HÄSTHANDLARE. Morfar Nils Jacobsson med sin kamrat på tur med skrindan till Hjo. Morfar handlade med hästar och ska troligen in på marknad, det är han som håller i tömmarna och sitter närmast huset. Året är cirka 1915.
Inskickat av Peter Högberg, Bankeryd.

Unikt. Under ett helt år fylls Nordiska museets stora hall med aktiviteter och en utställning om hur ljuset format oss och hur vi format ljuset, från gryning till skymning och från eldstad till designade lampor.
– Det nordiska ljuset är unikt, få procent av jordens befolkning lever under liknande ljusförhållanden. Hur var det att klara sig med tio talgljus under ett helt år? Föreställ dig att varje dag behöva tända och vakta en eld och vad glödlampan och gatubelysningen innebar för livet efter solnedgången, säger Maria Maxén, intendent på Nordiska museet.
– Vi belyser olika aspekter av ljus i Norden: ljuset i kulturhistorien, traditioner, form och lampdesign och norrskenet som naturligt ljusfenomen. Vi har också programaktiviteter som knyter an till ljuset. Det blir full fart och kommer att finnas något för alla, från nyfikna barn till designintresserade, berättar Amanda Creutzer, projektledare och utställningsproducent på Nordiska museet.

Utställning: Nordiskt ljus.
Plats: Nordiska museet i Stockholm.
Tid: Fram till oktober 2017.
Läs mer: www.nordiskamuseet.se

Misstänksamma. Året är 1963. Spionen Stig Vennerström åker fast och det är spritstrejk, bara fina viner finns kvar på Systemet när butikerna inte får några leveranser. Kartverkets personal kommer till Hedemora för att rita kartor och kontrollera att fastighetsregistret stämmer med verkligheten. Det är inte helt lätt, ty alla är misstänksamma när ”myndighetspersoner” dyker upp från kungliga huvudstaden. En liten klungby utanför staden har ett komplicerat fastighetsnät. Här är lagaskiftesreformen ett tämligen okänt och onödigt begrepp. Ägorna har delats i sämja under generationer och många av fastighetsägarna finns i både Nord- och Sydamerika. Hur tackla problemet?Jag bestämmer mig för att parkera utanför byn och sedan haffa den förste som kommer fram. Då kommer i sakta mak en man i häst och vagn. Jag presenterar mitt ärende. Han tittar på mig uppifrån och ner och säger på klingande dalmål:
”Den som begär laga skifta här, får aldrig uppleva det”. Han lämnade en förvånad och skakad ung kartritare efter sig. Med hjälp av närmaste chef börjar vi att nysta i härvan, men kommer inte långt. Ärendet överlämnas uppåt i hierarkin. För övrigt blir jag i mitt jobb erbjuden både det ena och de andra av oroliga fastighetsägare, bland annat en sommarstugetomt vid sjön!
Inskickat av Sten Bjerketun, Tomelilla.

Exklusivt. I fjol var det 40 år sedan kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia gifte sig. Nu har du chansen att beskåda hennes brudklänning och fyra andra som burits av kronprinsessan Victoria, prinsessan Madeleine, prinsessan Sofia och prinsessan Lilian vid deras bröllop.

Namn: Kungliga brudklänningar 1976–2015.

Plats: Rikssalen i Kungliga Slottet i Stockholm.
Datum: Till och med 12 mars 2017.
Tider: Tisdag–söndag kl. 10.00–16.00.
Läs mer: www.kungahuset.se

Brandövning. Åsaka brandkår i Västergötland övar i Bol i grannsocknen Gärdhem 1970. Borgarbrandkåren i Väne Åsaka innebar deltidsarbete för lantbrukare och småföretagare på orten. Och visst var det tryggt att ha en brandkår på plats.
Inskickat av Karin Danielsson, Trollhättan.

Vivianne Thorsell glömmer aldrig sommaren 1972 när familjen hoppade in som småbrukare i Jämtland. – Medan vi skötte gården kunde lantbrukarna ha semester för första gången, berättar Vivianne.

Det är tidigt 1970-tal och gröna vågen drar fram genom Sverige. Tidningen Land berättar om hur intresset för natur, miljöfrågor och bondeliv ökar. Vivianne och dåvarande maken Olle Thorsell i Åkersberga kontaktar tidningen och anmäler sitt intresse för att hoppa in som bönder några sommarveckor.

Land nappar på idén och vänder sig till läsekretsen. Snart har en rejäl bunt brev landat på redaktionen från småbrukare som gärna vill ha hjälp.
– Både jag och Olle växte upp på en bondgård och vi ville ge våra barn en realistisk bild av bondelivet, berättar Vivianne. Dessutom gillade vi att ha aktiva semestrar, att få uppleva något rejält. Och det var rörande att läsa breven som berättade om böndernas liv. Tänk att alla dessa människor var beredda att överlämna gården i våra händer. Vilket förtroende!

Vi träffas i hennes röda 20-talshus på Djurön utanför Norrköping där Vivianne bor idag. Hon har sparat många bilder och tidningsklipp från sommaren 1972. Familjen Thorsell med barnen Pia, 11, och Björn, 8, valde till slut att under två veckor hjälpa Mikael och Kerstin Blomberg i Gärdnäs, norra Jämtland, nära Ströms Vattudal som är ett mäktigt sjösystem. De drev ett småbruk i avfolkningsbygd med sju kor, kalvar, hästen Rita och höns. Gården låg i naturskön vildmark med spår av björn och lodjur. Blombergs hade aldrig haft någon riktig semester och nu kunde familjen för första gången ta ledigt och besöka Stockholm tillsammans. Farfar, 93, var kvar på gården och bodde på övervåningen. Veckorna på gården var fulla av hårt jobb för Thorsells. Arbetsdagen började klockan fem, då skulle korna mjölkas.
– Vi var väldigt noga med mjölkningen. Blombergs hade i många år levererat prickfri mjölk och fått diplom, berättar Vivianne.

Barnen samlade in ägg, red på hästen Rita och deltog ivrigt i många andra sysslor. Familjen höll också ett öga på farfar samt moster Emma som bodde i ett närliggande hus. Och oroade sig lite för att man skämde bort gårdens hundar.
– Våra barn fick ett minne för livet, säger Vivianne. Vi kom snabbt in i bygdelivet och blev bjudna på kaffe. Men det var långt till affären, byskolan var nedlagd och vi märkte av hur servicen på landet försämrades redan då för 45 år sedan.

Veckorna flöt på bra och familjen hann också med bad och härliga turer med båten. Knotten var dock ett riktigt gissel.
– Vi eldade med bark och mossa, det höll dem borta, minns Vivianne och skrattar. Thorsells fick så fin kontakt med Gärdnäs att de återvände flera gånger. Björn och Pia är båda konfirmerade i byn och Vivianne jobbade en sommar på ett konfirmationsläger. Blombergs dotter Gertrude fick via Vivianne jobb som barnflicka hos en familj i Stockholm och senare jobb i  den familjens firma.
– Vi erbjöds tomtmark och att bygga ett hus  i byn, säger Vivianne, men det blev aldrig av. Och att bli bönder var aldrig aktuellt för Thorsells. De kunde inte tänka sig att aldrig vara lediga.

