SAMHÄLLSMASKINEN. I en utställning ger ett 30-tal konstnärer sin bild av hur Sverige förändrades med industrialiseringen under 1900-talet. Industrialiseringen lade grunden till välfärdssamhället, men till vilket pris?

Utställning: Samhällsmaskinen.
Plats: Malmö Konstmuseum.
Tid: pågår fram till 15 januari 2017.
Mer information: www.malmo.se

GOD JUL. Det är 1944 och min första julafton. Här sitter jag i min pappas knä. Det är han som är jultomten. Flickorna på bilden är mina systrar Solveig och Sylvia och vi är de enda som är i livet idag. Kvinnan bakom mig är mamma Valborg. Bilden är tagen av fotografen Franz Weyer som var verksam i Malmö. Vi bodde vid den här tiden i Barkaby, Järfälla socken.
Inskickat av Sören Kvist, Örnsköldsvik.

Över 30 miljoner besökare från hela världen har vallfärdat till Vasaskeppet sedan hon bärgades 1961. Men det är tack vare 25 unga män som utförde ett livsfarligt dykarbete som Vasa kunde bärgas. Åke Lindqvist var en av dem.

Året var 1956. Efter en timmes tunnelspolning i en av de trånga och dyiga tunnlarna under Vasaskeppet återvände Åke till ytan. Arbetet i den djupa leran hade gjort sikten nästintill obefintlig. Det var becksvart och iskallt 35 meter nere på botten. Uppstigningen skedde i flera etapper för att motverka tryckfallssjuka. På någon etapp kunde han ibland möte en annan dykare på väg ner för att fortsätta där han själv slutat. Inte förrän Åke bara hade några meter kvar till världen där ovanför kunde han skönja solljuset vid vattenytan.
– Trots att jag aldrig var rädd för att dyka var det alltid en särskild känsla att se himlen igen. Man var glad att man levde.

Åke var landkrabban från Värnamo som aldrig sett havet när han som 17-åring övertalade sina föräldrar att godkänna att han sökte sig till Flottan.
– Hade jag inväntat den vanliga inkallelseordern hade jag fått vänta flera år. Men det här var den stora chansen för en ung grabb att få komma ut i världen, få uppleva äventyr och skaffa sig en möjlig sjöingenjörsexamen. Efter hårda uttagningar vid Bataljon af Trolle i Karlskrona värvades Åke för fyra år i den marina försvarsmakten.
– Under de här åren fick vi en gedigen teknisk utbildning, med många möjligheter för arbete till sjöss. Det vara bara att välja. Däcksmatros, signalist, motorman, eldare, skeppshantverkare och flera andra yrken.

En del av utbildningen skedde vid Berga örlogsskola utanför Stockholm. Med boende och skola på det gamla pansarskeppet HMS Gustav V. Sommaren 1957 genomgick Åke och hans kamrater utbildning till tunga dykare, det vill säga en hjälmdykare som går på botten och får sin luftförsörjning genom en slang från ytan. Ofta i arbete på djupt vatten.
– Vi dök ända ner till 80 meter, vilket inte är tillåtet i dag då risken för personskador är  för stor. Luften blir tung som sirap att andas på så stora djup. Luftens täthet är 7 gånger högre än på land. I träningen som tungdykare ingick bland annat att hitta och rädda ubåtar med hjälp av en särskild räddningsklocka.
– Sådana används än idag och är det enda sättet att rädda en förlist ubåtsbesättning. Efter utbildningen blev Åke och åtta andra tungdykare beordrade att bärga ett gammalt 1600– talskepp som en marinarkeolog hittat i Stockholms ström.

Arkeologen som hette Anders Franzén bedrev en omfattande jakt på gamla sjunkna örlogsfartyg. I augusti 1956 hittade han det mest intressanta av dem alla, regalskeppet Vasa. Symbolen för Sveriges militära och politiska makt under krigarkungen Gustav II Adolfs dagar. Men upptäckten väckte till att börja med föga intresse i pressen.

– När vi kom ut till dykplatsen utanför Beckholmen fanns där bara två flottar med ett provisoriskt skjul. Fartygen gick tätt förbi och vi tvingades ofta lätta ankar för att släppa förbi dem. Det var mycket extrajobb med det där. Åke och hans kamrater blev det första dykarlaget. De kom sedan att bli avlösta av nya dykare, allt som allt kom 25 dykare att jobba med Vasaskeppet. Men trots deras farliga arbete ansågs de vara tämligen oviktiga i det stora sammanhanget.
– Vi behandlades inte som några stjärnor direkt. Bodde i kasern, jobbade i stort sett oavlönade, inga livförsäkringar gällde, de uppmuntrande tillropen var få och maten var usel.

Stärkande mat är en viktig förutsättning för att kunna hålla värmen i kallt vatten. Nere vid Vasavraket var det kanske inte mer än 4-5 grader och arbetspassen var ofta timslånga. De unga dykarna nöjde sig, ända tills en hetlevrad göteborgare vid namn Alexandersson for in till husmor och framställde begäran om mera mat i grytorna.
– Det var enbart tack vare vår dykledare Per Edvin Fälting som vi lyckades med vårt arbete. En civilanställd dykare vid Örlogsvarvet med många års erfarenhet. Han var som en far för oss. Liten och bastant med en förtroendeingivande utstrålning. Han sa inte så mycket, men hade ändå en förmåga att uppmuntra oss när det var som svårast. Det var inte förrän dykarna började fiska upp intressanta föremål från vraket som arbetet blev en världssensation. Stor mediabevakning och tidvis trångt på flottarna.
– Vi fick upp galjonsfigurer, en kanon och massor av utsmyckningsföremål från 1600-talet.

Åke minns sitt första dyk på Vasa. En obehaglig upplevelse.
– Vår första uppgift var att mäta skeppet och för att kunna göra det tvingades vi gå på relingarna. Fritt fall utåt på fem 5 meter, och hade man fallit inåt så hade man hamnat i en grötig gegga av balkar och bråte. Då hade man kanske inte kunnat ta sig upp igen. Det gamla skeppet låg djupt nersjunket i lera. Redan vid sin förlisning 1628 sjönk Vasaskeppet djupt ner i dyn. Därefter under flera århundraden påfyllt med slagg och gyttja från stockholmarnas orenade toalettavfall, och båttrafikens avfall. Sikten på botten var i det närmaste obefintlig.
– Det var egentligen bara vid den snabba nedstigningen som vi kunde skönja konturerna av skeppet. Men när man sedan nådde botten och sjönk ner till midjan i gyttjan virvlade dyn upp så det blev becksvart. Vi såg knappt händerna framför oss.

Åke kom att göra ett trettiotal dykningar på Vasaskeppet. Någon känsla av klaustrofobi kände han aldrig när han drog på sig den tunga dräkten och hjälmen skruvades fast vid bröstplåten.
– Nej det skrämde mig aldrig, det kändes snarare tryggt när hjälmen gängades fast  över huvudet. Man var tvungen att vara psykiskt stark för att klara arbetet, lugn ingick liksom i jobbet. Jag tror inte ens att jag fått panik om jag fastnat där nere i bråten, man hade levt tills energin var slut. Efter många undersökningar beslutade sig arbetsledningen för att bärga skeppet, vilket för dykarnas del betydde att arbetet övergick i ett livsfarligt skede. För att kunna lyfta skeppet måste man spola fram 25 meter långa tunnlar under skrovet, varigenom man sedan drog stora kablar vilka anslöts till två riggar. Skeppet lyftes sedan i flera etapper innan den slutliga bärgningen skedde sommaren 1961. Om dykningen tidigare hade varit mörk, så skedde arbetet i tunnlarna i blindo.
– I tunnlarna såg vi ingenting, där fick vi känna oss fram med händerna. Enda sättet att orientera sig framåt var att känna i taket uppåt efter räfflingen i bottenskrovet.

Tunnlarna var så smala att bara en dykare i taget kunde ta sig fram. Inte heller gick det att vända sig om, varför  dykarna tvingades backa för att komma ut. Risken att vraket skulle sätta sig, sjunka djupare av tunneljobbet eller att barlasten av sten skulle komma loss var hela tiden högst påtaglig. Något som hade begravt dykarna.
– Sådant fick man inte tänka på då, det var bara att skjuta det ifrån sig och jobba vidare. Men trots de farliga förhållandena skedde inga olyckor. Sammanlagt spolades sex tunnlar upp. Den första nådde fram till kölen i december 1957. Knappt fyra år senare kunde världspressen och tusentals svenskar, genom en av Sveriges Televisions första direktsändningar, se när Vasaskeppet bröt vattenytan. Efter 333 år på sjöbotten. Men då befann sig Åke Lindqvist på annat håll.
– Då var jag i Karlskrona på vidareutbildning i Flottan.

