Hacked By Imam with Love

Spurt. Varje vinter anordnades en skidtävling i Trönö i Hälsingland, kallad Kirvidsåsloppet. Starten gick vid Kirvidsåsen och målet var Rönningen. Damerna åkte 10 kilometer och herrarna 15. På bilden från 1955 är det Ester Fräse, Frida Svensk och Ester Svensk som spurtar i mål på samma tid, troligen är dom sist i tävlingen. Detta var en stor folkfest med prisutdelning och dans på kvällen.
Inskickat av Gunvor Persson, Rengsjö.

Modern teknik. Minnenas Journal skriver ofta om emigrantöden. De fascinerar oss fortfarande, snart hundra år efter att emigrantvågen ebbade ut. Besök gärna den permanenta utställningen i Utvandrarnas hus i Växjö där du lär dig massor om bakgrunden till utvandringen 1840-1930. Besökarna får med hjälp av modeller, fotografier, statistik, ljudstationer, datorer, originalföremål och konstverk grundläggande kunskap om utvandringens bakgrund, överfarten till Amerika, bosättningen och förhållanden i det nya landet. Dessutom kan besökarna gå in på Snusgatan och uppleva livet i svensk-amerika!

Utställning: Drömmen om Amerika.
Plats: Utvandrarnas hus i Kulturparken Småland i Växjö.
Tider: Permanent utställning.
Information: www.kulturparkensmaland.se

Halvrören på. Det var fina isar på 50-talet. Här drömmer Lars Jonegård i Kinnekleva, Västergötland, om att bli en riktig storskrinnare 1953. Kanske tänker han på Sigge Ericsson, tidens stora stjärna i Sverige, som bland annat tog OS-guld på 10 000 meter några år senare. Men det är inte lätt att vara snabbskrinnare med pjäxor, halvrör och vida, obekväma byxor.
Inskickat av Kristina Jonegård, Götene.

Äntligen kom vintern och landskapet täcktes av gnistrande snö. I härligt varma retrokläder är det en njutning att få ge sig ut i naturen. 

Isprinsessa. Hårrosett, 49,90 kr och knästrumpor från H&M, 2 för 129 kr. Vantar från Lila Snobben, 200 kr. Halsduk från Cubus: 199 kr. Kofta från Emmy Design, 1 457,50 kr. Kjol från Miss Candyfloss, 489 kr. Strumpbyxor från Åhléns, 119 kr. Bälte, Vintage.

Mästerfotograf. Mössa från Kappahl, 99 kr. Kappa från Emmy Design, 4 028 kr. Väska från Lindex, 299 kr. Fuskpäls och byxor, Vintage.

Skidrännare. Mössa från Åhléns, 129 kr. Halsduk från H&M, 199 kr. Klänning från Emmy Design, 1 373 kr. Vantar, 99 kr och Strumpbyxor, 99 kr bägge från H&M. Kappa från Miss Candyfloss, 1 527,50 kr. Strumpor från Lila Snobben, 250 kr. Skor, Vintage.

After ski. Vantar från Lilla Snobben, 500 kr. Halsduk från Monki, 200 kr. Kofta från Emmy Design, 1 549 kr. Byxor från Miss Candyfloss, 846 kr. Mössa, Vintage.

www.emmelieaslin.se 

Getdoning. Vilken härlig vinterbild från Framme, Spässerud, som ligger nära Arvika. Grannbarnen har träffats för att åka kälke, en så kallad getdoning. ”Från vänster kälkens ägare Hans-Erik i Rönninga, Karl-Rune i Öststuga, Jan-Olof på Högen, Marianne i Rönninga, Eivind på Högen och Eivor på Framme”, skriver Mikael Aronsson. En getdoning är en speciell typ av kälke som användes vid timmerkörslor. Den består av en framkälke, stötting eller bock, huvudsakligen avsedd för styrningen. Den kraftigare bakkälken, get, uppbär huvuddelen av lassets tyngd, läser vi i Svensk uppslagsbok från 1955. Bilden är tagen 1937.
Inskickat av Mikael Aronsson, Grums.

År efter år av enveten kamp på gator och torg och i politiska församlingar. Till slut gav det resultat och alla i Sverige fick en röst, en chans att forma sin framtid. 

Möjligheten att få rösta i politiska sammanhang förekom redan på den gamla ståndsriksdagens tid i Sverige. Även kvinnor fick vara med i begränsad omfattning under frihetstiden på 1700-talet. Men det var först i och med ståndsriksdagens avskaffande 1866 som tanken på allmän rösträtt i vår, moderna mening fick fäste. Det gamla jordbrukarsamhället Sverige förändrades kraftigt av industrialisering och urbanisering. Nya politiska rörelser växte fram som liberalismen och socialismen.

De protesterade mot att bara ett fåtal sög åt sig rikedomarna från fabriker och råvaruproduktion och att den stora, arbetande massan inte hade något att säga till om i politiken. Och inte nog med det. Överheten hade mage att via den allmänna värnplikten kräva att den fattige arbetaren skulle försvara detta orättvisa land. För många förtryckta var emigrationen enda utvägen till ett liv värt att leva. Över en miljon svenskar lämnade landet mellan 1850 och 1920.