I dag är Kerstin och Mikael Blomberg borta och lantbruket nedlagt. Det är nya tider, men Vivianne återvänder gärna till Gärdnäs i sina tankar och vi sitter länge och pratar i hennes kök. Familjernas ”arbetsbyte” väckte stort intresse. Både Land och Expressen gjorde reportage om Thorsells i Gärdnäs och Blombergs i Stockholm. Gröna vågen ebbade ju ut så småningom, men visst är det fortfarande en bra idé att byta miljö ibland?

Gröna vågen svepte fram
Namn: Vivianne Thorsell, 77 år.
Bor: På Djurön i 20-talshus med vacker trädgård.
Familj: Barnen Pia och Björn.
Gjorde på 70-talet: Arbetade i butik i Stockholm, maken Olle var målare.
Gröna vågen: Begreppet myntades i Land i början av 1970-talet och handlade om ett nymornat intresse för natur och lantbruk. Centerpartiet red på vågen och hade 25-procentigt väljarstöd. Unga radikala människor flyttade till landet och tog över nedlagda småbruk. Men de flesta tröttnade snabbt.

Hon levde ett högborgligt liv i Stockholm. Men Carin Göring föll rakt i armarna på en av nazi-Tysklands mest fruktade män. Hon blev Sveriges mest kända ivrare för den nya nationalsocialismen. 

Som dotter till friherren och översten Carl Fock tillhörde hon adeln och rörde sig i Stockholms finare kretsar. Uppsuttna män tjusades av både utseende och vältalighet och tävlade om brunettens gunst. Baron Nils von Kantzow fångade hennes hjärta och paret fick en son. Framtiden fanns under kristallkronorna. Men Carin von Kantzows känslor tog henne någon helt annanstans. När hon den 20 februari 1920 befann sig på Rockelstad slott i Sörmland och Mary, en av hennes fyra systrar, anlände tillsammans med svågern och greven Erik von Rosen klev även en före detta tysk krigspilot med taxiflygning som aktuellt levebröd ur luftfordonet.

Kärlek vid första ögonkastet – från båda sidor.
”Du anar inte hur rar han är mot mig, så hjälpande och kärleksfull. Jag är så lycklig med honom. Han är den enda man jag kan älska och jag är ledsen över misstaget jag gjorde när jag gifte med Nils. Min Hermann är så tapper i alla de svårigheter som han har att kämpa emot”, skrev Carin senare i ett brev till sin syster Lily.

Hermann hette Göring i efternamn och i brist på anpassning till samhället efter första världskriget hade han börjat intressera sig för den nationalsocialistiska rörelsen kring den österrikiska korpralen Adolf Hitler. Det var långt kvar innan han blev fruktad som nazi-Tysklands grymme andreman. Carin rymde från Nils och åttaårige Thomas och flyttade med Hermann till Tyskland. 1923 gifte de sig i München och i november samma år i samma stad besköts Herman under den så kallade ölkällarkuppen, när Hitler och hans brunskjortor försökte ta över makten. Värken efter skottskadan resulterade i att Hermann Göring blev nerknarkad på morfin och tvångsinskriven på Aspuddens sjukhem i Stockholm hösten 1925. Den galne patientens vansinnesutbrott gjorde sjuksystrarna livrädda för att rent av bli mördade.

Men Hermann hade stadigt stöd av sin hustru, trots hennes familjs djupa bryderier över valet av livskamrat.
”Vi är som Tristan och Isolde. Vi har svalt kärleksdrycken och är hjälplösa, så extatiskt hjälplösa under dess effekt”, berättade Carin för systern Fanny i ett brev. Även många är efteråt mindes advokat Carl Ossbahr, som tillhörde vänkretsen i Stockholm, middagarna med paret Göring:
”Hela atmosfären i deras hem gav en känsla av något onaturligt. Ibland visste man inte vad som var verkligheten och vad som var fantasi hos Carin. Hermann gjorde vad Carin ville. Hennes önskan var hans lag. Hermann var den mest förälskade av de två, han dyrkade Carin.” Carin och Hermann var i ständigt trångmål. I Carins många brev från Tyskland till sin mamma Huldine vädjades oförtäckt om finansiellt stöd. Det trygga borgerliga livet i Stockholm hade ersatts av ett mer ovisst i ett främmande land med en trolovad med stenhård strävan efter politisk makt, ett engagemang som också påverkade Carin. Hon var inget oskuldsfullt bihang. I sina försändelser hem till Sverige berättades också om en alldeles speciell herre:

”Hitler är ett geni, en så stor man tror jag inte vi haft i världen sen hundra år. Jag dyrkar honom fullkomligt, ju mer jag ser av honom och ju mer jag ser hur klok och beskyddad han är. Hitler är oförfalskad, full av sanningskärlek och glödande tro. Jag tror och känner att hans tid kommer.” Eftersom Hermann Göring var efterlyst för medverkan i kuppförsöket i München, och likaså hans svenska fru, tvingades paret att fly utomlands, till Österrike och Italien och sedan till Sverige. Våren 1925 bosatte sig Hermann och Carin på Odengatan 23 (nuvarande 27) i Stockholm. Året efter utlystes amnesti för de som deltagit i ölkällarkuppen. Men först 1928 flyttade paret tillbaka till Tyskland, då Herman omedelbart blev ett toppnamn i det nybildade Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet.

Hennes makes förtrogenhet med Adolf Hitler gjorde Carin till en av få kvinnor i nazisternas inre krets. Hermann skötte kontakterna med industrierna och storkapitalet och tog gärna draghjälp av sin hustrus skönhet och karisma. Då Hitler inte var gift sågs Carin som nazismens första dam. Führern kallade henne för ”nationalsocialismens maskot”. Carin Göring fick aldrig uppleva Tredje rikets uppgång och fall. 1930 lades hon in på ett tyskt sanatorium, men det hindrade henne inte från att vara en livlig nationalsocialistisk anhängare. ”Här är nästan hitlerianskt, judar mottagas här inte. Och det är så skönt och fridfullt i detta judefyllda land”, meddelade hon besökarna. Carin led av ett medfött hjärtfel och på hösten året därpå fick en hon en hjärtinfarkt och avled. Dagen innan hade hon medverkat vid sin mors begravning i Stockholm.

”Vad livet blivit underligt, så annorlunda än jag tänkte mig, så mycket djupare och smärtfullare. Det fanns nästan ingenting kvar mer av mig själv som jag var, drömmande, ömtålig, överkänslig. Jag har blivit så härdad och mitt hjärtas hölje så hårt”, hade Carin berättat i ett brev till sin mor den 8 september 1930. Sonen Thomas von Kantzow, som mer eller mindre lämnades vind för våg av sin mamma, kom aldrig över sveket. ”Tänk så oförskyllt olyckligt mitt liv blev”, meddelade han ofta omgivningen. I Leonard Mosleys kända Hermann Göring-biografi från 1974 beskrivs Thomas som ”en av de sorgsnaste människor jag någonsin har mött, han dog besviken efter att förstört liv”.

På sin 43-årsdag den 21 oktober 1931 fördes Carin Göring till sin sista vila i familjegraven på Lovö kyrkogård i Stockholm. Men hennes man ville ha sin älskade i Tyskland. Sommaren 1934 grävdes Carins kista upp och fördes till Carinhall utanför Berlin. Hermann hade låtit bygga om en gammal jaktstuga till ett avgudatempel fyllt med bilder och annat till hustruns minne. Vid den andra jordfästningen var Hitler en av de närmast sörjande under ceremonin. Göring återgav Carins död som en händelse som fick honom att släppa alla hämningar, vilket senare skulle visa sig betyda åtskilligt.