Åke och de flesta av hans kamrater kom senare att välja andra yrkesinriktningar. Bara några få fortsatte som tungdykare.  Han själv blev lärare och hade olika ingenjörsjobb. 2010 försökte man dock samla alla dykare till en särskild galamiddag på Vasamuseet. Men bara fem kom, däribland Åke. En del hade omkommit, andra var utspridda i världen.
– Det är alltid med en särskild känsla man kliver in på museet och ser det imponerande skeppet. Jag känner igen detaljer från dykningarna. Hon är ju så olik sig nu jämfört med  när hon låg därnere i geggan. Brädhögen på botten har blivit så fantastiskt vacker. Jag är tacksam att jag fick bidra till att rädda henne, avslutar Åke Lindqvist.

Landkrabban från Värnamo
Namn: Åke Lindqvist.
Född: 1938 i Värnamo.
Yrke: Tungdykare.
Merit: Var med och dök vid Vasaskeppet och såg till att hon kunde bärgas efter 333 år på botten utanför Beckholmen i Stockholms ström.

Robert Wahlströms farfar Arwid var en mångsidig kraftkarl som byggde hus, dekorerade trappuppgångar och uppträdde på cirkus. Robert berättar om några av hans egenheter.

I varje släkt finns det alltid en och annan person som sticker ut mer än andra. Ni har säkert någon sådan person i er släkt. Själv tänker jag på min farfar Arwid som var en märklig man på många sätt. Jag sitter här på min kammare och försöker skriva ner en historia om honom och alla hans påfund och göromål. Hans fulla namn var Bror Arwid Konstantin Wahlström (1892–1969). Han föddes på Tjurkö i Augerum socken i Blekinge. Kortfattat kan jag säga att hans farfar var officer med placering på Karlsborgs fästning och hela släkten på hans sida kom från Östergötland via Västergötland. Han kommenderades till Blekinge, men Arwids far kom slutligen att bli fängelsekonstapel i Malmö.

Arwid byggde själv sin egen familjs hus i Hohög som ligger i utkanten av Malmö. Han var mångkunnig och blev av dessa skäl sin egen byggherre. Men skulle en och annan ur den närmaste kretsen komma på besök så blev de omedelbart satta i arbete i litet som i stort. Bra många blev fotograferade i hans rullebör (skottkärra) vid dessa tillfällen. Arwid var en kraftkarl och uppträdde på cirkus i sin ungdom tillsammans med två av sina syskon. Han blev med tiden en målaremästare som innebar att han utförde figurativa målningar i de finare husen runt om i Malmö. Han målade marmoreringar, keruber, änglar, slingerväxter, figurer, urnor och mycket mer i trappuppgångar, portar med mera. Han målade även altartavlan i kyrkorummet vid Celsiusgården, Malmös första moderna ålderdomshem. Tyvärr är denna altartavla borta i dag. Men en och annan trappuppgång lyses fortfarande upp av hans utsmyckning. Han hade också uppdraget att hålla i underhållsmålandet av Gamla idrottsplatsens alla byggnader i Malmö.

På gamla dar blev han konstnär och vi minns honom alltid liggandes på soffan där han utförde vad han kallade “brödtavlor” som försörjde familjen. Mellan varven utförde han en del “mästerverk” som säkert fortfarande finns hemma hos en och annan familj i Malmö och annorstädes. Historierna hemma från farmors och farfars jular på Hohög var något extra. Musik och skratt och upptåg var en naturlig del i familjen. Men det fanns också en mörk skugga av vemod och tragedier som kom fram vid vissa tillfällen och som handlade om ett betydligt hårdare Malmö under perioden mellan de två världskrigen. Jag ler vid tanken på alla de tillfällen då jag fick hjälpa farmor att pumpa upp hennes spritkök så hon märkligt nog kunde förse hela släkten med julmiddagar, söndagsmat, kalashållning och mycket annat. Det var farmor som i ensamt majestät höll i detta trollspö. Farfar slukade deckare när han inte gjorde något annat. Det hände att han slängde länsman över staketet när de blev osams om hur man skulle tolka lagar och föreskrifter. Det där med integritet var oerhört viktigt för farfar, förstod jag tidigt. Lite av en patriark var han nog också. Ett barn av sin tid som man brukade säga. Han gick pliktmedveten till arbetet varje. Men söndagarna var hans dag, då skulle han passas upp.

Sill och brännvin hörde till och många släktingar och vänner samlades i bersån vid dessa tillfällen. Egenhändigt tillverkade  lutor och munspel och  gitarrer av sparade cigarrlådor kom fram och spred toner i hela området. Med fler supar till sillrumporna kunde det bli riktigt livliga tillställningar samtidigt som historierna blev mer och mer pikanta framåt kvällen. En del av de historierna begrep jag kanske inte som barn, för då hade väl öronen ramlat av mig. Men de hade kanske varit gott att ha kvar dessa historier trots allt. Jag minns att fastrarna fnissade hysteriskt! Kanske återkommer jag med någon annan historia om Arwid. Kanske den när han lärde sin undulat att prata – och vilket märkligt budskap det blev…

Häng med Robert på Facebook!
Robert Wahlström, 67, gör succé på Facebook där han sköter gruppen Malmö-ett historiskt perspektiv som har 8 000 medlemmar. Med bilder, bland annat ur sitt eget enorma arkiv, berättar han lärorikt och underhållande om Malmös historia. Oumbärlig kunskapskälla för alla som älskar staden. Han bor i Limhamn i Malmö med hustrun Eva, tre barn är utflugna.
Berätta kort om dig själv:
”Jag har en bakgrund bland annat som kärnkraftsingenjör på Barsebäck i många år. Har släktforskat sedan 1970-talet och på 80-talet gick jag en konstnärsutbildning. Målar tavlor,  precis som farfar Arwid, och har utställningar. Dessutom är jag ordförande i Limhamns museiförening som fyllde 60 i år.”

Tänk att det är 50 år sedan Gävlebocken föddes och Per Oscarsson chockade hela svenska folket i Hylands hörna. Kommer ni ihåg vad som hände?

Det var reklammannen Stig Gavlén som kom på idén att uppföra en jättelik julbock i halm på Slottstorget i centrala Gävle. Den 1 december 1966 var den 13 meter höga, 7 meter långa och 3 ton tunga bocken på plats. Tanken var att dra kunder till affärerna i centrum och locka gävleborna med en annorlunda ”julskyltning”.

Det var frid och fröjd under december, men på nyårsnatten gick bocken upp i rök. Gärningsmannen hittades och åtalades för grov skadegörelse. Tyvärr blev detta illdåd ingen engångsföreteelse utan bränder och skadegörelse har förföljt bocken vart och vartannat år trots olika försök att skydda den. Det har gått så långt att Stig Gavlén häromåret skrev en insändare i Gefle Dagblad där han tyckte att bocken skulle plockas ner för gott, trots att den fått världsrykte och satt Gävle på kartan.
– Som reklamman tycker jag det känns fel att bygga ett varumärke med mordbrand i bakgrunden, menade Stig Gavlén.

Men bocken är kvar och det finns inga planer på att bryta traditionen, inhämtar vi från Gävle kommun. Där spekulerar man snarare i att kunna fira bockens 100-årsdag 2066. Att tippa hur länge bocken får leva i juletid har blivit en sport och både i Sverige och utomlands förekommer vadslagning i ämnet. En titt i bockens historia väcker många uppseendeväckande minnen. År 1990 byggdes en bock redan i mars för att kunna vara med i filmen Black Jack. För elva år sedan genomfördes en spektakulär attack mot bocken av två figurer utklädda till tomte respektive pepparkaksgubbe. Och hur det gick i år vet ni förstås. Nerbränd direkt!

Ett annat julminne som fyller 50 är skådespelaren Per Oscarssons uppträdande i Hylands hörna, annandag jul 1966. Han kom in utklädd som Don Quijote och Hyland skulle gissa vem som dolde sig bakom masken. Hyland var på strålande humör, men gissade fel och fick hjälp av publiken. När sedan Per Oscarsson ska framföra ett eget nummer blir Hyland mer och mer betryckt, för Oscarsson tar av sig alla kläderna utom kalsongerna. Samtidigt ger han en lektion i sexualkunskap och talar sig varm för invandrare.