Liberaler, socialdemokrater och andra radikaler kunde dock så småningom utmana de konservativa krafter som inte trodde att en enkel arbetare kunde vara med och styra landet. Aktivisterna för allmän rösträtt anordnade folkriksdagar, demonstrationer och strejker. Kvinnorna startade egna organisationer. I takt med att den blygsamma rösträtten 1866, som bara omfattade män med viss inkomst, utvidgades valdes fler liberaler och socialdemokrater in till andra kammaren där de i sin tur kunde driva frågan. Liberaler som Karl Staaff och Nils Edén gjorde avgörande insatser liksom socialdemokrater som Hjalmar Branting för att göra allt fler män röstberättigade och från 1921 kunde också kvinnor gå till valurnorna. De fick god hjälp av revolutionen i Ryssland 1917 som gav överheten skrämselhicka. Skulle fattiga, svältande folkmassor i Sverige kunna ta makten på samma sätt? Ja, kanske, men sa man ja till allmän rösträtt skulle nog Branting kunna tygla bolsjevikvännerna i sitt parti.

Och så blev det. Revolutionen stannade utanför Sveriges gränser. Rösträtt och demokrati föll inte ner från himlen. Den kämpades fram av modiga politiker och av aktivister som möttes av hån och förakt, inte minst de kvinnliga pionjärerna. Den historien är värd att minnas med eftertanke och respekt.

”Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhälle brytes sönder, och jag förstår dem, ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag”.
Högerpolitikern Ernst Trygger i riksdagsdebatten om allmän och lika rösträtt 1918.

”Hon strödde omkring sig i prässen varmhjärtade eller uddigt kvicka artiklar i rösträttsfrågan, företog agitationsresor, spred massor av propagandalitteratur, till stor del skriven av henne själv, gjorde sitt personliga inflytande gällande, överbevisade reformens motståndare samt entusiasmerade dess anhängare”.
Hyllning till rösträttspionjären Frigga Carlberg (1851–1925) i tidningen Frigga.

”Vi stridde gemensamt för hem och härd,då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd, när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”.
Verner von Heidenstam i Medborgarsång 1899.

Härlig tid. År 1952 var jag sexton år och Frank tio år äldre. Vi blev ihop och han hämtade mig på sin motorcykel. Jag fick en hjälmmössa i skinn och ett njurbälte som han satt nitar på i ett mönster. En härlig tid var det när vi for på logdans, gick på bio och besökte mitt föräldrahem. Men Frank sov aldrig över och jag ville vänta med att ”bli hans”. Kanske var det därför som han slutade komma och kärleken rann ut i sanden. Jag grät floder på mitt rum och Frank erkände några år senare, när vi träffades på en fest, att han varit riktigt dum mot mig.
Inskickat av Gun Eklund, Hallstavik.

Här var uppfinningsrikedomen stor. Från små hantverk ute i gårdarna växte större industrier fram och här skapades bland annat Morakniven, Moraklockan och FM Mattsons berömda kranar.

Riktigt hur det kommer sig att trakten och byarna kring dagens Mora kom att bli så kreativ är lite dunkelt. Man vet att det fanns ett blomstrande vikingasamhälle på Sollerön, med kopplingar till övriga vikingasamhällen i Roslagen, på Birka och Gotland. Härifrån skeppades exempelvis järnmalm vilket sägs vara bekräftat via Sverresagan, som skildrar den norske konungen Sverres resa genom bland annat Dalarna 1177. I denna skildring finns benämningen ”Järnbärarland” som anses syfta på just Ovansiljan.

Runt Siljan och Orsasjön finns bördiga marker som skapade goda förutsättningar för jordbruk och fasta bosättningar. Längre upp i skogarna var det sämre marker, men man kunde låta djuren beta där på somrarna och därmed spara på de goda markerna. På så vis skapades fäbodkulturen. Då laga skifte inte genomfördes i norra Sverige, och arvet oftast delades lika mellan både bröder och systrar i den här delen av Dalarna, så blev inte utflyttningen särskilt stor och byarna bestod. Men vintrarna var långa och allt mindre jordlotter gjorde att man fick söka uppehälle på annat sätt under vintrarna. Man började gå iväg, ofta i grupper, och utföra så kallade herrarbeten söderut i landet. De olika byarna runt det som idag är Mora specialiserade sig på olika typer av hantverk. Exempelvis finns de berömda hårkullorna från Bonäs och Våmhus, läggkärl från Venjan, slipstenar från Orsa, båtar från Sollerön, klockor och knivar från Utmeland och Östnor och så vidare. Men det som gjorde området så unikt för tiden vid Gustaf Vasas uppror mot danskarna var egentligen två saker. Dels var i princip alla jordägare, vilket också gjorde att man hade en ställning i samhället, dels hade man redan då börjat vandra längs vägarna och uppnått en viss ”världsvana”. Om morakarlarna sedan var ovanligt sturska vid den tiden är väl svårt att sia om idag, men numera är de minst sagt stolta över sin del av den svenska historien, och att svaret på frågan varför Sverige inte tillhör Danmark helt enkelt är för att morakarlarna startade upproret mot den danske kungen tillsammans med Gustaf Vasa.

