På 70-talet gick var och varannan i träskor, det hörde tidsandan till. Dessa bastanta skor har följt med oss svenskar i hundratals år men få anade väl att trätofflan återigen skulle bli högsta mode.

Det måste ha varit nån gång under sent 60-tal. Toffelmakare Andersson satt i trädgården med bar överkropp i sommarvärmen och spikade tofflor. Svettpärlorna trängde fram i pannan och rann längs med den raka kraftiga näsan, ut på tippen. Emellanåt drog han bort dem med utsidan av handen. Brorsbarnen på besök följde varje droppe med stort intresse.

De tillskurna svarta och bruna läderbitarna låg i blöt i ett stort aluminiumkar intill honom. Han spikade bestämt och vant, knep fast de små piggarna som ovanlädret skulle fästas med, mellan läpparna. Snabbt gick det och till sist fäste han den lilla remmen som dekoration vid trätofflans öppning, som pricken över ett i. Varje gång brorsbarnen träffade honom, hade de ett par sprillans nya trätofflor på fötterna när de åkte därifrån. De andra tofflorna sålde han och frun på marknader runt om i Skåne. Redan romarna använde träbottnar med remmar, men de täckte inte hela foten. Med lite god vilja kan man jämföra dem med de nutida heta träskosandaletterna av flera märken. Många olika typer av skor har hittats i skandinaviska utgrävningar från vikingatid och medeltid. Kängor och stövlar i läder med slejfar och snörning. Men inga träskor. Trä ruttnar och brinner bra och sopar effektivt undan spåren efter sig. Därför är det svårt att exakt veta när de först började tillverkas. När industrialismen satte fart på allvar i Frankrike, fick de en särskild betydelse. Under 1800-talet var franska hantverkare så upprörda över att bli ersatta av spinnmaskiner, att de kastade sina träskor på dem. Träsko på franska heter sabot och därifrån kommer ordet sabotage.

Träskor användes flitigt i bondesamhällets Sverige redan under 1700-talet, vanligast var de i våra södra landskap. I Skåne kallades de träbonnar. Toffelmakare gjorde dem av al-, björk- eller bokträ och några satte på ovanläder som var snällare mot fötterna än det kantiga träet. Dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt berättar att man i större hushåll köpte in träskor in till pigor och drängar. Även de som satt på fattighusen försågs med de praktiska skodonen. Trots sin enkelhet kunde de som inte hade råd med stövlar, känna sig rätt klädda i ett par välhållna träskor eller – tofflor, även vid högtider som till exempel begravningar.

I en artikel från 1950-talet berättar Sigvard Karlsson i tidningen Norra Skåne, om en träskomakares vardag vid förra sekelskiftet. I byn Norra Rörum bodde då cirka 1 000 invånare, 150 av dem gjorde träskor under vinterhalvåret. 15 procent av byns invånare var alltså invigda och kunniga i detta hantverk, även om det inte var deras huvudsakliga sysselsättning, ofta var man mångsysslare. Norra Rörum var inget specialfall; i alla småbyar med självaktning bodde minst en träskomakare. Det fanns även användningsområden för uttjänta skor i trä. Man hämtade glöd i dem, då kallades de glöaträsko. Om det fanns ett ovanläder, kunde man använda den som mjölkho åt katten. I mer sällsynta fall kunde en välbevarad sko göras om till en träskofiol. Fram till andra världskriget var det självklart att sticka fötterna i ett par träskor om man arbetade i fabrik eller i lantbruket. Så praktiskt att slippa det eviga böket att dra på och av sig stövlarna eller snörandet av skor!

Trätofflan fick återigen en renässans på 1970-talet; en helt moderiktig ensemble kunde vara en kort, tajt, gul tröja, bruna manchester-v-jeans och vita perforerade trätofflor därtill. I mitten på 2000-talet slog det till igen, men då fanns ett otal varianter att välja mellan. Högklackade träskotofflor prydde fötterna på kändisar och de som gillade prickar eller koskinnsmönster kunde också bli tillfredsställda. Denna skånska skobeklädnad har spritt sig ut över världen; numera hörs trätofflor klappra på stadsgatorna i Sydafrika, Turkiet och Ungern.

Svårt och tungt att spela träskofiol
Träskofiolen var en slags fattigmansfiol, en riktig fiol kostade mer än vad en spelman hade råd med. När man satte på ett lock på en träsko fungerade gropen i skon som klanglåda. Greppbrädan sattes vid hälen och så vilade man undersidan av skon mot vänster arm när man spelade. Allra vanligast var träskofiolen under 1800-talet, men fanns redan hundra år tidigare. På 1900-talet fick den nytt liv när Källnatrion blev rikskänd. En av medlemmarna, Sven Jönsson från Västra Torup, var träskomakare. Efter trions spelningar på Skansen i början av 1900-talet, då de även spelade träskofiol, vaknade efterfrågan och trion började tillverka och sälja egentillverkade. Vissa håller instrumentet mot hakan som en vanlig fiol, men det gör inte riksspelmannen Elna Carr, uppväxt i en spelmansfamilj. I stället håller hon den med träskotån riktad in mot vänster armhåla. 2013 vann hon VM i träskofiol, anordnat för första gången av Skånes spelmansförbund. Enligt henne, som också är klassiskt utbildad på violin, är det svårt och tungt att spela träskofiol.

Vävkurs. Lilian Joelsson gick på vävkurs i Orlunda, Östergötland, med Ingeborg Brozen som vävlärare. Lägg märke till den vackra folkdräkten som också kallas Östgötadräkten.
Inskickat av Lilian Joelsson, Österbymo.

Frågan är om Abba hade funnits utan Sten & Stanley. Säkert är i alla fall att hela Sverige alltid har jublat åt gänget som drog i gång i Karlskoga för 55 år sedan. Inte minst tack vare slagdängan Jag vill vara din, Margareta.

Under en av direktsändningarna av TV-programmet Café Norrköping i början av 1980-talet bad programledaren Ragnar Dahlberg tittarna att lyssna extra noga:
– Ni ska komma ihåg en sak. Om inte Sten Nilsson i Sten & Stanley hade funnits, kanske inte heller Abba hade funnits i dag. En rolig överdrift naturligtvis, men det var så att Sten tidigare gjorde mycket TV tillsammans med Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog och då kunde se hur förtjusta de blev i varandra.

Dessutom ledde Stens och Björns vänskap, som hade etablerats på 1960-talet när Sten & Stanley turnerade tillsammans med Hootenanny Singers, till att Björn bidrog på några Sten & Stanley-låtar. Under en inspelning på Europafilm i Stockholm ringde bandet till honom.
– På den tiden lade man inte på så mycket gitarr. Men det ville vi, för att ge sångerna extra sväng och kraft. Björn spelade tolvsträngat, om vi inte minns fel, säger Sten och Ebbe Nilsson. Några år senare dök en annan celeber gäst upp i studion. Ebbe hade lärt känna José Feliciano under ett besök i USA. Den från födseln blinda puertoricanska artisten hade i Sverige haft en jättehit med Feliz navidad 1973 och ville gärna träffa Ebbe igen när han var på besök i det kalla landet långt upp i norr.
– ”Får jag vara med?” frågade han upphetsat när han hörde att vi höll på med inspelningar. Teknikern blev stressad av José, som var ganska yvig, och ville kasta ut honom. Men det var klart att han fick vara med, berättar Ebbe Nilsson.

Ebbe och Sten Nilsson och deras äldre bor Per var grunden i det gäng som mest på skoj bildades hemma i Karlskoga i början av 1960-talet och som med åren blev en av de grupper som bidragit med betydande inslag i den svenska populärkulturhistorien. Haver ni sett Karlsson?, Gökvalsen, I lust och i nöd, Godnatt, Marie, Dra dit pepparn växer, En sång om kärlek, Lilla Ann-Louise, Medan jorden går ett varv och – inte minst – Jag vill vara din, Margareta är (se separat ruta härintill) är bara några av många kända låtar. Sten & Stanley har rekordet vad gäller antalet bidrag på Svensktoppen genom tiderna – 61 stycken.

