utan leverpastej ur guldburk på pansarkex sågs som en delikatess. Numera är beredskapslagren minimala, och guldburkarna har ersatts av frystorkad eller civil föda. Men fortfarande är det många svenska män som minns precis hur maten smakade, och kan framkalla känslan av att öppna en guldburk efter en lång dag i det fria.

7. Filmstjärnorna gjorde allt för rekryter
Militärtjänstgöringen har varit en ständig källa till inspiration för kulturarbetare genom tiderna. 1800-talets beväringstid har skildrats seriöst och närgånget av bland andra Vilhelm Moberg, då han i Raskens berättar om den indelte soldaten Rask och dennes vedermödor i det soldattorp han tilldelats. En lite mer lättsam skildring står Astrid Lindgren för, när hon låter drängen Alfred exercera beväring på Hultfreds slätt under ett högljutt befäl. Med 1900-talets nya medier film, teve och radio blev värnplikten ett ständigt återkommande inslag i den svenska populärkulturen. Under 1930-talet hade den så kallade militärfarsen sin storhetstid. Kronans kavaljerer från 1930 blev en stor framgång, likaså Adolf Jahr i Vi som går köksvägen året efter. Även Thor Modéen och Edvard Persson hade stora framgångar med militärfarser, och 1939 gjorde Sickan Carlsson succé i Landstormens lilla Lotta. Ändå är det nog den glade soldat Bom i Nils Poppes skepnad som gjort störst avtryck inom filmen.

8. 91:an skapade lumpenhysteri
Tillsammans med film och litteratur är det nog i serieformat som den svenska värnplikten gjort sig mest känd. Den ständige lumparen 91:an Karlsson har legat inne i över 80 år numera, och visar inga tecken på att någonsin vara på väg att mucka. Serien skapades av Rudolf Petersson 1932, baserat på dennes erfarenheter som värnpliktig på Hallands regemente (I 16) i Halmstad. Även i serieformatet fanns det en soldat Bom, Flygsoldat 113 Bom, men denne hade ingen relation till Poppes gestalt. Andra berömda lumpare som gjort avtryck i serievärlden är 47:an Lök och flottarna Frisk och Rask.

9. Lumpen hyllas av filmskapare i nutid
Värnplikten har fortsatt att vara ett populärt tema i kulturen, vilket inte minst filmer som Repmånad (1979) och Nionde kompaniet (1987) vittnar om. Särskilt Repmånad blev en stor succé, med över en och en halv miljoner åskådare som skrattade åt Janne ”Loffe” Carlssons drift med de stridsglada gubbarna på regementet. Filmen är ganska typisk för skildringar av militärtjänstgöring under 1900-talet: det militära skildras nästan alltid vänligt och milt överseende. Visserligen förekommer viss pennalism, men för det mesta är militären en källa till stoj och upptåg, något att inte ta på alltför stort allvar. Inte att förglömma den älskade Någonstans i Sverige skriven av Jolo och regisserad av Bengt Lagerkvist 1973. TV-serien som gjorde ”Loffe” till Sveriges kelgris.

10. Finns det kvinnor i armen?
Länge var värnplikten enbart en manlig företeelse, detta med stöd av en artikel i regeringsformen som tillät militärtjänstgöringen som ett undantag i lagen mot diskriminering. Kvinnan har däremot varit delaktig i det militära sedan början av 1900-talet, då främst i civil tjänst. Det har också funnits en rad frivilligorganisationer för kvinnor att engagera sig i, såsom Lottakåren och Blå stjärnan. Från och med 1960-talet började dock den manliga ensamrätten på soldatlivet att ge med sig. Det var dels av praktiska skäl, såsom personalbrist och pensionsavgångar, men också för att samhällsklimatet blivit mer tillåtande för kvinnor i vissa yrken. Än var det däremot inte tal om att låta dem strida eller föra befäl över män. 1980 blev det dock möjligt även för kvinnor att frivilligt göra lumpen, och under 1980-talet luckrades bestämmelserna upp allt mer. Snart låg alla yrken inom försvaret öppna för kvinnor. Trots det var det relativt få som var intresserade, och av de som var det hoppade många av efter en tid. Det var en manlig kultur som inte alla kvinnor kände sig hemma i, och den fysiska delen var ofta krävande för kvinnor. De som genomförde lumpen blev däremot en naturlig del av det svenska försvaret. Numera växer kvinnornas andel i försvaret, medan den manliga delen minskar.