Mora som stad är, som så många gånger, en efterkonstruktion och fanns knappt vid förrförra sekelskiftet, när ortens store son Anders Zorn byggde sitt fantastiska hus bredvid kyrkan. Då fanns Mora strand, vilket var området runt kyrkan och ner mot Saxviken. Eftersom det var glest mellan kyrkorna och långt att resa till söndagsmässan hade det växt upp en by av små stall, båthus och övernattningshus längs stranden vid Siljan, och detta blev därmed en naturlig handelsplats. Men utöver det så bodde de flesta människorna i byarna runt kyrkan, och än idag svarar en äkta Morabo med namnet på sin by om du frågar var de kommer ifrån, inte Mora. Förmodligen var det så att herrarbetena under vinterhalvåret också ledde till att man fick med sig kunskaper tillbaka till sin hembygd, och som sedan gjorde att man ytterligare kunde utveckla sina hantverk. Just kopplingen mellan olika hantverk och olika byar blir väldigt tydlig när man tittar på Mora ur ett historiskt perspektiv. Och egentligen är det orättvist att enbart hänvisa till Mora, eftersom detta i lika stor utsträckning gäller Orsa och Malung samt Rättvik. Men eftersom industrier tenderar till att vilja etablera sig bredvid varandra, och även avknoppas från varandra, så har Mora blivit Ovansiljans industricentrum. Här följer några exempel på olika industrier, som alla är välkända varumärken, och deras historia från hantverk till dagens storskaliga tillverkning. Bygdens hantverks- och industrihistoria handlar om både trä och metall, vilket är ovanligt. Tittar vi på metallens historia så börjar den med gelbgjuteri, som gav spännen, handtag, betselbeslag, slädgaller, selkrokar och så vidare. Centrum för detta hantverk var byarna Östnor, Kråkberg, Selja och Långlet. Allt detta gjöts i mässing. När det sedan kom till pinglor, bjällror, klockor och skällor så gjöt man dessa i något som kallades ”metall”, vilket var en legering av koppar och engelskt tenn. Här fanns också knivmakare och kammakare. Allt detta var så kallad saluslöjd, och i mitten av 1700-talet började man i Östnor även tillverka klockor. Hur det kom sig att denna kunskap och tradition kom till Mora är väldigt oklart, en teori menar att den första urmakaren Krång Anders Andersson (1727–1799) hade gjort herrarbete i Stjärnsund, men den klassiska Moraklockan är så mekaniskt annorlunda att många håller detta för osannolikt.

Oavsett så växte urmakerierna i antal väldigt snabbt, och snart satt man på i princip varje gård i Östnor och gjorde klockor. Snart tog så kallade förlagsmän över själva organisationen och försäljningen av klockor, och gårdarna blev på så vis ”legotillverkare”. Detta ledde till att man enbart i Östnor kunde producera upp emot 1 000 klockor under 1830–1840. Den största förlagsrörelsen utgick från Finngården i Östnor och drevs av Rumbo Matts Aronson. När så Moraklockan blev utkonkurrerad av billigare utländska klockar i mitten av 1800-talet blev Finngården centrum för den mekaniska industri som utvecklades här. Här startades 1865 Mora Mekaniska Fabrik AB, som från början var tänkt att tillverka klockor men som snabbt styrde om mot symaskiner. Ingenjör August Nilsson från Furudal anställdes för att leda arbetet, och han var inspirerad av dåtidens moderna arbetsflöde kallat ”The American System of Manufacturing”, vilket innebar en hög grad av mekanisering och automatisering. Hör började också Krång Anders Mattson, sonson till Moras första urmakare, sin karriär som ledde till flera uppfinningar, bland annat perforeringsmaskinen, spolmaskinen, tillväxtborren och rynkmaskinen. Som en liten anekdot kan nämnas att när banken i Mora skulle köpa in ”den bästa perforeringsmaskinen som fanns” kontaktade man ett företag i London som påstod sig kunna ordna det. När den sedan anlände till bankkontoret var den märkt ”And. Mattson, Mora. Import”.

1865 startade också gelbgjutaren Frost Mats ”Mas” Mattson sitt företag. Han tillverkade först klockhjul och hästpinglor, men utökade sakta verksamheten till fler produkter. 1876 började man tillverka kranar till pannmursgrytor, vilket alltså var början till dagens FM Mattsson. 1926 inleddes en strejk för att få till ett kollektivavtal och Frost Mats Mattsons båda söner Anders och Karl som då drev fabriken blev osams och Frost Karl Mattson lämnade företaget och startade Mora Armatur i princip vägg i vägg. Denna osämja har säkert sporrat de båda företagen att skapa bra kranar och annan sanitetsarmatur och de hade under många år 80 procent av Sveriges marknad. I dag är släktfejden ett minne blott och de båda krantillverkarna ingår i Ostnor AB, som har FMM och MA som sina varumärken. Ett av de vanligaste metallföremålen som tillverkats överallt i hela den moderna världen är knivar, men även här lyckades man utveckla en välkänd industri. Den förste som tillverkade knivar industriellt i Mora var Erik Frost. Efter ett par år som skogsarbetare i Amerika återkom han till Mora 1891 och startade en åkdonsfabrik, med knivtillverkning vid sidan om. Snart tog dock knivtillverkningen över helt och i början av 1900-talet blev ”Mora-kniven” ett begrepp. Bladen var redan då laminerade med en hård stålkärna och mjukare järn på sidorna. En viktig lösning för en bra och billig produktion var när slidtillverkaren Anders Ström kom på att han kunde blöta upp unica (pressad papp) och sy knivslidor i det materialet istället för skinn. Bröderna Ströms knivslidsfabrik AB levererade sedan knivslidor till alla knivtillverkare i Östnor, som mest 15 olika. Den andra stora knivfabriken, KJ Eriksson, har sedan starten 1912 som Eriksson & Mattson AB haft en bredare produktion med bland annat skidbindningar och saxar. I dag är isborrar en viktig produkt för företaget. Krång Johan Erikssons (KJ Eriksson) partner från början hette Frost Anders Mattson (Lok Anders) och han startade ett eget företag 1921, som tillverkade egna uppfinningar och produkter, exempelvis SJ:s biljettång och en vedkap. 1956 övertog sonen Gunnar Mattsson-Frost företaget, som döptes om till GM-F AB och genom åren blivit en viktig underleverantör till svensk bilindustri.

