Ge bort gamla kläder! Mår du dåligt då du slänger gamla kläder? Då är du inte ensam, enligt etnologiforskaren Anneli Palmsköld vid Göteborgs universitet. Hon säger till Metro att vi tröttnar på våra kläder innan de är utslitna och att vi då får dåligt samvete för att vi konsumerar så in i baljan. En del säljer sina kläder vidare och mår då bättre och andra ger till bättre behövande. Men många gör varken eller och står då med gnagande samvete när de rensar ur garderoben. På frågan om vi borde lära oss av hur vi gjorde förr i tiden svarar Anneli Palmsköld: ”Det är en fråga om tid, kunskap och kvalitet. Förr fanns det hemmafruar som lagade och textilierna hade bättre kvalitet. Och i syslöjden fick man lära sig att laga och lappa. Hållbarhet, var ordet. I både kunskap, tänk och kvalitet.

Ät gröt. 15-årige Sven-Åke Näsström sköter om lanthandeln i Bellvik, Lappland, åt sin far Arthur Näsström som ägde den från 1928 och fram till 1959. Visst ser Sven-Åke pigg och glad åt, han äter kanske havregrynsgröt till frukost?
Inskickat av Hans Magnus Näsström, Dorotea.

Löpning till salu. Med ny teknik kan du skryta på sociala medier om hur mycket du sprungit utan att ha löpt en enda meter. Innovatören Andreas Tjärnberg säger till Metro att han ville testa om folk är beredda att betala 250 kronor för en app som får andra att tro att det är du som sprungit. En kort tid efter att Andreas lagt ut den till försäljning på blocket.se hade annonsen visats 60 000 gånger. På något sätt känns det logiskt. Med all den tid vi lägger på att uppdatera Facebook finns det väl inte längre tid att ge sig ut i motionsspåret. Förr var vi ute i verkligheten och fick motion på köpet.
Fotnot: App är en förkortning av engelskan application vilket kan översättas med användning, tillämplighet. Appen används i mobil och surfplattor.

Socialt ansvar. I Södertälje tänker bostadsbolaget Telge Hovsjö i nygamla banor. De kommer under året att anställa 5–10 hyresgäster som portvakter i sina hus.
– Jag tror att det ökar gemenskapen och får människor att ta ett större ansvar för sin boendemiljö, säger Patrik Derk, ansvarig på Telge Hovsjö, till Metro. Vilken härlig tanke i en tid då ingen vill ta ansvar för någonting. Även om många av oss var rädda för portvakten som barn så kan ingen säga annat än att då var det ordning och reda i porten. Portvakten hade järnkoll på vilka som kom och gick och gud nåde den som vågade väsnas eller skräpa ned.

Fantasilön. I vår tids fotbollscirkus surrar det ständigt av nya övergångsrykten. Ska Zlatan gå till Juventus? Ska han gå ned i årslön från 100 miljoner till bara 80? Obegripliga siffror för gemene man. Minns att Tom Alandh i sin dokumentär Nacka – myten och människan berättade att när Nacka Skoglund (1929–1975) blev proffs i Inter 1950 så begärde han av AIK i övergångssumma att han skulle få en ny kostym uppsydd och att hans mamma skulle få en ny kappa. Han ska även ha fått 1 000 kronor utöver det. Det var tider det!

Logiska ljushuvuden. Att ljuset påverkar oss människor är oomtvistat. Men nu har forskare i Tyskland kommit fram till att mörkret gör oss mer kreativa, skriver DN. I ett antal försök fick deltagarna lösa olika uppgifter i olika ljus. De upptäckte att dessa löste sina uppgifter mer ohämmat och kreativt i mörker och att de i ett ljust rum kände sig hämmade. Å andra sidan fann sig andra personer väl till rätta i ljusa rum. Där blev de mer logiska och analytiska. I ett så mörkt land som Sverige under vintern har kreativiteten alltid flödat. Det kanske inte är en tillfällighet att norra Sverige tagit fram så många duktiga författare genom åren. Jag nämner bara några: Sara Lidman, PO Enqvist, Torgny Lindgren, Stieg Larsson …

Efter sekel av utnyttjande där arbetaren slitit hårt dygnet runt väcktes en revolt för reglerad arbetstid på 1800-talet. Under 1900-talet fick vi mer fritid men är vi nu, i en digital era, på väg att avskaffa oss själva?  

Som så många andra av 1900-talets reformer har vår åttatimmarsarbetsdag sitt ursprung i 1800-talets pionjärinsatser. Det var Hjalmar Branting som tände facklan när han 1886 gav ut Normalarbetsdagen i dess historiska utveckling och bland annat översatt ett kapitel ur Kapitalet av Karl Marx. Branting ville belysa de omänskliga förhållanden arbetarna levde under, och speciellt hur barn utnyttjades i fabrikerna. Han inspirerades av att man i England 50 år tidigare lyckats lagstifta att barn mellan 13–18 år inte fick jobba mer än 12 timmar per dygn, som fick industriägare att högljutt förebåda deras fabrikers undergång.

I en tvekamp mot industrins krafter slogs en gryende politik som ville skapa drägliga arbetsvillkor och först den 4 augusti 1919 beslöt en urtima riksdag (extrainkallad) att införa åttatimmarsarbetsdag i Sverige. Nu hade förespråkarna för en reglerad arbetstid fått in en fot och under 1900-talet följde allt fler reformer. Från 1950-talet förändrades arbetstiden från 45 timmars arbetsvecka för att landa i dagens 40 timmar. Få ifrågasätter i dag behovet av vår vila för att kunna orka mer, och under många år har diskussionen om sextimmarsarbetsdag varit ett hett politiskt ämne.

Men den extremt snabba utvecklingen till att skapa datorer som inte bara härmar, utan även utvecklar en egen inlärning i att börja förstå sig ”själva”, kommer att ställa 1900-talets viktiga politiska frågor på huvudet. Behövs egentligen så många människor för att industrin ska ha sitt växthus av tillväxt? Har vi till slut gjort oss själva så överflödiga att kampen för en reglerad arbetstid snarare kommer handla om vi behövs eller inte?

”Och efter allting vill hava sin tid, så skall fogden, skrivaren eller rättsvennen väcka upp folket till arbete om morgonen när klockan är vid fyra. När klockan är vid sju då skola de hava frukost, middagsmåltid vid tolv, aftonmåltid vid åtta.”
Per Brahe skriver i sin Oeconomica eller Hushållsbok för ungt adelsfolk från slutet av 1500-talet.

”Vi vilja kräfva /—/ möjligheten för arbetarklassen att skaffa sig upplysning och bildning; därför måste denna fordran på kortare arbetstid fram vid sidan av det gamla krafvet här i ett efterblifvet land på medborgerliga rättigheter.”
Hjalmar Branting i sitt tal 1890.

”Slut på den långa slavtiden i Grottekvarnarna! Nu är tiden inne för ett avgörande … ”
(Syndikalisterna) 1917.

Titelförvirring. Räddningschefen i Gislaved slopa titeln Brandmän, enligt Metro. I stället ska denna stolta yrkeskår byta namn till: Handläggare inom samhällsskydd och beredskap. Jo, du läste rätt. Det goda syftet är att inte stänga ute kvinnliga sökanden då ordet brandman riskerar att missuppfattas. Det har ju hänt förr att exempelvis titlar som städerska och städare blivit lokalvårdare, talesman blivit talesperson. Kort sagt, könsneutrala. Men den långsiktiga rekryteringen till yrket lär ju gå åt pipan. Inte leker ungarna handläggare i sandlådan och på frågan om vad de ska bli när de blir stora, lär de inte utbrista: Handläggare! För att inte tala om förvirringen på larmcentralen: Det brinner, fort skicka en handläggare. Ursäkta men vi har många handläggare här. Kan du vara vänlig att precisera … Något inom samhällsskydd, tror jag … (Klick.)

Han bodde i Sverige men tvingades in i kriget på tyskarnas sida utan att vara nazist. Anledning; han föddes i Berlin. I dag är Fritz Schubert 94 år och har skrivit en bok om de fasor han upplevde vid östfronten.