Thomas Eliasson är en stor samlare av film­affischer och har upp emot 50 000. Hans stora dröm är att komma över den svenska jätteaffischen på Snövit och de sju dvärgarna från 1938.

Vi samlar alla på olika saker; frimärken, pengar, porslin, ja, det kan var precis nästan vad som helst men filmaffischer är det inte många som gett sig på. Anledningen tror sig Thomas Eliasson i Lund ha svaret på.
– Många känner inte till att det finns affischer att köpa. Han om någon bör veta. I sitt lager har Thomas runt 50 000 affischer varav 10 000 är olika. Här finns affischer ända från 10-talet fram till i dag. För Thomas del började alltsammans med att han samlade på olika Disneysaker i mitten av 80-talet. 1998 gick han av en händelse på en stor auktion på Stockholms Auktionsverk. Där köpte han bland annat affischen från den första framgångsrika Disneyfilmen Tre små grisar från 1934. Sedan dess har han fortsatt och allt eftersom samlingen växte ökade också hans intresse. I dag säljer han affischer på nätet. På hemsidan finns de snyggt utlagda och lätt överskådliga med priser och information som en eventuell köpare vill ha.

Numera har hobbyn blivit ett yrke.
– Jag startade ”Seriesamlarna” 1985 som en hobby. Jag är egentligen datakonsult men efter millenniumskiftet 2000 har arbetet med affischerna tagit så mycket tid att jag inte haft tid med det ”riktiga” jobbet. Vi har ingen tradition i Sverige av att samla filmaffischer trots att det inte behöver vara en dyr hobby. Av de affischer jag har finns det ett fåtal som kostar över 1 000 kr. Det finns en handfull jag värderat till över 10 000 kr. Den dyraste svenska versionen av en utländsk film är King Kong från 1933. Den såldes i Göteborg för flera år sedan för över 100 000 kr till en samlare i Spanien. Ryktesvis lär också ett så kallad ”three-sheets” original av The Mummy lämnat landet till ett pris av över 1 miljon kronor. Formatet för en vanlig svensk filmaffisch är 70 x 100 cm. Sedan fanns det tidigare en så kallad ”stolpaffisch” (30 x 70 cm) av samma film. Den sattes upp främst på landsorten på föreningstavlor och olika platser där det samlades mycket folk. De flesta svenska affischer gjorda mellan 1910 och 1965 finns i dag endast i fåtal exemplar. Anledningen var främst att efter filmen tagits bort från biorepertoaren så förstördes resten av filmens affischer. De som ändå finns kvar är därför både sällsynta och värdefulla.

Den största samling filmaffischer runt 30 000 finns på Svenska Filminstitutet i Stockholm. De svenska affischkonstnärerna hade sin aktiva tid fram till slutet av 70-talet. Bland de flitigaste och mest framstående affischkonstnärer var Gösta Åberg (1905–1981) och Walter Bjorne (1908–2000) vilka gjorde flera tusen affischer under sina karriärer.  Åberg gjorde den omtalade affischen till Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet och Bjorne de till de klassiska Tarzan-filmerna. Men även namn som Albert Engström och Lasse Åberg har skapat filmaffischer. Åberg gjorde den till sin egen Sällskapsresan 1980. Av de utländska affischkonstnärerna kan nämnas Saul Bass som dessutom svarade för förtexterna till filmer av Alfred Hitchcock, Otto Preminger och Steven Spielberg. Utställningar av svenska filmaffischer är populära. Två stora, den första var på Tekniska Museet i Stockholm efter andra världskriget 1945 då 120 affischer visades upp. En större hade Nationalmuseum 1983. Av alla svenska filmaffischer i modern tid är det två som sticker ut. Ingemar Bergmans Det sjunde inseglet från 1957 och Stjärnornas krig (Star Wars) från 1977. De två efterfrågas ständigt på marknaden. I slutet av 70-talet förändrades filmaffischmarknaden. Internationella – huvudsakligen från USA – började alltmer dyka upp i skyltskåpen. Det betyder att de såg likadana ut i de flesta länderna. Dessutom behöll de svenska distributörerna allt oftare originaltitlarna eftersom engelskan slagit igenom på allvar här i Sverige. I början av 80-talet blir affischerna laminerade, blanka och trycktes på tjockt papper.
– De gamla svensktillverkade affischerna höll en mycket hög kvalité, säger Thomas Eliasson. De var bland de bästa i världen och är därför efterfrågade av samlare. Jag säljer en del svenska affischer från 20 och 30-talet utomlands.