En sådan makalös framgång fanns aldrig i tankarna när bröderna Nilsson, gitarristen Stanley Granström och trummisen Stig Olsson beslöt att ta musicerandet lite mer på allvar parallellt med studierna och bildade Sten & Stanley.
– Innan dess spelade vi på skoldanser och liknande under olika namn. Och då hade vi Stanley som gästartist under artistnamnet Snorre Säl, så att vi kunde köra lite gitarrboogie också, berättar Sten Nilsson och hans två år äldre bror Ebbe fortsätter:

– En kille hemma i Karlskoga, Sune Olsson, gillade det vi gjorde som Sten & Stanley. Sune hade jobbat i en musikaffär och fått jobb på det stora skivbolaget RCA Decca i Stockholm. Efter en provspelning fick vi göra en skiva, en EP med bland annat Jolly Bob från Aberdeen. Det gick väldigt snabbt direkt för oss, vi kastades direkt in i hetluften. Anledningen var att Sten & Stanley knöts till bokningsbolaget Telstar (senare EMA Telstar) och därför under mitten av 1960-talet turnerade med många av de engelska grupper och artister som kom till Sverige, The Searchers, Freddy & The Dreamers, Billy J Kramer och så vidare. En tidning skrev: ”Okej, de engelska banden är här. Men de som tog hem spelet var Sten & Stanley från Karlskoga!”

Men mycket förändrades för alltid när en producent tjatade in Grindslanten, en nätt liten visa, som spelades in parallellt med popbandet Sten & Stanleys första LP-skiva Guns of Bofors. Den blev en oanat populär låt och hux flux var en redan mastig publik dubbelt så stor och betydligt bredare. Sten Nilsson har ett speciellt minne kring Grindslanten:
– När vi spelade i Nävekvarn utanför Nyköping invaderade raggarna folkparken och spred skräckstämning. Vi var också rädda och tänkte att nu blir det väl Long Tall Sally hela kvällen. Men så klev en av raggarna fram till scenkanten: ”Tjäna, spela Grindslanten!” och så jublade alla i publiken när vi körde den. Allt blev lite konstigt, för det var ju inte meningen att Grindslanten skulle bli en hit. Vi var ju ett popband. Under 1960- och 1970-talet var Sten & Stanley ett av våra allra största artistnamn. Flera turnéer varje år, filminspelningar (bland annat För tapperhet i tält med mästarboxaren Ingemar Johansson), medverkan i otaliga TV-program och en mängd internationella förehavanden, inte minst i Norge, Danmark, Tyskland och USA. Sten & Stanley var så i ropet att ABBA-basisten Rutger Gunnarsson sa: ”Om man bara har Stens ansikte på ett skivomslag vet alla direkt vad det handlar om. Man behöver inte skriva någonting” Under den mest intensiva tiden var det tur att äldste brodern Per hade skaffat sig pilotutbildning.
– Det betydde till exempel att vi kunde fortsätta att turnera även när jag låg i lumpen i Skövde. Per flög i skytteltrafik till flygplatserna. Efter ett TV-program en kväll i Malmö kunde inte Thore Skogman flyga hem eftersom det var så dimmigt. Men jag kom i väg till morgonuppställningen eftersom vi hade ett eget tvåmotorigt plan, berättar Sten Nilsson.

Precis som övriga medlemmar i Sten & Stanley tyckte han allt att det var lite vämjeligt när bandet anammade dansmusiken på 1970-talet och hade iögonfallande scenkläder:
– Det var ju rena elefantskötarkostymerna vi hade på oss. Det var så man skulle se ut på den tiden. Gjorde du inte det, var du fullständigt ute. Och frågan är vad som hade hänt om inte mamma Hedvig och pappa Herbert om kvällarna ofta hade övat på framträdandet dagen efter. Händelsevis hade Sten uppfyllt drömmen om att bli socionom och hans två äldre bröder Ebbe och Per sannolikt också gått en mer undanskymd tillvaro till mötes.
– Vi somnade ofta till musik. Pappa var kantor åt många präster, och mamma var med och sjöng. Vi började spela fiol innan vi var tio och sedan blev det pianotanten. Men Per blev basist, han gillade att svänga med ståbasen, säger Ebbe Nilsson och Sten minns också tillbaka:
– Allt låg varmt om hjärtat, och när Ebbe kom hem med en jazzplatta med Dave Brubeck och Paul Desmond öppnade sig en hel värld. ”Det är så där jag vill spela!” Då hade jag bytt instrument från fiol till saxofon.

I drygt fem decennier har Sten & Stanley rullat på med turnéer och album. Snart är den 59:e long play-skivan på gång. Många händelser sticker ut, och låt oss för enkelhetens skull bara välja tre: 1985 vann Sten & Stanley en stor internationell låttävling i Dublin i Irland, i början av 1990-talet var Ebbe och Sten programledare för det direktsända caféprogrammet Hallå Sverige! under ett par säsonger och 1999 gavs gruppen ut som frimärke, det kanske allra bästa beviset på att man hamnat i det svenska folkets hjärta.

När Minnenas Journal träffar bröderna ploppar det upp en mängd goda minnen, och kanske är det de som inte direkt har med deras egen musik som främst fastnat. Som när Ebbe besökte skivbolaget RCA i Los Angeles 1976 och han och hustrun fick två biljetter till en Elvis Presley-konsert:
– Han kändes trött och sliten i den där vita pråldräkten. Han torkade hela tiden svetten av sig och hamnade flera gånger i baktakt så att bandet fick hjälpa till. Men det är roligt att ha sett Elvis live, han var ju inte så ofta utanför USA. Sten glömmer aldrig ett möte med ett annat världsnamn. Han skulle checka ut från ett hotell och ställde ut väskorna i korridoren. Då dök en mörkhyad man upp.”Let me help you!”, sa han och knallade i väg med bagaget.
– Först när vi stod i hissen såg jag att det var boxaren Floyd Patterson. Jag höll på att svimma. Han var i Göteborg för att lansera en hamburgerkedja med namnet Floyd.

Sten och Ebbe har kört vidare, trots att Per gick bort i cancer 2010:
– Vi kan inte sluta med någonting vi alltid har älskat och många har trivts. En del är på oss om att vi borde skriva en bok om vår karriär. Men för oss är det fortfarande långt ifrån över. Och det är svårt att inte hålla med i det som författaren Björn Ranelid uttryckte när han träffade Sten & Stanley vid en medverkan i Allsång på Skansen:
– Grabbar, ni fattar inte! Jag är så himla glad över att få träffa er, för ni är ju kult! Ni är ju helt otroliga, ni måste ju förstå det!

Över 800 låtar med Sten & Stanley!
Bildades: I Karlskoga, och första spelningen var i Degerfors den 17 mars 1962.
Medlemmar vid starten: Sten Nilsson, sång och saxofon, Ebbe Nilsson, klaviatur, Per Nilsson, bas, Stanley Granström, gitarr, och Stig Olsson, trummor.
Medlemmar i dag: Sten Nilsson, 74, sång och saxofon, Ebbe Nilsson, 76, klaviatur, Alexander Nilsson, bas och sång, och Johann Helander, gitarr.
Antal låtar på Svensktoppen: 61 (flest av alla någonsin).
Antal album: 58.
Antal inspelade låtar: Över 800.
Priser och utmärkelser: Grammisvinnare, fem övriga Grammis-nomineringar, vinnare av två Guldklaven, tio Guldskivor, vinnare av Castlebar International Song Contest på Irland, vinnare av Distant Accord Reward, Nashville, USA, vinnare av Die Goldene Löwe i Leipzig, Tyskland, diplom för Bästa Ambassadörer för Karlskoga/Värmland.

Mjölk och barn. Harry Kindstrand med sönerna Tore, Hasse, Arne och grannen Ola Pettersson hugger upp en ränna vid Vallsnäs i Småland 1954. Detta var nödvändigt för att nå fastlandet vintertid. Skolbarnen roddes tillsammans med mjölken som skulle till mejeriet.
Inskickat av Anita Kindstrand, Unnaryd.

Den moderna industrialismen föds i Edsken i Gästrikland. Här tog man fram det stål som hela världen eftertraktade för att kunna bygga järnvägar, broar och skepp. Här grundades också Sveriges framgångsrikaste företag 1862 – Sandvik AB. 