En vårdag i hemmet i västra Göteborg tar Fritz Schubert ett djupt andetag och börjar berätta. Hans tyskfödda mamma Ingeborg som först 1935 blev svensk medborgare reste höggravid en höstdag 1922, trots varningar att vänta med resan tills barnet var född, ner till Berlin för att träffa sin make Friedrich. Han arbetade på en hattfabrik och trivdes inte särskilt väl. Familjeåterföreningen tog en annorlunda vändning när Fritz tidigare än väntat kom till världen på ett sjukhus i den tyska huvudstaden. I åtta månader stannade familjen kvar innan den återvände till Sverige och Stockholm. De nazistiska strömningarna i landet blev under tiden alltmer besvärande och därför beslöt de att lämna landet.

1932 flyttade Fritz familj till stadsdelen Gårda i Göteborg. De första fyra åren gick han på Nya Gårdaskolan och sedan fortsatte studierna på dåvarande Östra Real. Andra världskriget hade brutit ut. Fritz Schubert väntade på att komma in på gymnasiet.
– En dag kom en av mina lärare och sa att risken var stor att jag skulle bli inkallad i Tyskland eftersom jag var tyskfödd. Och mycket riktigt, 1941 kom ett rekommenderat brev från tyska myndigheter. Jag skulle infinna mig på tyska konsulatet. Tjänstemän på konsulatet sa bara att jag skulle förbereda mig på att bli inkallad till Tyskland. Fritz Schubert tyckte alltsammans var fånigt. Uppväxt i Sverige kände han sig som svensk men faktum kvarstod. Han var tysk medborgare. Fritz vände sig då till polisen som bara konstaterade att det i hans papper stod att han var tysk. En begäran om svenskt medborgarskap avslogs på grund av krigssituationen.

I nästa brev stod att Fritz Schubert omedelbart skulle infinna sig på konsulatet för mönstring för vidare transport till Lübeck.
– Jag hade inget val. I Lübeck samlades tio utlandstyskar på en kaserngård. De hade en liknande bakgrund som jag, men jag var den ende från Sverige. Vi inkvarterades och morgonen efter stormade en sergeant in och undrade vad vi var för några. Vi fick snart klart för oss att de sökte efter officersaspiranter. Utbildningen var på ett halvår. Vi tvingades skriva på ett papper där det stod att vi efter utbildning skulle tjänstgöra i tyska armen i tre år. Det var den 1 november 1941. Men Fritz Schubert ville därifrån och skrev ett brev till chefen för förbandet. Det gick överraskande igenom. Fritz blev kvar medan de övriga tvingades i väg ut till fronten. Men allt var bara en skenmanöver. En dag inne på expeditionen såg Fritz sitt namn på en lista över de som senare skulle iväg.
– Det var inget jag kunde göra. Jag fick en ny uniform, det var de noga med, och sedan marscherade vi från kasern ner till stationen där tåget väntade. Jag glömmer aldrig den marsch som spelades av orkestern som ledde truppen. Melodin förföljer mig än i dag. Soldaterna fick gå ombord på tågets godsvagnar. På golvet hade det lagts massor av hö i ett försök att göra det någorlunda bekvämt för dem. Tåget gick österut mot den ryska staden Dennansk inte långt från dåvarande Leningrad.
– När vi var framme vid slutmålet regnade det och marken var gyttjig. Vi blev ibland beskjutna av flygplan. Allt eftersom vi närmare oss den bunker som var vår slutstation blev beskjutningen intensivare.

Vintern 1942 gjorde tyskarna framryckningar. Fritz Schuberts kompani skulle vara med och inta staden Minsk. Utanför stan hade de grävt skyttegravar. Då drabbades många i kompaniet av den fruktade tarmsjukdomen dysenteri. I stugan där Fritz Schubert och hans fjorton kamrater övernattade dog nästan alla utom Fritz. Han svävade i fjorton dagar mellan liv och död och räddades genom blodtransfusioner. När det var dags att flytta Fritz Schubert till ett fältlasarett senvintern 1943 var det nära att han strukit med. Tyskarnas framryckningar hade stoppats upp av ryssarna. Den hårda vintern gjorde att många frös ihjäl på grund av dålig utrustning. Fritz Schubert stannar upp i sin berättelse. Minnen tränger sig på och just här är det extra känsloladdat för honom. Så fortsätter han:
– När jag förflyttades till fältlasarettet i Libau i Lettland med flyg blev vi hela tiden beskjutna av de framryckande ryssarna. Jag tillfrisknade på några veckor och sedan skickades jag ut till fronten igen. Av mitt gamla kompani var det bara tre som överlevt.

En dag dök oväntat en hög officer upp vid fronten. Han ville ha frivilliga till en ny division. Men ingen anmälde sig. Då förklarade han att det inte gällde fortsatt tjänst i Ryssland. Då anmälde alla sig. I Schleswig nära danska gränsen var det tänkt att det nya förbandet skulle sättas ihop.
– Först skulle vi undersökas om vi via vårt blod skulle tåla att vistas i tropikerna. Vi misstänkte då att det handlade om Rommels Afrikadivision. Vi fick en ny uniform igen anpassad för de yttre förutsättningarna. Med tåg bar det iväg söderut. I Münster i tyska delstaten Nordrhein-Westfalen stannade tåget denna gång. Vi hade hamnat i Siegfridlinjen och den berömda pansardivisionen ”Spökbrigaden”. Men ännu var inte prövningarna över. Visserligen var Fritz Schubert borta från den hårda ryska vintern men alltjämt kvar i bunkerlivet.
– Jag vaknade en natt i vår lilla bunker för att gå ut och uträtta naturbehov. I mörkret försökte jag få eld på en tändsticka för att se. Inget hände. Jag blev iskall i hela kroppen. Syrebrist i den lilla bunkern vi sov i. Snabbt väckte jag alla och fick ut dem. Någon hade glömt sätta på fläkten. Det kunde slutat riktigt illa.

”Spökbrigaden” förflyttade sig mot den holländsk-belgiska gränsen och västfronten.
– Vintern 1945 hamnade vi i en by nära Köln. Vi fick order att med våra spadar gräva ner oss i hårdfrusen mark och vänta på amerikanarna som närmade sig. När de intog det som var kvar av staden blev vi alla tillfångatagna den 27 februari.

Så småningom flyttades Fritz Schubert till ett stort fångläger i franska Rennes. Det var ont om mat och menyn var av förståeliga skäl inte särskilt omväxlande.
– Vi hade faktiskt till en början bättre mat vid den ryska fronten. Här var det tunn välling på morgonen och soppa på kvällen. Varenda dag. Fritz Schubert hade en gång i tiden spelat trumpet och amerikanarna var intresserade av populärmusik. Högt i kurs stod den under kriget bortgångne kapellmästaren Glenn Miller.
– Det fanns många duktiga musiker i fånglägret och jag fick i uppdrag att  sätta ihop ett storband på 16 personer. Vi spelade vid olika sammankomster i lägret. Vid ett tillfälle under en konsert kom en amerikansk officer fram till mig efter jag haft ett trumpetsolo och erbjöd mig ett glas whisky. Det blev alldeles tyst i lokalen. Sådan kontakt med tyska fångar var förbjudet. Han räckte fram glaset. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Grabbarna i bandet tyckte jag skulle ta emot det. Jag gjorde så och ett stort jubel bröt ut. Det är ett minne jag aldrig glömmer.