Thomas älskar film och tryckt konst. Men det betyder inte att favoritfilmer och favoritaffischer är samma sak. Han gillar att se på storheter som My Fair Lady och West Side Story, Apocalypse, svenska En kärlekshistoria och Persona för att nämna några. Men när det gäller affischer ser hans tio favoriter ut så här:

1. Snövit och de sju dvärgarna (1937).
2. Det sjunde inseglet (1957)
3. King Kong (1933).
4. Stjärnornas krig (Star Wars) 1977.
5. Hajen (1975).
6. Det ljuva livet (1960).
7. Erotikon (1920).
8. Agent 007 ser rött (1963).
9. Gudfadern (1972).
10. Clockwork Orange (1971).

Bland Thomas Eliassons alla affischer finns ett par dyrgripar. Borta med vinden och Casablanca i original. De går på 25 000 kronor styck. Disney-affischer i original ligger på runt 10 000 kronor.
– För att en affisch ska locka folk både till biografen och att köpa affischen krävs att en stjärna som exempelvis Marilyn Monroe och Humphrey Bogart finns med. Ett annat bra affischansikte är Ingrid Bergman. Men som speciell Disneysamlare drömmer Thomas Eliasson om den tredelade jättestora svenska affischen på Snövit och de sju dvärgarna.
– Jag har sett den en gång men vet inte någon som har den i sina samlingar. Den vore fantastisk att få tag i. Den skulle sitta fint i min privata samling.

Hängiven samlare av serier och affischer
Namn: Thomas Eliasson.
Ålder: 54 år.
Bor: I Lund.
Yrke: Datakonsult.
Familj: Hustru och fem barn.
Hobby: Samlar och säljer filmaffischer och serietidningar. Äger en stor kärlek till film och filmaffischer.

Krigstid. Den två meter långa massaveden ligger still på kärran när min bror Walter dragit åt spännbjörn. Ackordhäst A.12229, sto född 1936, är förspänd. Hon får tjänstgöra 45 dagar utöver repetitionsövningarna och lämnas in direkt vid eventuell mobilisering till Hästdetaljen vid I12 i Eksjö. Det är 1940-tal och andra världskriget pågår.
Inskickat av Bertil Ekblad, Eksjö.

STIL I SKOGEN. Herman Karlsson, Anneberg Markvatten, är ute och jagar med sin jaktkamrat, men de verkar inte ha samma åsikt om varifrån villebrådet ska komma. Notera den eleganta klädseln med kavaj och hatt, och jakthornet är med. Det skulle vara stil i skogen på 1910-talet.
Inskickat av Mikael Aronsson, Grums.

HEJA! Min far Johan Kumlin deltar i travtävling på Igelsjön, Skyttorp i Uppland, 1948. Hästen hette Röden och var en arbetshäst av rasen ardenner. Vinnaren fick en kastrull!
Inskickat av Sture Kumlin, Märsta.

Söta och lena. När min mamma Carina Gustafsson och morbror Håkan var små fick de ofta åka till kusinerna i Djupvadet, St. Åby, Ödeshög. Det var spännande med de lena och söta lammungarna. En matades vid ett tillfälle med nappflaska. Då slutade mamma med sin napp! På bilden från 1975 är det Carina, Håkan och kusinen Lisbeth Karlsson.
Inskickat av Astrid Svedberg, Hökerum.