Sjön Edsken ligger strax utanför Hofors i Gästrikland, och till sjön flyter en bäck som under vår och höst var så pass strid att den kunde driva ett vattenhjul för bälgarna till en masugn. 1664 byggdes därför den första hyttan här. Runt 1800-talets mitt köptes Edske Masugn och Högsbo bruk av handelsfirman Daniel Elfstrand & Co i Gävle som drevs av Göran Fredrik Göransson, allmänt kallad ”Konsuln”. Han hade i sin tur ärvt handelsfirman, som startats av hans morfar. Det var ett av Sveriges starkaste handelshus och Göran Fredrik Göransson var känd för att fatta offensiva och i vissa fall riskabla beslut, men som hade visat sig vara bra för affärerna. Edske Masugn och Högsbo bruk hade köpts för att komma åt en av dåtidens viktigaste och ekonomiskt mest lönsamma råvaror, nämligen skogen.

Han hade dock tjänat stora pengar på att bland annat äga flera mindre bruk, där han producerat järn som sedan sålts och fraktats på egna båtar byggda på hans egna rederi. Göran Fredrik Göransson var en vidsynt och smart grosshandlare som verkligen hade förvaltat familjeföretaget. Våren 1857 landsteg han i Hamburg, en redan då stor handelsstad med många handelshus. Tanken var att han skulle hälsa på sina affärsbekanta, bekräfta de överenskommelser som gjorts, knyta nya kontakter och skriva nya handelsavtal. Han skulle dessutom ta med sig nya möbler till villan hemma i Gävle, som var under utbyggnad. Men av detta blev det inget. Istället fick han höra de senaste ryktena om en stor internationell kris som sades anlända från Amerika. Alla var oroliga, vilket även innefattade Göran Fredrik Göransson. Han avslutade sina affärer i Hamburg, backade ur de avtal som ännu inte var klara och hämtade hem det som gick. Sedan satte han sig på nästa båt och åkte vidare mot dåtidens industriella och finansiella huvudstad, London.

Där träffade han en gammal vän vid namn Pontus Kleman, som bott i London sedan 1830-talet och nu gjort sig ett namn som ”tidens djärvaste spekulant” genom sina affärer inom trävaror. Det sägs att han hade goda förbindelser med Giles Loder som var en av de mest inflytelserika bankirerna och i sin tur gjort sig en förmögenhet på de ryska järnvägarna.

Dessa två herrar träffade Göran Fredrik Göransson och man började prata om nästa stora affärsområde. Kleman och Loder var övertygade om att det skulle handla om att revolutionera ståltillverkningen, då världen skulle behöva enorma mängder framöver och dåtidens tillverkningsprocesser var förlegade. Då var det fortfarande så att man fick hetta upp stålet och sedan slå ur kolet med en stångjärnshammare. Det tog enormt lång tid och mängden stål som kunde bearbetas blev begränsat. Men den erkände uppfinnaren Henry Bessemer hade i olika experiment visat att det gick att rena järn när det var i flytande form, genom att trycka luft genom det, som i sin tur tog med sig föroreningarna ut. Problemet var att ingen hade lyckats upprepa resultatet i större skala, och Henry Bessemer letade nu efter partners som kunde köpa in sig i hans patent och göra det kommersiellt gångbart. Patentet hade antagits 1855 och Göransson insåg efter sitt besök i Hamburg att det var dags att satsa på något nytt. Han trodde så pass mycket på idén att han köpte 20 procent av patentet. Därefter åkte han hem och började genast sina försök att få Bessemerprocessen att fungera i praktiken. Edske Masugn passade utmärkt som experimentanläggning och den 18 juli 1858 ansåg man sig ha lyckats i praktiken. Och för att övertyga engelsmännen, och resten av världen, att det som numera kallas götstålsprocessen faktiskt fungerade fick han resa till England med stål som framställts på detta sätt och visa på dess höga kvalitet. Det blev ingen succé, men det ofärdiga patentet kunde färdigställas. Det skull dock dröja ytterligare några år innan man på allvar började bygga götstålsverk. Men vad hände med krisen? Hösten 1857 kom bankkrisen över Atlanten och nådde handelshusen i Europa. Göranssons firma var involverad med flera handelshus ute i Europa, och när Bank of England drabbades så hårt av krisen att man tömde sina resurser på bara någon månad och regeringen fick ingripa så gick i princip alla hansaregionens handelshus omkull. Därmed fick även firma Daniel Elfstrand & Co ställa in sina betalningar den 29 november 1857, och helt plötsligt var hela Bessemerprojektet i fara.

Arbetet avstannade under en period, innan företagets konkursförvaltare till slut övertygades av Per Murén och Robert Rettig som var två solida och lite försiktigare affärsvänner från Gävle att firman skulle sättas under administration. När sedan Jernkontoret, som än idag är stålindustrins branschorganisation och startades redan 1747, gick in med ett lån på 50 000 riksdaler så betalade den pressade konkursförvaltaren den resterande summan på det våghalsiga patentet och arbetet kunde äntligen fortsätta.

Att utvinna stål (järn med mindre än två procent kol) enligt den här metoden var och är mycket komplicerat. Anledningen till att man lyckades i Edsken men inte i England, där man försökt under flera år, sägs vara flera. Svenskt stål var sedan över hundra år tillbaka känt som det bästa i världen, vilket berodde på att järnmalmen i Bergslagen hade så låga halter av svavel och fosfor och därför var lättare att rena. Vi hade dessutom tillgång till stora barrskogar som gav det bästa kolet. Man hade också importerat mycket yrkesskicklighet från både England och Tyskland till Sverige för att utveckla det svenska stålet samt framställningsprocessen ytterligare. Jernkontoret hade sedan 1747 anställda kemister som forskade kring detta, men de fanns inte i närheten av Edsken. Där stod istället en smed som förmodligen lärt sig allt han kunde av en äldre smed eller sin far, och tittade på det fyrverkeri som skapas när luften blåses igenom stålet och först tar med sig svavel och fosfor och sedan omvandlar kolet till koldioxid. Och i takt med att lågan ändrar färg renas stålet. Så med hjälp av känsla för lågans färg (temperatur) men även saker som tackjärnets kvalitet, höjde smeden sin hand när han ansåg att man uppnått rätt renhet och processen avbröts, och götstålet hälldes upp i så kallade kokiller. Det var inte allt tackjärn som passade, och eftersom vetenskapen ännu inte fått grepp om det tämligen enkla grundämnet järn, som i kombination med andra ämnen uppvisade en enormt mångskiftande karaktär, så var det ”trail and error” samt kunskap, erfarenhet och fingertoppskänsla som avgjorde resultatet. Länge kämpade man med kvaliteten på stålet och nådde mycket hög kvalitet endast en gång av tre. Men till slut ansåg man alltså att man säkerställt metoden så pass mycket att man kunde presentera sina resultat.

Detta är i dag något som nästan ingen känner till, men Edsken spelade alltså en avgörande roll för hur hela världen skulle se ut de närmaste hundra åren. Tack vare svensk hantverkskunnighet, klurighet, malm från Bergslagen och kol från de svenska skogarna fick världen skåda fartyg i stål, järnvägar som korsade land och riken, skyskrapor och allt annat som därmed kunde byggas av götstålet. Stordriften inom stålindustrin var därmed ett faktum och de små bruken med sina stångjärnshammare fick antingen investera i götstålsanläggningar och bli industrier, eller lägga ner.

Man fortsatte tillverka götstål i Edske Masugn fram till mitten av 1860-talet, men tillverkningen flyttades allt mer över till det nya företaget Högbo Stål & Jernwerks AB som grundades 31 januari 1862. Detta företag bestod av ett sammelsurium av finansmän. Göran Fredrik Göransson själv  samt arvtagarna till nuvarande ägare av firman Elfstrand räknas som Sandviks ursprung. Företaget hade bildats för att ta tillvara på den enorma potential man såg i Bessemermetoden, där Edsken inte skulle räcka till på långa vägar. Så det var ett enormt riskprojekt med ett ofantligt lånebehov som startades upp, men som visade sig vara helt rätt. Och anledningen till att man la företaget där man gjorde var flera. Göransson själv utgick från Gävle, vilket ligger nära nuvarande Sandviken. Men det fanns också stor tillgång på skog till att göra kol, som användes för att få fram först järn och sedan rena det till stål. Men enligt Sandviks stora historiebok, som kom ut lagom till 150-årsjubileet 2012, så fanns det ett skäl till. Man ville skydda sina hemligheter och de konkurrensfördelar man hade genom att hamna en bra bit ifrån storstäderna. Där kunde man bygga upp ett eget samhälle och se till att arbetarna förblev lojala mot företaget. Och man såg också till att det lönade sig för de som arbetade där, genom att bygga upp ett riktigt samhälle, med bra bostäder, skolor, sjukstuga och allt annat som behövdes. Man såg också till att ständigt ha nya och intressanta projekt på gång, där man utvecklade nya produkter.