Efter nio månader i Rennes började Fritz Schubert tröttna och längtan till Sverige var stor. Den dåliga bevakningen i lägret gjorde att det inte var svårt att ta sig därifrån. Svårigheterna kom senare när Fritz skulle ta sig vidare. Tillsammans med en annan fånge tog de sig ut vid en latrin där stängslet bakom var lågt. Det efterkrigskaos som rådde blev ett skydd för dem under flykten. De promenerade i fjorton dagar mot Hamburg. Väl i Hamburg hade Fritz tur. Där träffade han en av kamraterna från den första mönstringen i Lübeck. Mannen var en fixare av rang och han hade byggt upp ett stort kontaktnät. Fritz flyttade in hos honom och bodde där i ett år. Under tiden lyckades han skaffa ett inresetillstånd till Sverige men det var värre att få tillstånd att resa ut från Tyskland. Ingen tysk fick lämna landet utan ett speciellt statslöst pass.  Efter många turer lyckades Fritz Schubert via en kvinnlig amerikansk konsul få tag i en sådan dyrgrip. Via svenska konsulatet i Hamburg och Röda Korsets Vita Bussar kom så Fritz äntligen hem till Göteborg 1947 och började omedelbart söka arbete.
– Mitt första jobb var på dåvarande Turitzkoncernens huvudkontor i Gamlestaden. Jag var alltjämt påverkad av kriget och det gick inget vidare. Efter ett halvår fick jag söka mig efter ett nytt arbete. Fritz Schubert hade en del småjobb fram till 1960 då expanderande Volvo sökte en översättare till sin specialavdelning.
– Jag sökte och fick jobbet. Det var ett tjugotal personer på avdelningen som var och en svarade för sitt lands språk. Efter fem år blev jag chef för hela avdelningen. Det var ett riktigt trevligt arbete. Fritz Schubert hade också en annan hobby. Han utövade kampsporten Jiujitsu under legendaren Kurt Durewalls ledning. Han har svart bälte vilket är lika med mästargrad.

Fritz Schuberts fru Ingeborg kom till Sverige 1947. De blev svenska medborgare 1954. Året efter blev Fritz Schubert inkallad än en gång, denna gång var det svenska försvaret som kallade. Han kopplade in en advokat eftersom han fått nog av allt vad militärliv heter. När han med väl dokumenterade papper stod inför inskrivningsnämnden höjde ordföranden på ögonbrynen när han gick igenom Fritz papper. Tre veckor senare fick Fritz Schubert en så kallad ”frisedel”. I den stod det att han frikallades på grund av ”krigströtthet”! Fritz Schubert har skrivit ned sina krigsminnen i boken Svensk i tysk krigstjänst. Varför väntade han så länge med att skriva ner sin historia?
– Jag har först nu blivit så lugn i själen att jag iskallt kan se och berätta om allt jag upplevt.

Skrev en bok om livet vid fronten
Namn: Fritz Schubert.
Ålder:  94 år.
Familj: Hustrun Ingeborg och sonen Werner.
Yrke: Före detta teknisk översättare på Volvo.
Bor: I Västra Frölunda.
Hobby: Jiujitsu och promenader i skog och mark. Skrev 2012 boken Svensk i tysk krigstjänst  (Tre Böcker Förlag AB).  om sina upplevelser under kriget.

BARNORKESTER. Det här är bilder från mitt dagis på 1950-talet som låg i Hägerstensåsen i Stockholm. Jag började där som 2-åring 1953, berättar Marianne Melin. Barnorkestern fotograferades 17 april 1956, jag sitter tvåa från höger på golvet med cymbalen. Den andra bilden är sannolikt från december året därpå och det är jag som är Lucia i mitten.
Inskickat av Marianne Melin, Hällefors.

Hon tröttnade på patriarkatet och införde feminismen i Sverige. Frida Stéenhoff var en dynamo i framväxten av den svenska kvinno­rörelsen. Med sin frispråkighet stred hon för kvinnans rätt.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Efter premiären av Frida Stéenhoffs pjäs Lejonets unge på Sundsvalls teater den 2 februari 1897 rasade konservatismens anhängare. Dramats huvudfigur Saga hyllade den fria kärleken, moderskapet och barnen, ifrågasatte det institutionella äktenskapet och propagerade för kvinnans rätt till ett eget liv.

Redan innan uppförandet upprördes många. ”Pjäsen är en brandfackla slungad mot äktenskapets helgd, ett predikande av köttets emancipation” stod det i en av alla ilskna insändare i Sundsvalls Posten som menade att den var ett hot mot patriarkatets familjeprincip. Samma tidnings recensent uttryckte: ”Det låg redan i frånvaron af snörliv, detta intima plagg, något som karakteriserade hennes frigörande från häfdvunna sedvänjor.”

Frida Stéenhoff skrev Lejonets unge under pseudonymen Harald Gate, för att ”undgå den förutfattade motviljan” mot kvinnors skrivande. Hon tillhörde den kvinnogeneration med radikala skriftställare som kring förrförra sekelskiftet klev ut i offentligheten och ifrågasatte centrala konservativa och religiösa värden – ofta till det rådande manliga systemets förtret. Stéenhoff författade flera dramer, men också romaner, noveller och essäer, och engagerade sig även genom föredrag och skrifter i den offentliga debatten.

Stéenhoffs främsta fokus var att förändra synen på kärlek, sexualitet och äktenskap. Hon ville bland annat att kvinnan skulle bli en ”oberoende ekonomisk enhet”, att ingå äktenskap för försörjning av både sig själv och barn skulle inte behövas. Stéenhoff ansåg att moderskapet blev harmoniskt endast om kvinnan kunde livnära sig på egen hand. Ståndpunkten torgfördes första gången i pjäsen Det heliga arfvet 1902 vars innehåll också pekade på tidens sexism. 1903 samlade Frida Stéenhoff sina åsikter i Feminismens moral, en utgivning av ett omtalat föredrag hon hade hållit i Sundsvall. Begreppet feminism hade på 1890-talet börjat användas av den internationella kvinnorörelsens främsta strävare för likställdhet och Stéenhoff införde med sin skrift definitionen i Sverige. I Feminismens moral opponerade hon sig starkt mot äktenskapet som gjorde kärleken till en handelsvara och gav mannen frihet men inte kvinnan. Stéenhoff ivrade för ”den från penningen befriade kärleken” och formulerade svar på hur förändringar kunde komma till stånd. Frida Stéenhoff var prästdotter och fick en sträng sedlighetsivrande uppfostran. Fadern Bernhard Wadström hade en central roll i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Stockholm och familjen umgicks i kretsarna kring prinsessan Eugénie. Modern Helga gick bort 1879 då Frida endast var 13 år. Frida tog studenten i tyska och naturvetenskapliga kurser. Hon träffade läkaren Gotthilf Stéenhoff och efter giftermål 1887 flyttade de till Sundsvall där Gotthilf blev stadsläkare.

I Sundsvall hade den första stora svenska arbetarkonflikten utbrutit 1879, stadens arbetarklass växte snabbt och det var ofta föreningsrättsstrider, strejker och lockouter. Men det fanns även sociala och kulturella kontraster. Sannolikt hade livet i sågverksstaden vid Norrlandskusten viss betydelse för Frida Stéenhoffs radikalisering. Samtidigt var det för många en gåta varför just hon var den som rullade in så många eldklot i debatterna. I en artikel i tidskriften Tidevarvet 1935 skrev författarinnan Elin Wägner om motsägelsen: ”Hennes lyckliga familjelif, hennes vackra hem, hennes distingerade personlighet, hennes milda älskvärda uppträdande – allt detta har man så svårt att förlika med hennes åsikter.” Alldeles oavsett hade Frida Stéenhoff synpunkter i en rad skilda frågor med kvinnliga förtecken – även prostitution, barnbegränsning, rösträtt med mera – och feminismen var för henne ett projekt som manade till social omdaning och ny moralisk ordning, någonting mer än bara en könskamp. Stéenhoff beklagade sig över den ”svampartade” svenska vidskepelsen som förhindrade att sedlighet baserad på vetenskaplig grund kunde råda och hon startade en svensk avdelning av Internationella föreningen för moderskap och sexualreform.

I början av 1900-talet var rashygieniska idéer vanliga bland radikala samhällskritiker och även Stéenhoff hade tankar i den riktningen. I Det nya folket (1910) argumenterade hon för rasförädlande barnbegränsning och pekade på att annat än det rasrena var som ”en död vikt, en oförbätterlig tross av odågor att släpa på, ett kompakt motstånd mot allt reformarbete, allt framåtskridande.”