1951, efter att Hermann Göring sex år tidigare gett order om att Carinhall skulle sprängas innan Röda armén nådde fram, hittades en kropp som man trodde var Carins. Den kremerades och askan fördes i hemlighet tillbaka till Lovön. 40 år senare upptäcktes en tidigare okänd kista i Carinhalls ruiner och efter rättsmedicinsk identifiering av benrester framkom att den och ingen annan var Carins kista. Slutligen låg nazisternas första dam begravd i Stockholm.
Fotnot: Tristan och Isolde är huvudfigurer i en keltisk medeltida saga och riddarroman, bland annat berättad av den franska 1100-talsförfattaren Marie de France.
Källor: Carin Göring skriver hem (Björn Fontander, Carlsson Bokförlag, 2009), Carin Göring – Nazitysklands svenska ikon (Populär Historia 2002), Wikipedia.

Fick en son i första giftermålet
Namn: Carin Göring (född Karin Axelina Hulda Fock).
Född: 21 oktober 1888 i Stockholm.
Död: 17 oktober 1931 i Stockholm.
Barn: Sonen Thomas, född 1912–död 1973 (i äktenskapet med löjtnanten och baronen Nils Gustaf von Kantzow).
Känd för: Var den tyska militären, politikern och nazisten Hermann Görings första hustru 1923–1931.

Strumpor på gång. Slöjdlektion 1961 med klass 3-4 i Horla skola i Västergötland. Det är strumpstickning och grytlappsvirkning under ledning av lärarinnan Ingeborg Johansson. Och det är bara flickor som synes.
Inskickat av Ingela Carlsson, Sätila.

Åke Langes fotografier av Stockholm, filmstjärnor och modeller var länge bortglömda. Men bilden av Ingrid Bergman har åter väckt intresset världen över. Thomas ser till att faderns bildskatt lever vidare. 

Fotografen Åke Lange var länge bortglömd tills bilden på den då 20-åriga Ingrid Bergman började efterfrågas ute i världen. Då väcktes intresset återigen för hans övriga bilder. I dag är det hans son Thomas Lange som vårdar det fotografiska arvet efter sin far.
– Tills för fem år sedan var min far bortglömd. Min syster och jag fann ett antal 1000 negativ i hennes källare, som ändå bara är en bråkdel av allt min far fotograferade, resten försvann från ett lager för många år sedan. Åke Lange föddes på Södermalm i Stockholm där hans föräldrar var lärare, hans far Olof var rektor i Katarina skolor och hans mor Ester var lärarinna i samma skolor. Redan i unga år fick han en kamera som han använde flitigt. Han sände in bilder till olika tidningar och fick många publicerade som också uppmuntrade honom att fortsätta.

Vändningen kom då han i 20-årsåldern fick anställning hos den ansedde fotografen Herman Bergne i hans firma på Hamngatan, i en tid då det i Stockholm rådde en knivskarp konkurrens mellan alla fotoateljéer.
– Min far avancerade ganska snabbt till att bli chef för hans porträttateljé. Han var inte bara duktig på att porträttera människor, han insåg också hur man skulle ljussätta för att skapa spänning i bilden.

Det gick så pass bra för Åke Lange att han 1933 kunde öppna en egen ateljé på Kungsgatan. Nu började kunderna strömma till. Han fick uppdrag att ta stillbilder på den tidens filmstjärnor och modeller. Och han gjorde det bra och sålde till tidens kändistidningar.
– Till och med Gustav V lät sig imponeras och gjorde honom till hovfotograf. Det var få förunnat att få tillträde till slottet med sin kamera. Lusten att fånga Stockholm gick aldrig ur Åke Lange. Han skaffade aldrig körkort utan valde att promenera i den växande staden med sin kamera. Tog bilder som borde fått Stadsmuseet att ha honom med i sina stående utställningar.
– Jag kontaktade dem och de blev förtjusta i min fars bilder men ville överta negativen med äganderätt som gåva vilket jag inte kunde gå med på. Det är synd för alla stockholmare att missa alla dessa fantastiska bilder av ett Stockholm i ständig rörelse i den tid då Sverige växte från ett fattigt land till ett av världens rikaste.

Åke Lange blev tidigt känd utomlands för sin ljussättning och blev uppvaktad av den ansedda tidningen Photography och hade utställningar både i London och Amsterdam.
– Redan som ung fick han förfrågningar från engelska tidningar att skicka in fotografier och skriva om dem. Men mest har bilden av den 20-åriga Ingrid Bergman efterfrågats. Den har köpts in av Nationalmuseum för att de tycker att den bilden fångar stjärnan bäst. Thomas Lange har skannat in upp emot 10 000 bilder av vilka han önskar att ställa ut ett urval på olika gallerier.
– Arbetet med bilderna har jag gjort i ett försök att göra min far känd igen. Intresset för hans bilder har varit mycket stort, inte bara för dess konstnärliga värde.   De skildrar det Stockholm som en gång var och aldrig mer kommer bli, på gott och ont.
– Att fånga ett Stockholm i förändring slutade aldrig att fascinera min far, säger Thomas Lange.

Bilden på Ingrid flög över världen
Namn: Erik Åke Lange.
Född: Stockholm den 19 juli 1909.
Död: I Stockholm 5 februari 1975.
Yrke: Fotograf.
Meriter: Hovfotograf hos Gustav V och världsberömd för fotografiet på den 20-årige Ingrid Bergman 1935.

När Lina Edberg flyttade in i huset bredvid Ålgårds kvarn, blev hon berörd av den trolska platsen och dess historia. Tillsammans med några andra entusiaster försöker hon åter fylla kvarnen med liv.

I mötet mellan två sjöar och en fors, i Orust kommun, Bohuslän, ligger den gamla sågen och kvarnen. Ålgårds kvarn var i drift ända fram till 2003, men när den siste mjölnaren gick bort slutade kvarnstenarna att mala för gott.
– Kvarnbyggnaden renoverades för ett par år sedan. Invändigt har den lappats och lagats genom åren, men nu har en inventering visat att det är nästintill omöjligt att få igång den igen, säger Lina Edberg.

Lina är en av entusiasterna i Föreningen Ålgård som bildats ur en vilja att bevara och utveckla kvarnen. Tanken är att locka människor till platsen genom intressanta aktiviteter och samtidigt sprida kunskap om tiden som flytt.
– Ålgårds kvarn är värd att bevara ur historisk synpunkt och dessutom behövs det ett besöksmål där folk kan samlas. Vi har bland annat haft slöjdvandring och skördefest, dans- och målarkurser. Sedan 2013 bor Lina i ekobyn Utsikten, ett stenkast från Ålgård. Men hon bodde själv intill kvarnen tillsammans med sin familj under de fyra år de byggde på sitt eko-hus. Känslan av gammal historia som då väcktes har varit en drivkraft att kämpa för platsen.
– Det var väldigt speciellt att gå på upptäcktsfärd inne i kvarnen och upptäcka allt som stod kvar orört: Kontoret med all sin inredning, hela kvarnmaskineriet med valsstol och rens … och dasset som hänger ut över vattenkanalen mellan kvarn och såg.