Inget kontroversiellt i dag, men då blev det folkstorm. Att vara allvarlig i Hylands Hörna var i sig ett etikettsbrott och att prata sex var något oerhört, även om det var en mindre del av Oscarssons monolog. Den briljante och fritänkande skådespelaren (fint porträtterad i Minnenas Journal nummer 5 i år) fick utstå mycket spott och spe, men blev så småningom folkkär bland annat som polischefen Jörgensson i TV-serien Polisen i Strömstad. Per Oscarsson och hans hustru Kia omkom 2010 när deras hus brann ner.

EMIGRANTÖDEN. Jag letar bland gamla kort och hittar ett vykort med en ångare. Av texten på baksidan framgår det att kortet är skickat till min mormor Anna från hennes bror Gustav som stack till Amerika. Troligen är kortet från sent 1890-tal. Anna var yngst av fyra syskon i Hjortkvarn och kan med hjälp av Gustav också ta sig till Amerika. Men hon kommer tillbaka 1904, rund om magen. ”Det hade hon väl inte behövt resa till Amerika för”, lät det kanske i stugorna. Nåväl, mormor fick en flicka, min mamma, som så småningom flyttade till Örebro där hon fick två söner, en av dem är jag. Gustav vet jag inte så mycket om förutom de två bilderna på familjen, dels med T-Forden och senare framför boningshuset.
Inskickat av S.O. Lindkvist, Örebro.

Lill-Per blev bara 14 år. Ändå hann han skriva radiohistoria. Varje julaftonsmorgon under åren 1942–1956 samlade han både unga och gamla lyssnare kring radioapparaterna.

Lill-Per fanns inte i verkligheten. Ändå upplevdes han så verklig när han inledde julfirandet i radions morgonandakt på julaftonen med sitt lillgamla filosoferande kring Bibelns julbudskap. Själv minns jag svarta julaftonsmorgnar då jag tassade ner i köket i min randiga pyjamas. Min mor tände ljusstaken i fönstret och knäppte på radion med upplysningen:
– Nu kommer snart Lill-Per.

En lugn röst tonade ut och berättade om den lille gossens upplevelser när julen bröt in. Rösten tillhörde prästen, direktorn för Stockholms stadsmission och den folkpartistiske riksdagsmannen John W. Johnsson. Han hade fått i uppdrag av Radiotjänst att leda julaftonens morgonandakt det dystra krigsåret 1942 och valde att sprida julbudskapet med hjälp av en liten tankfull gosse som hette Lill-Per. Ingen kunde ana att det blev upptakten till en 14 år lång tradition. Julen blev sig inte lik utan Lill-Per, tyckte både små och stora lyssnare.

John W. Johnsson var ingen etablerad radioröst men han talade tydligt och med mjukt eftertryck. När han förberedde sig inför julaftonens morgonandakt första gången ville han forma programmet som en andakt för barnen. Han räknade med att i många hem samlades hela familjen på julaftonens morgon för att hälsa julen välkommen. Han insåg att han måste tala på barnens vis så att de verkligen förstod vad han ville ha sagt för då lyssnade även de äldre. I premiären berättade John W. Johnsson hur en pojke i drömmen var ute för att gå till Betlehem för att se vad som där hade hänt. Det var så Lill-Per tog plats bland etermediernas klassiker.

John W. Johnsson föddes i nordskånska Osby. Han stod i spetsen för Stockholms stadsmission åren 1924–1960. Som chef för stadsmissionen var han långt före sin tid. Under hans tid startades butikerna Små smulor som var föregångare till vår tids second hand-butiker. Närmare band knöts till kyrkan som började ta upp kollekt till stadsmissionen. Det inrättades hjälpbyråer för utsatta kvinnor och barn samt för alkoholister. Aldrig tänkte sig Johnsson att Lill-Per skulle bli något annat än en engångsföreteelse och att ingen skulle be honom komma tillbaka. Men där tog han fel.
– Istället blev jag av en mängd människor ombedd att också nästa jul tala om Lill-Per, skrev Johnsson i sin bok om Lill-Per.

Samma historia upprepades år efter år. När det närmade sig jul fick Johnsson brev om Lill-Per från alla delar av vårt land. Människor haffade honom på gatan för att be om mera Lill-Per. Trots alla vädjanden kände Johnsson allt starkare att han måste bryta sig loss. Gång efter gång meddelade han på julaftonsmorgonen att detta var sista programmet med Lill-Per. Det blev många sorgebrev med enträgna vädjanden men till sist hade Johnsson bestämt sig. Därför försvann Lill-Per 1956 som 14-åring. Vad som hände med honom sedan är det ingen som vet. Förlorade han sin barnatro eller räckte den hela livsresan igenom?

Boken om Lill-Per inbringade pengar till Stadsmissionen, bland annat för att sprida julglädje bland barn. John W. Johnsson avled 1983. I Lill-Per skapade han ett folkpsykologiskt och medialt fenomen. Det vore intressant att veta vilken förklaring sociologerna hittar till succén Lill-Per. Talade den lugna rösten varje julaftonsmorgon till folksjälen? Fann den där sin varma mottaglighet, särskilt under krigsåren? Hur det strålade om vårt trista 40-talskök i vårt lådformade funkishus när berättelsen om Lill-Per tonade ut glömmer jag aldrig. Kanske räcker det som förklaring.

Ur Lill-Pers juldröm julafton 1942
Världen utan Jesus var grym. Lill-Per såg så mycket hemskt i sin dröm natten till julafton att han ropade i sömnen:
”Du stygga och onda värld, är inte Jesus född, så måste han födas. Han måste komma till dig. Det måste bli jul i världen.”
Och så såg han plötsligt stjärnan.
Snart var det många stjärnor. Och nu hör han änglarna sjunga:
”Ära vare Gud i höjden”.
Då förstår Per att julen äntligen är kommen. Han blir så glad, att han vaknar och sätter sig upp. Stjärnan, som han såg, var ljusen i julgranen, som mor hade tänt tidigt på julaftonsmorgonen. I radion var det någon som sjöng med klockren stämma:
”Nu sjunga Guds änglar i himmelens höjd. God jul, god jul”.

Fick böter. Här poserar jag i Stockholm lagom cool vid min olivgröna Volvo Sport 58:a. Vi körde fortfarande på vänster sida detta år 1965 och mitt fartåk hade 85 ystra kusar i pannrummet som var svåra att tygla för en ung grabb med nytaget körkort. Det var vid denna tid jag fick min första och enda fortkörningsbot under mina över 50 år som bilist.
Inskickat  av Gunnar Flodén, Uppsala.

Den svenska sport­historiens gyllene årgång fyller 60 och så här strax före jul minns vi lite extra Björn Borg i tennisens Davis Cup och Ingemar Stenmarks första världscupseger.

Det var den 21 december 1975 och Kungliga Tennishallen i Stockholm kokade av lycka sedan Björn Borg besegrat tjecken Jan Kodes i tre raka set och därmed säkrat Sveriges första Davis Cup-titel i tennis. Tävlingen om Davis Cup var jättestor i Sverige och denna första seger är idrottshistoria av högsta rang. Senare radades tennistriumfer upp på löpande band ända tills det svenska tennisundret slocknade helt i och med att Robin Söderling la racketen på hyllan. Idag är Sverige en skugga av sitt forna jag och kämpar i Davis Cup-spelets nedre divisioner.

Spelare som ”Bragd-Birger” Andersson gjorde förvisso viktiga insatser i Davis Cup, men utan Björn Borg hade det aldrig gått vägen 1975. Han var ett pålitligt  ankare i Davis Cup-laget och  redan som 19-åring en storstjärna. Året därpå vann han sin första Wimbledontitel.

År 1974 vann Ingemar Stenmark sin första världscupseger i slalom i Madonna di Campligio i Italien. En tidig julklapp till oss TV-tittare i mitten av december. Det skulle bli 86 segrar sammanlagt i slalom och storslalom (bäst i världen, tvåa är Lindsey Vonn) plus OS-guld och VM-titlar. Giganterna Borg och Stenmark hade nu kopplat greppet om Sverige och blev huvudpersoner i många TV-rysare. En viktig anledning är att det bara fanns SVT att titta på från TV-starten 1956 och cirka 30 år framåt. En epok där svenska folket samlades kring samma program på ett unikt sätt. När Stenmark åkte stannade Sverige och då menar vi bokstavligt talat. I riksdagen såväl som i klassrummen landet runt samlades man framför en framkörd tjock-TV. Tillsammans med sprintern Linda Haglund, skidåkaren Thomas Wassberg och brottaren Frank Andersson bildade Borg och Stenmark en mirakulös kvintett 56:or. Hur kunde vårt lilla land skapa fem världsstjärnor, födda inom ett halvår?