Störst upplaga av Frida Stéenhoffs många utgivningar fick debattboken Humanitet och barnalstring (1905) med 23 000 exemplar. Där levererades tankegångar om inskränkning av familjernas storlek och att livet har ett värde först under vissa premisser. ”Att gifva lif, när man är sjuk och när man är i nöd, det är ett brott”, skrev Stéenhoff och orsakade återigen rabalder och skandal. Men det är framför allt för Feminismens moral som Frida Stéenhoff är ihågkommen i eftervärlden. Hon hyste hopp om förändring eftersom hon såg motståndare och anhängare till feminismen på båda sidor: ”Från att ha varit kvinnans strid mot männen är den nu en strid med männen och mot andra kvinnor och män. Den är icke längre en strid mellan kön. Icke heller mellan klasser. Den är en strid mellan själar.” I Penningen och kärleken (1908) och Äktenskap och demokrati (1912) utvecklade Stéenhoff resonemangen i temat. Några av de centrala frågorna i samhällsdebatten var hur familjen skulle organiseras, hur mödrar och barn skulle försörjas och hur barnomsorgen skulle arrangeras. Vad gällde familjens form och försörjning var det ett socialdemokratiskt ideal att mödrar och barn skulle leva av männens inkomst och att hustrun skulle tjäna inom familjen. Hos de styrande politikerna fanns inte vilja till något annat rådande. Men för att kunna frigöra kvinnan ville Frida Stéenhoff reformera. Hon vek sig aldrig från tanken på att kvinnor också hade rätt till att utvecklas på alla områden. Ett av hennes många förslag var att staten på dagtid skulle ansvara för en del av barnens uppfostran så att även kvinnorna kunde förvärvsarbeta (en idé som var långt före sin tid – först på 1970-talet startades statens förskoleverksamhet).

En betydande del av den kvinnliga frigörelsen var kampen för rösträtt och Frida Stéenhoff var aktiv även i den rörelsen. Hon njöt fullt ut 1921 när de svenska kvinnorna äntligen fick tillträde till den politiska världen, och kvinnoförbund bildades inom partierna där det samarbetades över gränserna i särskilt viktiga frågor. Men det fanns också oenighet, inte minst vad gällde Stéenhoffs ofta kontroversiella åsikter om kvinnors individuella frihet. Till exempel möttes hennes förespråkande av preventivmedel av vämjelse från den större del av kvinnorörelsen som såg sig som mer anständig. Frida Stéenhoff var en väsentlig dynamo i framväxten av den svenska kvinnorörelsen. En frispråkig udda fågel som var stridbar i sin vilja att höja kvinnans värde. Kanske rimmade det, trots Elin Wägners tvivel, ändå ganska bra med den kompromisslöshet och otålighet som vännerna såg hos henne. Dessutom hade hon något tryggt att luta sig mot:
”Lyckligtvis har jag min Gotti, min skatt, mitt allt. Vi räsonnera jemt och dryfta alltid och drabba samman under skurar av vältalighet. Hvad det ibland är uppfriskande att ha någon att disputera med!”
Källor: Christina Carlsson Wetterberg ”Bara ett öfverskott af lif. En biografi om Frida Stéenhoff”, (Atlantis, 2010), Sveriges Radio, svd.se, dn.se, wikipedia.se.

Skrev både romaner och dramatik
Namn: Helga Frideborg ”Frida” Maria Stéenhoff (född Wadström).
Yrke: Författare och debattör
Född: 11 december 1865 i Stockholm.
Död: 22 juni 1945 i Stockholm.
Familj: Gift med Gotthilf Stéenhoff 1887–1943. Dottern Fanny (1888–1968) och sonen Rolf (1898–1988).
Produktion (urval) skönlitteratur: Det heliga arfvet (1903), Kring den eviga elden (1911), Svek: Tre vanvördiga akter om viss politik (1933). Dramatik: Lejonets unge (1897), Sin nästas hustru (1898), Ärkefienden (1900), Stridbar ungdom (1907), Kärlekens rival (1912). Annat: Feminismens moral, (1903), Penningen och kärleken (1908) och Äktenskap och demokrati (1912), Könsslaveri: Stockholm (1913), Den nya moralens genombrott kring sekelskiftet (1942).

Gott Nytt år. Jag minns en rolig nyårsafton hemma på Åleby gård i Sunne 1964. Vi hade roligt och spelade skivor, berättar Inger Stenmark, som sitter till vänster på bilden och är 14 år. Ingemar är 18 år och bästa kompisen Eva är 17. Kolla affischerna med bland andra snygge Cliff Richard och de tidstypiska detaljerna som väggskyddet vid sängen. Efteråt skulle vi till Folkets hus i Rottneros eller V-Nalen i Munkfors, minns Inger.
Inskickat av Inger Stenmark, Sunne.

Kvällstidningsjournalist, TV-underhållare och scenartist. Sven Melander har haft tre karriärer på högsta nivå. Och rollen som Berra i Sällskapsresan gjorde honom folkkär. 

Ett ständigt pärlband av världens stora komiker mitt i popcorndoften. Helan och Halvan, Charlie Chaplin, Buster Keaton, Abbot och Costello, hela gänget. Den lille pågen fascinerades, kunde i timmar sitta på kortfilmsbiografen Triangeln vid Stortorget i Malmö. Sven Melander var överlycklig.
– Och senare när TV började sända och man kunde titta på Hasse & Tage, och innan dess Knäppupp-revyerna och annat skojigt. Så oerhört mycket glädje och inspiration. Jag lärde mig många av monologerna utantill. Allt det där präglade mig, säger den jovialiske skåningen.
– Jag flydde mycket hemifrån. Far kunde vara en spjuver och härligt drastisk och omedelbar. Precis som mor var han begåvad och snabb i huvudet. Men far var också mycket sjuk under min uppväxt och låg ofta på sjukhus. Och det var ju inget vidare kul.

I biofåtöljen sög den unge Sven i sig muntrare intryck, känslor och tankar. Den förnöjsamma synen på tillvaron, glädjens stora betydelse. Vikten av upptåg och skratt för att klara av det mindre upplyftande. Långt senare fick han offentligt utlopp för fryntligheten som alltid bubblade inuti – som fylltratten Berra i Sällskapsresan 1980. 33 år gammal strosade Sven omkring på Kanarieöarna och sa saker som ”Nej, nu äter vi frukost igen, bacon och ägglikör.”. Över en natt blev Berra hela svenska folkets nya favoritfigur. Men ingen kopplade ihop honom med journalisten Sven Melander som efter inspelningen klippte sig kort och avlägsnade polisongerna. Inte förrän han några år senare var programledare för SVT-underhållningen Nöjesmaskinen kom reaktioner.
– Första gången jag upptäckte det var när Tomas Ledin deltog i programmet. Han tittade förbryllat på mig. Efter direktsändningen stannade han i dörren när han skulle gå. Han pekade och började gå mot mig: ”Men det är ju du! Det är ju du! Sällskapsresan för tusan!” Han verkade oerhört nöjd med att ha fått träffa Berra.

Rollen som Berra fick Sven Melander efter att han 1979 hamnat på samma fest som filmregissören Lasse Åberg. När Sven skulle åka hem frågade Lasse: ”Vill du vara med i min nya film?”
– Jag har aldrig frågat varför Lasse valde just mig. Jag tror att han såg Berra i mig. ”Var bara som du är”, sa Lasse. Fast jag hade ju ingen aning om hur jag skulle vara och hur man gjorde film, så … ja, jag var bara jag. Och Lasse blev nöjd. Innan Sven gjorde en numera klassisk insats i svensk films största publiksuccée någonsin hittills arbetade han under många år som kvällstidningsjournalist. Skrev sport och var allmänreporter på Expressen, men framför allt Aftonbladet. Yrkesvalet var inte helt givet. Han tog examen som byggnadsingenjör, men insåg att den vägen ändå inte var den mest trösterika och blev villrådig.