De åldriga byggnaderna är omgivna av vatten i olika skepnader och Lina kan tydligt minnas hur det kluckade och suckade, porlade och forsade. Hon lade också märke till att Ålgård var en plats som folk var vana vid att besöka. Ofta tittade någon gammal tant eller farbror förbi som hade anknytning och minnen från kvarnen. Deras berättelser har fått henne att önska att hon själv kunde ta ett kliv tillbaka i tiden, öppna kvarndörrarna och uppleva hur det var då.
– Många har berättat hur de satt och drack kaffe och pratade medan de väntade på sin tur att få säden mald. Mjölnaren hade alltid bråttom och sprang som en tätting mellan de olika stationerna. Det dammade och rök och väsnades från alla maskiner som var i gång, berättar Lina.

På Ålgård har vattenkraften nyttjats för kvarn- och sågverksamhet under mycket lång tid. Den äldsta beskrivningen är från 1594.
– Från början var Ålgård en skvaltkvarn, därefter blev det vattenhjul och senare eldrivet med turbinen. Orust kommun köpte Ålgård 1968 och arrenderade ut kvarnen och sågen som var i drift ända fram till 2003, förklarar Lina. Vattendrivna kvarnar har funnits i Sverige sedan 1200-talet och länge hade de en stor betydelse för landsbygden. Här togs den livsviktiga spannmålsskörden om hand samtidigt som människor kunde träffas och få reda på senaste nytt. ”Det är ingen riktig bygd utan en kvarn”, kunde man säga om det som skulle kunna presenteras som landsbygdens första industri. Vid nästan alla kvarnar fanns en såg och omkring 1920 blev mjölnaren ofta också bygdens första elleverantör, då vattenturbinen ersatte vattenhjulen och kvarnarna försågs med generatorer.

I slutet av 1800-talet började antalet kvarnar minska i takt med tekniska framsteg. Efter andra världskriget lades rekordmånga kvarnar ned och i dagstidningarna kunde man ofta läsa reportage och debattinlägg som berörde kvarnnedläggningar. I dag finns ett stort antal vattenkvarnar bevarade, men många kvarnmiljöer är också helt eller delvis förfallna.
– Ofta finns spår kvar i form av hjulgravar, dammfästen eller rännor. Många gånger kan man också hitta någon mossig kvarnsten som lämnats åt sitt öde, säger Lina. På Ålgård flaxar historiens vingslag i kapp med det forsande vattnet. Än står uthuset kvar där hästarna stallades in i väntan på att husbonden skulle få sin säd mald. Och i gräset skymtar den gamla järnvägsrälsen där vagnar körde timmer in till sågen.
– Bönderna kunde åka flera mil med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. De kom med stora timmerstockar som rullades upp på en stor betongplatta över till vagnen, berättar Lina. Lina har lärt sig mycket om kvarnen under åren som boende och engagerad. En period var hon projektanställd av kommunen för att utveckla Ålgård.
– Vi fick pengar från LEADER, Terra et Mare*, för att göra en förstudie tillsammans med kommunen, Friluftsfrämjandet och Naturskyddsföreningen. Vi tittade bland annat på kvarnens och sågens skick, men också på hela fastighetens potential som besöksmål och mötesplats.

Ideella krafter och projektmedel från Västra Götalandsregionen har därefter gjort det möjligt att prova några av tankarna från förstudien i praktiken. Ungefär en gång i månaden ordnar Föreningen Ålgård kafé och någon aktivitet. En kväll bjöd de in till berättarkväll för att få träffa de som haft anknytning till Ålgård.
– Det dök upp många människor med minnen från förr: Någon hade arbetat i sågen, en annan var dotter till den siste mjölnaren.någon var lekkamrat med mjölnarens barn.

Lina tycker att det är kul att få ta del av en vardag som känns så avlägsen, trots att den var en livsnödvändighet bara någon generation bort.
– Vi vill ta vara på det som vuxit fram här under århundraden, men samtidigt ser vi nya möjligheter. Det är kul att Ålgård får liv igen, säger Lina.

* Vad är Terra et Mare?
Terra et Mare är ett LEADER-område i Västra Götaland. LEADER är en samarbetsmetod inom Landsbygdsprogrammet med syfte att utveckla landsbygden. Området består av kommunerna Uddevalla, Orust, Tjörn, Stenungsund, Kungälv, Öckerö samt Göteborgs Södra Skärgård.

Hon gjorde succé i Beverly Hills med sitt Konditori Scandinavia 1959. Gary Cooper, Steve McQueen och Julie Andrews var några som stod i kö för att njuta av Maj-Britts skandinaviska delikatesser.

I dag delar Maj-Britt Frati sitt liv mellan Strandbaden och Palm Desert, Kalifornien. Hon är klädd i vinröd polotröja och mörkblå byxor och rör sig ledigt när hon serverar sherry hemma i Strandbaden, norr om Höganäs.
– Jag vet vad boken om mitt liv skulle heta: Ett kvinnoöde eller ”Vem fan är fru Håkansson från Hollywood?”, säger Maj-Britt Frati med ett skratt. På soffbordet i det ljusa vardagsrummet med stora fönster mot havet ligger två klippböcker fyllda med bilder och artiklar som berättar om ett långt och spännande liv. Hon har haft en skådespelarkarriär, ett antal äktenskap och mer än tjugo år som restauratör i Kalifornien, där hon fortfarande har en boplats. April till november brukar hon tillbringa i Strandbaden.
– Jag och min man Luciano hade länge ett sommarställe på Älgö utanför Stockholm. Ett underbart ställe men jag är född på Västkusten och tycker inte om att bada när jag inte kan se botten.

Här i Strandbaden har Maj-Britt nu bott och trivts i trettiofem år.
– Jag har alltid älskat att hålla på med blommor och trädgård. Vi har hela tiden haft många vänner på besök från Stockholm och Los Angeles. Då Maj-Britt var 20 år lämnade hon Göteborg och flyttade till Stockholm och sökte för andra gången till Dramatens elevskola.
– Det var en dröm, det svåraste som fanns. Jag trodde inte det var sant när jag klarade det tredje provet. Jag var i sjunde himlen. Det var den 29 augusti 1939. Den 1 september bröt andra världskriget ut, minns Maj-Britt. Redan under elevåren började hon filma och träffade dåtidens teaterelit: Anders Henrikson, Hjördis Petterson, Dagmar Ebbesen, Karl-Arne Holmsten och George Rydeberg är bara några av dem.
– Det var en härlig tid. Vi arbetade hårt och var ofta ute och superade efter föreställningarna.

Maj-Britt medverkade i flera filmer som spelades in under kriget.
– Jag och Marianne Aminoff som båda var mörkhåriga och såg exotiska ut var tvungna att lämna in arierintyg som gick tre generationer tillbaka för att få vara med. Det var hemskt, säger Maj-Britt.
– Filmerna skulle säljas till Danmark och Norge som var ockuperat av Tyskland. De som investerade i filmerna ville inte riskera något. Det fanns en förtjusande skådespelerska, Ilse-Nore Tromm, som jag tror hade judiskt påbrå, hon fick inga roller under den här tiden. 1940-talet var en intensiv period för Maj-Britt: filmroller och många teaterroller och turnéer runt om i landet bland annat med Riksteatern. Under några år var hon gift med en av 1940-talets stora filmcharmörer, Georg Fant.
– Vi var så unga bara några och tjugo.  Han var förtjusande, men han drack lite för mycket. Efter några år skildes vi som goda vänner.