Men det skulle ta lång tid innan allt fungerade som det skulle. Ny teknik, en placering ute i ”vildmarken” och otränad personal gjorde de första åren till en kamp och strid. Det kostade mycket blod, svett och pengar att få ordning på verksamheten, vars storlek aldrig hade skådats. Många investeringar visade sig också vara olönsamma, och stordriftens fördelar kom gång på gång på skam innan man löst alla problem. Idag är Sandvik i grund och botten samma företag, med samma vilja att övervinna tekniska svårigheter. Man har gjort sig kända för att utveckla nya produkter och hårdmetallegeringar för användning inom mängder av områden. Det finns tillverkning runt om i hela världen, och huvudkontoret ligger numera i Stockholm. Men koppling till deras ”egna samhälle” Sandviken är stark och fortfarande finns mycket tillverkning kvar i bruksorten vid Storsjöns strand. Mycket har förändrats, och även om stålindustrin hade sin glansperiod under 1900-talet är och förblir det en mycket viktig del av det moderna samhället, och kommer så att förbli.

Från att barn sågs som ett billigt arbetsredskap, har vi idag tagit vara på unga begåvningar som gett Sverige ett världsrykte. Det krävdes mod av en 1800-talskvinna för att lära andra att de unga stod för framtiden. 

Ellen Key (1849–1926) såg den idioti i skolan och samhället som hämmade barnens utveckling. Hon vände sig mot hur man trodde att ett barn skulle utvecklas genom aga och förnedring. Hon satte sig ned och skrev sin flammande appell Barnets århundrade. Hennes bok, som kom 1900, blev en kioskvältare och översattes till 26 språk. Hon såg ett samhälle som anpassades till barnens behov, i den klara insikten om att ett välmående barn kommer som vuxen göra det som är bra för sina barn.

Ellen Key satte fart på diskussionen och fick lärare att höja statusen på sitt yrke till pedagoger, snarare än ”pågapiskare”. Hennes bok öppnade för ett nytt tänkande som utmanade den givna ordningen, som var uttänkt av ett förnämt patriarkat. Hon gav barnen en röst i övertygelsen om att det goda inom människan stod att finna i det barn som levde i den vuxne. Hon revolutionerade tanken om hur man borde se på ett barn. Inte som något ofullständigt, utan mer som ett frö att vårda. Hennes tankar fick politiker att tänka om och instifta lagar som gav barnen rätt till att vara barn. Att alla barn skulle få en rättvis chans i skolan.

Ellen Keys betydelse för vår syn på barn kan inte överskattas. Hon skrev om det som vi idag ser som självklart och inte kan ifrågasättas. Men då hon skrev sin bok var det som att svära i kyrkan. Hon utmanade, som kvinna, ett tänkande som var beslutat av män i ett samhälle där bara män styrde. Ellen Keys gärning kan sammanfattas i hennes egna ord: ”Den enda rätta utgångspunkten vid ett barns uppfostran till en social människa är att behandla det som en sådan.”

Mer än hundra år av barnuppfostran
1842 – Skollag ger barn rätt att gå i skola.
1882 – Skolplikten införs.
1900 – Ellen Key kommer ut med sin bok Barnets århundrade.
1906 – Barnens Dag firas för första gången.
1924 – Barnavårdsnämnden tar ansvar för fattiga barn och barn i fosterhem.
1927 – Flickor får samma rätt som pojkar att studera vid statliga läroverk.
1936 – Folkskolan blir sjuårig.
1946 – Det beslutas att alla barn ska få gratis skolmat. (Införs efter kommuners godtycke.)
1948 – Alla familjer får barnbidrag.
1958 – Skolaga förbjuds, det är inte längre tillåtet att piska in kunskap.
1962 – Den nioåriga grundskolan införs.
1968 – Den svettiga studentexamen avskaffades och alla får istället ett slutbetyg.
1969 – Ny läroplan för grundskolan. Färre hemläxor och mer grupparbete prioriteras.
1971 – Barnens rätt i samhället (Bris) bildas av Gunnel Linde.
1979 – Aga i hemmet förbjuds.

”Det är inte barnen som ska anpassas till samhället, utan samhället som ska anpassas till barnen.”
Ellen Key

”Pippidyrkan har ställt allt på ända, skola, familjeliv, normalt beteende. Den har förlöjligat ordning och hänsyn, ärlighet och artighet. Den har förhärligat självupptagenhet, självfixering,
hänsynslöshet och verklighetsflykt.”
Sagt av Kristdemokraten Carin Stenström 1996 om Astrid Lindgrens bok om Pippi Långstrump. Få författare ger så starka avtryck, 50 år efter boken gavs ut.

”Barndomen har blivit till en period man så snabbt som möjligt vill passera för att uppnå en mänsklighetens idealtillstånd – att vara ständig tonåring.”
Bengt Sandin, professor på Linköpings universitet.

Klingande koppar. Som Södermalmsbo går jag ofta ut och fikar. Det myllrar av kaféer runt där jag bor. Utbudet av kaffesorter skrämmer. Känner mig lika dum som när restaurangens vinexpert förklarar vinets ursprung och arom. Brukar oftast beställa in ”vanligt” bryggkaffe. Vilket nu oftare är gott. Sällan kaffepannor som stått på värme sedan sju och fått en smak av galvaniserat järn. När jag var barn i Boda och hässjade hö med alla vuxna minns jag ljudet av klingande koppar som slog mot varandra när min sommarmamma Edit kom gående över åkrarna med sin flätade korg. Vi satte oss svettiga i skuggan av hässjan och drack kaffe och åt rågsmörgåsar. Bättre kaffe kommer aldrig att finnas.

Det var då. I dag har vi väl blivit en aning bortskämda med idrottshallar och färdigpreparerade banor. På Vänern i Västergötland plogade vi bandybanan själv på 1940-talet, skriver Tage Wallén. Klubben heter BK Wiking och dragarna är från vänster Rune Alm, Lennart Thorstensson, Paul Johnsson, Arvid Wallén och Olof Carlsson. Bakom skopan Sixten Sjöström och grabben till vänster med skyffeln heter Per-Lennart Gustavsson.
Inskickat av Tage Wallén, Lidköping.

Clärenore blev en föregångare till alla kvinnor som ville bryta konventioner. Som första kvinna körde hon jorden runt med bil och sällskapet var en svensk fotograf som sedermera blev hennes man.

Historien börjar 1901. Då nedkom Claire Stinnes med en välskapt dotter som fick namnet Clärenore. Den stolte fadern Hugo Stinnes var en framgångsrik industriman som ägde flera fabriker i Ruhrområdet. Familjen bodde i Mülheim innan de flyttade till Berlin. Godset i Mülheim förvandlades då till sommarbostad. Clärenore var en så kallad pojkflicka som såg utmaningarna som sitt alldeles egna äventyr, vilket skulle bli hennes livsstil. Därför tog hon, som 18-åring, körkort för bil. År 1919 var det av naturliga skäl mycket ovanligt att folk skaffade sig behörighet för att framföra motordrivna fortskaffningsmedel. Extra unikt för unga fröknar!

Clärenore nöjde sig dock inte med att bli bekräftad som bilförare. Hon sökte större utmaningar. Att hon skulle bli en framgångsrik racerförare var drömmen, men pappa Hugo såg till att hon fick en lämplig utbildning för att skolas in i familjeföretaget vilket han ansåg vara viktigare än den bångstyriga dotterns racergriller. 1924 avled Hugo Stinnes, blott 54 år gammal. Året därpå körde den motorintresserade Clärenore sin första biltävling. Under de kommande två åren vann hon inte mindre än 17 racerlopp runt om i Europa och var en av världsdelens mest framgångsrika tävlingsförare.