Men så såg han Journalisthögskolans annons i en av lokaltidningarna.
– Min första tanke var faktiskt: ”Som journalist går man ju gratis på all fotboll!” Fast snart upptäckte jag att journalistik låg rätt i tiden. Det var verkligen mediernas år i Sverige i slutet av 1960-talet. Vi hade ofantligt med dagstidningar och det högsta veckotidningsläsandet i världen. Intagningen till journalistutbildningen var stenhård, med anlagstester under en hel dag. Men efteråt kunde Sven sträcka på sig – han låg i absolut topp. Med tiden skulle han visa påfallande kvalitet även inom ett par andra områden.
– Min bästa tid som journalist var första åren på Aftonbladet. Då var det fullkomligt oförställd glädje, den tiden var min vuxna barndom. Jag blev en jäkel på att få tag på folk och få dem att snacka, de kanske viktigaste egenskaperna som journalist. Och än i dag minns jag hur kul det var att på plats bevaka VM i bordtennis i Sarajevo 1973 och fotbolls-VM i Västtyskland 1974. Pappa Alrik, rörläggaren, mamma Alice, städerskan, den smarte storebrorsan Jörgen som alltid var så snäll. Vid tankar på barndomstiden på Söder i Malmö blir Sven extra hjärtlig. Men skolan var inget för en yngling som hade svårt för att sitta stilla, lättare var att fokusera på idrotten.

Den blivande storstjärnan Ronnie Hellström, två gånger utsedd till världens bäste fotbollsmålvakt, bodde också i krokarna runt Dalaplan.
– Vi spelade ofta på gruset på lekplatsen och det märkliga var att Ronnie alltid ville stå i mål. Ingen annan ville kasta sig, för man fick ju stryk av morsan om byxorna var nersmutsade när man kom hem, berättar Sven som tyckte det var mer spännande med ishockey:
– När Malmös första konstfrusna bana kom på 1950-talet, mitt emot Gamla IP, upptäckte jag att åka skridskor det slog ju allting. Men även fast jag så gärna ville vara bra var jag inte så duktig på hockey. Jag kompenserade med att vara väldigt snabb på skridskorna.

Även musiken tillhörde tonårstillvaron. Med Lasse Wahlund, en hockeykompis, startade Sven Hootenanny-bandet Lille Mats, ett givet namn då basisten Mats Öberg var ovanligt välvuxen. Sven, som hade varit med i skolkören, sjöng och spelade gitarr.
– När vi ville ha in en gubbe till på gitarr blev det Björn Afzelius, som gick i Lasses gymnasieklass. Björn hade tidigare spelat i ett popband som var helt värdelöst. Vi lirade på fram till studenten och efter det fick ”Affe” bud från Mikael Wiehe att gå med i Hoola Bandoola Band. Programledarskapet för Nöjesmaskinen 1982, en ny banbrytande Tv-underhållning, fick Sven efter att många lovprisat hans yrkesskicklighet och person. ”Den där grabben har någonting. Satsa på honom!”, sa bland annat Radiosportens Tommy Engstrand redan innan när Sven rekryterades till redaktionen för Gary Engmans och Åke Wilhelmssons aktualitetsprogram Kvällsöppet.
– I Nöjesmaskinen jamsade vi inte med publiken, det var inte tivoli-teve. Så var det också första gången i genren som det bland tittarna fanns lika många högutbildade som övriga. Sådant mättes på den tiden, säger Sven som hade Stina Lundberg (senare Dabrowski) som kollega:
– Stina hade lätt för att skratta. Men kunde samtidigt vara allvarsam. Hon hade sin egen stil, det var inte: ”Åååh, nu är jag i teve!”

Till tittarnas stora förtjusning visades ett inslag med tre nakna ballongdansande engelsmän – och Sven gjorde slag i saken med en egen version tillsammans med Lasse Åberg och Bosse Larsson, som normalt ledde Nygammalt. Succén blev än mer formidabel.
– En kvällstidning hade ”Nakna kändisar på TV i kväll!” före premiären av vår variant. En del förvånades över att Bosse var med. Men han var inte bara hemvävd helylle, det var också en fräsig och rolig gamäng, säger Sven Melander.

Hösten 1985 kom en uppföljare till Nöjesmaskinen – och i Nöjesmassakern, som blev en ännu större tittarsuccé, konkretiserade Sven sin komiska och dramatiska ådra i sketcher med Åke Cato, Jon Skolmen och Gösta Engström. Därför var det inte så konstigt att Sven parallellt med diverse TV-program på 1990-talet drog i gång ytterligare en karriär med lika gott resultat – som estradör i farser, operetter och musikaler. I det gebitet är Sven Melander kvar än i dag.
– Jag har alltid varit otrolig nyfiken och gärna tackat ja till något jag inte gjort tidigare. Och det där började med revyturnén En TV-fri kväll med Åke Cato och sedan har det till och med blivit riktigt teater, och till min glädje inte minst med Eva Rydberg, denna så fantastiskt träffsäkra kvinna, säger den inte heller så bortkomne allkonstnären.
– Jag är mest stolt över är att jag alltid har försökt ordentligt och gjort så gott jag kunnat. Och att jag har bevarat någon form av integritet. Jag har stått för den jag är. Som i den senaste publikmagneten, den nu aktuella videobloggen I huvudet på Sven Melander som inte sällan har över en miljon visningar när han har lagt ut någon ny film med oblyga meningar om något med en avslutande roande men också tankfull knorr. På ålderns höst har Sven blivit riktigt i ropet igen som älskad You Tube-stjärna.

– Ifrågasättandet har jag som journalist i botten alltid med mig. Och jag blir överlycklig av att få säga vad jag tycker, för det gör mig ren och hel som människa. Vid sidan av glädje har ju åsikter och ilska över olika konstigheter alltid varit mina drivkrafter.

Gör succé med sina åsikter på YouTube
Namn: Sven Alarik Melander.
Mest känd för: Rollen som Berra i filmen Sällskapsresan och den senaste tidens succé med videobloggen I huvudet på Sven Melander.
Yrke: Journalist, skådespelare och underhållare.
Ålder: 69 år.
Bor: Stockholm, Malmö och Svängsta i Blekinge.
Familj: Sambon Alice Åkerblom, 56, barnen Victor, 33, Christina, 32, och Linnéa, 26 (från ett tidigare äktenskap). Ett barnbarn.
Gör i dag: Medverkar kontinuerligt i farser och musikaler. Spelar sommaren 2017 i komedin Spanska flugan på Gunnebo slott.

Owe Thörnqvist tog Sverige med storm och gick till final i årets Melodifestival. Den avgörs lördagen den 11 mars. I en stor intervju med Minnenas Journal berättar Owe om sin långa karriär som drog igång redan i början av 50-talet. Visst ni förresten att han var med i Familjen Flinta?

Sextio år efter genombrottet är Owe Thörnqvist fortfarande i full gång. Med sitt kompband Gladpack har han genomfört en turné från Luleå i norr till Göteborg i söder. En stor publik fyller hans shower och på Rival i Stockholm i november var intresset så stort att han fick lägga in en extrakväll. Owe fyllde 86 år i våras. Den firades med ett stort kalas i barndomsstaden Uppsala samtidigt som det invigdes en utställning om hans karriär på Upplandsmuseet. Han är full av energi och under intervjun flödar han av minnen och anekdoter. Med jämna mellanrum stämmer han upp i en sång eller kryddar med strofer ur någon av sina låtar. Owe Thörnqvist har en av de längre karriärerna i svensk populärmusikhistoria.
– Vid 80 år hade jag tänkt lägga mikrofonen på hyllan. Men publiken ville att jag skulle fortsätta.