Hennes andre man, Anders Grönberger, var flygare och god vän med den äventyrliga flygpionjären Carl Gustav von Rosen, som lockade med honom till Etiopien för att hjälpa kejsaren Haile Selassie att bygga upp flygvapnet.
– Vi bodde i lerhyddor och hade tjänstefolk. Det var kallt och fuktigt och det kändes som att vi hamnade flera hundra år tillbaka i tiden. Men min väninna Alice som annars var den mest rädda människan på jorden stortrivdes och lärde personalen att steppa på borden, minns Maj-Britt.
– Jag har inte talat med någon om den här perioden förut. Det visade sig efter ett tag att min man inte bara jagade storvilt utan även kjoltyg. När jag kom hem beklagade jag mig för en skådespelarkollega Irma Christenson. Hon log mot mig och sa ”Du får väl ändå medge att du är snudd på en lyxblomma”, säger Maj-Britt med en glittrande, okynnig blick i de varma bruna ögonen. Efter ett mycket kort tredje äktenskap bodde Maj-Britt i mitten av 1950-talet tillsammans med skådespelarkollegan Guje Lagervall, som en kväll kom hemdragandes med en karl. Det visade sig att han var skeppsredare och god vän till Maj-Britts föräldrar. Han erbjöd henne att åka med på en av hans lastbåtar från Rotterdam till Philadelphia. Drömmen om att bo ett i ett varmare land hade alltid funnits hos Maj-Britt.
– Jag har aldrig tyckt om kylan och alltid drömt om att kunna gå i silkestrumpor på vintern. Jag ville se om jag kunde trivas i Kalifornien och vad jag skulle kunna försörja mig på.

När Maj-Britt var 28 år, efter att hon fött sin son Peter, hade det konstaterats att hon led av otoskleros, som kraftigt sätter ned hörseln. Efter en operation fick hon tillbaka hörseln men rädslan för att den gradvis skulle försvinna gjorde att hon ville satsa på en ny karriär. Efter ännu en resa till Kalifornien bestämde hon sig för att flytta dit.
– I Kalifornien fanns inget anständigt bröd alls. En amerikansk limpa kunde man pressa ihop i en kaffekopp, visar Maj-Britt med händerna och berättar att hennes farmor en gång i tiden startade Skånska Hembageriet.
– Det skulle inte vara någon Coffeeshop. Jag tänkte mig inte bara bröd och bakelser utan också smörgåsar, ”openface sandwiches” med pålägg. Jag berättade om mina planer för några väninnor och deras amerikanska män, båda två föll för ordet konditori. ”What did you say? Konditori? Sounds intriguing (fängslande). Keep that Maj-Britt”.

I Beverly Hills hittade hon en tom lokal som tidigare varit hattaffär. Medarbetare hade hon redan hittat, en kallskänka som tidigare arbetat på Operakällaren och en konditor från Kristianstad. Maj-Britt visar bilder i sin klippbok och man förstår att det skandinaviska konceptet måste känts nytt och spännande för människorna i Kalifornien. Lokalen på Camden Drive inreddes med utsökta möbler i teak, glas och porslin från Reijmyre och Rörstrand. På väggarna hängde konst av bland annat Stig Lindberg och Dardel. På menyn stod smörgåsar med gravad lax med dillsås, inlagd sill med färsk potatis och bakad leverpastej med tomater.
– Vi lagade allt själva. Jag och kallskänkan Birgit fräste köttbullar, stekte kalkon och bakade allt bröd. Limpbread, kavring, pumpernickel, berättar Maj-Britt och minns räkorna och krabborna hon beställde från San Francisco och silverbrickorna med kall inkokt lax garnerade med räkor och sparrisknoppar, som snart blev en populär cateringvara.

När Maj-Britt slog upp dörrarna den 7 maj 1959 bildades snart en lång kö utanför. Skådespelaren Gary Cooper var en av de första som klev in över tröskeln.
– Det var han som upptäckte stället. Jag höll på att svimma när han kom in. Jag minns att jag tänkte, det här klarar jag inte. Men han hade ett roat leende på läpparna, tyckte det var roligt med något helt nytt. Han betydde mycket för min framgång. Maj-Britt har en uppsjö anekdoter från sina 24 år med Konditori Scandinavia. Mrs Wyler, den kände filmregissören William Wylers fru var den första som beställde mat för avhämtning – 12 räkor och 12 gravlax ”to go”. Steve McQueen var en uppskattad stammis och fick ett undanskymt bord när han började dejta den vackra Ali Macgraw medan han fortfarande var gift. Skådespelaren Glenn Ford köpte en Orreforsvas i hennes konsthantverksbutik.
– Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle lyckas på det här sättet. Jag ville bara ha en inkomst för mig och min son Peter, säger Maj-Britt och berättar att skådespelerskan Julie Andrews blev helt galen i hennes gravlaxsås.
– Vår gravlaxsås blev en epidemi. Amerikanarna åt den på leverpastej, till allt. Det blev köer vid disken när vi skulle hämta och sälja såsen i kaffemuggar. En vän sa: ”Why don’t you bottle it”?

I dag sköter Maj-Britts son Peter varumärket The Konditori Dill Sauce. Den populära gravlaxsåsen säljs fortfarande i exklusivare livsmedelsbutiker.
– Och fiskaffären i Beverly Hills vill ha den. Men den är inte lika god längre, den görs på fabrik, säger Maj-Britt uppriktigt. Efter succén i Beverly Hills öppnade hon en filial i det tjusiga området Pasadena, hade som mest 72 anställda och blev innan hon sålde till en italiensk restaurangkedja 1983 erbjuden att öppna en filial i New York men tackade nej. Hon ville ha mer tid att umgås med sin man Luciano Frati – han som tjugo år tidigare undrade: ”Vem fan den där fru Håkansson från Hollywood var” när gemensamma vänner försökte föra ihop dem. De fick trettio lyckliga år tillsammans.

Maj-Britt är inte helt ung längre och planerar att flytta hem till Sverige permanent. I sommar har hon bokat en plats på ett trygghetsboende i Ängelholm där flera vänner bor. Men det verkar vara för tidigt att trappa ner. Hon sköter sitt hus och sin trädgård själv och är fortfarande en flitig gäst på biblioteket i Höganäs dit hon tar sig med bil.
– Och jag kör bra. Jag skulle aldrig sätta mig bakom ratten annars, säger Maj-Britt och berättar ännu en anekdot från Los Angeles där hon efter att ha blivit tagen för tre olika trafikförseelser var tvungen att köra upp igen för att få behålla körkortet. Färden med trafikinspektören slutade med att han steg ur bilen och sa:
– ”You are an excellent driver”. Och jag är lika säker och lycklig bakom ratten i dag som då.

Blev krögare i Los Angeles
Namn: Maj-Britt Frati, född Håkansson.
Född: 29 mars 1919 i Göteborg.
Familj: Hon har varit gift fyra gånger: George Fant (1941–1943), senare med Anders Erik Grönberger ((1918–2001), med Curt Masreliez (1919–1979) och med amerikanen Luciano Frati (1915–1993) som hon fick en son med.
Karriär: Hade en filmkarriär i Sverige mellan åren 1939 och 1943. Spelade på teatern fram till 1944. Flyttade till Los Angeles 1955 och fyra år senare öppnade hon Konditori Scandinavia, som frekventerades av dåtidens Hollywoodstjärnor.