Det finns såklart många fler företag att berätta om, både lyckade och mindre lyckade etableringar. Men ett är säkert och det är att Mora tack vare sin breda tillverkningsindustri har klarat sig bättre än många andra orter genom marknadernas upp- och nedgångar. Det finns också en framgångsrik träindustri, där givetvis ”dalahästen” är den mest kända produkten, men där även exempelvis spånkorgen varit väldigt viktig. Herrarbetena, som tog dalkullorna och dalkarlarna runt Sverige, bort till St. Petersburg och även så långt som till England, gjorde att man kunde ta med sig teknik och kunskap till hembygden. Men det gjorde nog också att man blev mer lokalpatriotisk. Och båda dessa egenheter har nog på sitt vis bidragit till regionens framgångsrika industriklimat.
Källa: Hantverk som blev industri, sammanställd av Ove Karlsson

Fina kjolar. Flickorna som promenerar genom fabriksporten 1950 heter Inkeri, Terttu och Sirkka. De har kommit från det krigshärjade Finland som arbetskraft till Jonsereds fabriker och fått arbete som spinnerskor i bomullsspinneriet. Alla bar fina skotsrutiga kjolar som de själva sytt.
Inskickat av Inkeri Gustavsson, Landvetter.

Få äkta par har haft sådan inverkan på Sverige som Alva och Gunnar Myrdal. Från den dag de först möttes tills att de dog ville de förändra landet. Och förändring blev det – på gott och ont.

Den som begett sig med tidsmaskin till det svenska 1930-talet hade kommit till något liknande ett U-land. Den lågkonjunktur som då svepte genom västvärlden hade även drabbat Sverige. Arbetslösheten var skyhög, barn undernärda, trångboddheten utbredd och hygienen usel; att det var under detta decennium Lubbe Nordström gjorde sitt klassiska reportage Lort-Sverige säger det mesta. Till detta tillkom en låg nativitet – så låg att många oroade sig över att Sverige skulle sjunka tillbaka i det nyss lämnade bondesamhället. Men lösningen fanns inom räckhåll. Den kallades “Social ingenjörskonst”, och två av dess främsta företrädare i Sverige var makarna Myrdal.

Alva och Gunnar Myrdal är så tätt förknippade med varandra att det är lätt att glömma att båda hade egna liv innan de möttes. Gunnar Myrdal var dalkarl i grunden: han föddes som Gunnar Pettersson i Skattungbyn i Orsa. Pappan var byggmästare, vilket gjorde att familjen flyttade ofta, men Gunnar såg sig ändå alltid som något av en dalkarl i grunden. Trots att han blev känd som pragmatisk socialdemokrat var han länge konservativt lagd, ett drag han ärvt av den politiskt aktive bondekonservative fadern.

1904 flyttade familjen till Stockholm, där Gunnar sattes i skola. Under gymnasietiden hette de intellektuella hjältarna Rudolf Kjellén och Eli Heckscher. Särskilt Kjelléns socialkonservativa folkhemsideologi kom att ha ett avgörande inflytande på Myrdal – liksom med tiden även på Sverige. Krigsslutåret 1918 påbörjade Gunnar juridikstudier vid Stockholms högskola, men han märkte snart att juridiken inte riktigt var vad han hoppats på. Det var hans fästmö, en ung studentska vid namn Alva Reimer, som fick honom att ändra inriktning och istället fördjupa sig i ekonomi.

Alva Myrdals uppväxt var kusligt likt Gunnars. Även hon var dotter till en välbeställd byggmästare, Albert Reimer, och liksom Gunnars familj kom Alvas att flytta ofta. Till skillnad från Gunnars far var dock Albert stridbar socialdemokrat och nykterist. Även Alvas mor Lowa var politiskt intresserad, och i hemmet diskuterades politik lika ofta som andra diskuterar vädret. Lowa var liberal men i grunden ganska konservativ, och att dottern skulle utbilda sig var inget hon uppmuntrade. Men Alva var tidigt medveten om sitt värde och påbörjade studier hos en privatist. Senare har Alva Myrdal beskrivit sin uppväxt som hemsk, mycket på grund av modern. Paret Myrdal möttes av en slump. En sommardag 1919 bodde familjen Reimer på en gård utanför Eskilstuna, när tre unga män på cykel bad om nattlogi. Det var Gunnar och två kamrater som reste runt landet på semester. Männen tillbringade natten i ladan och dagen efter bjöd de Alva på bakelser i Eskilstuna. Alva drogs omedelbart till den stilige, intelligente ynglingen Gunnar, och Gunnar blev även han häftigt förälskad. Alva följde sedan med herrarna på luffen, ända tills Lowa satte stopp för det hela via telegram. Istället inleddes en intensiv brevväxling Alva och Gunnar emellan. Breven vittnar om djup och allvarlig förälskelse med känslor utanpå kroppen, något som inte riktigt stämmer med den rationella stelhet de kom att förmedla senare i livet. Men båda var tidigt övertygade om att de hittat sin framtid i varandra, något som alltså skulle visa sig stämma.