Att syssla med racing var spännande, men det fanns andra äventyr som lockade. Trots att Clärenore var en berest ung dam – familjen hade bland annat en herrgård i Sverige som besöktes varje sommar – ville hon se mer av världen. Hon bestämde sig för att resa jorden runt med bil. Clärenore kontaktade några av sin bortgångne fars affärsvänner och fick ekonomisk hjälp. Ordet sponsring var inte uppfunnet då, men biltillverkaren Adler, däckfabrikanten Aral (numera bensinbolag) och den ledande tyska tändstiftstillverkaren Bosch ställde upp med 100 000 Reichmark 1927, vilket motsvarar 3, 3 miljoner i dagens penningvärde. Den unga damen hämtade ut en spritt ny Adler Standard 6 och preparerade en servicebil med reservdelar och andra förnödenheter. Två mekaniker anställdes och som kronan på verket lackerade hon in resrutten samt huvudsponsorernas namn på reservhjulsbaljan.

Kort före avresan mötte hon den svenske filmfotografen Carl-Axel Söderström i Berlin. Söderström hade fina meriter som fotograf bland annat på grund av sitt samarbete med Greta Garbo. Spontant fattades beslutet att han skulle följa med på resan och två dagar senare, den 25 maj 1927, lämnade paret Berlin för att runda jorden i Adlern.

Mekanikerna följde paret i en lastbil. Där hade Clärenore lastat reservdelar, tre balklänningar, en låda dynamit, cigarretter och 178 hårdkokta ägg. Redan första dagen drabbades paret av punktering. Femtio mil efter starten i Berlin havererade kopplingen och i Jugoslavien tog ett kullager slut. Resan gick över Balkanhalvön. Vidare till Beirut, Damaskus, Bagdad och Teheran innan de nådde Moskva. Där hoppade de två mekanikerna av. I Moskva passade Clärenore att köpa 2 800 gevärspatroner för att kunna skydda sig mot de sibiriska vargarna och vägpirater. Resan fortsatte genom Sibirien och över Bajkalsjöns vinteris innan paret nådde Gobiöknen. I Sibirien fick paret gräva sig fram genom snön. Kvicksilvret låg på 53 minusgrader!

Efter att ha korsat Gobiöknen och anlänt till Peking fortsatte de med bilfärja till Japan. När paret Stinnes-Söderström var mätta på Asien tog de färjan till Hawaii och sedan vidare till Sydamerika för att fortsätta norrut på egna hjul. I Sydamerika fick de användning för dynamiten. Något vägnät existerade knappast, så de fick spränga sig fram genom de branta bergen. När paret anlände till Washington DC välkomnades de av president Herbert Hoover och fick ett par dagars vila innan de fortsatte till New York där båten till Europa väntade. Sista etappen från Le Havre till Berlin förflöt utan några särskilda strapatser och den 24 juni 1929 rullade Adlern med sin oförvägna kvinnliga förare samt svenske co-driver in i Berlin.

Då hade paret lagt 48 000 kilometer bakom sig. Ganska snart efter återkomsten till Berlin skilde sig Carl-Axel Söderström från sin fru och gifte sig med Clärenore Stinnes. De flyttade till Sverige och bosatte sig på Asa Herrgård fyra mil norr om Växjö. Gården hade varit i familjen Stinnes ägo sedan 1913, så Carl-Axel fick anställning som gårdsförvaltare av sin svärmor.

Carl-Axels loggbok, totalt fyra anteckningsböcker, samt alla bilder från den äventyrliga resan låstes in i kassaskåp innan hans vardagliga tid på gården inleddes. På gården hamnade Carl-Axel i konflikt med fackföreningen och förhandlade med en ung Gunnar Sträng. Konflikten, som bland annat handlade om arbetarnas föreningsrätt, pågick 1934–1935 innan Carl-Axel Söderström och Gunnar Sträng tillsammans skrev under kollektivavtalet. Konflikten kom att betyda mycket för Lantarbetarförbundet. På kort tid trefaldigades antalet medlemmar i Småland. Senare återvände paret till godset i Mülheim. Carl- Axel Söderström avled 1976, vid 83 års ålder. Hans äventyrliga hustru överlevde honom med 14 år och avled 1990, 89 år gammal.

Den vackra gamla trästaden Luleå försvann då politikerna under 1960-talet ville riva allt det gamla och ge plats för den nya tidens krav.

Vi har svårt att känna igen Luleå när vi tittar på fotografier som togs på 1950-talet och tidigt 1960-tal, skriver författarna till boken Trästaden som försvann, Jan Bergsten och Peo Rask. Idén till boken fick de efter att ha fått tillgång till två fina fotosamlingar efter framlidne fotografen Lars Öqvist på Norrländska socialdemokraten (NSD) och amatörfotografen Erland Sundström. Bokens bilder visar det gamla och vackra Luleå som kallades trästaden. Nobelpristagaren Eyvind Johnson skrev i Svenska Turistföreningens årsbok 1963 efter ett besök i Luleå, staden som han bodde i som ung. ”Driver omkring i stan. Man har rivit, man bygger nytt. … Hittar inte längre stugan där vi bodde”. I dag är stora delar av Eyvind Johnsons Luleå 1963 borta, skriver författarna, som också tycker att det är märkligt att Sveriges enda länsresidens byggt i trä, blickar ut mot en trästad som försvunnit.

Hela kvarteret Abborren blev jämnat med marken 1961. Abborren ingick i Niokvarteren, alla med fisknamn, som Rudan, Forellen, Braxen, Mörten, Simpan, Siken, Karpen och Spiggen. De kom att bli en symbol för det gamla när det nya skulle byggas. Delar av detta kvarter var kooperationen intresserad av för byggandet av varuhus och parkeringshus, enligt författarna. Under vinjetten ”DN synar Luleå”, skrev reportern Mert Kubu 1976, vad han tyckte om staden efter ett besök. ”De gamla kulturhusen hittar man inte i Luleå centrum. De ligger i Gammelstaden, en mil inåt landet. […] I den mån gamla hus har funnits i centrum, är de borta. …Varuhus i tårtpappersfasader och utslängda udda bostadshus förgyller nu stadens centrum”.

1960- och 1970-talens Luleå påminner om många andra städer. Det revs utan att nya byggnader var planerade, skriver författarna. Det som hände i Luleå var något som många städer genomgick. Utmärkande var de städer som hade en stark kooperation och socialdemokratisk makt och som samverkade. Författarna menar att detta var mycket dominerande och allt skulle gå snabbt. Man var fartblind!
”På samma sätt som ett smutsigt plagg behöver tvättas rent, skulle det gamla i stadsmiljön saneras. Rivas. Ge plats för den nya tidens krav”, skriver författarna.

De ger ett exempel på hur det kunde gå till när det skulle byggas parkeringshus i Luleå. Man byggde inte ett, utan fem inom ett begränsat område. I Köpenhamn finns inget, skriver författarna. Hade trähus klassats som fornminne, skulle fler av dem ha varit kvar, eftersom Sverige har en stark fornminneslag, menar författarna. I boken skildras inte bara husen utan också de som bodde i husen och deras kamp mot rivningen. För många är detta nostalgi, för andra brutalt våld på staden. Den här boken visar hur det kan gå när stadsplanerare och politiker inte samverkar med stadens invånare.

Oväntat möte. Jag och min kompis var mycket intresserade av bilar. Vi gick runt i Kalmar och fotograferade de senaste modellerna. Ett bra ställe för att se fina bilar var kön till Ölandsfärjorna. Där fick vi 1957 syn på en flott amerikansk bil som vi gärna ville dokumentera. När vi tog sikte på bilen steg en av passagerarna ut. Hon poserade glatt för oss, två 12-åringar med kamera. Vi var ju måttligt intresserade av bilens passagerare men prinsessan Sibylla, som var damen i bilen, var övertygad om att det var henne vi ville föreviga. Vi blev så överraskade att vi kände oss tvungna att fotografera och upptäckte sedan att vi missat bilen! Först i efterhand förstod vi att det var en kunglighet vi fotograferat.
Inskickat av Per Anderö, Lund.