Tunga lyft. Mina föräldrar tog på sig skogsavverkning i Rudskogen utanför Karlstad och körde ut virket med häst på vårvintern. Min mor, Gerd Hagström, som står till höger och drar i timret väntar sitt tolfte barn. Min syster Gun-Britt är bara 14 år och redan van att jobba i skogen och på våra föräldrars jordbruk. Bilden är tagen 1960.
Inskickat av Bo Hagström, Malung.

Äktenskapet med komikern Peters Sellers gjorde henne världsberömd och skönheten liknades vid Brigitte Bardots. Men Britt Ekland tröttnade på män och står sedan länge på egna ben. Rolig, fräck och öppenhjärtig.

Peter Sellers var i mitten av 60-talet en etablerad komiker och skådespelare med bärande roller i storfilmer som Dr Strangelove och Rosa Pantern. Han träffade den unga svenskan Britt Ekland 1964 av en slump på ett hotell i London där Britt skrivit på ett filmkontrakt. Världsstjärnan uppvaktade Britt och bjöd henne på ”cigaretter”.
– Men jag tror det var knark, för sen minns jag inget förrän jag vaknade upp påklädd i min säng, har Britt berättat. De gifte sig nån vecka senare men äktenskapet med den 17 år äldre Sellers blev en mardröm. Han var manodepressiv och svårt svartsjuk.
– Jag var så ung och hade inte många erfarenheter av män, minns Britt Ekland. Hennes och Sellers dotter Victoria for illa under uppväxten och fick senare i livet drogproblem.

Efter fyra år skilde sig Britt från Sellers och gick vidare med sin karriär som skådespelerska. Genombrottet kom 1974 som Mary Goodnight i Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen – en roll hon fortfarande förknippas med. Britt Ekland föddes i Stockholm. Pappa Sven var en stor profil inom curlingsporten där han bland annat blev ordförande i det internationella förbundet. Britt började studera på Calle Flygares teaterskola som tonåring där hon blev vän med Dramatenskådespelerskan Marie Göranzon. Vänskapen har stått sig genom hela livet och de träffas nästan alltid när Britt är i Stockholm. Marie Göranzon var orolig för sin vän inför hennes äktenskap med Sellers och har sagt i Expressen: ”Han var som en Dramatenstjärna, när de som är värst. Stor stjärna med väldigt svart botten.” Efter studierna fick Britt jobb hos Povel Ramel i hans Knäpp Upp-revyer och blev efterhand en rubrikskapande skönhet som fick etiketter av typen  ”världens vackraste”. Efter skilsmässan från Sellers var det nya kärleksaffärer som fångade allmänhetens intresse. Hon bodde en tid tillsammans med popstjärnan Rod Stewart som svek henne genom att vara otrogen.

Britt Ekland har i flera intervjuer berättat att hon tröttnat på män och numera sedan länge trivs med att leva ensam.
– Jag vill inte vakna upp med en man i sängen som pruttar och snarkar och har dålig andedräkt, sa hon till Aftonbladet för ett halvår sedan. Britt Ekland är inte bara omvittnat kvick, fräck och rolig utan berättar också öppenhjärtigt om motgångarna i sitt liv. Hon försökte ta livet av sig i slutet av äktenskapet med Peter Sellers. Kampen för att dra dottern Victoria ur drogträsket gjorde hennes liv i perioder till en resa mellan polisstationer, fängelser och avgiftningsinrättningar. Och hon led svårt av att se sin Alzheimersjuka mamma Maj-Britt bli allt sämre under elva år.

Många tror att hon ”blivit rik” genom sina kärleksaffärer, men så är det inte.
– Jag har aldrig varit en försörjd kvinna, jag har aldrig fått underhåll eller hus, jag har jobbat mig fram själv, sa hon till Expressen 2013. Britt Ekland ansågs vara en av världens sexigaste kvinnor på 60-talet, men har i dag ingen noja över tider som flytt. Hon oroar sig inte för rynkorna utan tycker att vi ska bejaka ålderdomen och göra den till något kul istället.
– Men jag kan oroa mig för att arslet faller, det krävs en domkraft för att få upp det, säger hon i en typiskt slagkraftig formulering till Expressen.

Britt blev britt som gift
Namn: Britt Ekland, född som Britt-Marie Eklund i Stockholm.
Ålder: Fyller 75 den 6 oktober 2017. Grattis!
Bor: Mest i Los Angeles.
Familj: Barnen Victoria, Nicolai och Thomas Jeffersson (TJ) samt barnbarn.
Männen: Var gift med brittiske skådespelaren Peter Sellers och musikern Slim Jim Phantom, längre relationer med skivproducenten Lou Adler och sångaren Rod Stewart.
Karriär: Ett fyrtiotal filmer, skivsläpp, programledare i Bara med Britt i TV4, deltog i Stjärnorna på slottet och Svenska Hollywoodfruar och The Eklands, sommarpratare i radio 1992.
Övrigt: Talar flytande engelska, tyska och italienska.

James Bond älskar Sverige
Britt Ekland var ”Bondbrud” i Mannen med den gyllene pistolen (1974) där Roger Moore spelade James Bond. Sverige har en särskild relation till de populära agentfilmerna.
Maud Adams var med både i Mannen med den gyllene pistolen och Octopussy (1983).
Izabella Scorupcu spelade mot Pierce Brosnan i Goldeneye (1995). I den senaste Bondfilmen Skyfall  med Daniel Craig spelar Ola Rapace yrkesmördare. Roger Moore som spelade Bond i sju filmer är gift med svenska Kristina och är en stor vän av Sverige. I rollen som Helgonet rattade han en Volvo P18. Grattis i förskott, förresten! Roger Moore fyller 90 år i oktober. I Nybro finns ett särskilt James Bond-museum www.007museum.com

Växeln, hallå. Gunnel och Vera kopplar samtal för fullt i telefonstationen i södra Unnaryd, Småland 1960. Vera jobbade här från 1955 fram till att stationen automatiserades 1965. De första automatiska växlarna i Sverige togs i drift på 1920-talet. Automatiseringen pågick gradvis fram till 1972 då den sista manuella stationen stängdes.
Inskickat av Vera Wester, Unnaryd.

Minnenas Journal vill, i den legendariska krögaren Tore Wretmans anda, slå ett slag för den svenska husmanskostens förträfflighet. Enkla råvaror lagade med omsorg, med varor direkt från jorden, havet och skogen. Inte processade i någon fabrik. Om några har kunskap om husmanskost så är det Minnenas Journals läsare. Många av er har vuxit upp med oxbringa, dillkött och ärtsoppa. Vilka kan bättre bidra med kunskap om våra traditionella rätter? Skicka in era bästa recept på vår husmanskost och berätta hur ni lärde er att laga den! Vi kommer att publicera era recept och berättelser under detta år, till glädje för andra. n
Skriv till: Svenska Media Docu AB, Minnenas Journal, Svärdvägen 9, 182 33 Danderyd. Märk ert brev med ”Receptstafetten”.

Husmanskost var den fattiges mat
Ordet husman kommer ursprungligen från en inte så välbeställd klass på 1800-talet som ägde sitt hus men aldrig mark. De sågs som en arbetskraftsreserv till jordägarna och sög sällan fett från fingrarna. De lagade enkla rätter ur enkla förhållanden och åt som oftast nyttigare mat (rotfrukter) än de som hade råd att frossa.