I början av 1950-talet drog Owe till sjöss för att få se världen. Under sina resor kom han att inspireras av exotiska rytmer från Västindien, träffa jazzens legender i New York och ladda bagaget med rhythm & blues, country, gospel och rockabilly.
– Jag lyssnade på amerikansk radio och när båten lade till gick jag på konserter. Där fick jag mina husgudar: country från Hank Williams, gospel från Mahalia Jackson och inte minst Louis Jordan med sin jumpswing- och boogiestil. Väl hemma tog Owes scenkarriär fart 1953 när han började skriva lokalrevyer tillsammans med kompisen Rune Ek.
– Jag var också en rätt styv tecknare på den tiden och hade fått in karikatyrteckningar med texter i lokaltidningen och funderade på att bli konstnär. Men det blev musiken.

Owe träffade under den tiden Ulf Peder Olrog som läste humaniora i Uppsala.
– Han blev min mentor och när han tog med en av mina låtar i en antologi som han kallade Burleska visor så hamnade jag i den genren. Det var också bara en tidsfråga innan hans låtar skulle nå ut till en större publik. Tillfället kom när han 1955 fick skivkontrakt med Metronome.
– Radioproducenten Jörgen Cederberg hade en sommarserie där jag var med som låtskrivare för programmet. När Anders Burman, Metronomes grundare, och Charlie Norman hörde mig på radio bad de mig komma upp till deras studio för att göra några inspelningar. Då Owe kom dit ville de att han bara skulle spela in schlager.
– Det var min röst de ville ha då men jag sade nej. Jag ville sjunga mina egna låtar och så blev det. Owe var först ut att lansera rock i Sverige och det skedde innan Elvis Presley och Little Richard hade slagit igenom i Europa.
– Diverse Julboogie gavs ut julen 1955 och det anses av rockforskare vara den första rocklåten i Sverige även om begreppet rock inte fanns.

1956 var det stora genombrottsåret för Owe, först med singeln Rumba i Engels­ka Parken och Josefsson. Följt av klassiker som På festplatsen, Anders och Brita och Titta, titta. Owes rytmiska låtar och stil krävde också ett speciellt ackompanjemang.
– Anders Burman var klyftig och insåg att det här var något helt annorlunda: ”Du ska inte ha studiomusiker utan skickliga jazzmusiker.” Efter några år kom det också in en del amerikanska musiker. Det blev ett jäkla lyft. Även om han hyllar svenska musiker ville de inte alltid skylta med sina namn på skivorna.
– Då ansågs det lite skämmigt i deras jazzkretsar att spela min typ av låtar. Hitlåtarna kom i en strid ström under 1950-talets senare hälft. Med låtar som Gun från Dragarbrunn, Varm korv boogie, Svartbäckens ros, Rotmos rock och Dagny skrev han in sig i den svenska musikhistorien.

Efter flera framgångsrika år på Metronome bytte han skivbolag till Philips-Sonora.
– De raggade över mig 1961 med lockbetet att jag skulle få med några låtar på Frank Sinatras skivbolag Reprise Records. Men det var under förutsättning att Ingemar Johansson vann sin tredje match mot Floyd Patterson. Det skulle då ha varit en duett med Ingo, men i och med att han inte vann blev det inget. Owe insåg tidigt i karriären värdet av sin låtskatt. Vilket gjorde att han i dag äger rätten till alla sina låtar.
– Man hade dåliga royalties på den tiden så jag gick in till ägaren på Metronome och sade att jag ville köpa tillbaka rätten till mina låtar. Det var ju ändå jag som skapat alltsammans. Och tack vare det har jag haft en bra pensionsförsäkring. Owes låtar har med jämna mellanrum dykt upp i populära covers där de mest kända är Sven-Ingvars storsäljare Ett litet rött paket (1963) och Lalla Hanssons hit Dagny (1973). Det blev några ytterligare hitsinglar på Philips åren 1961–1963. Låtar som Per Olsson, Ösa sand, Loppan, Wilma, Lula lej med flera där han kompades av Georg Riedels orkester. Och folkparksturnéerna var givna varje år liksom skrivande till diverse shower.
– Jag var med och skrev till Knäppupp-revyn I hatt och strumpa som gick på Idéonteatern i början av 1960-talet.

Där fick han göra en duett med Brita Borg med låten Igår och här framförde han en av sina största hits, Alptoppens Ros. Nu fick han också jobba med Lill Lindfors.
– Det var då jag lade märke till att Lill hade en speciell känsla för svängiga låtar. Det blev ett samarbete som pågått väldigt länge. Hon sjöng senast på min 85-årsdag. På samma skivbolag fanns Monica Zetterlund och för henne skrev han de fina låtarna När min vän, som kom tvåa i Melodifestivalen 1962, och Mister Kelly.
Från 1961 var det även krogshower som gällde. Först ihop med Anita Lindblom, sedan med Lill Lindfors. Tillsammans gjorde de succé på Hamburger Börs 1964 med krogshowen Adam & Eva. Nu lanserade också Owe det för Sverige helt nya med ståuppkomik mellan låtarna. Han var en pionjär som vågade skämta om det förbjudna.
– Jag beundrade komiker som Lenny Bruce som jag hade sett i USA. Det där är nästa grej, tänkte jag. Det blev lyckat i krogmiljön men det kunde svälla ut ibland och då skrek publiken otåligt att jag skulle börja sjunga, minns Owe. Jag frågar om han, efter den uteblivna Ingo-duetten, kunde tänkt sig en internationell karriär.
– Det blev ett sådant otroligt genomslag här hemma så jag reflekterade inte över det. Men 1962 var det nära att sångerskan Cleo Laine skulle spela in När min vän och Mister Kelly. Men det engelska skivbolaget sjabblade bort det.

Även i mitten av 1960-talet var det nära att det blev en karriär i USA.
– 1964 var en amerikansk agent här och såg krogshowen Adam & Eva. Året därpå blev jag kallad till Las Vegas. Han ville lansera mig och låta mig göra fyra shower per dag. Men gaget var mindre än vad jag tjänade på en enda show i folkparkerna. Så jag skrev inte på.

I slutet av 1960-talet kom den stora vändpunkten för Owe.
– Jag hade levt på ett väldigt högt varv från 1955. Det var som ett ekorrhjul med skivor och turnéer om vartannat. Ingen hade heller varnat för rökningens konsekvenser. Mina stämband ville inte ge ifrån sig de välljud som jag krävde, skojar Owe i dag. En läkare konstaterade att Owe hade för torra slemhinnor.
– Du röker och vistas i fuktiga miljöer, sade han. Om du inte lägger om livsstil och byter miljö kan du vara slut som artist. Ta ett sabbatsår och välj mellan fjäll- och medelhavsluft rådde läkaren. Valet var inte svårt och jag hade kompisar nere på spanska solkusten så 1968 stack jag för att bo där ett år.

Det blev 14 år i solen.
– Inför min 50-årsdag ringde de från Philips och ville att jag skulle göra en LP med gamla låtar i nyversioner och en sida med nya låtar arrangerade av Lasse Samuelsons band. Albumet gavs ut på min födelsedag och fick namnet Blommor och Eterneller. Owe Thörnqvist har kvar ett hus i Spanien och vistas vintertid även en del i Florida.
– Det är en vinterförvaring som jag måste ha för mina luftrörsproblem. Egentligen är det synd att jag inte kunnat vistats mer i Sverige för jag känner mig mest hemma här och har också en stor och trogen publik efter alla år. Owe träffade sin kärlek Berit Gullberg efter det att han varit gäst i hennes TV-program Gomorron Sverige 1984. Anna-Greta Leijon, som var gäst i samma program, såg att en speciell kemi uppstod och i taxin från studion uppmanade hon Owe att vända om …
Owe lever sedan 30 år tillsammans med Berit och han ångrar inte att han åkte tillbaka.

Slagkraftig underhållare
Namn: Owe Thörnqvist.
Född: 1929 i Uppsala.
Bor: Stockholm, Spanien och Florida.
Familj: Lever med Berit Gullberg sedan 30 år. En son och två barnbarn.
Produktion: ”Uppemot 500 låtar har jag gjort, kanske skrivit 1 000 texter som jag hittat i byrålådor och arkiv här och där.”
Kuriosa: Har varit uppländsk junior- och distriktsmästare i boxning. Har ett starkt engagemang i miljöfrågor och sedan 1991 delar han ut ett miljöpris.Valde som ung mellan att bli konstnär och musikartist.