Flygande tunnan. Mitt mål var att bli flygare, berättar Tommy Granholm, som syns i mitten på bilden, uppflugen på en Flygande tunnan år 1958. Ett steg på vägen var att bli militär fältflygare och jag sökte 16 år gammal till en sommarkurs i Kalmar som leddes av löjtnant Gunnarsson på bilden. Efter sommaren sökte jag till fältflygarutbildningen, men blev utgallrad efter flera tester. Trist, men jag var inte ensam om det ödet, skriver Tommy. Flygande tunnan, eller J29, var en svensk stolthet som användes huvudsakligen som jaktplan. Den användes i inbördeskriget i Kongo 1960-63 och fick internationell ryktbarhet.
Inskickat av Tommy Granholm, Järfälla.

Under andra världs­kriget var det neutrala Stockholm en spioncentral för både tyskar och allierade. För svenskarna var det livsviktigt att ta reda på Nazitysklands planer och de fick hjälp av en ung tysk sekreterare, Erika Schwarze.  

Berlins flygplats sommaren 1942. Ett plan från Stockholm hade just anlänt och den 25-åriga Erika Schwarze som var sekreterare på den tyska legationen i Stockholm förberedde sig på att stiga av. Hon skulle hälsa på sin familj men istället för att känna glädje snurrade hennes tankar kring det kodmeddelande hon åtagit sig att smuggla för den svenska underrättelsetjänsten. Det regnade lätt när Erika steg ur planet men hon tog ändå inte på sig kappan. Hon hoppades att hennes snäva korta klänning och långa slanka ben, framhävda av högklackade eleganta pumps, skulle avleda Gestapokontrollörernas uppmärksamhet. Samtidigt ville Erika se ung och oskyldig ut och hade lytt naziparollen “En tysk kvinna sminkar sig inte”. Hon hoppades att hennes stora blå ögon och “ariska” utseende skulle vinna Gestapos gillande.

I kuren för pass- och tullkontroll satt två högresta män i svarta uniformer. “Heil Hilter!” hälsade Erika med fast stämma och sträckte fram passet. Männen såg uppskattande på henne: “Nå, vad kan en ung dam som Ni ha att visa upp?” “Massor – av vackra svenska frimärken”, svarade Erika och drog upp plånboken. “Vill ni se dem?” “Skämta inte, vi står inte här för att titta på svenska frimärken”, avfärdade de henne och Erika kunde fortsätta till ankomsthallen.

Den var nästan tom för nu under kriget var det inte många som flög. Erika spanade efter underrättelseofficeren hon stämt möte med men han syntes inte till. Besviken gick hon mot utgången, då dök han upp ur skuggorna, den svenske kaptenen Hellmuth Ternberg. De möttes halvägs, Erika tog upp en näsduk ur väskan och i skydd av den lirkade hon diskret upp kodmeddelandet ur plånboken. Hon torkade sig om näsan och gav näsduken till Ternberg. Paret tog en taxi till centrala Berlin. Efter en blick i backspegeln konstaterade kaptenen att de var skuggade av Gestapo. Erika blev rädd men Ternberg tog det hela med ro. Han var, som han sa, en gammal kund hos Gestapo och hade ingen särskild respekt för deras intelligens. Väl framme tog de in på hotell under falskt namn. Erika blev besviken när Ternberg ordnade separata rum, han var en stilig karl och hon hade hoppats på lite romantik …Erika föddes i Stralsund 1917, ett område i Tyskland som tidigare varit svenskt i över hundra år efter trettioåriga kriget. Hennes far var redaktör för en antinazistisk tidning och efter att den stängts ner var han en bruten man. Gösta Berlings saga väckte en romantisk fascination för Sverige hos Erika och hon studerade svenska på universitet, ett språk som hon tyckte att man sjöng fram.

Andra världskriget gav Erika användning för sin svenska på ett sätt som hon aldrig kunnat ana. I november 1941 kallades hon till en arbetsintervju i den tyska militära underrättelsetjänstens *Abwehrs lokaler i Berlin. I det kalla väntrummet irriterades hon av en attraktiv elegant man i 40-års åldern som obekymrad ställde nyfikna frågor till henne. Av skrivmaskinsflickorna fick hon veta att det var “Vår svenske vän, Kapten Ternberg från Stockholm. Han hälsar på då och då. Är han inte charmig? Vi är alla förälskade i honom …”. Ternberg arbetade på C-byrån, en hemlig svensk underrättelseorganisation som grundats efter krigsutbrottet, och han kunde på ett märkligt sätt röra sig familjärt i den tyska försvarsledningens och underrättelsetjänstens lokaler. Det är möjligt att det var Abwehrs chef Wilhelm Canaris som stod bakom det hela. Han motarbetade Hitler och kan ha velat hjälpa Sverige att hålla sig utanför kriget. Intervjun gick över all förväntan för Erika, hon placerades i sina drömmars stad Stockholm för att arbeta som sekreterare på Tyska Legationen. För Erika som var van vid ransonering och mörkläggning blev det ljusfyllda och välmående Stockholm en överväldigande upplevelse. Bara en sak gjorde henne besviken, vispgrädde hade just förbjudits i Sverige.

På den tyska legationen i Stockholm härskade doktor Wagner, en korpulent man med kalla ögon som informerade Erika att legationens egentliga uppgift var spioneri. Erika var antinazist men måste dela arbetsrum med en annan sekreterare som drömde om den dag då Sverige skulle vara en del av Stortyskland och Karl Gerhard avrättas för sina smädelser mot Führern. Erika arbetade med att diskret avlöna V-Männer, tyska agenter i Sverige och hanterade hemligstämplat material. En vacker dag i mars när hon tog en lunchpromenad körde en taxi upp brevid henne. Dörren öppnades och i baksätet satt Ternberg som bad henne hoppa in. Visserligen var Erika av säkerhetsskäl strängt förbjuden att umgås med svenskar men hon kunde inte motstå Ternbergs charm. Innan bilturen var över hade hon gett honom sitt telefonnummer och tackat ja till en supé. I Erikas ögon var Ternberg ”en typisk svensk, mystisk och svåråtkomlig[…]med honom är det något speciellt, är det han som är den Gösta Berling jag letar efter?” Efter några middagar senare med Ternberg, eller Teddy som han ber henne kalla honom frågar han om hon kan ta reda på Gestapos hemliga agenter i Sverige. När hon slår upp namnen i legationens kartotek går hon över en osynlig gräns och blir ”agent in place” för den svenska underrättelsetjänsten. Det var ingen slump att Teddy värvade Erika som agent. Svenskarna avlyssnade tyska legationen och förmodade att hon inte var nazist. Erika blev mycket värdefull för Sverige och fick kodnamnet Onkel. Hon avslöjade tyska agenter och varnade när Gestapo planerade att arrestera någon i Tyskland. En av de svenskar hon avslöjade var Robert Paulson, chef för Statens Utlänningskommission som förrådde namn på flyktingar från Nazityskland.

En livsviktig fråga för Sverige var om Tyskland tänker anfalla landet och i så fall hur. Erika vet att Abwehrkaptenen Utemark är begiven på sprit och sköna damer och låter honom bjuda hem henne på middag. Efter maten hamnar den berusade Utemark i soffan och Erika pumpar honom diskret. Han är stolt över sin kunskap om hemliga planer och rabblar upp namn på svenska orter som visar att en invasion, om den skulle inträffa, skulle komma söderifrån. Erika låtsas vara måttligt intresserad men när hon kommer hem kastar hon sig över sitt anteckningsblock. Våren 1943 fick Erika sitt farligaste uppdrag hitills, svenskarna behövde okrypterade meddelanden för att kunna knäcka den tyska koden. Erika tvekade inför uppdraget, blev hon gripen skulle det vara ute med henne. Men i slutändan var det en samvetsfråga för henne att hjälpa Hitlers motståndare. Erika skrev av telegram och smugglade ut dem i sina skor eller memorerade långa stycken. Efter många nervslitande veckor har svenskarna knäckt koden. De är mycket nöjda med Erika men själv känner hon sig alltmer pressad och utmattad. Hon vet att tyskarna misstänker en läcka i Stockholm och märker att Wagner och Utemark beter sig annorlunda mot henne.