Wretman gjorde det enkla fint
Tore Wretman var en av 1900-talets stora kockar som genom sitt affärssinne gjorde Operakällaren till ett tempel för att återupptäcka den svenska husmanskosten. I hans regi stod plötsligt köttbullen, raggmunk & fläsk eller salt sill högst på menyn. I dag finns många krogar som bjuder på vällagad husmanskost men hemma slarvar många av oss i brist på tid.

Redaktionens fem-i-topp-lista
1. Raggmunk/Rårakor  med fläsk och lingon.
2. Köttbullar med lingon.
3. Dillkött (Kalvbringa eller lamm).
4. Ärtsoppa med fläsk. (Och pannkakor med sylt.)
5. Stekt salt sill med löksås.

Törstigt. För den törstige klirrade det säkert ljuvligt över åkern i Kårarp, Halland, när drickabilen kom. På bilden från 1960-talet är det Erik Söderström som kör sin vanliga runda.
Inskickad av Jonny Svensson, Laholm.

De flesta som sökte lyckan under 1800-talets guldrusch i Alaska återvände fattiga efter åratal av slit. Men för tre skandinaver gick det bättre. Efter bara några veckor vaskade de fram guld för miljoner. 

När rapporter om guldfynd började komma från Nordamerika på 1800-talet fick vanligt folk möjlighet att ta del av den ädla metallen. Förbättrade kommunikationer och teknologi gjorde att ett guldfält bara låg en båt- eller tågresa bort. Många av dem som tog chansen var skandinaver. Av dessa är det främst tre som gått till historien: John Bryntesson, Eric Lindblom och Jafet Lindeberg, mera kända under namnet Three Lucky Swedes. Men alla tre fick arbeta hårt för sin tur, och åtminstone två av dem hade största möjliga otur i början av sina liv.

John Bryntesson var torparson från gruvlandet Ärtemark i Dalsland, ett av de landskap som drabbades hårdast av den stora emigrationen. Alla söner i familjen Bryntesson kom också att emigrera till USA. Ingen blev dock lika rik som John. Redan som femtonåring gav sig den driftige Bryntesson iväg till fots till Kristiania, där han tog båten över Atlanten. I svenskstaden Ishpeming, Michigan, arbetade han i gruvan tio timmar per dag, sex dagar i veckan. Samtidigt lockade äventyret, och när han fick chansen att följa med en expedition för att leta kol i Alaska kunde han inte motstå det. Det första målet var missionsstationen i Golovin. Ursprungligen en inuitby var Golovin då en stad med stor andel svenskar. Det var där John träffade den andre svensken i trion, den fjorton år äldre Eric Lindblom.

Än mer eländig än Bryntessons var härjedalingen Lindbloms barndom. Trots att fadern Olof fötts med läshuvud och en tid arbetat som lärare gick det illa för honom. Alkohol och sjukdomar gjorde att hustrun Britta tvingades tigga för att överleva. I ett rörande minne återger riksdagsmannen Ingebrikt Bergman från Tännäs hur han som barn såg en kvinna komma in på gården bakom en ko dragandes en släde. I släden, hoptrycka mot varandra för värmens skull, gömde sig tre smutsiga barn i trasiga paltor. Det var Lindbloms-Britta som kommit för att tigga, och en av trashankarna i släden var Eric Lindblom, den blivande miljonären. Eric fick trots allt gå i skolan och blev med tiden skräddarlärling. Yrket förde honom ut i världen. I London arbetade han som skräddare i fem år innan han reste till USA med hustrun Mary Ann. I San Fransisco kom han i kontakt med guldgrävare som med guldstinna väskor anlände med flodångare från Klondike. Eric fick guldfeber, och i juli 1897 nådde även han Golovin, Alaska.

Den tredje ”svensken” var egentligen en norrman. Hans namn var Jafet Lindeberg, och till skillnad från sina blivande kamrater var hans bakgrund inte lika eländig. Hans väg till Alaska gick märkligt nog via renar. Guldrushen till Klondike skapade oro i Washington över massvält i spåren av den omfattande migrationen. Den kreativa lösningen blev då import av renar från Norge. Tillsammans med mängder av renlav fraktades djuren med båt till USA och sedan med tåg till Alaska. En av renskötarna var Jafet Lindeberg, som hade yrket i släkten. Tidigare hade han utan framgång letat guld i Nordnorge, och nu såg han sin chans att utöka sitt sökområde. Väl framme i Alaska fick han höra att guld hittats på Sewardhalvön. Han begav sig då dit – närmare bestämt till halvöns största stad Golovin. Bryntesson och Lindblom hade redan varit på ett flertal expeditioner på var sitt håll innan de träffades för första gången i guldgrävarlägret Council City utanför Golovin. Dit kom snart också Jafet Lindeberg, och de tre männen bestämde sig för att leta guld ihop. En fjärde svensk, Erik Hultberg, fanns även med i bilden till att börja med, men denne lämnade snart Golovin. Det visade sig vara ett misstag han skulle komma att gräma sig över resten av sitt liv. Council City var redan fullt av guldgrävare och inmutningar, så på John Bryntessons initiativ åkte trion norrut, där Bryntesson tidigare gjort vissa fynd. Till slut stannade de vid vad som numera är känt som staden Nome. Där gav de sig uppför Snake River och började vaska efter guld i alla de små åarna som rann ut i floden. Ganska snart började de inse att de hamnat precis rätt. Guldsand och guldklimpar fyllde vaskpannorna i å efter å. Det var särskilt ett vattendrag som gav guld. De kallade det Anvil Creek, efter en stor stenbumling som liknade ett städ. Det skulle visa sig vara det mest guldrika vattendraget i hela Alaska. Trion torde ha känt något som liknade eufori där ute i ödsligheten, parat med en insikt om vilken osannolik tur de haft. Efter bara några veckors prospektering så hade de gjort ett jättefynd.

Nu gällde det att inmuta området och göra det till sitt, och den tid som följde stegade de upp bit efter bit av den gulddränkta marken. Till slut hade de gjort 43 inmutningar åt sig själva och åt vänner genom fullmakter. Men när de återvände till Golovin i oktober fick de beskedet att allt måste göras om, eftersom det inte skötts enligt reglerna. Samtidigt måste de se till att inte nyheten om fyndigheten spreds alltför mycket. När de så gjort om inmutningarna enligt konstens alla regler bildade de ett gruvdistrikt, och sedan började de vaska. Guldet tyngde deras vaskpannor.

Vinterns ankomst gjorde det omöjligt att börja gräva i större skala, så i väntan på bättre väder inhandlade de material, byggde vaskrännor och vaskvaggor och skrev hem till Sverige efter arbetare. Detta gjordes så diskret som möjligt. De lärde sig tystnadens konst, och nödvändig kommunikation skedde på svenska. När sommaren kom började de det hårda arbetet med att utvinna guldet. I Alaska blir det sällan varmare än några plusgrader under sommaren. Det räcker till att ett tunt ytlager i marken tinas upp, men strax därunder väntar den eviga permafrosten. För att komma ner till guldet krävdes först enorma eldar som tinade jorden. Det var ett hårt arbete, men det var inget som avskräckte svenskarna. John Bryntesson var van gruvarbetare, och Eric Lindblom med sin hårda barndom var van att slita ont. Sprungen från nordligaste Norge var klimatet inget som avskräckte Jafet Lindeberg. Det största problemet skulle komma att bli deras konkurrenter, och inte naturen.