Gunnar lockade Alva till Stockholms högskola, där hon läste religions- och litteraturhistoria. Under tiden tog Gunnar sin jur kand. och fortsatte sedan studierna i ekonomi. Paret kom snart i kontakt med en grupp unga samhällskritiska radikaler, där bland andra Alf Johansson, Sven Markelius och Dag Hammarskjöld var pådrivande. Medan Gunnar fördjupade sig i nationalekonomi studerade Alva socialpsykologi, sociologi och pedagogik, bland annat under den berömde Jean Piaget i Schweiz. Det var också där paret började skriva på Kris i befolkningsfrågan, deras mest kända bok. Fröet till Kris i befolkningsfrågan såddes under en USA-resa ett par år tidigare. De djupa klyftorna paret Myrdal skådade där radikaliserade dem ytterligare och gjorde dem övertygade om vikten av en progressiv socialpolitik. När boken var klar vågade arbetarrörelsens förlag inte ge ut den, utan det blev Tor Bonnier som till slut såg till att den publicerades. I boken pläderar paret för en rationell, genomtänkt familjepolitik för att komma tillrätta med den sviktande nativiteten, vilken var frågan på allas läppar. En sakfråga som de särskilt stred för var en utökad barnomsorg i form av storbarnkammare, förbättrad hygien och barnbidrag. Detta frigjorde kvinnan, som därmed kunde uppmuntras att både föda fler barn, samt delta i arbetslivet. Även bättre bostäder krävdes. Industrialiseringen hade lett till en våldsam urbanisering, vilket i sin tur hade medfört en enorm bostadsbrist i Stockholm. Kris i befolkningsfrågan var ett debattinlägg man sällan sett maken till. Bokens upplägg var nytt så tillsvida att socialpolitik diskuterades vetenskapligt. Samhället skildrades som en organism som kunde formas i rätt riktning, om man bara satte in de rätta åtgärderna och finansierades av en aktiv fördelningspolitik. Detta sätt att resonera angav tonen för arbetarrörelsen och svensk politik för lång tid framöver. Boken är även talande för parets relation: det var Alva som skrev partierna om barn- och familjepolitik, medan Gunnar låg bakom de ekonomiska bitarna. Boken slungade in paret i den politiska och vetenskapliga celebriteten.

Under 1930-talet var Alva tillsammans med stadsplaneraren Sven Markelius engagerad i Kollektivhuset på Kungsholmen. Tanken med huset var att heltidsarbetande föräldrar här skulle få den avlastning de behövde i form av barnstuga, tvätteri, mathissar och butiker. Huset blev internationellt berömt, men själva bodde paret Myrdal aldrig där. Gunnar var å sin sida upptagen med sina bidrag till penning- och konjunkturteorin. 1933 blev han professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Där arbetade han och blev vän med Bertil Ohlin, en annan blivande politiker och Nobelpristagare. Båda tillhörde den så kallade Stockholmsskolan, där man arbetade med teorier inspirerade av den inflytelserike nationalekonomen Knut Wicksell. 1938 var paret åter i USA, nu för att studera Roosevelts New Deal-politik. Roosevelts idé, att staten skulle expandera bort den ekonomiska depressionen, kom att influera dem mycket och fick även starkt genomslag i Sverige. Men mängden resor makarna företog satte emellanåt det till synes stabila äktenskapet i gungning. Gunnar krävde tid av Alva, tid som hon sällan hade, då hon hade fullt upp med moderskap och karriär. Ändå var resandet nödvändigt, dels på grund av jobbet, men också på grund av deras rastlösa personligheter. Och de lyckades mot alla odds bevara äktenskapet trots att det blåste snålt ibland.

Karriärerna gick spikrakt uppåt. Gunnar blev snart världsberömd genom sin bok om amerikanska rasrelationer, An American Dilemma, 1944. Liksom Alva var han socialdemokrat – båda gick tidigt med i partiet – och även handelsminister i den socialdemokratiska efterkrigsregeringen 1945–47. 1947 kom det riktigt stora erkännandet, då han blev generalsekreterare i FN:s Europakommission i Geneve 1947–1957. De internationella framgångarna för Alva kom senare än Gunnars. 1948 var hon en kort tid chef för FN:s sociala avdelning i New York, men då Gunnar och barnen befann sig i Schweiz övergick hon snart till en chefspost vid UNESCO i Paris. Paret Myrdal, som bidragit till att förändra Sverige, såg numera hela världen som sitt arbetsfält. Alva Myrdal blev svensk ambassadör i New Delhi och arbetade där för demokratisering och social utveckling. Även Gunnar intresserade sig för Indien, och Sydostasien generellt. Ett tioårigt forskningsprojekt, “An Asian Drama”, lanserades 1967 och berörde underutvecklingens problem. Genom sitt ekonomiska arbete tilldelades han 1974 Nobelpriset i ekonomi. Vid den här tiden hade både han och Alva kommit att bli djupt engagerade i fredsrörelsen – vilket avspeglade sig i Alvas fredspris 1982. Makarna Myrdal var nu något av levande legender och sågs allmänt som fredsapostlar inte långt från Moder Theresas kaliber.

Men just som deras gloria lyste som starkast hamnade den på sned. I de självbiografiska böckerna från 1980-talet beskrev sonen Jan Myrdal livet i familjen Myrdal som långt ifrån den idyll som föräldrarna hade försökt åstadkomma politiskt. Föräldrarna är enligt sonen oförstående och kalla; de prioriterar karriärer framför barnen och lämnar bort dem till hembiträden och släktingar. Alva beskrivs som iskall och beräknande, och Gunnar som tyrannisk och domderande. Berömd är scenen från boken Barndom där Alva sitter bakom sin son när han leker och antecknar hans beteende, som om hon studerade en hamster. Under en semesterresa ramlar Jan ur bilen. Den irriterade Gunnars svar blir då: “Sjåpa dig inte!” Makarnas kyligt rationella syn på barn och människor i gemen var genomgående, och Jan ogillade starkt att vara försökskanin. Även om de andra syskonen, Kaj Fölster och Sissela Bok, bidragit till att nyansera bilden av föräldrarna, var deras rykte för alltid befläckat. Gunnar och Alva tog också mycket illa vid sig av böckerna, särskilt Alva som alltid brottats med moderskapsfrågan. Sinnebilden av den rationella yrkeskvinnan som förenade familjeliv med karriär var för alltid borta. Makarna dog tätt efter varandra, Alva 1986 och Gunnar året efter.