Ett viktigt skäl är att Sverige gick som tåget efter andra världskriget. Rekordåren gjorde att många fick det bättre ställt och i högre grad kunde ställa upp för barnen och deras sportintresse. Det fanns också en enorm framtidsoptimism. Allt var möjligt också på idrottens område. Men självklart spelade personligheten en stor roll för uppmärksamheten och framgångarna. Kvintetten tränade hårt, hade talang och förmådde vara bäst när det gäller som mest. De hade också en stark karisma och en envis  beslutsamhet att gå sin egen väg.

Stjärnorna skapade ständiga rubriker, likt dagens Zlatan Ibrahimovic, och väckte känslor långt utanför idrottsarenorna.  Björn Borg bojkottade journalister emellanåt. Frank Andersson gav sin OS-medalj från 1984 till en taxichaufför och uppträdde ofta som en playboy, omgiven av vackra kvinnor och snabba bilar. Thomas Wassberg vägrade ta emot Svenska Dagbladets guldmedalj vilket han surmulet meddelade en häpen sportreporter från SVT. Juryn hade misskött sig som inte ett tidigare år gett medaljen till skidåkaren Sven-Åke Lundbäck, menade Wassberg som dock tog emot medaljen långt senare. Ingemar Stenmark svarade enstavigt Ja eller Nej på frågor men älskades ändå av publiken för sin kärva, trygga framtoning där han forsade fram i sin hemstickade mössa.

Linda Haglunds karriär solkades av dopingavslöjandet i början av 80-talet, men hon fick enorm betydelse för damidrottens utveckling där hon blev en av de första svenska världsstjärnorna. Linda vann ingen medalj i 100-metersfinalen i OS 1980 men ledde faktiskt i 70 meter och blev fyra. Ingen annan svensk sprinter har lyckats med detta i modern tid. Lind Haglund gick bort 2015, men 56:orna fortsätter att fascinera oss långt efter att idrottskarriären är över. Senast i höstas sändes en SVT-serie om deras bravader. Det visar väl att de är byggda av ett särskilt segt virke som stod emot både mer eller mindre dumma frågor från journalister och obönhörliga krav från publiken. Fast Björn Borg lär ha visslat mellan bollarna när han spelade sin sista tävlingsmatch 1983. Nu väntade ett nytt liv utan stenhård träning dag efter dag.

TRADITION. Inger Åkesson hjälper till att stöpa ljus hos sin blivande svärmor Ingeborg Håkansson i Hyltarp i Skåne 1963. En nyttig och rolig erfarenhet för sådant gjorde man inte hemma hos mig, skriver Inger.
Inskickat av Inger Åkesson, Svedala.

Traditionen med Julkalendern i TV och radio har roat både barn och vuxna i snart 60 år. Under åren har vi njutit av klassiker som Teskedsgumman, Herkules Jonsson och Ture Sventon. Följ med på en julig nostalgitripp.

Allt började i P1 för snart 60 år sedan. Barnens julkalender introducerades och bjöd på fem minuter med julsånger och prat om julen. Mannen bakom idén var journalisten och radiomannen Rolf Bergström. Samtidigt publicerades en tecknad julgran i tidningen ”Röster i radio” som hörde ihop med programmet. På granen fanns tjugofyra rutor med tillhörande småbilder att färglägga och klippa ut. Det blev succé!

Tre år senare, 1960, var det premiär för Julkalendern i televisionen. Programmet hette Tittilure och handlade om en liten tomte som öppnade luckor och bjöd på idel nya överraskningar. Från 1961 och framåt samarbetade radio och TV med konceptet Julkalendern. Det vill säga, det var samma berättelse i båda medierna, men i olika utformningar. Först 1973 gick TV och radio skilda vägar med olika historier. Från början var det tradition att Julkalendern började sändas första advent och på så sätt blev det oftast fler avsnitt än tjugofyra. Men småningom ändrades detta och 1 december blev premiärdatum.

De första tio åren brydde sig inte pressen särskilt mycket om Julkalendern, men annat ljud i skällan blev det från och med 1967 då Gumman som blev liten som en tesked gjorde braksuccé. Sedan dess har tittarsiffrorna varit höga. Mellan 10 och 25 procent av befolkningen beräknas titta varje år. Medierna bevakar  alltid fenomenet och Julkalendern har länge varit ett hett omdebatterat ämne. Föräldrar, psykologer, lärare och andra förstå-sig-påare  har gärna lagt sig i debatten och antingen lovordat eller sablat ned programmet. Så sent som 2015 orsakade Tusen år till julafton stort rabalder. Julkalendern verkar aldrig sluta att engagera svenska folket. Inte heller glömmer vi bort våra favoriter från förr.

Gumman som blev liten som en tesked
En halv miljon barn tittade på 1967 års julkalender Gumman som blev liten som en tesked. Men lustigt nog framkom det också att cirka två miljoner vuxna följde serien. Göta Petter, vilken succé! Detta hade författarna bakom serien inte väntat sig, men efter 1967 stod det klart att julkalendern inte bara var en angelägenhet för barn utan även för ”stora barn”. Teskedsgumman blev det stora genombrottet för Julkalendern som program och både tittarna och pressen var lyriska. Även radioversionen uppskattades mycket. Gumman, som ju faktiskt inte har något annat namn, spelades av Birgitta Andersson och hennes man av Carl-Gustaf Lindstedt. Karaktärerna var kända sedan 1950-talet genom böckerna av norrmannen Alf Prøysen. Denna julkalender hade ända fram till 1999 vinnarplatsen i varje omröstning om tidernas populäraste julkalender, tills den petades från tronen av Mysteriet på Greveholm från 1996. Populariteten gjorde att den 1976 åter sändes som det årets julkalender, men med ett litet tillägg i form av presentationer av figurerna Drutten och Krokodilen.

I Mumindalen – gillades av kritiker och tittare
Flera av julkalendrarna i början av 1970-talet blev rejält utskällda. En av anledningarna var att de inte handlade tillräckligt mycket om julen eller hade någon sagostämning. Så 1973 vågade man inte chansa utan gav folket en julkalender baserad på Tove Janssons älskade böcker om Mumindalen. Manus skrevs av Tove Jansson och hennes bror och baserades på böckerna Trollvinter, Det osynliga barnet och Trollkarlens hatt. Mimartister utklädda i dräkter spelade rollerna och rösterna lades på i efterhand. Börje Ahlstedt var Mumin, Gerd Hagman Muminmamma och Jan-Erik Lindqvist Muminpappa. Det var nordiskt och vintrigt och tittarna och pressen var nöjda.

Herkules Jonssons storverk – ofta repriserad
1969 hette årets julkalender Herkules Jonssons storverk, både i radio och tv. I TV-versionen utförde Herkules 12 storverk, men i radion hela 25 stycken. Den stora sensationen 1969 var att julkalendern i rutan var i färg! Detta bidrog till populariteten, liksom att den talangfulle komikern och författaren Tage Danielsson var mannen bakom serien. Han stod för både manus och regi och spelade även en av huvudrollerna. Kalendern handlade om en familj i en Stockholmsförort bestående av mamma, pappa och den sjuårige pojken Herman. Men det var en ovanlig familj för mamman kunde trolla och när hon uttalade den magiska ramsan ”Överliggande kramaxel å kalasvev å bubbla förknasare” förvandlades pappan till barnet Bara Jonsson, medan Herman blev den fantastiske Herkules. Herkules spelades av James Dickson som dock lämnade skådespeleriet för gott efter serien. I en intervju för Aftonbladet 31 mars 2000 berättade han: ”Det var helt underbart att jobba med Tage. Han blev en slags reservpappa för mig. Han var en varm och oerhört professionell person som inte backade för svårigheter, även om det tog tio omtagningar.” Samma år skrev Tage en fortsättning på historien, men i bokform, som bar titeln Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna. Julkalendern har repriserats hela fyra gånger i TV.

Trolltider – vissa ville förbjuda adventskalendern
Småtroll, feer, häxor och bergatroll. 1979 kom Trolltider, som alltid hamnar högt på topplistan bland de mest älskade julkalendrarna. Den handlade om småfolkets viktiga uppgift att genom olika bestyr och traditioner hjälpa solen att vända åter efter vinterperioden. Serien skrevs av Maria Gripe och dotter Camilla. Många stora skådespelare gjorde fina rollprestationer, bland andra Sigge Fürst, Stig Järrel, Eva Rydberg, Birgitta Andersson och Siw Malmkvist. Bara sex år senare sändes serien i repris – som julkalender igen! Då kallades den för Trolltider med trollkalender och hade utökats med medverkan av folklivsforskaren Ebbe Schön som öppnade luckorna och berättade historier om nordiska väsen, seder och bruk. Publiken och pressen var ånyo lyckliga, men från vissa kristna kretsar hördes klagomål om de hedniska inslagen och vissa ville till och med stoppa sändningarna. Det lät sig förstås inte göras, tack och lov!