Trots att de försökte vara diskreta spred sig givetvis ryktet om guldet, och snart strömmade folk till Nome. Det närbelägna Klondykes guldkällor hade börjat sina, och både nya lycksökare och gamla misslyckade guldgrävare styrde kosan mot kusten. Nu började de återkommande problemen med att andra försökte ta över svenskarnas inmutningar, så kallad ”claim-jumping”. Med diverse bortförklaringar och rena lögner – som att trion inte var amerikanska medborgare – och understödda av giriga, skrupelfria advokater, försökte man helt fräckt stjäla svenskarnas fyndigheter. Men svenskarna lät sig inte köras med, utan de stod på sig, både rättsligt och emellanåt även fysiskt. Till slut beordrades militär till Nome för att undvika anarki. Ett tag var det spänd stämning mellan militär och guldgrävare, innan det otroliga hände att guld hittades nere på havsstranden. Ett veritabelt lämmeltåg mot vattnet ägde rum, och under sommaren vaskades guld för två miljoner dollar fram på stranden. Det var startskottet för vad som kom att räknas som den tredje stora guldrushen i amerikansk historia. De tre svenskarna klarade sig bra på sina inmutningar, och på kort tid hade de vaskat fram guld för hundratusentals dollar. Fascinerade såg de hur ett helt samhälle med affärer, tidningar, rättsinstanser och frisörer växte fram omkring dem. Ett av de mer kända ansiktena i Nome var den legendariske sheriffen Wyatt Earp. Även den berömde boxningspromotorn Tex Richard befann sig där, liksom den blivande tungviksmästaren Tommy Burns. Celebriteterna är talande för staden och guldgrävarna överlag: de var hårda män, män som varken bad om eller krävde tjänster av andra.

Svensktrion startade ett gruvbolag, Pioneer Mining Company, med den affärsinriktade och energiske Jafet som främsta drivkraft. Inkomsterna gick till mer mark och nya inmutningar. Men framgångarna gjorde att man fortsatte försöka snuva svenskarna på gruvorna, vilka kunde ge guld för upp till 15 000 dollar om dagen. Särskilt en herre vid namn Alexander Mckenzie, som lärt alla fula knep under sin tid som politiker i Washington, vållade besvär. Mckenzie var en storvuxen man som inte ryggade för att använda musklerna för att få sin vilja igenom. Men John Bryntesson var längre och härdad av ett liv i gruvan, och med kraft och skicklighet lyckas han och de övriga svenskarna avvärja även detta hot. Efter det fick de ha sina fynd i fred.

Ganska snart efteråt kom dock trion att upplösas. De var i första hand arbetskamrater, och deras olika personligheter drog dem åt olika håll. John Bryntesson lämnade Alaska 1902. Två år tidigare hade han gift sig med Emma Forsberg, och med henne fick han tre barn. Han var också den ende i trion som återvandrade till Sverige, 1907. Hemma i fosterlandet fick han smeknamnet Guldkungen och benämndes ibland som Europas rikaste man. Men trots rikedomen bibehöll han enligt uppgifter sin ödmjukhet livet igenom. Bryntesson höll heller inte på pengarna, utan investerade rikligt i olika projekt, och donerade också stora summor till välgörenhet, varav många hade religiös prägel – Bryntesson var hela sitt liv en djupt troende man. Trots ett hårt liv i gruvan och som guldgrävare fick han ett långt liv. Exakt 60 år efter det stora guldfyndet dog han hemma i Sverige 1959. Eric Lindblom blev vicepresident i trions bolag. Han flyttade snart till Kalifornien, där han även drev hotell, gruvor och ett el- och telebolag. Livet på USA:s västkust var behagligt för den äldre Lindblom, han njöt av pengarna och köpte bland annat tidigt en bil. Han kom att stanna i USA i resten av sitt liv, med undantag för kortare besök i Sverige. Vid ett sådant besök träffade han sin mor, och enligt illasinnade rykten stack han, miljonären, åt den utfattiga kvinnan en tia och lät henne sedan klara sig själv. Men ryktena sade också att modern hade slagit ihjäl fadern med en stekpanna utan att det ledde till åtal. Hur det är med den saken blir nog aldrig utrett, men klart är att Eric Lindblom inte var överdrivet sentimental. Hans liv blev fortsättningsvis händelserikt med Vasaorden, tidningsrubriker efter slagsmål med fodringsägare, och filmbolagsbråk. Den 23 september 1928 dog han, 71 år gammal.

Jafet Lindeberg flyttade till San Francisco. Därifrån fortsatte han med att som president i Pioneer Mining Company driva bolaget, samtidigt som han gav sig in i en lång rad andra affärer, såsom renuppfödning, bankverksamhet och rysk gruvdrift. En del av hans åtaganden lyckades han med, medan andra kostade honom stora belopp. Ett tag räknades han som den rikaste skandinaven i Amerika, han umgicks med celebriteter och var bekant med presidenter. En stor del av hans förmögenhet gick dock förlorad i börskraschen 1929, men han fortsatte trots det att verka som affärsman ända fram till sin död vid 88 års ålder 1962.

Som alla guldgrävarstäder försvann invånarna i Nome i takt med att guldet sinade. Saloonerna stängdes, celebriteterna drog vidare och guldgrävarna gav sig iväg, sökandes efter nya mål. Det som en gång var Alaskas största stad är nu ett litet samhälle med cirka 3 800 invånare. Den som åker dit bör ta en titt på Anvil City Square. Där står nämligen de tre tursamma svenskarna John Bryntesson, Eric Lindblom och Jafet Lindeberg i brons, i full färd med att göra det som de gjorde bäst: gräva guld!

Efterlängtat. Lantbrevbäraren Sigge Svenningsson överlämnar ett brev till Barbro Adolfsson i Sprottebro i Gislaved. Sigge kör motorcykel som synes och liksom andra brevbärare var han efterlängtad med sina hälsningar och försändelser.
Inskickat av Dagny Johansson, Gislaved.

Frivillig Välgörenhet. Den fattige delar alltid sitt bröd, tror jag det står i Bibeln. Såg i Aktuellt att via Facebook ökar antalet frivilliga hjälporganisationer. Mathjälpen, Hjälpande änglar, Hjälpcentralen, etc. De utför ett fantastisk arbete genom att samla in pengar och ge till de mindre bemedlade. En matkasse, ett bidrag till hyran så månaden går runt. Förr i tiden var det mode för rika att samla in pengar till välgörenhet. För att kunna njuta fullt ut av allt överflöd behövdes en liten grogg av gott samvete. Då som nu ville inte samhället omfamna oss alla. Marknadsfilosofin råder, vi är kunder till all omsorg. Har du inga pengar har du inget här att göra. Det fanns en tid när jag växte upp då vi gemensamt ville bry oss och ta hand om varandra. En idé om hur vi ska samsas och ha det bra tillsammans.

Full fräs. Hyveln går som tåget när grusvägen ska fixas till vid järnvägsövergången Mårum som ligger mellan Ulvåker och Väring. Väghyvelförare är Martin Gustavsson från vägmästarområdet Tibro och det är jag som tog bilden omkring 1980. Martin och jag var arbetskamrater.
Inskickat av Ingemar Johansson, Tibro.