Åsikterna om paret är än i dag givetvis delade. Socialt engagerade och drivna av en vilja till förbättring framhålls de ofta som pionjärer. Mot detta ställs parets uppfattning om steriliseringar, något som de ansåg vara nödvändigt för att förbättra den samhälleliga arvsmassan. Mellan 1935 och 1970 steriliserades cirka 60 000 personer i Sverige. Även den sociala ingenjörskonsten har kritiserats. Synen på samhället som en organism förminskar individen. Människan skulle fostras, lära sig att tycka och tänka rätt, och då fick individers fri- och rättigheter stå tillbaka. Men trots detta kan ingen förneka att makarna Myrdals drivkraft var en vilja att försöka göra gott.

Paret skapade det nya Sverige
Namn: Alva & Gunnar Myrdal.
Födda: Alva 1902–1986, Gunnar 1898–1987.
Familj: Gifte sig 1924 och fick barnen Jan Myrdal, Sissela Bok och Kaj Fölster.
Yrke: Alva var politiker och diplomat. Gunnar var nationalekonom och politiker.
Meriter: Alva fick Nobels fredspris 1982. Gunnar fick Nobelpriset i ekonomi 1974.
Kända för: Boken Kris i befolkningsfrågan (1934) som fick en enorm genomslagskraft och anses ha gett socialdemokratin dess grundvalar att stå på.

Vrooom. Gunvor Tossman i Rörmyrberg i Västerbotten sitter på en motorcykel som inte var hennes, men hon ser sugen ut och verkar vilja gasa iväg, skriver Anna Bengtsson som berättar att Gunvor är hennes fars kusin. Den fräsiga bilden är tagen av Annas far Edor Eriksson någon gång på 50-talet.
Inskickat av Anna Bengtsson, Holmsund.

Hon började som flygvärdinna och landade några av TV:s största succéer  genom åren. Möt den mångsidige producenten Birgitta Zachrisson som under flera decennier knöt ihop underhållning och samhällsengagemang.

Visst minns ni Partaj som 1969 samlade 70 procent av svenska folket framför TV-apparaten. Lars Ekborg och Carl-Gustaf Lindstedt var värdar i ett program där artisterna dansade till partymusik för att då och då göra avbrott och dra en vits. Vissa av deltagarna blev kultfigurer, som Margareta Sjödin med sin ständiga replik: ”Har jag gjort bort mig nu igen”?
– Det amerikanska humorprogrammet Laugh In var en förebild, men Partaj var absolut ingen kopia, berättar Partajproducenten Birgitta Zachrisson. Redaktionen såg faktiskt bara ett avsnitt av Laugh In och det var högst upp på ett hotell i London där vi klämde in oss framför TV-apparaten i en kypares rum.

Vi träffas hemma hos Birgitta och maken Lars i en lägenhet i Stockholm som är sprängfull med TV-minnen i form av pressklipp, bilder och utmärkelser. Det är ur detta väldiga material som Birgitta och Minnenas Journal har valt bilderna här på sidorna. Birgitta Zachrisson var under flera decennier ett av de största namnen i den svenska TV-världen. Det är värt att minnas nu när SVT nyligen fyllde 60 år och det kanske är enklast att lyfta framför stjärnorna framför kameran och glömma alla de begåvade programmakarna bakom kameran. Birgitta berättar roligt och rappt om sitt yrkesliv och hon är lika engagerad i underhållning, journalistik och samhällsfrågor som hon var i sina program under 45 år. Att sticka ut hakan som kvinna var inte helt lätt, det återkommer vi till. Vi pratar länge om Partaj som blev Birgittas genombrott som producent.
– Carl-Gustaf vitsade hela tiden även när kameran inte var på, minns Birgitta. När vi filmade ville han gärna ha ”allt ljus på sig”. Men det fick han inte för det blev inte roligt. Ett tungt minne är när Birgitta tvingades spela in några sketcher hemma hos Lars Ekborg på landet. Då var den store komikern och skådespelaren dödssjuk och han gick bort i oktober 1969. Han ersattes i Partaj av Birgitta Andersson.

En del av Partaj bjöd på trafikinslag för att hålla svenskarna säkert till höger. Trafikomläggningen låg ju bara några tillbaka.
– Att kombinera underhållning och humor med information och samhällsengagemang är oslagbart, säger Birgitta, som har haft detta grepp som något av en ledstjärna i karriären. Partaj lärde henne också att redigeringen av  programmen är det roligaste och viktigaste i jobbet. Redigerarna Heleen Rebel och Maria Sleszynska har varit ovärderliga medarbetare. genom åren. Ett exempel på pedagogisk underhållning är serien Är du inte riktigt sjuk, människa (1971) som var en satir över sjukvården med bland andra Jan Bergquist och Helge Skoog. I serien kan man skratta åt Helge Skoogs klassiska parodi på en läkare som behandlar patienter efter löpande band-principen och mekaniskt upprepar:
”Hur var det här då? Ja, jag känner det, ja. Och hur var namnet? Jag heter Blom.”