Försommaren 1944 får hon diagnosen TBC, i juli misslyckas tyska officerare med att döda Hitler. Den tyska legationen i Stockholm måste gå på filmvisning där de får se hur tyska ”förrädare” långsamt avrättas. Wagner insisterar på att Erikas sjukdom måste behandlas i Nazityskland och en flygbiljett bokas till den första september. Är detta slutet? Men tidigt samma morgon som hon ska resa hämtar svensk säkerhetspolis Erika från hennes lägenhet och kör henne norrut. Under falsk identitet flyttas hon mellan olika svenska orter till kriget är över. Först flera decennier senare får Erika veta att Paulsson förrått henne till Gestapo. Svenskarna hade snappat upp meddelandet och räddar henne från att avrättas.

Sverige blev Erikas nya hemland efter kriget. Förhållandet med Teddy stannade vid en varm vänskap men 1952 gifte hon sig med civilingenjören Åke Larsson och blev så äntligen svensk medborgare. Senare arbetade hon som tolk och översättare. Trots Erikas stora insatser för Sverige var hon länge bortglömd. Först på 80-talet uppmärksammades hennes mod och hon fick en medalj med inskriptionen ”Du en av oss”. Den bar Erika under sitt nattlinne när hon dog på Danderyds sjukhus år 2003, 87 år gammal.
Källor: Erika Schwarze. Kodnamn Onkel. Bonnier 1993. Wilhelm Agrell. Stockholm som spioncentral. Historiska Media. 2006.

Klubbmöte.  En verkligt stor killhobby på 50-talet var att bygga och dona med modellflygplan, som till exempel i balsaträ. Hobbyklubben Looping höll till i en källarlokal i Katrineholm och byggde modellplan. Killarna i tidens populära toppluvor är från vänster Lennart, Erik, Tommy och Jörgen.
Inskickat av Käthi Idström, Katrineholm.

Mångsidigt. Vad kan musiken säga om en stad, en människa, en tid? Möt proggare, punkare, spättor, siskor, hårdrockare, synthare, indiepopare, hiphopare och många fler. Sångtexter, klädstilar och musiken berättar om drömmar, längtan bort eller hem, kärlek och viljan till förändring. Älskad eller hatad och inte alltid insläppt i de fina salongerna, erbjuder populärmusiken varje generation en frizon för att hitta sin egen väg. Så beskriver Göteborgs stadsmuseum sin utställning om musiklivet i staden från 1955 till idag. Många chanser till guidade visningar finns.

Utställning: Musiklivet i Göteborg 1955–2018.

Plats: Göteborgs stadsmuseum.
Datum: Visas fram till 14 januari 2018.
Läs mer: www.goteborgsstadsmuseum.se

Klungspurt. Andra klass i Fredriksvallsskolan i Halmstad är på utflykt vid Galgberget 1946 och det bildas en riktig klunga i spåret. ”Jag finns med i täten till höger  med min kälke. Flera av barnen har kaninmössor som var väldigt vanliga under beredskapsåren”, skriver Ulla-Birgitta Persson. På våra kängor spikades nubbar så att vi inte slet på skinnsulorna. Men det var jättehalt att gå med dem. Jag växte upp i närheten och berget var en oas nära staden. På den lilla sjön åkte vi skridskor vintertid.”
Inskickat av Ulla-Birgitta Persson, Halmstad.

Filmen Släpp fångarne loss, det är vår blev en av många triumfer för Lena Nyman. Men hela livet kämpade hon mot sina egna bojor.

Den roliga filmen Släpp fångarne loss, det är vår får väl sägas vara en typisk 70-talsfilm med sin vänsterliberala syn på fängelse och kriminalvård. I dag hade den varit omöjlig, men huvudpersonen Lena Nyman som sjunger om att släppa fångarna loss är tidlös. Med sin mångsidiga skådespelarkonst och djupa röst med stockholmsdialekt har hon en plats i våra hjärtan. Kanske är det hennes komiska roller i olika Hasseåtage-produktioner som vi minns bäst. Revydebuten i Glaset i örat 1973 och hennes monolog Stadslollan blev en klassiker och följdes upp med succéer som Fröken Fleggmans mustasch och Svea Hund. Men Lena Nyman hade en lång karriär bortom revyscenen. Redan som sexåring gick hon på teaterskola och hon filmdebuterade i mitten av 1950-talet med Farligt löfte.

Blott 19 år gammal chockade hon publiken i filmen 491 som innehöll sexscener som fick censuren att ta till saxen. Även Vilgots Sjömans nyskapande Jag är nyfiken-filmer (gul och blå) rörde upp känslor och hennes nakna, lite mulliga kropp kommenterades illvilligt av tunga kritiker. Lena Nyman, som sedan tonåren kämpat mot hetsbantning och kroppsångest slog tillbaka, men de hånfulla angreppen satte djupa spår i henne. Det blev inte bättre av att hennes blygsamma lön stannade vid 250 000 kronor i dagens penningvärde medan Sjömans verk spelade in motsvarande 500 miljoner (!) kronor i USA. Lena Nyman föddes på Kungsholmen i Stockholm och växte upp i en enrumslägenhet med en frånvarande, bohemisk pappa och en mamma som hon inte hade någon vidare kontakt med. Men trots denna något kulturfattiga bakgrund och ett dåligt självförtroende tog hon modigt tillvara sina talanger.

Tidigt läser hon mycket och har höga ambitioner för sin konst. Hon kom in på Dramatens elevskola bland nära 200 sökande och spelade senare stora roller som Hedvig i Ibsens Vildanden med Ingmar Bergman som regissör. Den store regissören såg hennes storhet, men också hennes problem, bland annat med män som hon vek sig för och som utnyttjade henne. Någon långvarig, lycklig relation hade hon aldrig och fick inga barn.
– Du är en sådan som blir den som andra vill att du ska vara. Du måste sluta med det, sa Bergman. I boken Jag vill ju vara fri (Norstedts, 2013) skriver Annika Persson:
”När hon är ung strålar det begåvning ur varje por. Intelligens. Känslighet. Hon fyller rollerna med alltihop. De fyller henne i sin tur. Sen går hon sönder. Bit för bit. Hon super, tar tabletter, fylleringer. Missbrukar allt hon kan komma över. Arbete, vänner, älskare, droger, mediciner, alkohol och vanliga cigaretter.”

Drogerna skapar naturligtvis i sig ytterligare problem och Annika Persson berättar inkännande om det motsägelsefulla i Lena Nymans artisteri och höga ambitioner och det nedbrytande levernet. Boken bygger på 17 efterlämnade papperskassar med Lenas dagboksanteckningar och fullklottrade almanackor från hela livet. Trots allt orkar Lena Nyman ändå arbeta och gör älskade roller som Lovis i Ronja Rövardotter  (1984) . En bit in på 2000-talet klingar dock karriären av och filmen Att göra en pudel (2006) blir hennes sista. Mot slutet av sitt liv är hon svårt sjuk i spåren av sitt missbruk, bland annat i kol, och åker ut och in på sjukhus. Men hon orkar skämta ändå.
– Jag ska kosta på mig en lite dyrare champagne, sa hon 2009 efter att ha fått Cornelisstipendiet på 350 000 kronor. Dompan är ju aldrig fel. Tre år senare är hon borta. Men just en flaska Dompan, Dom Perignon, delas ut vid hennes grav varje år sedan 2014. Lena Nyman-priset till hennes minne gick 2016 till skådespelaren Malin Levanon.

På scen sen barnsben
Namn: Lena Nyman (1944–2011).
Född: Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Gift med vissångaren Rune Andersson 1977–79, en tid sambo med skådespelaren Tomas Pontén.
Karriär: I teaterskola redan som sexåring, filmdebut 1955 i thrillern Farligt löfte. Dramatens elevskola och en rad tunga roller på Dramaten och på filmduken. Firad revystjärna hos Hasseåtage och rosad för flera skivor, några i samarbete med dåvarande maken Rune Andersson.
Prisad: Guldbagge, Cornelis Vreeswijk-stipendiet, Svenska Akademiens teaterpris är exempel på priser och utmärkelser.