Orienteringsstjärna. Den härligt soliga bilden är tagen i Jelken vid Dala-Finnhyttan som idag heter Garpenberg. ”Moster Stina, till höger på bilden, var en underbar naturmänniska och ett stort namn inom orientering i slutet av 40-talet och början av 50-talet. Tyvärr gick hon bort redan 1953. Till vänster om henne står min farbror Karl-Erik Ohrmér och därefter min far Nils Ohrmér och min mor Lisa Andersson, som var fästfolk på den tiden”, skriver Kristina Ohrmér.
Inskickat av Kristina Ohrmér, Kolsva.

GENGAS. Gerd (då med efternamnet Eriksson) och Mårten Samuelsson är på väg till Ulrika marknad 1943. Notera Gerds eleganta hatt och att bilen körs på gengas. Det syns på aggregatet i fronten och kolsäcken på taket. Gerd bär på sorg efter sin syster ser vi på sorgbandet. Men det verkar ändå vara en glad utflykt.
Inskickat av Ingegerd Samuelsson, Kisa.

Vad vore staden Stockholm utan sina klassiska ljusskyltar? Säkert tråkigare och möjligen otryggare. – De klassiska skyltarna borde K-märkas i någon form, tycker Lars Lindberg på företaget Focus Neon och har sju av tio stockholmare bakom ryggen.

Focus Neon är ett familjeföretag i skyltbranschen och presenterade nyligen en undersökning om stockholmarnas syn på stadens ljusskyltar. Tusen personer intervjuades av undersökningsföretaget Novus och resultatet är tydligt. Sju av tio vill bevara gamla klassiker som Stomatolskylten från 1909, världens äldsta ljusreklam som ännu är i drift.

Varannan stockholmare anser att ljusskyltar överlag har en stor betydelse för stadsbilden och för många är skyltarna också en trygghetsfaktor, framförallt hos äldre kvinnor. Brottslingar skyggar för ljuset, helt enkelt. Det krävs tillstånd för att sätta upp eller förändra ljusskyltning, men det är helt upp till fastighetsägaren att ta bort skyltar.
– Någon form av K-märkning borde vara aktuell, säger Lars Lindberg, marknadschef på Focus Neon. Det handlar om en del av vårt kulturarv. Han påpekar att år 2009 gjorde dåvarande fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal, M, ett försök att skydda klassiska skyltar, men fick inget gehör.

Reklamen i stadsmiljön sträcker sig tillbaka till 1800-talet och de första ljusskyltarna dök upp i början av 1900-talet. På 1920-talet gjorde de röda neonskyltarna sin entré i Stockholm och på 30-talet exploderade utvecklingen när praktiskt taget alla neonfärger kunde framställas. Starkt trafikerade platser som Stureplan, Kungsgatan, Norrmalmstorg och korsningen Sveavägen/Kungsgatan blev mycket populära för uppsättning av ljusreklam och formligen tapetserades med ljusskyltar. Fram till 60-talet byggdes många av de klassiska ljusskyltar som fortfarande är i drift i dag, till exempel NK-klockan och Tulo-skylten.

Det fanns kritiker som menade att ljusreklamen förfulade stadsbilden, men mångårige stadsarkitekten Per Kallstenius värnade ljusskyltarna och såg till att klassikerna fanns kvar. År 1997 bildades Stadsljusgruppen, vars uppgift är att uppmärksamma, bevara och skydda äldre ljusreklam. Gruppen ligger till exempel bakom Stadsmuseets pris Lysande skylt, som delas ut varje år för att hylla dem som äger och vårdar klassisk ljusreklam.

Fina, gamla ljusskyltar som överlevt finns inte bara i centrala Stockholm utan vi hittar dem också i flera av de bostadsområden och förorter som växte upp i mitten av 1900-talet. Biografen Reflexen i Kärrtorp och Fontänen i Vällingby är två exempel.

Vilka är dina favoritskyltar?
Vackra ljusskyltar finns naturligtvis inte bara i Stockholm. Har du fina exempel där du bor? Ge dig i så fall ut och fotografera dem och skicka in till Minnenas Journal, Svärdsvägen 9, 182 33 Danderyd eller på mejl: red@minnenasjournal.nu.

MUMSIGT. I nummer 1 av Minnenas Journal i år efterlyste vi läsarnas favoritrecept. Tack för alla bidrag. Fortsätt skicka in till adressen Minnenas Journal, Svärdvägen 9, 182 33 Danderyd. Märk brevet med ”Receptstafetten”.

Så här skriver Lena Magnusson i Ödeshög:
”Mitt bidrag har sina anor från Österlen där min mamma hade sina rötter i den skånska myllan. Hur gammalt receptet är visste inte min mamma mer än att det ”med säkerhet var flera hundra år gammalt”. I släkten fanns både fiskare och bönder. De använde sig helt enkelt av de råvaror som fanns på gården, typ salt fläsk, potatis och lök. Originalreceptet innehåller inte mjöl eller grädde, men jag har förädlat rätten genom åren. Namnet Kattakulör kommer av färgen på maten som man får när man steker fläsk och lök, berättade mamma.  På gården där maträtten föddes hade man katter av just den kulören.

Kattakulör
Receptet (4–5 personer)
5 hg rimmat, skivat fläsk.
5 stora skivade gula lökar.
cirka 4-5 dl vatten.
Socker & salt efter behag.
Vetemjöl.
Grädde.

1. Stek fläsket till det får färg och lägg i en ugnsfast form, vispa ur stekpannan med vatten, häll detta över fläsket.
2. Stek löken till den får färg och blanda med fläsket, vispa ur pannan med vatten och häll över fläsk och lök.
3. Täck med ugnsfolie och ställ in i ugnen i cirka 30 minuter i 200 grader. Red med mjöl och grädde efter behag, smaka av med kryddor.
4. Servera med kokt potatis och lingonsylt.
Inskickat av Lena Magnusson, Ödeshög.

Kai Gullmar var en av 1900-talets mest produktiva kompositörer. Hon skrev mer än 500 melodier, flera odödliga örhängen. Hon bröt mot konventionerna med att klä sig som man och leva öppet som homosexuell.

Redan från barnsben var Kai Gullmar, född Gurli Bergström, en kavat och orädd flicka. Hon var med i en racerbåtstävling och vann första pris och som 12-åring gjorde hon scendebut i ”Barnens revy” spelandes munspel. Genom Sundsvalls spirande nöjesliv kom hon tidigt i kontakt med både dansmusik och film, varvid hon resolut bestämde sig för att det var inom nöjesbranschen som hon ville arbeta.

Kai tog sig artistnamnet ”Gulli Charmados” och började som tonåring uppträda runt om i staden, vanligtvis i herrkostym. Detta hörde förstås inte till vanligheterna för en familjeflicka född 1905 i Sundsvall. Kais föräldrar var dock inte intresserade av att låta sin dotter på allvar syssla med något som hade med nöjesindustri att göra.

De hade uppmuntrat hennes pianospel, men var och varannan flicka i landet lärde sig vid den här tiden att klinka på ett piano utan att det ledde någonstans. Kontorist ansågs som ett respektabelt yrke och därför skickades Kai iväg till London för att få utbildning i stenografi och maskinskrivning. Men vad föräldrarna inte hade räknat med var att London hade ett härligt och lockande nöjesliv. Om Kai tidigare hade varit hänförd av den senaste dansmusiken så blev hon mer eller mindre frälst nu. Efter hemkomsten till Sverige arbetade Kai motvilligt men plikttroget på pappas kontor under några år, men sedan fick hennes rebelliska natur övertaget. Efter mycket tjat gick föräldrarna med på att släppa iväg henne till Stockholm där hon fick jobb som biträde i en grammofonaffär.