Birgitta Zachrissons karriär på TV inleddes i början av 1960-talet. Då hade hon pluggat språk och litteraturhistoria och jobbat några år, bland annat som flygvärdinna. Via kompisen Åke Edin fick hon in en fot på TV-Aktuellt som frilansscripta. TV var då ett nytt och spännande medium med bara några år på nacken i Sverige.
– Jag var också folkvald hallåa ett halvår, men jag trivdes inte med att sitta passiv framför kameran och läsa upp vad andra skrivit, säger Birgitta. Istället  hittade hon sin plats i yrkeslivet via en producentkurs 1964 och på den vägen är det. Birgitta Zachrisson knöt kontakter och jobbade med snart sagt alla toppnamn i svenskt nöjes- och kulturliv. I Sveriges Magasin (1977-78), där hon också axlade rollen som programledare emellanåt, introducerades figurerna Herr och Fru Papphammar som spelades av Gösta Ekman och Lena Söderblom. I sketcher visade paret hur det skulle se ut om vi behandlade vuxna likadant som vi behandlar barn. En del av sketcherna spelades in hemma hos Birgitta i familjens villa i Bromma och bland manusförfattarna fanns Bodil Malmsten som också skrev manus till Försten sist (1975), en underhållande satir över konkurrenssamhället.

Bodil Malmsten blev en mycket god vän.
– Bodil var en speciell människa som levde ensam i Finistere i Frankrike en lång tid. Hon tog livet på allvar, men var samtidigt väldigt rolig.
– Man kanske kan säga att hon lärde mig att se humorn i allvaret, säger Birgitta om Bodil som gick bort ifjol. Bodil och Birgitta skrev också ett filmmanus som hette Bästa vän, men tyvärr fastnade det i filmbyråkratin.
– Det var redan klart att Claire Wikholm skulle spela Bodil och Bibi Andersson skulle spela mig, säger Birgitta. Skådepelerskan Bibi Andersson och Birgitta har samarbetat i flera tunga TV-satsningar kring fred och nedrustning, bland annat var de två gånger i Sarajevo under kriget på Balkan. Bibi var också med i Fredsprojektet på FN-dagen 1982 då människor förenades i en kedja mellan amerikanska och ryska ambassaden i Stockholm.
– Det var Sveriges bidrag när EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) direktsände  från nio länder. Det var första gången när det inte gällde sport eller Eurovisionsschlagern, berättar Birgitta stolt.

Bibi är en i raden av profiler som Birgitta porträtterat i uppmärksammade program. I vissa fall följde hon huvudpersonen i spåren under lång tid och kunde ta ut svängarna rejält.
– Jag reste i sex veckor med Jan Myrdal för att göra två program om konsten och revolutionen i Mexiko på villkor att jag också fick göra ett porträtt på Myrdal själv, berättar Birgitta. När jag pratar TV-historia med Birgitta Zachrisson så slår det mig vilka spännande, journalistiska grepp som redaktionerna tog. Ett programgrepp, Bakom hotet,  bestod i att Birgitta lät människor i en amerikansk by respektive en sovjetisk by berätta vad de tänker och vet om varandra (1983).

Saknar du sådana grepp i dag?
– Ja, det fanns tid och resurser på ett annat sätt för rejäla program, menar Birgitta. Frågan är också om Birgitta Zachrisson själv skulle vara möjlig idag. Bredden är sanslös. Underhållning, samhällsreportage, porträtt, stora fredsprojekt och utlandsreportage. Hennes livsverk bevisar att det är nyttigt att blanda genrer. Underhållning är inte mindre fint än ”seriösa” program. ”Humorn och freden”, är nog två ord som sammanfattar det bästa jag gjort, säger Birgitta. Då har jag skrattat åt satirserien Televisioner (1974–75) med manus av Eva Moberg där Margareta Krook gör en suverän parodi på Lill Lindfors och fått en tankeställare när Birgitta berättar om Bofors och dess tveksamma vapenaffärer i programmet Oss vapenbröder emellan (1990).

I Birgittas väldiga klippsamling kan man följa TV-kritikernas syn på hennes person och program. Ofta får jag ta fram skämskudden som när KG Björkman i Aftonbladet 1969 är berömmande men också kallar Birgitta Zachrisson för en ”liten ärta i kortkort”.

Tufft att vara kompetent yrkeskvinna för 40–50 år sedan?
– Ja, men vi slog tillbaka, reagerade på kvinnosynen och skrev debattartiklar, både jag och Eva Moberg, till exempel.  Jag gjorde också flera program om jämställdhet och könsroller. Komedin Mina barn eller dina handlar om en familj där hustrun ska börja jobba efter åtta år som hemmafru. Maken får problem med att klara hemmet och hustrun upptäcker att ingen hänt på jobbet. Hon är fortfarande ”bara en tjej”.

Programmet representerade Sverige både i Montreuxfestivalen 1975 och på den första  kvinnofilmfestivalen i New York. Birgitta Zachrisson satte punkt för programmakandet 2010 med ett porträtt av regissören Lars Rudolfsson. Han satte upp Björn Ulvaeus och Benny Anderssons älskade musikal Kristina från Duvemåla 1995.
– ABBA gjorde förresten TV-premiär i ett av mina program, säger Birgitta. Gruppen spelade Hej, gamle man i lördagsunderhållningen Istället för Tarzan 1970!

Flerfaldigt prisad
Namn: Birgitta Zachrisson, född 1939.
Bor: Stockholm.
Familj: Maken Lars, läkare, barnen Johan och Mari. Johan Zachrisson är uppmärksammad producent och journalist på SVT.
TV-karriär: Producerat runt 200 program i framförallt SVT som medar­betare på en rad olika redaktioner.
Prisbelönt: Bland annat Inga Thorssons fredspris, Ikaros-priset 1993 för Vi grabbar i toppen som handlade om manligt ledarskap i näringslivet. Priset delas ut av Producentföreningen vid Sveriges Television.
Övrigt: Talar fem språk, brinner för  bildjournalistik.
Två ovärderliga medarbetare: Filmaren Håkan Pieniowski och klipparen Iréne Hatz.