Heja Sverige. Den 15 oktober 1950 spelade Sverige mot Danmark i fotboll och Sverige vann med 4-0. Per Olof Tuwesson, 19, från Östra Klappe i Skåne sitter nära radion för att inte missa något av referatet. Han har som vanligt golfbyxor, så kallade äppelknyckarbyxor. Inneskorna sydde hans mor av flera lager filt, de kallades lasaskor och dem slet man snabbt hål på.
Inskickat av Göran Tufvesson, Ängelholm.

Thor Modéen och Åke Söderblom har för alltid en plats i den svenska nöjeshistorien efter sina komiska stordåd på film och scen. Under 30- och 40-talen roade de och älskades av både publik och kritiker.

Det finns människor som man minns i par. Där den ena är så tätt förknippad med den andra att de bildar en magisk tvåsamhet. Det är helt enkelt meningslöst att försöka separera dem från varandra – de är och förblir en enhet. Ett sådant par var Thor Modéen och Åke Söderblom, komikerparet som spred glädje till svenskarna under många härliga år.

Thor och Åke var Sveriges motsvarighet till det amerikanska komikerparet Helan & Halvan, som även tjänade som inspiration när de bildade par. I likhet med dem skilde de sig åt gällande fysiska attribut och kroppsspråk. Thor var stor och lång, hade en mörk brummande stämma och lite loj utstrålning. Åke däremot var liten, snabb i både huvud och tunga och hade betydligt ljusare stämma. Med hjälp av dessa kontrasterande drag byggde de upp sina karaktärer på filmduken och revyscenen. Publiken och kritikerna höll på att skratta sig fördärvade! Men de båda hade framgångsrika karriärer även innan de fann varandra. När deras vägar förenades hade dock Thor som var tolv år äldre, född 1898, hunnit med lite mer än Åke som föddes 1910. De hade också på varsitt håll bildat par med andra komiker. Thor hade haft John ”gottgottigott” Botvid som följeslagare. Åke hade redan under sin studietid träffat på Börje Larsson och med honom bildat komediduon Stor-Slam och Lill-Slam. De både uppträdde och skrev revy tillsammans.

Men det var inte förrän Åke och Thor tussades ihop som de verkligen fick möjlighet att göra komiska stordåd! Det slog gnistor om dem när de samspelade och under 1930- och 1940-talen skapades oförglömlig nöjeshistoria. Thor och Åke hade stor talang för att underhålla och unga, lekfulla sinnen livet igenom. Leif Furhammar skrev 1998 (i Filmen i Sverige) följande: ”De utvecklade ett effektivt och rasande professionellt samspel som faktiskt kunde förädla de fånigaste intriguppslag till briljant farsartisteri. Deras bästa stunder tillsammans hör till den svenska filmens lyckligaste.”

Thor gjorde sin filmdebut 1923, Åke tio år efter. I den första film som de medverkade i båda två, Pettersson – Sverige (1934) hade Thor en stor roll medan Åke var statist. Han var då fortfarande ett oprövat kort. Men redan året efter var det något annat! I Kärlek efter noter hade även han en riktig roll. Paret gjorde hela 23 spelfilmer ihop och tillhörde under 1940-talet de bäst betalda skådespelarna i landet. Alla dessa filmer gjordes mellan 1934 och 1944, tio produktiva år.

Många av filmerna de medverkade i blev komiska storsuccéer, som till exempel Landstormens lilla Lotta (1939) som spelade in nära en halv miljon kronor och Lilla helgonet (1944) som blivit förevigad genom att delar av den ingår i Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton som visas varje jul i TV. Klart till drabbning (1937) gick till och med på export till USA. Det är oklart om amerikanerna uppskattade komediparet så mycket som svenskarna, men i en recension från New York Times uppmärksammades deras likhet med Helan & Halvan. Inte att förglömma gjorde dessutom Thor och Åke många andra filmroller på var sitt håll. Men tillsammans var de alltid i sitt esse. Detta gällde även när de bildade trio med Eric ”Pessimisten” Abrahamsson, med vilken de gjorde hela elva filmer.

Vid sidan av filmvärlden underhöll de också från revyscenen och eftersom de var riktigt goda vänner privat brukade de också hålla låda på fester och andra mer informella evenemang. Dessutom kunde motspelare till de båda busiga kollegorna ofta vänta sig olika skämt. Stig Järrel, vän till dem båda, har i sin memoarbok I rampljuset (1985) berättat om Thor: ”Privat älskade han practical jokes av olika valörer. Jag minns så väl när vattenpistolerna kom på modet, hur han under en filminspelning, när någon stod beredd att träda in framför kameran, kunde smyga sig fram bakom ryggen på vederbörande och avlossa en kall stråle i nacken på den icke ont anande kollegan, följt av det bullrande skratt som var hans signum.” Men bakom de båda herrarnas ständiga skämtlynne fanns också allvar och sorg. Kanske var det därför de trivdes så bra tillsammans för att de kunde förstå varandra på djupet.

Både Thor och Åke gav bokstavligen sina liv för konsten och gick så totalt upp i yrket att de ofta åsidosatte annat i livet, liksom sin hälsa. Deras aktiva liv med filminspelningar och repetitioner på dagarna och umgängesliv på nätterna med för mycket mat och alkohol satte sina spår. Båda gick bort i förtid. Thor dog 1950, då 52 år gammal och Åke dog 55 år gammal mellan två akter i en föreställning på Lisebergsteatern.

Vänskapen mellan vännerna var alltid stark och respektfull. De unnade varandra framgång och såg styrkan i sin gemenskap på scenen och vita duken. I Strålande tider, härliga tider (1996) skriven av Ulf Kjellström berättas det om när Åke en dag 1960 ringde Expressen och pratade med redaktör Ulf. Det egentliga ärendet till samtalet handlade om att Åke var missnöjd med en artikel, men snart kom de in på gamla tider och Åke lär ha sagt om vännen Thor: ”Det var en praktgrabb. Helylle, redaktören, helylle alltigenom. Någon borde skriva en bok om honom, redaktören. Det är han värd gamle Tosse.” Och en bok blev det. Den blev Åkes sista gåva till den saknade parhästen Thor. 2002 skrev samme författare även en memoarbok om Åke. Troligen log då vännen Thor i sin himmel.

Var en hängiven frimärkssamlare
Namn: Thor Odert Folke Modéen.
Född: 22 januari 1898 i Kungsör.
Yrken: Skådespelare, komiker, regissör och manusförfattare.
Familj: Gift med Margaretha Schönström (1924–1943) samt 1948–1950), hade tillsammans med henne barnen Lars och Margareta.
Filmdebut: I Gamla gatans karneval 1923.
Död: 28 maj 1950 i Stockholm
Trivia: Thor var en hängiven frimärkssamlare, har förärats eget museum i Kungsör och har en trappa uppkallad efter sig vid Slussen i Stockholm.

Mångsidig på film och scen
Namn: Åke Fridolf Söderblom.
Född: 20 januari 1910 i Fritsla.
Yrken: Skådespelare, komiker, schlagertextförfattare, manusförfattare, regissör och sångare.
Familj: Gift med Ann Mari Ström (1936–1938), gift med Gunilla Franzén (1947–1965) och gift med Anna-Lisa Nilsson (1940–1947), fick dottern Lena tillsammans med sin första hustru (hon gick i faderns fotspår och blev skådespelerska).
Filmdebut: I Den farliga leken 1933.
Död: 22 maj 1965 i Göteborg.
Trivia: Var textförfattaren bakom de framgångsrika visorna Klart till drabbning och Kan du vissla, Johanna?, spelade rollen som Bananen i två filmer om Biffen & Bananen på 1950-talet tillsammans med Åke Grönberg.

Klassiskt. Lena Blad och Gerd Björklund är på promenad med sina klassiskt fina dockor och dockvagnar i Vågbro, Norrala, Hälsingland, 1956. Siv Blad, som skickade in bilden, berättar att hon bor kvar i Vågbro i huset som hon och maken Nisse byggde 1954.
Inskickat av Siv Blad, Norrala.