Ture Sventon privatdetektiv
I en omröstning som SVT gjorde 2014 ställdes frågan om vilken julkalender som svenska folket helst skulle vilja ha tillgång till på sajten Öppet arkiv. Med hela 28 procent blev vinnaren Ture Sventon privatdetektiv. Denna julkalender kom 1989 och var baserad på fyra böcker om den läspande och temelglufsande Ture Sventon skrivna av Åke Holmberg. I serien besökte detektiven fyra exotiska platser – öknen, London, Stockholm och Lingonboda. Helge Skoog spelade huvudrollen, Lena Nyman var sekreteraren och Johan Ulveson iklädde sig rollen som den som den ständigt uppdykande Ville Vessla.

Sunes jul – blev en riktig ”kioskvältare”
Med tre miljoner tittare slog Sunes jul 1991 alla tiders tittarrekord dittills. Tjejtjusaren Sune och hans familj förgyllde vår decembermånad detta år med mycket humor och värme. Karaktären var känd från Anders Jacobssons och Sören Olssons böcker och författarna fick själva skriva manus. I rollen som Sune syntes Andreas Hoffer, Carina Lidbom spelade mamma Karin och Peter Haber pappa Rudolf. För rollen som lillebror Håkan stod Gabriel Odenhammar, senare känd för sin medverkan i komediserien Svensson, Svensson. Sunes jul blev mycket hyllad av kritikerna och populariteten har hållit i sig genom åren.

24 luckor att öppna – så började det!
Traditionen med julkalendrar att öppna i december månad går långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till 1880-talets Tyskland. Där bodde en liten pojke vid namn Gerhard Lang som ständigt frågade sin mor om hur många dagar det var kvar till julafton. För att göra det enklare för pojken tog mamman en kartongskiva och lade tjugofyra kakor på. Gerhard fick äta en varje dag fram till jul. När han blev stor kom han att äga ett tryckeri och tog sin mors idé och utvecklade den. 1903 trycktes den första adventskalendern. I Sverige dröjde det dock ända till 1934 innan fenomenet introducerades genom Sveriges Flickors Scoutförbund som började sälja ”Barnens julkalender”, illustrerad av Aina Stenberg-Masolle.

Funktionella. Samerna Fritiof Häggström och Anselm Persson jobbade som renskötare i fjällvärlden. Bilden är sannolikt tagen på 1920-talet i Arvidsjaur. Skidutrustningen var mycket funktionell även om den kan tyckas en aning ålderdomlig i våra ögon.
Inskickat av Gun Augustsson, Arvidsjaur.

För över hundra år sedan kom den första atlant­ångaren med bananer i last­rummet till Göteborgs hamn. Tack vare en smart reklamkampanj har den böjda frukten blivit en självklar del av vår vardag. 

Trazan och Banarne ställde frågan i det kultförklarade barnprogrammet: ”Är bananerna fina?” För gemene svensk i början av 1900-talet skulle frågan varit rent av obegriplig. Den frukt som åts i landet vid den tiden var till största delen inhemsk, och bananen var en exo­tisk växt som man kunde läsa om i Nordisk familjebok. Ändå var det faktiskt en svensk som var en av de första som fick en bananplanta att blomma på europeisk mark. Samme svensk gav även bananen dess latinska namn, vilket den heter alltjämt: Musa Paradisiaca. Mannen var förstås Carl von Linné, och hans förtjusning i den gula frukten så stor att han hävdade att det var bananen och inte äpplet som var den ursprungliga paradisiska frukten (därav det latinska namnet)! Det var även bananbladet och inte fikonlövet, menade Linné, som dolde Adams och Evas privata delar efter syndafallet. Givet bananbladets storlek är det inte en oäven tanke.

Året då bananen kom till Sverige brukar sättas till 1909. Visserligen hade några exemplar exporterats från Norge åren innan, men från och med 1909 började en egentlig import till Sverige. Mannen bakom detta var Carl Mathiesen, en från Norge invandrad redare som etablerat sig Göteborg. I bananbranschen hamnade han via sin far, affärsmannen Christian Mathiesen, som var den som introducerade bananen i Norge 1905. Då företaget växte snabbt utvidgades verksamheten till Sverige, där sonen Carl alltså fick ansvaret. Det var ett lyckat drag, för det är till stor del Carl Mathiesens förtjänst att bananen blivit så stor i Sverige – sedermera kom han följaktligen att kallas ”Banankungen.” Han var knappast den första som såg bananens möjligheter, men han var den som främst bidrog till att etablera den som matvara i Sverige. 4 mars 1909 grundade han The Banana Company AB, som snart bytte namn till AB Banan-Kompaniet.

Som alltid var det svårt i början, och de första bananerna som anlände till Sverige var långt ifrån fina: okunskap om hur de skulle hanteras ledde till att de hade legat i veckor i lasten tills de blev en brun, svartfrusen sörja. Även om hanteringen förbättrades var det snart dags för storstrejk, vilket gjorde att Mathiesen själv fick ta fram en dragkärra för att kunna distribuera sina bananer till handlarna. Efter ytterligare ett par år var det dags för världskrig med allt vad det innebar av handelsbegränsningar, och först 1920 kunde importen återupptas. Den verkliga utmaningen var ändå av en mer regional karaktär: att få folk att köpa och äta denna nya, underliga vara. För många svenskar var den en märklig frukt, och många som smakade den första gången – även barn – uppskattade inte alls smaken. Men Mathisen visste att han hade en vinnande produkt och började därför en massiv reklamkampanj, en som numera gått till historieböckerna som prima exempel på hur man säljer in en produkt.

Reklamsatsningen sammanföll med det glada 20-talet, och i förhållande till övriga världen låg Mathiesens kampanj rätt i tiden. På scenen i Paris kunde Josephine Baker ses dansa iförd endast bananer, medan sången ”Yes, we have no bananas” blev en världshit och slog även i Sverige. Här fanns ingen Josephine Baker, men väl en Harry Persson och en Arne Borg, som kunde intyga hur väl bananerna hjälpt dem i deras träning. Här fanns också sångaren Ragnar Widestedt, som sjöng ”Ingen dag utan Jamaica-bananer” till ackompanjemang av Fred Winters orkester, och ”Bullen” Berglund, som var affischnamnet för reklamhäften med recept som kunde beställas för en kostnad av returporto. Dessa häften blev en stor succé, även om recepten kanske inte kittlar en nutida gourmand. Vad sägs till exempel om madeirabräserade bananer med köttbuljong, tomatpure, persilja och vitpeppar? Eller kanske spansk sallad, där bananen blandas med tomat, vinäger och… rå lök! Ganska snart blev Banan-kompaniet Sveriges ledande annonsör, med kolorerade helsidor och småannonser i dags- och veckotidningar. En av de viktigare sakerna i denna reklamkampanj var en tunn liten tidning vid namn Banan-bladet. Redaktören för denna pionjär i reklamsammanhang var den före detta notisskrivaren på DN Axel Hjalmar Blomgren, som 1921 värvades av Mathiesen att bli reklamchef för AB Banan-Kompaniet. Banan-bladet, som utkom varannan vecka under nio år och delades ut till handlare, hade formen av en riktig tidning med ledarsida och annonsering, tecknade serier och tävlingar, med den skillnaden att allt kretsade kring bananer. De handlare som saluförde bananer uppmuntrades även av Banan-Kompaniet att skylta med sina bananer så fantasifullt som möjligt, något som sedan genererade i ett diplom för vinnaren. Bananen var – och är – en tacksam frukt att göra reklam för.