Men Kai hade hemliga planer med sin vistelse. Hon drömde om att vara med i revy hos självaste revykungen Ernst Rolf. Och eftersom hon var modig och framåt sökte hon helt sonika upp Rolf en dag och bad om att få provsjunga. I memoarboken Jag har en liten melodi (1982) berättade hon: ”Jag minns inte vad jag sjöng vid den där provsjungningen, men Rolf måtte ha tyckt att jag var kul för jag blev antagen.” Snart debuterade Kai på revyscenen, men Ernst hade stor förståelse för Kais skeptiska föräldrar och ordnade så att det blev en slags smygdebut. Det hela kunde gått vägen om inte föräldrarna plötsligt dykt upp i huvudstaden och bjudit ut sin dotter på middag. Kai var tvungen att säga att det inte lät sig göras, eftersom hon skulle vara med i revy på kvällen.

Resultatet blev att hon i ilfart fick åka med föräldrarna tillbaka till Sundsvall igen. Där kunde historien ha slutat om inte Kai stått på sig och kämpat för sina drömmar. Snart var hon tillbaka i Stockholm, denna gång med anställning på Lundholms pianomagasin. Ibland roade hon sig med att sjunga till engelska orkestervisor och ljudet hördes i högtalare ut på gatan. En dag gick operadirigenten Nils Grevellius förbi och häpnade över det han hörde. Det ledde till att Kai fick skriva kontrakt med skivbolaget Husbondens röst. Vera Åkerman, som var ett stort namn inom bolaget, konstaterade att Kai bara hade sju toner, men att de var riktigt bra. I samband med lanseringen antog hon artistnamnet Kai Gullmar. ”Nämen, det är ju ett pojknamn”, invände Vera. ”Vad gör det då? Jag vill heta Kai Gullmar. Kai med i”, sa Kai. Och så blev det. Kai brydde sig inte om hur saker och ting borde vara. Ett androgynt artistnamn passade henne som handsken. Det passade även bra ihop med hennes övriga framtoning. Kai hade ingen feminin utstrålning i ordets traditionella bemärkelse.

I vuxen ålder klädde hon sig mest i kostym och slips och med kortklippt kalufs. I det konventionella folkhemmet var det främst inom konstnärs- och nöjesbranschen som det gick att bryta dessa tabun. Hon stod även på sig när hon ville in vid radion och sjöng för Radiotjänsts musikchef Natanael Broman. Han sa att han inte engagerade kvinnor som sjöng som män. Kai invände då, och undrade över varför Zarah Leanders manliga stämma gick an. Han menade att hon var ett undantag, men snart gjorde han ett undantag till. Kai fick göra radio tillsammans med Lennart Falk. Naturkraften Kai gick inte att ge vika för. Den andra insjungningen Kai fick göra var efter egen melodi och text. Visan hette Kan du inte sjunga – så vissla och skrevs 1931 och var inledningen till en glansrik karriär som kompositör inom svenskt nöjesliv. Sammanlagt skrev Kai över 500 visor och schlagers och blev den första kvinna i vårt land som komponerade populärmusik.

Hennes plats som schlagerdrottning i den svenska musikhistorien är för alltid orubbad. Jämsides med komponerandet fortsatte hon att sjunga och spela lite revy och senare skådespela på film igen, men musikskapandet var hennes verkliga kall. Dock fortsatte hon inte själv att skriva texter till sina melodier utan samarbetade med landets främsta textförfattare såsom Hasse Ekman, Åke Söderblom, Karl Gerhard och Gustaf Wahlenius, känd under pseudonymen Gus Morris. Majoriteten av sina kompositioner gjorde Kai tillsammans med Gus Morris. Han var först skeptisk till att arbeta tillsammans med en kvinnlig kompositör, men kände redan vid första mötet att de tillsammans skulle bli ett vinnande team. Resultatet blev visor som Solen lyser även på liten stuga, Jag har en liten melodi, En liten stjärna föll och Alla tiders sjöman. Arbetsgången var oftast densamma. Texterna kom först och musiken sen. Tillsammans med Hasse Ekman gjorde Kai en uppsjö av populära filmmelodier. De båda möttes på gatan i samband med att Hasse skulle debutera som regissör. Filmen skulle heta Med dej i mina armar, berättade han för Kai som på stående fot började nynna på en idé till en refräng. Hasse blev stormförtjust!

Samma år blev de inlåsta i ett rum av regissören Schamyl Bauman som skulle lansera Alice Babs i en film. Han lär ha sagt: ”Nu släpper jag inte ut er förrän ni har gjort en låt till Alice.” Sagt och gjort så satt de där inne ett bra tag. När de släpptes ut hade de skrivit musikhistoria! Sången Swing it, magistern var född. Den blev Alice Babs signum resten av hennes karriär. Andra populära sånger som Kai och Hasse skapade tillsammans var exempelvis Regntunga skyar, Är man bara två och Om du bara ler mot mej nån gång. Kai gjorde originalmusik till hela arton filmer mellan 1937 och 1970. Men hennes filmmelodier förekom allt som allt i nära femtio filmer.

Hon var otroligt produktiv, i synnerhet under 1940-talet, och många var de stora stjärnor som sjöng hennes sånger både på och utanför vita duken – Sickan Carlsson, Alice Babs, Marguerite Viby, Edvard Persson, Harry Brandelius, Ulla Billquist och Sven-Olof Sandberg för att bara nämna några. Lustigt nog lärde sig dock Kai aldrig noter, så andra fick nedteckna hennes melodier. Hon lär ha sagt att hon var för lat för att lära sig, men att hon ju ändå alltid visste hur hon ville ha det rent musikaliskt. Kai Gullmar kan beskrivas som något av ett fenomen i svenskt kulturliv på många olika sätt. Hon var orädd och envis och gav aldrig upp sina drömmar. Yrkesarbetande på männens domäner tog hon Sverige med storm och blev både framgångsrik och folkkär. Dessutom utmanade hon sin tids genusmönster som ett feministiskt föredöme. Hon var nämligen homosexuell och detta var något som hon visade mer eller mindre öppet, vilket var anmärkningsvärt eftersom homosexualitet under större delen av hennes liv ansågs som något onormalt och skamligt.

Född 1905 som Kai var levde hon sina första 40 år i ett Sverige som betraktade homosexuella handlingar som något kriminellt och kunde leda till straffarbete. Trots detta gick hon inte under som många av sina homosexuella medsystrar som tvingades in i äktenskap med män där de förtryckte sina egentliga känslor eller som valde att leva ett liv i det dolda. Kai valde inte den enkla vägen, men den enda rätta vägen för henne. Det låg inte för Kai att hymla med någonting. Hennes stora kärlek och livskamrat var den före detta balettdansösen Rita Rosenberg. De båda levde ihop under många år och till henne tillägnade Kai sången Först kommer du, sen ingenting som skrevs 1965. Kai levde alltid sitt liv rakryggat och stod upp för sina ideal.

De sista tio åren av hennes liv förändrades Kais tillvaro drastiskt på grund av en halkolycka som gjorde henne förlamad från midjan och nedåt. Hon drog sig då tillbaka från offentlighetens ljus, höll mest telefonkontakt med sina vänner och togs om hand av Rita. Kai dog 25 mars 1982 i en ålder av 76 år. Men musiken har aldrig tystnat …

Skrev 500 schlagers, varav några odödliga
Namn: Gurli Bergström, mer känd under artistnamnet Kai Gullmar.
Född: 1905 i Sundsvall och dog i Stockholm 1982, 76 år.
Familj: Livskamraten Rita Rosenberg, balettdansös.
Yrke: Utbildad kontorist, efter föräldrarnas vilja men ville komponera musik och sjunga. Sveriges första kvinnliga schlagerdrottning som skrev 500 melodier.
Kända örhängen: Swing i magistern, Med dej i mina armar, Regntunga skyar och Solen lyser även på liten stuga.

Pust. ”Prov på kvinnokraft och starka lungor kan vi se på den här bilden när min mormor Helga Petterson och min moster Linnea Kjelleryd blåser upp en luftmadrass i Ängstorp, Sörmland, 1960”, skriver Florence Wirengren.
Inskickat av Florence Wirengren, Björkvik.