Krigsvinter. Det är 1942 och en av de kalla krigsvintrarna. Tio syskon Eriksson står framför kameran på skidor och kälke. Jackorna har en alldeles speciell historia. Flera är sydda av en spärrballong som slitit sig och havererat bakom familjens uthus i Sollebrunn, Västergötland.  Spärrballonger användes under kriget som skydd mot fientligt flyg.
Inskickat av Anita Peterson, Gullbrandstorp.

Nu påminner vi dig om att skicka in bilder till Livet på landet förr – Rekordåren. Den elfte boken ska berätta om tiden efter andra världskriget då Sverige växte så det knakade och blev ett föredöme för resten av världen.

Efter andra världskriget satte indus­trins hjul igång att snurra ordentligt samtidigt som folk tröttnat på ransoneringar och att ständigt behöva dra åt svångremmen. Vi fick allt mer pengar i plånboken, vi kunde njuta av semester och hade råd att köpa bil. De 30 åren kom att kallas rekordåren. När stora delar av Europa reste sig ur ruinerna kunde Sverige direkt producera med sin intakta industri. Nu söker vi bilder till den 11:e boken av succéserien Livet på landet förr – Rekordåren.
Så sätt i gång att vittja lådor och leta upp dina gamla album med bilder från rekordåren. Tiden får vara efter andra världskriget och fram till mitten av 1970-talet. Berätta gärna i stort och smått om dina bilder så att vi kan ge ut ännu en spännande bok baserad på era minnen. Titta gärna på bilderna på uppslaget och få inspiration att berätta om ditt eget liv.

Så här gör du för att skicka bilder
Har du bilder från 1945 och fram till 1975? Skicka dem då till: (Obs ny adress!)
Svenska Media Docu AB  Gamla tider Minnenas Journal Svärdvägen 9, 182 33 Danderyd (märk kuvertet Rekordåren).
Vi vill ha ditt brev senast den 31 mars 2017. Glöm inte din adress och ditt telefonnummer.
Skicka in högst tre bilder. Berätta vilka som är med på varje bild, var (ort) och när (tid) bilden är tagen.
Skicka gärna kopior i stället för originalbilder. Inte fotostatkopior utan fotokopior. Kolla med din fotohandlare som gärna hjälper dig med det till ett överkomligt pris.
Har du digitala bilder är det ännu bättre men kom ihåg att de inte ska vara för små. Minst 1 Mb tung med en upplösning på 300 dpi.
Skicka digitala bilder till gamlatider@minnenasjournal.nu
Alla originalbilder returneras efter det att boken tryckts under 2017. Den som får en eller flera bilder publicerade erhåller ett exemplar av Livet på landet förr – Rekordåren.

Fin kälke. Tolvårige Sven Anders Fogelborg från Hårdanäs, Björkö, drar ved på sin fina hemsnickrade kälke 1947. Veden kördes från boden ett par hundra meter bort och bars upp till köket via en rejäl trappa.
Inskickat av Ingegärd Eriksson, Eksjö.

Låg korruption. Tycker du att Sverige är ett bra land att leva i? FN anser det. I rapporten World happiness report anses svenskarna som världens femte lyckligaste folk. (Danmark och Norge ligger i topp.) I tidningen Metro kommenterar Ludvig Lindström, ordförande för Global Happiness Organisation, placeringen med att vi svenskar har ”hög tillit, låg korruption, stor personlig frihet och ett högt ekonomiskt välstånd”.  Det är inte dumt marscherat för ett land som för knappt hundra år sedan tillhörde ett av Europas fattigaste, där börd och rikedom avgjorde livets öde. Det är bara att hålla tummarna för att vi aldrig hamnar där igen.

Nymodigt. Agnes Andersson i Korsberga, Västergötland, studerar noga den första tvätten i den elektriska tvättmaskinen som fick provköras i rummet. I köket intill står tvättmedelspaketet Surf. Bilden är tagen i  mitten av 50-talet och tvättmaskinen underlättade hushållsarbetet mycket även om vatten fick bäras till och från maskinen.
Inskickat av Annika Andersson, Sörtelna gård.

Ingen samling vid TV-n. Hylands hörna har blivit ett begrepp för då hela Sverige samlades framför TV-n. På jobbets fikaraster fanns en gemensam nämnare: Såg du …? Länge har vi haft 100-tals TV-kanaler att välja bland och nu växer marknaden lavinartat för film- och sportkanaler över internet. Vi kan se prisade tv-serier i datorn, telefonen eller i smart-TV (uppkopplad mot internet) när vi vill. Alla i familjen tittar på olika program på sitt eget vis. Den stora TV-n i vardagsrummet börjar allt mer förlora sin samlande kraft. Men det finns ett undantag – Kalle Anka och hans vänner på julafton. Denna heliga timme har fängslat släkt och vänner sedan 1960 och samlar fortfarande nära 4 miljoner framför TV-n. Tack Kalle, du är numera den ende som håller oss fast vid traditionen.

Inte slösa. Tekniken förändrar ständigt vårt beteende. Med mobilen och digitalkameran kan vi ta (nästan) obegränsat med bilder. Förr valde vi mellan filmrullar på 24 eller 36 bilder. Det gjorde oss också försiktiga och omsorgsfulla, vi ville inte slösa bort någon ruta. Men den största förändringen har skett inne i våra huvuden. Med sociala medier som Facebook och Instagram laddar vi upp nytagna bilder dygnet runt. Vi fotograferar inte längre för att minnas utan för att berätta för andra vad vi gör just nu. Fotografier var en gång i tiden något högtidligt. Ett minne vi stolt klistrade in i ett album, för oss själva, våra barn och barnbarn. Med en stilla tanke att bilden skulle överleva oss.