Då frukten var ny i landet var reklamen ofta pedagogisk. Man utlärde inte bara hur bananen skulle ätas, utan även när – då skalet började få bruna prickar! Något som ofta framhölls, vilket låg rätt i en modernistisk tid där renhet började bli en besatthet, var att det var en hygienisk frukt som kunde ätas med händerna utan kladd. Reklamen hade avsedd effekt. Försäljningen ökade från cirka 500 000 kilo 1920 till 10 500 000 kilo tio år senare. Trots det hade bananen ännu inte riktigt hittat sin nisch, utan i köket experimenterades det glatt. Recept från den här tiden är till exempel Sallad Salén, där rimmad oxbringa serverades med strimlor av selleri, paprika och skivad banan, allt dränkt i dressing av citronsaft. Bananen serverades också som tilltugg till stekta sjötungsfiléer, då uppskurna, doppade i mjöl och stekta gyllenbruna. Bananen som en del i varmrätter försvann dock med tiden, och tycks bara ha överlevt i en variant: Flygande Jakob.  Ett sentida försök att etablera bananen i andra sammanhang kom då banankaviar presenterades för några år sedan. Dess snabba sorti från marknaden tyder dock på att svenska folket föredrar bananen som dessert och som tilltugg. När Banan-bladet lades ner 1930 hade den fyllt sin funktion, och numera var bananen etablerad i Sverige. I samma veva bytte AB Banan-Kompaniet namn på sina bananer från Jamaica-bananer till Fyffes. Fyffes blev ett starkt varumärke i Sverige, även om uttalet – fajs – så gott som alltid var försvenskat. Fyffes kom att pryda många affischer, bland annat den klassiska ”Har ni Fyffes hemma idag?”. En annan klassisk affisch var den som i dessa retrotider pryder många svenskars hem: Robert Högfeldts illustration av bananen som ”Världens snabbaste frukost”!

Under andra världskriget stängde tyskarna Nordsjön för handelstrafik, och importen av bananer upphörde helt. Den här gången hade Banan-Kompaniet dock varit förutseende och utökat verksamheten med bland annat försäljning av torrvaror, konserver, buljong, jästtabletter, parfym (!) och hästar(!!). Denna verksamhet gjorde att företaget kunde överleva de tunga krigsåren. Efter krigsslutet var Sverige ett av de första europeiska länder som fick färska bananer till hamnen, vilket sågs som ett tecken på att världshandeln hade återupptagits. Bananen hade då blivit så viktig i människors liv att det var en stor händelse när den första bananbåten anlände, och Sveriges radio skickade ut en reporter för att intervjua en efter att ha kryssat genom minerade vatten hörbart lättad kapten. Lättad var även Carl Mathiesen, som återigen kunde leva upp till sitt epitet som banankung. De första bananerna efter kriget skulle dock inte komma vem som helst till del – de var öronmärkta till sjukhusen, åt de som hade magproblem och svårt att äta vanlig mat.

Bananens återkomst avspeglade sig även i populärkulturen. ”Det har kommit en båt med bananer”, sjöng Harry Brandelius med text av Fritz Gustaf i en populär sång strax efter krigets slut. I sången sjöngs det om att man nu kunde återgå till sina gamla vanor, och bananen blev härmed en symbol för att kriget äntligen var slut och att allt kunde återgå till det normala. Efter kriget började också de första kylbåtarna användas, vilket gjorde att svinnet blev betydligt mindre. Den uppdämda lusten efter bananer fick nu fritt utlopp, vilket märktes inte minst på den alltmer ökande försäljningen. Till sin hjälp hade man numera modern teknik vad gällde kylning och förvaring. Distributionen utfördes av silverfärgade skåpbilar, med Fyffes-märket synligt på en skalad banan intill den klassiska sloganen: ”Frukt är mat – men de måste vara mogna”. Även i det nya mediet bioreklam marknadsfördes bananer flitigt. Bananerna lät också höra talas om sig i andra kulturella sammanhang. Barnboksförfattaren Bertil Almqvist lät familjen Hedenhös åka bananbåt i en av sina böcker. På skiva sjöng Povel Ramel om bananer i sången ”Måste vägen till Curacao gunga så?” I seriernas värld utförde det omaka paret Biffen och Bananen slapstick på Södermalm – vilket inte sällan betydde att de halkade på ett bananskal! Just bananskalet kom att bli starkt förknippat med slapstick och buskis, och många är det som genom åren slagit sig halvt fördärvade på det i försök att få folk att skratta – numera vet alla vad ett bananskal på golvet i en komedi innebär. Lite mer finkulturell draghjälp fick man av nationalskalden Evert Taube – för övrigt nära vän till AB Banan-Kompaniets Sven Salén, då denne hjälpte till med marknadsföringen. Bland annat medverkade han med en text till företagets femtioårsjubileum, där han romantiserade kring bananen och dess påverkan på kvinnor.

1967 bytte bananerna namn, från det väl inarbetade Fyffes, till det för våra öron mer bekanta Chiquita. Skiftet var vågat, då ett varumärkestest från den tiden visade att hela 93 procent av de tillfrågade visste vad Fyffes stod för. Men bytet gick snabbt och enkelt, mycket beroende på minutiösa förberedelser från Banan-Kompaniets sida. På bara några dagar var alla spår av Fyffes borta, ersatta av Chiquita, ett märke som tycks ha fastnat lika snabbt som Fyffes försvann. Vid den här tiden fusionerades även AB Banan-Kompaniet med konkurrenten Jacko-bananer och fick därmed en än större del av marknaden. Bananen fortsatte göra avtryck i det svenska kulturlivet. 1975 kom Lennart Helsings Bananbok, där han funderade kring bananens själsliv på sitt underfundiga sätt. Året efter kom så den första omgången av den klassiska barnserien om Trazan och Banarne – Trazan Apansson – Julens konung. Serien återinspelades 1980, då med husbandet Electric Banana Band, vars sånger, som framfördes i bananmikrofoner, handlade om bananer. Kanske kan man här tala om det verkliga genombrottet för bananen i kulturella sammanhang. Och banankonsumtionen fortsatte att öka. Till detta bidrog fusionen av Banan-Kompaniet och Sandéngruppen till företaget Saba. Detta medförde att Banan-Kompaniet blev ett renodlat bananföretag, medan Sabas övriga importbolag tog hand om den resterande verksamheten. Hälsotänkandet på 1970-talet bidrog till banankonsumtionen, liksom även reklamgreppet ”Chiquita-ön”, det vill säga metoden att skylta bananerna på ett eget bord i butikerna. 1996 hade globaliseringen framkallat ett behov av ”etiska” bananer, och detta år kom ekobananen i form av kravmärkning. Trots att den var betydligt dyrare än sin ”oetiska” kusin så har den sålts mycket, och vissa butiker har numera endast kravbananer till försäljning. 1998 köpte fruktjätten Dole majoriteten av aktierna i Saba, och idag står de som ägare till i princip all bananverksamhet i Sverige.

Trots all musik och glädje som är knuten till bananen har den på senare tid fått dåligt rykte. Ursprungligen är bananen en kolonialvara och bär som sådan därmed på en mängd negativabetydelser. I denna klimatförändringens tid har den dessutom varit utsatt för kritik med tanke på de stora utsläpp som krävs för dess import. Samtidigt finns inga tecken på att banankonsumtionen minskar; att svenskar älskar bananer står klart, inte minst med tanke på att Sverige är det land där det äts mest bananer i ett land som inte odlar dem själva. Det hade han nog aldrig kunnat ana, Mathiesen, när han 1909 betraktade det första lasset mosiga, svartfrusna bananer i hamnen.

Kolla flaskbältet. Vilket glatt gäng på skidutflykt i Söderhamnstrakten för mer än 100 år sedan. Jag vet inget om personerna på bilden, men notera flaskbältet på en av karlarna. Inte undra på att skidor och stavar ligger lite huller om buller.
Inskickat av Lars Brolin, Söderhamn.

Beriths föräldrar kom från Småland och deras dotter blev stjärna i den amerikanska basebolligan. Hon tog chansen då hennes konservative man var inkallad. Hollywood hyllade lagets succé med filmen Tjejligan. 

Plötsligt så stelnade sergeanten i den amerikanska marinkåren Manfred Melin till. Framför honom låg en tre veckor gammal tidning med ett porträtt på hans timida och folkskygga hustru Berith hemma i Rockford, Ilinois. Enligt artikeln hade hon gått och blivit professionell basebollspelare medan han krigade i Stilla Havet. Manfred blev skogstokig. Han var konservativ av naturen och ogillade förändringar. 1992 hade filmen Tjejligan med bland andra Madonna och Tom Hanks biopremiär världen över. Den handlade om basebollaget Rockford Peaches, ett lag i den amerikanska damproffsligan i baseboll som startade under det andra världskriget. Bland de riktiga pionjärerna i ligan som trotsade den tidens könsroller fanns en svenskamerikanska som hette Berith Melin, en blyg och försynt hemmafru från mellanvästern. När maken inte var hemma tog hon chansen att bli proffs, tjäna pengar och ägna sig åt sporten hon älskade. Hon blev en av de tidiga stora stjärnorna i den amerikanska dambasebollen.

Berith Melin föddes i Rockford 1918, och föräldrarna var svenska emigranter från Småland. Hon var en blyg och skötsam flicka i skolan som höll sig undan och gjorde sina läxor ordentligt. Men Berith hade en stor passion som bröt mot den försynta fasaden. Hon älskade baseboll. Tillsammans med sin pappa Anders utvecklade hon ett fanatiskt intresse för allt som hade med sporten att göra. På bakgården hemma vid den sjunde gatan i Rockfords svenskkvarter spelade hon och Anders baseboll all ledig tid, och innan Anders gick bort så reste de båda till Chicago för att se Cubs spela i Major League. Som 20-åring gifte sig Berith med den tio år äldre snickaren Manfred Melin från Skara. Han var ingen elak person, men mycket dominant och lite svår att tas med. Manfred hade bestämda idéer om vad en man skulle göra och vad som passade sig för en kvinna. Berith fick snällt stå i köket och sköta de traditionellt kvinnliga sysslorna. Åtminstone fram tills den dagen japanerna bombade Pearl Harbour. Då blev Manfred inkallad i kriget och Berit blev ensam kvar i Rockford.

För Berith betydde det att hon kunde ta ett steg ut i livet. Krigsindustrin kallade på kvinnor, så hon fick jobb på National Lock Co som ägdes av en legendarisk svenskamerikansk affärsman, Levin Faust. På fritiden bildade Berith och några väninnor ett basebollag för damer och de uppmuntrade andra tjejer på fabrikerna i staden att göra detsamma, så att de fick en liten amatörliga.

För många blev det en chock när männens basebolliga tvingades stänga eftersom spelarna var ute i krig. För den stora klubben Chicago Cubs mäktiga ägare, den excentriska tuggummibaronen Philip Wrigley, var detta en katastrof. Han var lika bekymrad över basebollens framtid som över hotet om ett nazistiskt världsherravälde. Philip Wrigley var inte en konventionell man, tvärtom kunde han komma på vilken galen idé som helst. Så när han på hösten 1942 lanserade en idé om att kommande år starta en professionell basebolliga för damer så briserade bomben i den konservativa mellanvästern. Många skrek i raseri och fasa över galenskapen, men det struntade Wrigley i. Han satte cigarren i munnen och skickade ut sina scouter för att hitta de bästa damspelarna i hela Nordamerika. Berith Melin läste om ligan i lokaltidningen The Register Star. I artikeln stod det att Rockford Peaches saknade en spelare, en center, och att uttagningar skulle hållas på stadion redan nästa fredag kväll. Hon var bäst i sitt amatörlag och vännerna uppmuntrade henne att gå dit, men Berith tvekade. Lite neurotisk och oroad var hon av naturen så det kändes obehagligt att behöva trängas med så mycket folk.

Men på fredagskvällen stod hon där ombytt och redo att vara med vid uttagningarna. Till sin stora fasa visade det sig att hon konkurrerade med trehundra andra tjejer om en och samma plats. Berith blev nervös och försökte smyga därifrån. Men då fick Peaches tränare, den legendariska Bill Allington som spelades av Tom Hanks i filmen, syn på henne. Bill ställde upp ett lag av testspelare och gav Berith chansen att slå. En ung kaxig tjej skulle kasta och de båda tittade varandra i ögonen. Sedan kom bollen, snabb och skruvad mot plattan. Berith fångade upp bollbanan perfekt och slog blixtsnabbt. Det stumma ljudet av den hårda bollen ekade i hennes huvud medan hon rundade den första och andra basen. Tränare Allington log. Han bad Berith slå mot en annan kastare och på andra försöket fick hon till en magisk träff. Bollen gick i en hög båge ut över stadion, förbi den femtonde avenyen och slog rakt ner genom ett fönster hos bokhandlaren på andra sidan gatan. Sent på kvällen var uttagningarna slut. Mörkret hade lagt sig över Rockford och ljuset från belysningen över stadion höll på att släckas. Runt om arenan packade tjejerna ihop sina grejer. Berith var på väg därifrån när Bill Allington hann ikapp henne med ett papper. Det var ett kontrakt. Han bad henne skriva under och bli en i Peaches. Med en lön på 70 dollar i veckan så var det mer än dubbelt så mycket som hon tjänade i fabriken. Kanske inte så mycket som en Cubsspelare fick, men det var ändå bra betalt. Tankar om hur den nervösa och konservativa Manfred skulle reagera for genom hennes huvud. Men för en gång skull tänkte Berith på sig själv. Hon mindes alla timmar med pappa Anders i trädgården och tänkte att nu var det hennes tur.

Det var ingen dans på rosor att vara professionell dambasebollspelare. Reglerna var hårda. Tjejerna skulle spela som män, men uppföra sig som damer. De tvingades att gå i charmskolor och lärde sig de manér som krävdes i de fina salongerna. För de basebollspelande flickorna i laget som fostrats av sina pappor, med bollar och slagträn i trädgårdar runt om i USA och Kanada, var detta en helt ny värld. På förmiddagarna tränade tjejerna hur de skulle agera vid tebjudningar och andra besynnerliga sociala aktiviteter och på eftermiddagarna tränade de baseboll. Under nätterna satt de ofta på en buss för att resa till en bortamatch. Tränare Bill Allington fick en grupp egensinniga individer att fungera tillsammans som en enhet och Rockford Peaches växte samman till en stark grupp. Allington blundade för att spelarna då och då öppnade fönsterna för nattliga utflykter under övernattningarna efter bortamatcher. Berith Melin älskade sitt nya liv. Hon spelade baseboll och turnerade med laget medan Manfred satt på någon ö i Stilla Havet där han inte kunde göra något åt saken. Den enda sorgen var att pappa Andersinte fick uppleva att se henne spela professionellt. Beriths blyghet försvann allt mer. När serien på sensommaren gick mot sitt avgörande blev hon matchhjälte borta mot toppkonkurrenten Racine Belles. Berith krossade hemmalaget med sina fullträffar. Journalisterna flockades runt henne och fotoblixtarna smattrade. Massor med fans ville ha hennes autograf och unga tjejer frågade hur de skulle göra för att bli lika bra.

Så när Manfreds oroliga brev dök upp i augusti 1943 så mottog hans annars beskedliga hustru detta med distans. Berith svarade syrligt att han hade väl annat att tänka på. Hon fortsatte spela och struntade i makens besvärligheter, för Rockford Peaches hade chans på att vinna en titel. Det blev en avgörande match mot Racine Belles i september samma år och vinnaren där skulle ta hem det första mästerskapet i den professionella dambasebollen. Matchen blev utdragen. Båda lagen försvarade sina positioner och släppte inte till något. Det blev ett ställningskrig vid slagplattan, fram tills Belles lyckades få till en magisk träff som seglade långt över arenan ut mot parkeringen. Hemmapubliken rusade in på planen av lycka medan Berith och hennes lagkamrater i The Peaches med hängande huvuden gick ut från arenan och ner i omklädningsrummet.För många av spelarna skulle hoppet åter tändas när Philip Wrigley gav order om att förbereda inför ännu en säsong av dambaseboll. Tyvärr skulle dock inte Berith Melin vara med när säsongen åter drog igång nästa vår. Manfred kom hem från kriget redan 1944 och han ställde krav på sin hustru att återgå till hushållet, och så gjorde Berith. Snart kom sönerna John och Bruce och Berith fick annat att tänka på. Men John skulle dela mammas stora passion för baseboll och tillsammans reste de ibland i hemlighet in till Chicago för att se Cubs spela.

Rockford Peaches skulle vinna sitt första mästerskap 1945, då med andra svenska tjejer i laget, stjärnor som Irene Applegren och Helen ”The Swede” Nelson. Den amerikanska professionella dambasebolligan lades ner 1954 och fortfarande kämpar tjejer över hela Amerika för att återuppväcka den. Berith Melin blev svårt sjuk i början av 1977 och under hösten gick hon bort. Därför fick hon tyvärr inte uppleva den permanenta utställning om den amerikanska dambasebolligan som öppnades i det amerikanska basebollmuseet samma år. Men hennes son John var där på invigningen och tog ett foto på sig själv bredvid en plakett med sin älskade mammas namn på.

BRÖDERNAS GÅRD. Den här bilden är från 1920-talet och visar Ekarebo gård i Istorps socken i södra Västergötland. Den kallades för ”Sjömannens” och ägdes av två ogifta bröder, Anders och August. Gården sköttes av lejt folk. En hushållerska, pigor och drängar, och vid behov dagsverkare. Bröderna är säkert de som står längst fram och det är nog bara de fast anställda som fick vara med på bilden. Lägg märke till den ena mannens träskor! Lagården ser låg ut och hölassen måste vältas utanför och bäras in och upp på hörännet med ”höbåga” på ryggen. Dagsverkskarlar fanns det gott om. Istorp är nog mest känt för sina många skickliga hemväverskor. Förläggare och förläggargårdar är mycket omskrivna, men hemväverskorna som gjorde jobbet nämns inte så ofta.

Det var gott om små stugor med mark till en ko som mannen fick skaffa vinterfoder till som dagsverkare, medan hustrun vävde. Det var hon som stod för inkomsterna. Min far, som kom just till denna plats i slutet av 1920-talet beskrev hur han uppfattade skillnaden mellan sin hemort och Istorp. ”Det  låg en stuga bakom varje enebuske och i var stuga satt en käring och ´bösta´ på en väv.” Målande beskrivet av något som idag är helt borta.
Inskickat av Ingrid Karlsson, Svenljunga.

God mat. Hilding Olsson i Åhuskärr ska slakta julgrisen hos grannen Svante Blank Köle på en bild från 1950-talet. Allt på grisen togs till vara, så klart, och blev till allehanda läckerheter under julen.
Inskickat av Inger Stenberg, Degerberga.

Julmusten har en given plats på alla julbord. Men det är inte många som vet hur den kom till. Anna Carlstedt har skrivit en bok om dryckens historia, som har sitt ursprung i den svenska nykterhetsrörelsen.

Anna Carlstedt insåg att det inte fanns några böcker om julmustens historia så det kändes som ett perfekt ämne att skriva om.
– Det finns nog inte någon dryck som så många förknippar med glädje, trygghet och samhörighet. Jag har själv tydliga minnen från när jag var liten och vi firade jul hemma i mormors lilla röda stuga. Då bjöds det alltid på julmust, så ämnet ligger mig varmt om hjärtat, säger hon och tillägger att när hon började göra research blev hon först förvånad över hur litet som det överhuvudtaget hade skrivits om musten. Men så fick hon god kontakt med familjen Roberts i Örebro som är det företag som levererar i stort sett alla essenser till de olika tillverkarna, och då uppdagades en fascinerande historia.

Allt började strax efter förra sekelskiftet när den utåtriktade och engagerade nykterhetskämpen Robert Roberts tyckte att det inte fanns några riktigt bra alkoholfria alternativ till den tidens julbord. Han skickade sin son Harry till Tyskland för att snappa upp nya idéer och för att studera hur olika typer av läsk tillverkades och marknadsfördes i Tyskland, som på den tiden låg långt före Sverige. Från början var tanken att man skulle ta fram en ny sorts alkoholfri öl som var så pass välsmakande att folk skulle välja den framför vanliga ölsorter. Snart kom sonen hem med både recept och essenser som förfinades och kom att bli till den succé som spred sig över hela landet som en löpeld. Från början kallades drycken dock julöl men snart bytte man namn till julmust, och resten är historia.

Till skillnad från många andra svenska innovationer har det under årens lopp visat sig vara svårt att exportera drycken, försök har gjorts och den finns bland annat på Ikeavaruhusen. Men något riktigt uppsving i andra länder har låtit vänta på sig.
– Det är väl ingen som riktigt vet varför. Trots att julmusten är väldigt populär i Sverige under julen, den står för ungefär hälften av läskförsäljningen i december, verkar det som den har svårt att konkurrera med läskförsäljningen i andra länder, säger Anna Carlstedt som tror att en orsak till den inhemska succén är att den passar såväl ihop med det som finns på de svenska julborden.

Fet och kryddstark mat gifter sig väldigt bra med den fylliga drycken som kompletterar och lyfter smakerna till nya nivåer. Eftersom familjen Roberts valde att satsa stort på sin nya must kom försäljningen att ta verklig fart under 1920-talet då mycket av den offentliga debatten handlade om alkoholens skadeverkningar på människors hälsa, vilket bland annat ledde fram till en folkomröstning om att totalförbjuda försäljningen av alkohol. I dag är ingredienserna till essensen en väl bevarad familjehemlighet och det är bara några få i företagsledningen som vet exakt vad och i vilka proportioner essensen innehåller. Men så mycket är känt att själva stommen består av humle och malt och sen tillkommer en mix av olika exotiska kryddor som skapar den speciella smaken. Även om receptet är hemligt finns det många som försökt att identifiera ingredienserna i den färdiga julmusten, och Anna Carlstedt nämner bland annat Christoffer Johansson som driver bloggen Addicted To Julmust. Han menar att det finns i alla fall ett trettiotal ingredienser i olika kombinationer hos de cirka 40 julmustsorter som finns. Hit hör till exempel aspartam, aromämnen (naturliga, naturidentiska, syntetiska, rökaromer), citronsyra, enbär, glukos-fruktossirap, humle, kaliumsorbat, kolsyrat vatten, kryddextrakt, källvatten, malt, natriumbensoat, natriumcitrater, sackarin, socker och sockerkulör.

Under årens lopp har familjen Roberts fått flera propåer från andra tillverkare som försökt att köpa receptet, men hittills har man behållit familjehemligheterna för sig själva. En av de mest ihärdiga är The Coca Cola Company som oroats över att den egna försäljningen av läskedrycker ständigt halveras i december, och man har bland annat sagt upp avtal med svenska bryggerier för att de inte sålt mer av Coca Colas varumärken på bekostnad av andra drycker som till exempel julmusten. För tolv år sedan valde Coca Cola att istället köpa mustextrakt som sedan lanserades under det egna varumärket Bjäre. Satsningen blev aldrig någon riktig succé utan plockades bort efter några år ur sortimentet, men gjorde en comeback i den mindre skalan 2011. Anna Carlstedt konstaterar att det även ryktats om att EU försökt stoppa julmusten på grund av det fanns karamellfärg i den, men snart visade det sig att eftersom julmusten klassificeras som läsk och inte alkoholfri öl omfattades den inte av EU:s lista över maltdrycker.
– Och tur var väl det, det är inte många svenska produkter som funnits så länge i samma tappning som just julmusten, den är helt klart en riktig bestseller som jag hoppas kommer att finna sina köpare under lång tid framöver.

Här hittar du boken
Julmustens historia av Anna Carlstedt är utgiven av Gidlunds förlag. Boken kan köpas på Bokus.com för 178 kronor.

Snart jul. Signe Lindqvist med dottern Birgitta Persson i Ljungbyhed i Skåne ser till att det blir fläskkorv till julbordet på en bild från 1970-talet.
Inskickat av Birgitta Persson, Ljungbyhed.

Snabbast. Efter några års kunnig renovering av Svensk flyghistorisk förenings arbetsgrupp i Tullinge har världens enda bevarade exemplar av den italienska jaktflygbåten Macchi M.7 från 1918 fått en plats i Flygvapenmuseums basutställning i Linköping. Sannolikt har jaktflygbåten deltagit i första världskriget. Men mycket av dess historia är fortfarande okänd. Till exempel vem som på italienska i flygplanet skrev ”Fred och inte mera krig” och vem som reagerade på budskapet med att på tyska skriva ”Vem har skrivit detta!”.
– Om Macchi M.7 ska kallas för flygplan är väl lite osäkert, det är mer en kanot med vingar och en alldeles förträfflig sexcylindrig motor, säger Torsten Nilsson på Flygvapenmuséet. För piloterna måste det ha varit en helt obeskrivlig arbetsmiljö. Att fara fram i närmare 200 kilometer i timmen i luften med en motor som säkert läckte både olja och kylvatten och en propeller över huvudet, det är inget som jag avundas någon, säger Torsten Nilsson. Flygplanstypen kom till Sverige och användes några år på 1920-talet. Macchin var ett av de snabbaste flygplanen på sin tid. Men bland piloterna blev den aldrig särskilt populär eftersom den drog upp vattnet från sjön och gjorde piloterna genomblöta. Efter avslutad utprovning hamnade Macchin i magasin och motorn monterades ur för att användas i ett annat flygplan.
– I mitten på 1990-talet fick vi tag i en originalmotor till Macchin och genom en bytesaffär kom den så småningom till Sverige, berättar Torsten Nilsson om det idag kompletta, unika exemplaret. Macchi M.7 är ytterligare ett skäl att besöka det imponerande Flygvapenmuséet som har 50 flygplan i sin basutställning.

Plats: Flygvapenmuseum i Linköping.
Öppettider: September–maj, tisdag–söndag kl. 11.00–17.00, juni-augusti alla dagar kl. 11.00–17.00.
Övrigt: Fri entré, läs mer på www.flygvapenmuseum.se